Senaste kommentarerna i forumet

Vad bra @varafrisk. Livet händer oss. Ibland ser det ut som orättvisa men om man tror på orättvisa ska man också tro på rättvisa- och alla vi har, med mat varje dag, med elpris-bidrag och sjukvård som fungerar. Inte har jag gjort något som skulle ge mig det ut rättvise-perspektiv? Livet händer, drabbar. Ibland så hårt att det kan tyckas alldeles omöjligt att orka mer. Min vän som förlorat ett dotter som var ung, inte ens vuxen. Jag vet inte vad som finns att säga till henne. Livet drabbar några så hårt, andra får knappt en liten vindpust.
Svårt att begripa- och just därför är jag så envis med mitt ”LEVA livet”. Allt vi kan. Kram 🤗

Vad bra @varafrisk. Livet händer oss. Ibland ser det ut som orättvisa men om man tror på orättvisa ska man också tro på rättvisa- och alla vi har, med mat varje dag, med elpris-bidrag och sjukvård som fungerar. Inte har jag gjort något som skulle ge mig det ut rättvise-perspektiv? Livet händer, drabbar. Ibland så hårt att det kan tyckas alldeles omöjligt att orka mer. Min vän som förlorat ett dotter som var ung, inte ens vuxen. Jag vet inte vad som finns att säga till henne. Livet drabbar några så hårt, andra får knappt en liten vindpust.
Svårt att begripa- och just därför är jag så envis med mitt ”LEVA livet”. Allt vi kan. Kram 🤗

Grattis gubben höll jag på att skriva - haha, där är du inte än- men det var mer en känsla av att ja, nu har vi delat de här 26 månaderna- nästan varenda dag! Jäklar vilken tur jag haft, inser jag ännu mer ju längre tiden går, att jag haft dig och #teamnykterpandemiandforward med på resan! #team2020 kanske räcker.
Tänker på dig, hoppas du firar med något gott. Jag har lagat egna tortellinis, det var gott! Med brynt smör och färsk rosmarin.
Kram, och vad skönt att du stannar kvar ett tag till! 😍

@majsan_nu Tack så mycket! 🤗 Mitt mål är att aldrig släppa forumet helt och hållet. Av den enkla anledningen att det är ett utmärkt och lätt sätt att aldrig glömma hur det var. Det första året som nykter är det störst risk att ta ett återfall . Men ju längre tids nykterhet desto färre som faller tillbaka. 6 månader helt utan alkohol borde vara absolut minimum. Det är min personliga åsikt efter att ha sett hur många som faller tillbaka innan dess. Så grattis Majsan! Du har ökat dina chanser betydligt till att få leva ditt liv i frihet. Kram

@Torn
26 månader, mer än två år! Det är bara att lyfta på hatten o säga ett Stort Grattis 🥰
Inte så konstigt om en del minnen faller i glömska men de riktigt positiva är ju viktigt att ha kvar 👍
Fint att du är kvar här o berättar. Det ger perspektiv o hopp iallafall till mig!
Stor Grattiskram från min 🤗

@Se klart Jag är så glad att jag inte överfört den ådran t min dotter. Kanske jämför hon sig utan nämna det för mig men jag tror inte det…hon är riktigt ärlig.

Något som jag är förvånad över mig själv är att när min man blev sjuk i cancer sa många att livet är orättvist likaså att vi inte kunde få biologiska barn men jag kände aldrig så. Det var otroligt sorgligt under en period men varken min man eller jag kände orättvisa…man blir drabbad. Däremot kan jag väl tycka att jag/vi har blivit prövade onödigt många gånger men det är livet som pågår.

Jag har en familj som jag älskar och är otroligt tacksam för det❤️

@varfrisk om man som du och jag har barn som periodvis har- eller har haft det tufft. Så har åtminstone jag pratat mycket med min dotter om just det där med jämförelse. Varför ska just hon har en särskildhet som gör livet knöligt, är jag säker på att hon har frågat sig många gånger. Men jag tänker- eller säger åtminstone till henne- att vi får var och en ett liv, och allt handlar liksom om hur vi förhåller oss till våra förmågor. Så i den diskussionen kommer jämförelser på skam- vem ska man jämföra sig med, liksom? Vi som har så mycket- alltså mer än 95% av jordens befolkning har. Behöver inte bli bättre. Sannare- däremot. Ärligt och stadigt. Det behöver vi skapa åt oss. Kram 🥰

I dag har jag varit nykter i 26 månader.😀 Jag läste häromdagen om lyckliga själar här på forumet som njuter av att vakna upp utan några spår av bakfylla på morgonen. Och jag minns tillbaka hur det var då i början när det hade gått ett par månader. Verkligen härligt, jag var så tacksam för något som nu är helt normalt. Då slog det mig, att jag har nog glömt av hur det känns att vara bakfull.😅 Men ingen fara, jag tänker aldrig vara med om det igen. För jag vet att jag mådde dåligt då. Dessutom dricker jag inte alkohol. Jag slipper ju med stor glädje att dricka den skiten. 😍

Ha det gött!

