Senaste kommentarerna i forumet

Jo jag hoppas innerligt att han läser dina inlägg här på forumet, jag vet hur han tänker eftersom jag har varit i samma situation.

Han ser inte problemet utan det är du emot alkoholen, han gör sin bättring för att glädja dig, inte för sin egna skull.
Fyra dagar i påsken utan alkohol och nu har han varit duktig och du är ändå inte nöjd??
På trekvart har man svårt att hinna stinka sprit så fort, och det är nog som du säger, han hade bestämt sig för att dricka.
Han minskade konsumtion kan vara att han skippade den 12:e biran den förra veckan och tog bara 11st, sådant ska uppmärksammas minsann.
Han var ju jätteduktig och ville ha kred. för det.

Den som gör sina "uppoffringar" för andra kan inte inse insikten av behovet för att sluta för sin egna del.
Att söka efter bevis i forumet för en ev. skilsmässa känns bara som nojjigt, han ser hur du mår i en egen skrift och klarar inte av att hantera "din" sanning,
Utan måste gå i svaromål för det, för det är inte hans sanning.
Det enda han inte kan säga emot är hur just dina känslor känns, de kan inte eller aldrig vara fel..

Sanningen är hur du upplever din situation och du känner dig inte trygg i eran familjesituation, alkoholism har en tendens att eskalera hela tiden och när man dessutom gör det i smyg så ser du inte hela konsumtionen, en dag kanske han kör på fyllan, krockar sönder bilen och kanske skadar sig och andra.
Du kan ju inte veta detta i förväg eftersom han smyger med detta drickande.

Du kan ju naturligtvis lämna problemet och låta han ta hand om sitt egna drickande, då det antingen eskalerar ohämmat eller han får ta tag i det som du inte städar undan eller rättar till hela tiden, döljer åt honom för att inte skada familjen.
Den medberoende vill ju ha ett fungerande familjeliv och ställs inför skärselden över att dölja och släta över, eller tvärsom ställa sig i trädgården och vilja skrika rakt ut att du har en alkis i familjen för att det ska bli en publik synbar problematik.

Och ju mer du hjälper honom att dölja hans drickande, desto mer möjligheter ger du honom till att dricka "i fred".

Han borde söka i sitt inre till hans anledning till att han tillåter sig dricka, vad ger honom rätten till att "gömma" sig i alkoholdimman,
när fråntar han sig ansvaret från att delta i familjelivet och försvinna bort i berusningen, och överlämna det hela till dig.
Matlagning, städning, diskning, tvätta, hänga på tork, köra barnen till aktiviteter, gå igenom posten, göra räkningarna, handla mat (inte bara nästa laddning med dricka).
Osv osv, de små detaljerna som att bara finnas där för barnen i tid och otid när de behöver läxhjälp, fråga något, tröst, eller bara känna närhet.
En pappa som befinner sig i ett annat gränsland där han mentalt är otrevlig och aggressiv men ändå fysiskt i deras närhet,
För att senare nästa dag vara sig själv igen kan skapa en viss förtrolig distans till sin förälder, att inte våga lita på dem.

En förälder som är dum i huvudet ena dagen, bli inte lika lätt förlåten nästa dag, det går mångt flera plus att kompensera ett minus.
En otrygghet hos barnen som är svårt att kompensera i efterhand, det finns inga presenter i världen som kan lägga band på dessa.
Den dåliga självkänslan har varit den svåraste för mig att förlika sig med, att jag inte fanns där för mina barn när de behövde mig alla veckans dagar och kvällar.

En helg i förlustelse kan man nog anse sig vara värd när man dricker, men en helg i närvaro dygnets alla timmar smäller betydlig högre.
Svårt att inse om man är i ett beroende, men ganska självklar när man kommit ur det.

Jag anser fortfarande att det är väldigt själviskt att förlora sig i alkoholruset på egen hand utan att ha någon med sig, man tappar verklighetsanknytningen och vimlar runt i sin egna värld som man just då anser är den enda verklighet man har, trots att man dagen efter upptäcker att man hade fel.
Man står fast i sina vansinniga beslut för att inte tappa ansiktet, men ...man kan fundera på när... var det man tappade sitt ansiktet?

Elaka och tjatiga kärringar som bara klagar i all ära, som till synes aldrig blir nöjda med vad man åstadkommer,
Aldrig får man slappna av med en öl eller två efter en arbetsam vecka, livet är orättvist!

För den medberoende har haft en lika slitsam vecka, men den värsta delen kommer när de kommer hem till helgen,
Och måste ensam slita och slåss med och mot den man trodde älskade en och skulle ställa upp för en i vått och torrt.
Det mesta blir vått och man vet inte vem man ska orka lita på längre, att lägga förtroendet och önskan om hjälp hos barnen är en allt för tung börda för dem.

