Hej!
Jag har tidigare läst en del på det här forumet för att komma till någon form av insikt över varför jag gör som jag gör och reagerar som jag gör.

Jag har senaste tre åren druckit alldeles för mycket. Då menar jag dagligen. Blir aldrig drängfull utan snarare laggad från EM till det är dags att gå till sängs. Veckor då jag har barn hag varit mer försiktig men har druckit när de väl gått till sängs.

Allt började med att jag hamnade i någon psykisk ohälsa rörande stress på jobbet och en skilsmässa som jag ansåg var ett stort nederlag. Efter det hittade jag snabbt en bra kompis i alkoholen. Ångesten försvann, jag somnade lättare, blev skönt att vara själv. Naturligtvis med följderna att morgonen efter var jobbig men då gick det alltid bra att fortsätta dricka på kvällen.

Mitt i detta träffar jag också en ny särbo som jag höll av väldigt mycket. Dock blev förhållandet svårt då det var avstånd , svårt att få tid att gå ihop osv. Det slutade med att jag blev less på allt och hamnade på psyket en runda. Efter det kommer jag på att jag aldrig ska dricka igen. Jag säger upp mig från jobbet "flyr" till ett annat land. Hemma varje helg för barnen. Kontakt med hälsovård, käkar antabus och gör perfekta prover i ca 8 månader. Jag blir också anställd till ett annat jobb som jag ville ha. Jag flyttar således hem igen.

Men vet ni vad jag gör....samma dag som jag ska till det nya jobbet för att träffa personal så får jag panik. Jag super ner mig totalt, sätter mig i bilen och kör in i ett träd, blir tagen av polis. Vaknar upp dagen efter och fattar inte vad jag har gjort. Jag tar kontakt med alla instanser som finns samt får hjälp av läkare, blir snabbt insatt i behandling och dricker naturligtvis inte igen. Nu blir det en massa arbete för att jag är dum i huvudet. Väntar på min dom, säljer radhuset, väntar på socialtjänst. Fan, allt jag vill är ju att bli frisk i skallen och komma tillbaka till mitt gamla jag.

Jag vill inte vara en dålig pappa som krökar, inte en dålig vän, inte en dålig chef osv. Men nu kära läsare: hur i helvete går man vidare? Varje dag är ju så laddad med ångest.

Ni behöver inte vara på något heller. Jag ville bara skriva av mig lite. Ska snart valla skidor

Hälsningar från mig

Måste ändå säga att även om det har blivit stora konsekvenser så fan vad grym du är som tar tag i det! Så starkt att ta kontakt med myndigheter, sjukvård och soc. Nu kanske inte jag är rätt person att ge råd då jag enbart varit 6 dagar nykter hittills men tänker ändå att du måste försöka förlåta dig själv. Du är inte en dålig människa, du har en sjukdom som är jäkligt svårhanterad. På ditt inlägg så verkar det ändå som att du tar ansvar för dina konsekvenser och försöker att bli bättre. Tycker det är jävligt modigt av dig.

Håller med, bra kämpat. Och varje dag lägger lite mer tid mellan dig och det jobbiga. När det lugnat sig lite kanske du skulle ta och börja i terapi eller liknande? Det låter som du har en del att bearbeta. Tålamod och styrka till dig!

@nykteristen24
Tack för fina ord av dig! Och du, nykter I 6 dagar är aldrig fel. Det svära kan jag tycka är att själv försrå varför man bygger upp allt och sedan väljer att knäcka det för att sedan försöka bygga upp allt igen. Blir ju ett sisyfosarbete utav dess like. Fortsätt vara nykter, det kan underlätta.

Ha en klockren kväll

@Kennie
Hej håller med dig. Terapi vekar vara en bra väg att gå. Jag börjar bli för gammal för att tro att jag ska lösa allt själv. Ångesten hoppas jag försvinner, som du skriver, med lite tid. Resten får man äta i sig och aldrig göra om igen. Tack för stärkande ord av dig!