Du svamlar inte och du nehöver inte be om ursäkt @Vinäger.

Och ja….man kan verkligen gråta med tanke på detta fruktansvärda krig som pågår inte långt ifrån oss. Men du har det även så tufft i ditt liv. Å denna berg- och dalbana man lever i när det gäller cancer.

Tycker att det är strongt av dig att leva ett halvnyktert liv…att du inte faller och dricker mera el hela tiden.

Åter igen styrka och kramar till dig❤️❤️

Förlåt en del syftningsfel i min tidigare text.

Jag gråter - trots att jag är nykter.

För att världen brinner i vår närhet.

Min man väntar på fortsatta provsvar. Något är fel, det vet vi, men inte vad. Jo, vad, men inte var. Ännu. På ett sätt ännu jobbigare.

Vår yngsta dotter utreds för en helt ofarlig diagnos. Ofarlig i den bemärkelsen att den inte dödar. Inte fysiskt i alla fall.

Positiva, men otroligt krävande utmaningar på jobbet. Känns fel att klaga, men kan ändå sluka energi.

Är i botten en obotlig optimist. Var dock tvungen att förtydliga mitt tidigare lite svamliga inlägg.

Fortsätter min halvnyktra bana. Inte för att jag vill kunna dricka ibland, utan för att jag inte törs annat. Min strategi nämns sällan offentligt. Tänker att jag inte kan vara unik.

I dag är jag nykter.

Tack för att ni finns.

Kram

@Vinäger
Låter som det är tufft nu. Tänker på Dig och ber till en högre makt att allt ska ordna upp sig!
Stor kram 🤗

Men käraste @Vinäger❤️ Jag vet inte om jag tolkar dig fel…men är det så allvarligt med din man? Visste inte heller att din dotter utreds .

Sänder dig massvis av styrka och kärlek❤️

I dag gråter jag. Trots att jag är nykter. Trots att världen utanför mitt liv står i brand. Trots att min mans senaste värden ännu inte är nedskrivna, men förvarnade. Trots att diagnosen för vår yngsta dotter inte är färdigutredd.

Inom familjen är vi beredda. I vår lilla bubbla - mitt liv. På grund av läkarnas senaste ord. Andra vet ingenting.

Flera av er vet vad vi går igenom. Trots omvärldsläget.

En dag i taget.

En dag i taget...

Kram kram

Nu är det synd att inte AndraHalvlek skriver. Hon är en mästare på att skaffa sig nya vanor och skulle säkert ha massor med tips. ”Nöta, nöta” är väl ett av dem t.ex.
jag tänker att du beskriver en del saker som jag känner igen mig i. Jag är inte pedant, men jag märker att jag påverkas rätt negativt om det är rörigt omkring mig, vilket det blir när jag inte håller i mina vanor, plockar, städar. Jag tror rutiner är nödvändigt egentligen. Äta rutinen, gå upp och gå ut har jag med mig. Men egentligen tror jag att fredagsstädare, helgutflyktare och pedanter etc har det väldigt bra. Det är lätt att stöket tar överhand och att det blir svårt att se vägen framåt när det blir för stökigt.
Sen tar man en förändring i taget tror jag. Jag har en tendens att gå all-in, blir trött och återgår. Nej, nöta nöta är nog det som gäller.

Dag 6. Klar i huvudet klockan halv åtta en lördagsmorgon. Det är klart att det har hänt förr, men det tillståndet har inte varit utmärkande för mina lördagar under de senaste decennierna. Man skulle nästan kunna säga att det inte tillhör mina rutiner att vara pigg och glad vid den tiden på den veckodagen, men jag önskar att det vore så.