Ensam måste man ta ansvaret för familjen och bara ha en önskan om att den man litade på ska nyktra till och lätta på trycket.
Man kan inte ens få tryggheten i sin egna familj sedan herr alkohol flyttade in och tog makten ifrån allihopa, den styr och regerar.
Man vill ha ett avslut för att kunna fortsätta leva och att slippa hålla andan hela tiden, det får kosta vad det kosta vill.
Tills slut orkar man inte längre, och ens beslut kan kännas tagna ur luften, men vad gör man inte för vilja komma framåt.

Det enda som skulle behövas är att den som är beroende får sitt förnuft tillbaka och återkommer till sitt forna jag,
Om inte allt förtroende redan är förbrukat och det återstår bara ett vakuum kvar, ett innehåll av ingenting, inte ens luften finns kvar.

Det är svårt att förklara för den man älskar, du förbrukar ett förtroende du inte längre har kvar, vad har du då kvar?

Jag hade ett djuprotat förtroende kvar hos min familj och hann själv att rädda mig ur det, men bara jag kunde göra det.
Vad som krävdes?, tja varför finns jag här på forumet, för att jag behöver det, och för att jag är en beroendepersonlighet.
Jag har inte råd att glömma min historia, den är livsviktig för min framtid och mitt allt, min familj...
Det enda som betyder något i mitt liv, och det höll jag på att supa bort, inte en självklar tanke som alkis...

Den dagen jag insåg att jag hade ett stort problem med drickandet och kallade mig själv alkoholist, då först vände det.
Att inse att man är alkis och inte kan göra någonting åt det, det är ett slöseri med livet, det finns hjälp så länge man är mottaglig för den och vill söka efter den.
...men det största insatsen får man göra själv, att börja söka efter anledningar till varför jag fortsatte dricka, trots att jag visste att det var ett problem.

När jag fann anledningarna, så kom jag åt problemets kärna, utan anledningar ingen orsak till att dricka.
Jag är inte värd en bakfylleångest, oavsett hur jobbig arbetsvecka jag har haft.
Jag är värd en helg med avkoppling och mental ro och tid för sådant som ger mig rekreation och ny livsgnista.
Där låg pudelns kärna, och den jobbar jag vidare på.

Berra

Anat och tänkt att det kanske är så som du skriver att mannen läst. Bra att han läser, kanske det en dag går upp ett ljus om att det handlar om mycket mera än att bara skriva, det handlar om spriten eller livet.
Dessutom handlar det om att han har någon som vill göra nästan vad som helst för att vinna över konkurrenten A.
Du, jag läser det du skriver till Mt, så fint att du gör det!
Vill bara säga att det jag tidigare skrev till dig fortfarande gäller och står fast.
Skriv, skriv, berätta, dela och du skall se att det finns mycket att få.
Sänder de finaste styrkekramar till dig. Du har modet att förändra ditt liv och jag hoppas din man har modet att visa större styrka för livet än för alkoholen. Jag skulle hoppas att han vänder sig till dig och bjuder in dig att dela detta i en gemenskap, att dela en så svår sak mellan sig kan frammana oanade krafter. Men, men det går inte att tvinga någon, det måste börja öppnas en strimma av erkännande inifrån först, en glänta där förnekelse sakta mals ner till något annat att ta plats. Han behöver söka sin väg till sin inre sanning, bortom ruset finns en annan mycket fin värld. Precis som du redan gör genom att söka din väg.
Några korta rader om natten Kastellen, men så väl menade.
Kram, kram, och delaktighet, godnatt. Mm.

Så var påsken över. Nykter. Det har gått bra. Inte känt något direkt sug, mer tankar om att vilja vara som de andra. De som kan ta två glas vin under påskaftonsmiddagen och sluta efter det. Men, men nu är det ju inte så, och med vetskapen om hur jag mår nu, och hur jag skulle må om jag drack det där vinet så är ju valet enkelt.
Har "förklarat" min nykterhet i helgen. Inte så att den ifrågasätts, mer nyfikenhet varför... Och ja, varför? Varför lyssnar alla så intresserat av min hopkokta förklaring om att må bättre utan, sömnbrist osv. Det är ju sant, men ibland känns den tunn. Förundras över att ingen frågar öppet om problem, men så gör vi ju inte, såklart. Tänker också att det är väl inte så konstigt att det är ett sådant stigma, ingen pratar ju om det. Man kan läsa hur många hälsoartiklar i tidningar om sömn, stress, motion och dieter, men överkonsumtion av alkohol nämns i stort sett aldrig i dessa. Det är inte lätt att få en rättvis bild av hur missbruket och riskbruket ser ut eftersom vi är så bra på att dölja det. Jag har aldrig sagt något till någon läkare vid hälsokontroll, och kommer heller inte att göra det. Jag kommer inte inom någon överskådlig framtid berätta för någon annan än de få som redan vet, hur det egentligen ligger till. Det finns säkert de som gissar, men låt dem gissa då. Inget jag behöver göra något åt.