Ett av Clears tips är att man kartlägger sina rutiner, helt enkelt skriver ner alla saker man gör på ungefär samma sätt varje dag eller varje vecka. Om det är bra eller dåliga rutiner spelar ingen roll. Det är det återkommande som är viktigt att få syn på, eftersom det är användbar information. Deprimerande nog upptäckte jag, något förvånad, att jag baske mig nästan inte har några rutiner – förutom de dåliga. Så tänkte jag i alla fall i början.

Det är naturligtvis inte riktigt sant, men … jag insåg att jag ofta gör saker först när jag måste. Ofta har jag bråttom. Jag tar det där sen! Just nu måste jag rusa. Visst sjutton – jag har ju tänkt massor av gånger att jag måste ta itu med det och det och det … högen med osorterade papper. Klädmassakern i garderoben. Vilsekomna saker på golvet. Man måste betala räkningar i tid, så det gör jag, och vissa andra saker ska också göras inom en viss tid. Mina rutiner drivs, insåg jag, främst av omedelbar belöning (är hungrig vid vissa tider, blir mätt om jag får mat, blir sugen på vin vid vissa tider, blir nöjd om jag får det) eller risken för snar bestraffning (påminnelseavgifter eller andra tråkigheter). I övrigt blir det som det som faller sig.

Jag vill kanske vara sån – någon som inte har ett inrutat liv. Jag vill inte ha ett förutsägbart och kantigt liv! Samtidigt är ju ovanor just precis något som upprepas och styrs av vissa triggers, det vill säga beteenden som är synnerligen förutsägbara. Jag vill ju ändra på det och nu finns det också en speciell anledning till att jag vill hitta mina handlingsmönster. Clear påstår nämligen att ett effektivt sätt att skapa nya rutiner är att stapla rutiner på varandra: till en redan befintlig rutin lägger man en ny. Den nya hakar liksom fast i den gamla. Den gamla bör rimligtvis vara en vana som jag vill behålla. Men hur ska man kunna stapla på något som inte finns!

Alltid bråttom! Till och med när jag vill ändra beteende. Hur rörig man än är finns det alltid några små oskyldiga handlingar som upprepas. Som att göra kaffe varje morgon. Yes! Där klämde jag in skrivandet av inlägg, som en ny vana. Jag ser också datorn när jag står vid köksbänken: synliggörandet är viktigt (Clear igen!). Kan man sedan förena den nya rutinen med en snabb belöning så fastnar den ännu lättare. Det här är några av tipsen i boken. Så: jag vaknar, vill ha mitt kaffe (ännu ett beroende, men okej), anar något annat som hör ihop med kaffefixandet, får syn på datorn, vet att uppstarten av skrivandet går snabbt och att den är kravlös – och efteråt väntar en belöning.

Jo, då! Det är helt klart lätt att känna sig som en av Pavlovs hundar. Men funkar det så funkar det så funkar det! Upprepningens kraft. Kanske? En dag i taget. Det är de små förändringarnas kraft. Vid skrivandet av varje inlägg har jag både påbörjat och avslutat en vit dag – och i morgon kväll har den första veckan avverkats. Om jag lyckas hålla fast vid rutinen.

Hej @Se klart!
Det är skönt när man kommer till det stadiet att man inte behöver jämföra sig mer med andra...det är lite rofyllt i det. Under min uppväxt och under väldigt många år har jag jämfört mig med andra. Precis som jag har skrivit tidigare tror jag att det delvis beror på min tilltro till mig själv som ofta inte har varit så stark men även delvis på min uppväxt. Jag tyckte väldigt mycket om min pappa. Han var en snäll, omtänksam och generös person. När jag växte upp pratade man om småbönder och storbönder. Min pappa var en småbonde. Fastän det stora godset med tillhörande omfattande skog och bruksjord låg granne med mina föräldrars gård och skog/bruksjord hjälpte man inte varann. När det var jaktsäsong jagade småbönder tillsammans med småbönder och storbönder jagade med storbönder. Det väckte en "jämförelseådra/avundsjuksådra hos min pappa, kan inte riktigt minnas att det var på samma vis för min mamma. Så jag fick det lite med mig i mitt sätt att tänka. Under min terapi har jag pratat om det och jag har blivit så mycket bättre på att inte jämföra mig inte bli avundsjuk för till vilken nytta är dessa känslor?? Men, eftersom alkoholen påverkar negativt kan det vara lätt att dessa känslor poppar upp. Jag är dock så mycket mer medveten om det och jag trivs inte med mig själv när känslorna kommer. Då gäller det att vakna till och att göra något åt det! Och dina ord..fokus på det jag kan påverka....ska jag öva på...så himla klokt Kram:)

En sak som slår mig nu i efterhand att jag alltid tänkte att mitt förhållande till alkohol var speciellt och att min situation var unik. Jag kände ju på mig på något sätt att det blev för mycket, men jag kan ju konstatera nu hur mycket kraft jag ägnade åt att förminska problemet. "Det ser värre ut än vad det är" skulle man nog kunna sammanfatta det som och mitt relativiserande fortsätter än idag. Jag ljög aldrig på en rak fråga om mitt drickande(se där är relativiserandet) men jag undanhöll på många kreativa sätt hur mycket det egentligen var från alla i min närhet. Nu kan jag ju förstå att en anledning till det är att jag tänkte lite så att om jag drack allt öppet så skulle det se värre ut än vad det faktiskt är, eftersom ju ingen skulle förstå sig på mitt speciella förhållande till alkohol. Det var ju ett självbedrägeri såklart.

Visst är vi alla unika individer och min personliga erfarenhet är inte helt samma som någon annans, men så unik var jag såklart inte. Jag kan ju räkna upp en massa saker jag aldrig gjorde, men jag låter bli att göra det nu även om det kliar i fingrarna på mitt relativiserande jag. Detta gjorde ju att jag inte identifierade mig med alkoholisten. Jag kunde tänka att visst dricker jag för mycket ibland, men mitt förhållande till alkohol är speciellt. Jag kan ju hålla mig borta från alkohol om jag vill. På något sätt tänkte jag väl att jag är inte den som måste dricka, det är bara det att jag vill. Andra styrs av måsten, men jag själv är fri att bestämma över mitt eget öde. Men tack vare t.ex. det här forumet har jag ju lärt mig att jag inte är särskilt unik. Mitt problemdrickande, eller vad man nu ska kalla det, var inte noblare än någon annans. Jag lyckades hålla mig borta från de värsta konsekvenserna av det, förvisso, men där var det ju egentligen bara en tidsfråga.

Den här känslan kanske är svår att förmedla, men är det någon annan som har gjort samma upptäckt så här i efterhand? Alltså att man tänkte sig vara mer unik med sitt förhållande till alkohol än man faktiskt var?

Ja @sisyfos och @sattva, våra lod har vi erövrat med stor möda- men också med lust. Min starka känsla inför nykterheten var att vara stabil. Att klara livet med klarsyn och utan blurr.
Jag trodde verkligen att det skulle bli svårt att se livet som det är- men i själva verket blev det tvärtom. Som du skriver @sattva- känslorna är inte farliga, även de svåra rinner igenom oss, om vi inte springer/dricker.
Idag gick jag upp tidigt. Skönt! Haft skruttig sömn denna vecka, så efter avstämning med min läkare testar jag en mild tablett till natten.
Vi tror båda att nedtrappningen av sSRI kan störa sömnen så under en tid.
Nu börjar del 2 av nedtrappning. Just nu mår jag bara bra. Hjärnan har gått ner i varv lite.
Jag har ofta jämfört mig med andra. Allt som verkar vara bättre eller roligare eller finare på andra sidan. Det gör jag inte längre. Jag lever helt efter devisen ”fokus på det jag kan påverka” - att lägga en enda tanke på det jag inte kan påverka är en äkta vaskning av tankar och energi.
Jag tror det har mycket gemensamt med sinnesrobönen.
Jag är väldigt tacksam mina gener- för min ork. Men så har det verkligen inte alltid varit. Jag är en person som levt långa perioder med låg sinnesstämning och hög känslighet. Åldern har gjort mig mer robust. Och tacksamheten över allt som jag har fått har gjort mig mer ödmjuk.
Jag tänker att alla vi som ”orkar mycket” har stort ansvar. För att finnas till för andra. Det tänker jag ju ofta på som arbetsledare. Det är mitt ansvar att skapa en trygg arbetsmiljö trots att det är mycket som händer. Det är allas ansvar att pitcha in minst 100% engagemang.
Solen skiner här på landet. Jag städar efter mus-attack… värmer bullar, dricker kaffe. Allt är väl i det lilla livet. Kram alla!