Jaja, det känns skönt att kunna komma tillbaka till jobbet imorgon och ha hela påsken klar för mig. Ingen bakfylleångest, eller en vecka med nya löften. Jo, kanske, men inga om alkohol... kanske om godis... Många chokladägg har det blivit...

Läst i trådarna om att det varit jobbigt, bl.a. för dig Konstnären (om du läser), hoppas det lugnat ner sig nu. Även andra som det gått både bra och dåligt för. Tänker på er, och hoppas att ni hittar kraft och styrka att fortsätta med att avstå alkoholen. Oj, vad lätt det blir klyschigt, men det är ju så det är...

Ha det bra och sov gott!
/m

Tack mt. Maken har läst min tråd och bevakar vad/om jag skriver här så därför har jag inte varit så aktiv på forumet. Suck, jag får väl skylla mig själv men det känns tungt för nu har jag inget andningshål... Status är iallafall oförändrat, han säger att han jobbar med sitt missbruk på sitt sätt och hävdar att han minskat sitt drickande. Jag vet inte vad som är sant eller inte numera men jag vet att jag trodde honom till en början då han sa att han bara skulle dricka några öl på helgen. Har dock reagerat på att han betett sig fullare än några öl och kan besviket konstatera att "några öl" är det synliga, resten dvs spriten är i smyg. Några öl eller en folkbärs i solen är kamoflage för starköl, sprit och eller spetsad öl. Jag får fortsatt veta att jag är problemet och att Nu jävlar är det kört, igen... Jag är den dumma och den som gör fel eftersom jag är öppen med missbruket, eftersom jag konfronterade ikväll att han hunnit bli full innan jag och barnen kom hem från stugan ca 45 minuter efter honom. Jag är problemet medan han är den snälla, jag är den som får barnen att må dåligt eftersom jag inte håller käften. Om jag bara lärde mig att hålla käften och slappna av så skulle allt bli bra...
Under påsk har vi som många andra varit i stugan. Jag sa innan vi for att jag ville åka men att jag ville att han skulle avstå All form av alkohol. Jag gav honom möjlighet att välja att följa med eller att stanna hemma om han kände att han hellre ville dricka. Eftersom han menar att alkoholen inte är något problem utan problemet är om jag är trevlig eller ej så valde han att följa med. Han drack dock måndag, tisdag och onsdag innan påsk. Jag tror att han varit utan alkohol hela påsken men är inte helt säker, dock var han störd över att min far hade med sig en lättöl till middagen och inte bjöd. Personligen tror jag att han var den enda som tyckte något om det, det vore väl rimligtvis ännu konstigare om han bjudit öl till den som alla vet har problem! ? Ikväll när vi åkte hem (han strax före mig) så ringde han och sa att vädret var så fint att han var sugen på några folkbärs, jag sa att jag skulle föredra om han avstod men samtidigt så visste jag att det redan var kört. Antingen hade han redan bestämt sig eller så hade han redan druckit. Väl hemma så var han givetvis inte nykter. Själv hävdar han att han druckit tre starköl och nu hade tagit en folköl, i så fall har han halsat ölen för vi var inte ens en timme bakom honom, men han stank sprit och snedtände på en gång så jag köper inte ett skit av det han säger! Fyra dagar klarade han (tror jag) innan suget blev starkare än familjen, fyra dagar och så är det Jag som är problemet! ? Han säger att han jobbar mot nykterhet men jag har svårt att tro på det, känns snarare som att det är något han bara säger för att köpa sig tid och utrymme att dricka och slippa ta tag i problemet. Misströstar alltmer gör jag, ibland undrar jag hur länge jag skaorka, hur mycket skit jag ska orka ta emot och om livet kommer att se ut så här för evigt. Visste jag att det fanns hopp om förändring så skulle jag orka nästan vad som helst. Just nu känns det dock tyvärr inte så hoppfullt... Maken är dessutom mycket misstänksam och anklagar mig för att skriva här i syfte om att skaffa bevis inför en skilsmässa, samma anklagelse beträffande att jag är öppen med alkohol problematiken samt att jag konfronterar honom öppet. Trött är bara förnamnet, spelar ingen roll vad jag säger han lyssnar ändå inte eller så använder han det emot mig. Han attackerar och fast jag går undan så följer han efter, oroar barnen med sitt mässande. Bäst är när han super så han somnar snabbt, då kan vi smyga omkring i lugn och ro. Kommer få skit för detta inlägg men just precis nu så struntar jag i det, behöver en ventil och jag är tacksam för att ni finns här på forumet!

Vad jag tänker på här, är att träna 3 - 4 ggr i veckan, tidigt varje morgon stiger jag upp omkring 8.00 på morgonen. Min rygg blir mer böjlig, och är överbevisat för länge sen. Det är bara det - att - komma igång och sen ha det som vana. En bra vana.
Jag frågar folk hur de gör med sina rutiner och de svar jag få tillbaka är att träna/mjukträna är inget skoj ensam.