Det är lite spännande detta, vilken grundpersonlighet man är. Vi har ju haft valp i två veckor nu, han är 10 veckor nu. Min man är hemma på dagarna, så han tar det absolut största ansvaret. Men plötsligt är vi bundna. Någon måste alltid vara hemma. Precis som när barnen var små. Splittat fokus när valpen är vaken- han biter på allt o är inte helt rumsren än. Oj, vad jag har känt mig instängd ibland dessa två veckor! Och då är det ändå som sagt inte jag som har huvudansvaret. Hemmet, som fungerar som en fristad för mig, där jag slappnar av, återhämtar mig, har blivit något annat. Påkopplade sinnen, splittad uppmärksamhet etc etc. Det är då den resonerande logiska hjärnan får ta över och påminna om att detta är en begränsad tid. Valpen utvecklas fort, det är inte år vi pratar om här, utan veckor el några få månader. Det är intressant detta att få syn på sig själv o sina behov. Frihet o självständighet är viktigt för mig. Ha en fristad där jag kan helt slappna av är viktigt. Det är väl där alkoholen haft en stor roll kanske, att förstärka fristaden. En falsk fristad dock. Lömsk. Förstörande i längden. Livet är så mycket större utan alkohol. Känslorna äkta. Och ofarliga.

@Se klart Håller med Sisyfos att dina inlägg alltid känns stabila, robusta, resilienta. Ja, det som händer runt omkring oss nu är ofattbart. Och "alla" vill ( behöver?) prata om det. Tänker främst på patienter, där många inte har någon att prata med. Pandemin har ersatts av kriget, något som det finns stort behov att bli lugnad kring. Och då gäller det att inte bli en svamp som suger åt sig. I lunchrummet pratar vi faktiskt väldigt lite krig. Det är nog för att orka själva. Livet pågår ju faktiskt samtidigt, här o nu. Man får hitta det där tunga lodet, som håller en upprätt oavsett. Det är skönt att känna att det finns. Tillit till sig själv och sin förmåga att hantera livet, precis som det är.
Jag tror att du gör precis det som din vän behöver i sin sorg, bara genom att vara närvarande på ett eller annat sätt.❣

När jag läser ditt inlägg om bromskloss SeKlart, känner jag igen mig så mycket. Vinet var en bromskloss. Det som gjorde att jag orkade på sätt och vis, krama ur det där lilla sista och samtidigt det som gjorde att jag inte orkade någonting annat.
Jag tänker och tror att det är lättare att kontrollera sina tankar när man inte dricker. Oron för världsläget, medkänslan med folket i Ukraina, eller annat stort och smått kan verkligen äta upp en. Jag tänker på det när VaraFrisk skriver om sina jämförelser med ditt liv. Att just såna tankar, att andra har det bättre, mer spännande, grönare gräs är sånt som ibland kan drabba mig också. Eller för den delen tankar på andra som har det svårt på olika sätt, där medkänslan nästan gör ont. Allt sånt här är lättare att hantera nu. Man behöver inte gå all-in i sina känslor. Jag kan sovra i nyhetsflödet, jag kan som VaraFrisk landa i att jag väljer att umgås med barnen för att jag trivs i deras sällskap. Det gäller att se sånt. Precis som du också gör så tydligt i dina inlägg SeKlart. Beskriver dina val med utgångspunkt i att de är rätt. Att det är bra. Som om du lever Sinnesrobönen. Sen fattar jag att tankar kan pocka på även hos dig, med tankar t.ex. på vännen du beskrev. Men inläggen känns alltid så klarsynta (SeKlart 😀) och harmoniska.

Dag 5. Jag har upplevt det förut, men det är konstigt – att vakna och känna sig dagen-efter-trött, som om man druckit alkohol, utan att man har gjort det. Kanske tror kroppen att det inte kan vara sant – inget vin på så här många dagar? Alla som har haft hund vet att de ofta tycks uppfatta veckans rytm i kroppen. De vet när det är helg och vardag. Tar till och med sovmorgon, om de har blivit vana vid det – utan att förstå klockan. Min kropp kommer kanske att utgå ifrån att mönstret gäller fortfarande, oavsett vad jag tänker och gör. Men magen är inte riktigt som vanligt. Den känns trög och förvirrad.

Efter frukost mår jag bättre och kommer i gång – efter att först ha hemfallit åt cirkulära uppdateringar av nyheter. (Kriget är ju det sista man tänker på innan man somnar och det första som dyker upp när man vaknar.) Börjar i en ände, med en tidning och går över till nästa, varvet runt och sedan börjar jag om. Kan något ha hänt på ett par minuter?