Nej, det är rimligt, tänker jag. Men ensamhet behöver inte vara så förskräckligt hela tiden, bara delvis av tiden. Jag känner mig mer ensam bland folk än när jag är själv eftersom ingen påverkar - vad - jag ska göra.

Påsken har varit helt okey. Vid stora helger finns saknad att inte ha nära vänner, skåla i fina glas och mumsa på lammstek, vilket är så gott inte bara vid påsk. Att ha vänner är inget som är givet men det gör inget och om hundra år är det bortglömt.

Tyvärr finns inga barn i min värld, så jag vet inte hur det känns. Länge var jag tvehågsen att ta emot katten eftersom barnlösa kvinnor ofta skaffar sig ett djur som ersättning för den saknaden. Men T. har under året verkligen varit en hjälpsam liten gynnare.

När jag väl har en bra rutin, så släpper jag den inte. Det visar sig med tiden, att bra rutiner blir självgående så att säga. En del rutiner kan man byta ut och andra kramla sig fast vid.

/wolf

Jag kom att tänka på en bok, som heter Konsten att njuta av livet, http://www.bokus.com/bok/9789100102425/konsten-att-njuta-av-livet/ - en fin bok om att betrakta sin värld på nytt.
Att bli/vara en levnadskonstnär är bra, ofta vill folk bli hjärnkirurg, finansknuttar med ihåliga sinnen eller nåt som ger ära och berömmelse det gör inte ditt val men nog sinnesfrid för all framtid.
/wolf

Hej Minz,
Fokusera stenhårt på någon aktivitet, de stunder du är ledig och med dig själv och det kan räcka med 10 - 15 minuter. Återhämta din energi, som kan ta tid, men gör det varje dag om du kan!
Är det så att du vill yla vid en björk, så gör det eller en lind full med lösnäsor, för den delen. Det finns en bok som Clarissa Pinkola Estés har skrivit - http://www.bokus.com/bok/9789146173533/kvinnor-som-slar-folje-med-varga…. Samla ihop dina benknotor.:) som känns utspridda för vinden.
Jag vet faktiskt inte vad jag skriva för att ge dig en positiv känsla framåt.
/wolf

Det har gått så inihelvete dåligt... Lyckades hålla upp fyra dagar första veckan...

Jag har ångest och skäms. Blir aldrig full, men dricker alldeles för mycket och för ofta. Har sån jävla ångest nu. Tar en dag i taget. Funderar på om jag behöver "lyckopiller", serotonin alltså.

Läste någonstans någon som skrev, "jag är bara lycklig när jag dricker". Känner ju igen mig såklart, liksom förmodligen många här...

Tar en dag i taget nu.

Tillbaks här i min "gamla" tråd. Känner mig mest "hemma" här. Tog mig ett återfall i januari och det var som om det var beviset jag väntat på att jag inte kan dricka normalt. Efter det känns det som att jag inte behöver ifrågasätta mitt beslut.

Var hos min pappa på middag igår och att han har alkoholproblem vet jag ju, men blir ändå så arg varje gång vi är där. Jag hjälper till med maten, diskar och fixar men inom mig brinner jag av hat. Ett hat och en olust som kryper i kroppen och jag vill bara springa där ifrån. Vet att jag borde konfrontera honom men orkar inte ta det. Vet inte om jag ens tycker att han är värd "jobbet" det skulle innebära med att få honom nykter.

Vet inte vart jag ska ta vägen med allt detta hat jag har inom mig. Jag är det enda han har och han skryter vitt och brett om mig till allt och alla och jag spelar med i den farsen med sammanbitna käkar och ett hjärta som känns som sten. Hans fru dog av sin alkoholism för några år sedan och ändå fortsätter han att leva för alkoholen, med fotot på henne på samma bord som vin och spritflaskorna fortsätter han som om inget har hänt.

Försöker "släppa" de här känslorna och tänka att det behöver ju inte påverka mig, men jag klarar det inte, jag blir så arg och kall och förstenad.

Har i stort sett glömt varför vi överhuvudtaget firar påsken, det har något med religionen att göra, grabben på korset dog och återuppstår.
Men idag?, vad betyder det för oss, ingenting då vi knappt lyssnar på de religiösa längre.

Påskens traditioner med ägg, påskkärringar, påskris, det gula och lila spelar en större betydelse i vårat liv.
Jodå, vi hade påskmiddag hör hemma på svåger och svägerska med familj, hela rubbet med SOS (sill och sprit).
Det är lite av same-same, men det är kul att träffas, mest kul är det att se hur barnen har blivit större och nästan vuxna.
Frågar mycket om hur de har det och de får alltid ett stort utrymme vid middagsbordet.
Den synen man hade på barnen under min uppväxt då de skulle finnas men inte synas och dukade åt dem i köket på de större middagarna existerar inte längre.

Fylla, nej inte märkbart, svågern pladdrade väl på som han brukar när öl vin och snaps har gjort sitt, så riktigt traditionsrikt som det brukar var det inte.
Min nykterhet smittar av sig lite, och svägerskan kan inte dricka för tillfället då hennes mage är sönderstressad av sitt jobb, det rinner bara rakt igenom henne,
Och hon anser att det inte är värt den längre, sund tanke...
Själv tog jag min låtsasöl i snapsglaset då de andra drog en ljusgul julsort från 2009, spritlagret uppdateras inte lika mycket nu längre , anser att frugan få ta den biten också, jag kan ju inte avgöra hur de nyare sorterna smakar, kommer ihåg lite av de gamla sorterna, en svag förnimmelse men den avtar sakta.

I torsdags råkade jag svepa ett glas med sprit igen, efter dotterns fest så var det ett vinglas med granatäppelkärnor som stod bredvid fruktfatet, trodde det skulle spridas över den andra frukten men det var en sorts groggvirke, smaken doldes tills det var försent, den starka smaken kom i strupen.
Man ska passa sig när man plockar undan disken, man vet aldrig vad det har varit i glasen, kände en viss lust att vilja hyfsa glasen i påskas efter middagen innan de åkte in i diskmaskinen, men utseendet mellan påskmust och rödvin i färgen är minimal, så det åkte ut i slasken för säkerhets skull.

Gamla vanor behöver bytas ut, och det gamla talesättet om att inget får förfaras behöver uppdateras, hellre det säkra före det osäkra, i slasken!
Samma sak gäller även maten, man borde låta bli att tömma faten för att slippa slänga käket, men det sista påtvingade ätandet sätter ju sig bara runt magen.
Hellre kasta än banta...

Hursomhelst har denna påsk varit full av händelser, både fullplockat i kalenderariet och även funnits tid för återhämtning.
Vi har kunnat umgåtts med grannar sådär impulsivt med fika i eftermiddagssolen, och jag har hunnit snickra undan lite måste-göran...
Så jag är nöjd med tillvaron, ingen tid har gått till spillo, allt har sitt värde i smått och stort.
Så länge sinnet hänger med och man inte känner någon stress trots full fart, så slipper jag irritation och ilska,
Det är en jäkla skillnad mot när jag drack, tiden mellan tillfällenena att kunna dricka var bara en enda stor transportsträcka, så man var lättirriterad då.
Så var påsken då, inte nu, men det tog lång tid....det fick ta lång tid innan kroppen anpassade sig till det nya livet.
Och där är jag nu, varken längre eller kortare sträcka i mitt liv, utan precis mitt i händelsen, leva i nu'et...!

Känns det bra då?, Jarå...inga problem, acceptansen över att jag inte kan dricka alkoholen längre gör sig mer hemmastadd i mitt inre.
Det här är jag, inget annat funkar för mig, lev och låt leva, och jag är inte lika förbannad längre.

Låter det fånigt?, kanske... men när man har lärt sig leva med sig själv och alla dess krumbukter som t.ex att jag inte klarar av att dricka längre,
Så blir livet lite lite...enklare att leva, jag kan göra vad som helst så länge jag inte rör alkoholen, en viktig sak som ligger högst på min minneslista.

Berra

Jag fixar inte riktigt det här. Har fallit åter. Mannen tror att jag tagit sömntabletter. Nej säger jag... Vad är det för liv jag lever? Jag har aldrig hört hemma här. Jag fortsätter att hoppas att jag ska känna glädje till livet. Det är många som dött i min närhet. Jag är bunden till mina barn. Det kommer att bli bra...

Släpp din ångest, den föder inget gott! Snarare stjälper än hjälper. Du lever inte som du vill, men din intention är att leva på ett annat sätt. Sen finns det de som väljer att leva på ett visst sätt oavsett om det är bra eller dåligt och då får man stå sitt kast. Oavsett vad, så hjälper det inte att stå med piskan redo utan det är att acceptera, förlåta och känna medkänsla med sig själv som kan ta en framåt. Nu lever jag inte som jag lär, utan kämpar med att tycka om mig själv. Kram på dig och ta hand om dig!

I dag äter ångesten upp mig inifrån..
Efter att äntligen ha slutat röka, sluta dricka till att detoxa...och hålla mig i skinnet i 4 veckor..till att börja röka, börja dricka..dricka mer..och mer. full i torsdags bakis i fredags och full som fan i går,,och värre än vanligt dessutom. Gjorde bort mig totalt.. sa klantiga, pinsamma saker och betedde mig allmänt idiotiskt. så i dag..vaknar, ångest, på väg till jobbet, försöker styra upp allt som hänt i går.. bad om ursäkt osv..ÅNGEST!!Fick gå av tåget, samla mig, ringa och sjukanmäla mig, tåget hem i gen, köpte cigg och tog en återställare.
Pinsamt ..ja! känner mig som en gammal rutten bitterfitta om jag ska vara ärlig, och den åsikten är jag nog inte ensam om just nu. Patetisk skulle man nog också kunna säga. Men mest av allt besviken, på mig själv, på mitt beteende och på hur jag återigen skämt ut mig, och dessutom andra. Förlåt. verkligen förlåt.
Min ångest i dag har jag förtjänat mig av. nu är det bara att hoppas på att kvällen blir bortglömd. åhhh snälla, kan den bara bli det nu!!!!
Måste samla ihop mig själv, det bottenskrapet som jag just nu känner mig som, och börja om, igen.. blir så trött..så trött så trööööttttttt!!!!!!
Ja det blir nya tag, vad annat ska man göra.
känns bara så sjukt att man inte bara kan rycka upp sig och inse att det inte går..jag kan inte dricka alkohol! Varför ignorera?
Har försökt att föra dagbok under mina nyktra dagar, och det värmer när jag läser hur mycket bättre jag mådde då. Hur jag var såå stolt att jag sa nej till vin då jag hade det mitt framför näsan, eller hur bra det kändes att gå och lägga sig kl 22 på en lördagskväll och veta att jag skulle vakna pigg på söndagen och ta en pw. Sen kom bakslaget, och skrev i den stunden att utgång och vin med vänner inte var problemet utan att det riktiga problemet var att sitta hemma under fläkten, och med det drog jag slutsatsen att jag faktiskt måste få leva och ibland bara få njuta av en utgång eller lite vin. Att jag fick göra det, gå ut och dricka i sociala sammanhang, men inte hemma, Haha alltså va? hur är det möjligt att lura sig själv så hårt, som om det skulle funka? det gjorde det uppenbarligen inte heller.
Är nästan lite fascinerad över hur man kan missleda sig själv så grovt, och hur destruktiv man är när det kommer till alkoholen..
Så det var min påsk det... hoppas er varit mycket bättre.

Kärlek och styrkekramar till er!

Jag är en enkel levnadskonstnär. Jag har inte direkt haft några blackouter måste jag säga.
Det slog mest psykiskt och fysiskt på mig. Har väl alltid varit en liten grubblare och kanske
en känslig själ och alkoholen gjorde allt värre.
Jag slog mig så in h-vete illa så för min del är klart ingen mer gång.
Ha det bra
Konstnären

Vilken slags genré har du?

Precis, att ramla i blackout är inte bra, eftersom man inte har någon kontroll på - hur - man ramlar.
Man kan slå sig riktigt j-vla illa.
/wolf

Det ständiga varför, som jag aldrig riktigt fick svar på från mina föräldrar, inte heller från andra. I tjugo årsåldern tog jag beslutet att alltid ifrågasätta med varför och för vem? Jobbigt, man blir besvärlig och motsträvig men känns för mig bra att sålla ut info från världens brus.
Sen slutar jag kämpa och det är vad som gör mig sorgesam..att bara ge upp, temporärt.

Javisst, fotografera som om det skulle vara din sista dag på jorden.:)

Här länk till Flickr.com på min fotoström
https://www.flickr.com/photos/23025199@N08/

är ursprungligen (tror jag) en rysk rätt som äts efter påskens midnattsmässa då man bryter fastan. Man rör ihop kvarg (kesella), äggulor, smör, socker, grädde, mandel och russin eller annan smaksättning. Massan lindas i gasväv och får rinna av i ostform eller Melittatratt. Mycket gott! Bifogar bild som ser ut att vara äkta ostform för pasha - sån har jag inte.
http://cdn.203.se/i?u=group1%2FM00%2F00%2FDE%2FCgAIC1IUBhuAcwX-AADgKSw1…

Tack för dina funderingar PP - jag återkommer om detta, kan noog redan säga att jag tror du äär på rätt spår. / mt

Morgonrutinerna verkar ha sin gilla gång, och alla vaknar i samma ordning som vanligt:-) Att jag själv gärna sover gör att jag missar morgonens besökare här inne. Hade gärna druckit lite morgon kaffe och ätit lite Pasha tårta med er, och det hade i synnerhet du med gjort Konstnären.
Du är en riktig bakverksfantast ;-). Tror nog att du kommer att titta in lite senare, det finns ju kvar.

Att försöka att inte lägga energi på det man inte kan påverka är exakt det jag skulle önska mig mest av allt. Parallellt till tiden då jag försöker tillfriskna har jag ju ändå varit inne i en annan mycket jobbig process. Kanske har den delen faktiskt gjort att jag fått extra styrka att hålla emot alkoholen i mitt liv. Ungefär som om jag känt att faller jag tillbaka till drickandet, så kommer jag inte ens att ha en chans att ordna det andra.
I vilket fall blir det problemet bara större och värre, och nu finns inget jag längre kan göra för att undvika att slutar ganska illa som det ser ut.
Så jag vill verkligen lära mig hur man gör att lägga energi på det man kan påverka och försöka få sinnesro i det man inte kan påverka.

Jag har funderat mycket på medberoende och hur/om mitt agerande har påverkat min omgivning. Har faktiskt länge tänkt fråga dig mt om vissa funderingar jag haft. Är det samma sak som man upplever med någon som har alkoholproblem som jag själv upplevt? Jag tycker mig känna igen att jag utvecklat något liknande till mitt ex som är mycket emotionell och även har lidit/lider av perioder av psykisk ohälsa. Kan man utveckla medberoende till det? Hon har även gjort mig ansvarig för att det är jag och mitt agerande som gör att hon mår som hon mår. En lång historia men en tanke som alltid funnit att jag kan lösa detta. Jag kan stå stark och vara den "stabila", jag kan vara den som gör att det går lättare. Nu när jag försöker tillfriskna orkar jag inte vara den längre. Jag har gett upp, och då startar problemen på allvar. Ilska och bitterhet är nog en följd av att känna sig övergiven. Nu kan man aldrig lägga ansvaret för sitt eget agerande på yttre omständigheter, men tyvärr har jag försökt att stänga av oro och svårigheter. Kanske var det så att vi var två med egna problem som båda lägger skulden på den andre för sina egna bekymmer? Absurd situation i så fall. Den medicin jag trodde att jag skulle använda mig av skrivs inte ut av läkare. Att dricka i sorg är mitt livs största misstag jag begått. Det är slut med det nu. Följden blir tydligen att det även är slut med mycket annat. jag ställer krav på mig själv, och jag kan inte längre ställa upp på vissa saker. Att lida av psykisk ohälsa är ju i grund och botten en sjukdom precis som att ha alkoholproblem. Skillnaden är att i "samhällets" ögon är nog alkoholisten den som själv har förorsakat och bär skulden, och det stämmer ju kanske till viss mån. Kanske är det så att alkoholisten ses som den "sämre" personligheten. Jag känner att jag är på väg att vakna upp. Jag ska gå vidare och jag ska göra det nykter. Vad som än händer!
Jag bär ansvaret för mitt eget välmående, det är ju det jag kan påverka. Är det det som är sinnesfrid?

Blev kanske lite virrigt och för personliga funderingar för rummet :-) Jag klistrar nog över till min tråd med!

Chokladen påfylld, ha en fin solig dag!

//PP

Morgonrutinerna verkar ha sin gilla gång, och alla vaknar i samma ordning som vanligt:-) Att jag själv gärna sover gör att jag missar morgonens besökare här inne. Hade gärna druckit lite morgon kaffe och ätit lite Pasha tårta med er, och det hade i synnerhet du med gjort Konstnären.
Du är en riktig bakverksfantast ;-). Tror nog att du kommer att titta in lite senare, det finns ju kvar.

Att försöka att inte lägga energi på det man inte kan påverka är exakt det jag skulle önska mig mest av allt. Parallellt till tiden då jag försöker tillfriskna har jag ju ändå varit inne i en annan mycket jobbig process. Kanske har den delen faktiskt gjort att jag fått extra styrka att hålla emot alkoholen i mitt liv. Ungefär som om jag känt att faller jag tillbaka till drickandet, så kommer jag inte ens att ha en chans att ordna det andra.
I vilket fall blir det problemet bara större och värre, och nu finns inget jag längre kan göra för att undvika att slutar ganska illa som det ser ut.
Så jag vill verkligen lära mig hur man gör att lägga energi på det man kan påverka och försöka få sinnesro i det man inte kan påverka.

Jag har funderat mycket på medberoende och hur/om mitt agerande har påverkat min omgivning. Har faktiskt länge tänkt fråga dig mt om vissa funderingar jag haft. Är det samma sak som man upplever med någon som har alkoholproblem som jag själv upplevt? Jag tycker mig känna igen att jag utvecklat något liknande till mitt ex som är mycket emotionell och även har lidit/lider av perioder av psykisk ohälsa. Kan man utveckla medberoende till det? Hon har även gjort mig ansvarig för att det är jag och mitt agerande som gör att hon mår som hon mår. En lång historia men en tanke som alltid funnit att jag kan lösa detta. Jag kan stå stark och vara den "stabila", jag kan vara den som gör att det går lättare. Nu när jag försöker tillfriskna orkar jag inte vara den längre. Jag har gett upp, och då startar problemen på allvar. Ilska och bitterhet är nog en följd av att känna sig övergiven. Nu kan man aldrig lägga ansvaret för sitt eget agerande på yttre omständigheter, men tyvärr har jag försökt att stänga av oro och svårigheter. Kanske var det så att vi var två med egna problem som båda lägger skulden på den andre för sina egna bekymmer? Absurd situation i så fall. Den medicin jag trodde att jag skulle använda mig av skrivs inte ut av läkare. Att dricka i sorg är mitt livs största misstag jag begått. Det är slut med det nu. Följden blir tydligen att det även är slut med mycket annat. jag ställer krav på mig själv, och jag kan inte längre ställa upp på vissa saker. Att lida av psykisk ohälsa är ju i grund och botten en sjukdom precis som att ha alkoholproblem. Skillnaden är att i "samhällets" ögon är nog alkoholisten den som själv har förorsakat och bär skulden, och det stämmer ju kanske till viss mån. Kanske är det så att alkoholisten ses som den "sämre" personligheten. Jag känner att jag är på väg att vakna upp. Jag ska gå vidare och jag ska göra det nykter. Vad som än händer!
Jag bär ansvaret för mitt eget välmående, det är ju det jag kan påverka. Är det det som är sinnesfrid?

Blev kanske lite virrigt och för personliga funderingar för rummet :-) Jag klistrar nog över till min tråd med!

Chokladen påfylld, ha en fin solig dag!

//PP

Skönt att höra, själv är jag inte så glad i storhelger. Gillar vardagen.
Ramla inte, jag gjorde det så många ggr. och för varje gång blev det värre.
Idag vad som än händer inget första glas för mig.
Konstnären

Jag önskar dig oxså påskglädje. Befinner mig själv just nu i en gyttjemetafor. Ställa allt
till rätta för mannen. Men jag har kommit till en punkt där även jag kan finna en inre frid
som ingen kan ta ifrån mig. Lite stökigt hemma nu då mannen föll så djupt denna gången.
Men inget daltande från min sida, orkar inte med det efter allt jag själv jobbar på.
Drygt sju månader har gått för mig och jag är förundrad och samstidigt lite rädd. Har haft vin
och sprit mitt framför näsan men har inte varit i närheten av att känna lust till det.
Visst är det fin morgon alldeles stilla här inne. Tyvärr vet jag inte vad pasha är för något,
vågar mig inte på att prova. Men PP fyller nog på chokladskålen idag.
Ha en fin dag MT
kONSTNÄREN

med morgonkaffet. Njuter av soluppgången och av att känna sinnesro. Stillhet och frid tänkte jag skriva men stannade upp och ändrar till sinnesro. Stillheten, soluppgången, fågelkvitter, påskmusik - allt det finns runtom mig men sinnesro har jag inom mig. Sinnesro är ett tillstånd. Ett tillstånd som jag lärt mig att vara rädd om, att värna från yttre påfrestningar - de jag inte har att göra med och inte kan bidra till att förändra till det bättre. En av de stora utmaningarna i min väg ut ur labyrinten medberoende... jag kan lätt minnas känslan att jag måste engagera mig, gå in i oro som jag kände runt om mig. Försöka ordna och ställa tillrätta. Som kunde bli röra-och-föra... Vanligen resultatlösa försök som skapade mer förvirring och trassligheter...

Vet inte varifrån tanken på medberoendet som en labyrint kom men i stunden känns bilden rätt... och en mer hoppfull bild än den gyttjemetafor som jag brukar kallar medberoendeträsket. I medberoendelabyrinten ser jag också Ariadnes (röda?) tråd som leder ut mot ljuset och friheten.

Hmmm... Detta blev nåt helt annat än jag tänkt skriva men det kan få stå kvar i Filosofiska rummets skrivbok. Jag kopierar också till min egen tråd.

Solen stiger, radion spelar uppståndelsemusik, livet har segrat, kaffet är gott och dagen är full av möjligheter.

Idag ställer jag in en bit pasha - som tur är har jag har ett isfat för pashan ska vara kall. Lite färska frukter till. PP fyller säkert på i chokladskålen. Påskglädje önskar jag er alla! / mt

Åh, har inga svar. Har testat antabus för tio år sen. Jag var så rädd, så jag vågade inte dricka ngt. Ta hand om dig! Känner så igen mig med att spåra ur och till slut lärde jag mig att inte spåra ur men fick större problem än så. Det är en väldigt skör linje. Stoppa om det går, ta en paus innan du behöver sluta helt med A, om du inte vill. Du har bara ett liv här och nu.

Kul att stifta bekantskap med dig Wolf! Jag är väldigt sporadisk med mina svar, men läser desto mer. Kamera har jag. Så kanske jag kan ta litet fler bilder. Vad bra det låter att det går framåt. Och du ska ju aldrig känna dig som ett error. Själv kände jag mig som jag inte hörde hemma här, att jag kom någon annanstans ifrån. Stod och såg mot himlen och solnedgången med en längtan i bröstet redan som väldigt liten. Likadant med min syster. Svår att hitta gelikar, men det finns. Lycka till!!!

Det fungerar bra för mig, i påsk, konstnären, tack för att du frågade.
Är inte alls särskilt *ivrig* längre, för jag vill inte ramla en gång till pga blackout. Det är inte värt det.
/wolf