Men – en helt ny vana håller jag fast vid: Medan kaffet kokar startar jag datorn, öppnar ett dokument och påbörjar dagens foruminlägg. Det räcker med några meningar, eller ett ord. Det är helt okej. Det är en början i alla fall, allt som behövs. Inlägget avslutas inte förrän sent på kvällen, när jag verkligen vet hur dagen blev. Redan efter några dagar får jag en signal när kaffet börjar bubbla och tänker: dags att slå på datorn och börja skriva! Det här påverkar inte bara skrivandet av inlägg. Jag är på gång med den nya dagen, på gång med arbete. Annars är jag expert på undanflykter, en massa ”ska bara”, som gör startsträckan till en kamp. Så enkelt är det just nu (jo, jag är själv skeptisk!). På med datorn, skriv en mening. Inte så svårt.

Frukosten blir en efterlängtad belöning, men ändå slutar det inte en mening, utan flera. Trots att lukten av kaffe nästan känns som en magnetisk kraft. Jag ”ska bara” skriva färdigt den här meningen! Samma med nyheterna, tyvärr. Jag ”ska bara” kolla en tidning till, sedan så … jag försöker med en tidsgräns: senast klockan åtta ska du vara tillbaka vid datorn! Det går si så där. Men jag får ta en sak i taget. De små förändringarnas kraft, det är den James Clear skriver om. Har jag lyckats skapa en ny rutin borde jag kunna skapa fler. Jag har ju använt ett knep!

På väg mot dag 6 - en lördag!

Dag 4. Arg och irriterad – och levnadsglad och stark. Hur går det ihop? Så upplever jag mig själv denna dag i alla fall. Vem är inte förbannad på krigsherrar och despoter, lögnare och lönnmördare? Det är också lätt att irritera sig på hur människor (av olika skäl – bland annat rädsla) kan välja bort viss information, välja att blunda och förneka. Samtidigt kan jag förstå svårigheterna. Omskrivningarna av verkligheten är mycket värre och svårare att förstå. Hur kan någon hävda att krig är fred – och få andra att tro på det? Utan att förminska de uppenbara skillnaderna när det gäller proportioner och betydelse, lidande och förödelse så finns det likheter mellan det (informations)krig som pågår i världen och det tankekrig som förs i en hjärna som vill sluta med en destruktiv (och dödlig) vana. Lögner och missbruk är förenade. Så man kan börja där, tänker jag. Man bör skänka pengar, hålla sig informerad och manifestera för de krigsdrabbades rätt till fred och frihet, men hellre än att utöver detta fastna i telefonen och i nyhetsflöden vill jag omvandla ilskan till kraft. Därför blir det ett onödigt långt inlägg igen. Hellre långrandig än förbannad. Det sitter en tyrann i min hjärna! Men jag har en motståndsarmé. Den är bara lite oorganiserad.
Hur gör man för att inte suget ska segra, för att inte de falska optimisterna (i hjärnan) ska lyckas övertala och tysta erfarenheten och göra lögnerna till sanning? Priset för ett återfall är fruktansvärt högt – och ändå går man på den där inre kampanjen nästan varje gång. (Med återfall menar jag alla tillfällen då någon mot bättre vetande utifrån tidigare misslyckanden ägnar sig åt okontrollerat intag av alkohol – eller andra droger – oavsett om det händer en gång i veckan eller en gång om året.) Men att gå på kampanjen nästan varje gång innebär att man inte alltid gör det.

Jag har, precis som många andra, slutat med ovanor förr. Det är många år sedan jag slutade röka. Det skedde successivt, men det första steget gick snabbt. Jag fick en ny arbetskamrat och till skillnad från alla mina tidigare rökte hon inte. Att gå ut för att ta ett bloss efter kaffet – för redan då var de så man gjorde, även om det fanns rökrum – blev tråkigt och obekvämt. Det gick lätt att sluta röka på jobbet. Det var en avgränsad tid och efterhand förknippade jag inte rasterna med cigaretter. Jag var förundrad redan då över hur lätt det gick. Röksuget kom först när jag lämnade jobbet och var på väg hem.

Det handlade egentligen inte om att motstå en frestelse, utan om att ändra ett mönster som i sin tur innebar att hjärnan fick andra signaler. Det har jag förstått i efterhand. Just då handlade det bara om anpassning – och det finns många studier som visar att vi helst vill vara som andra, inte avvika. Det var ingen bedrift. Jag blev helt enkelt inte röksugen på jobbet. Trots att jag fortfarande var beroende! Hur var det möjligt? Man gör som andra. Visst. Det förklarar ändå inte riktigt det faktum att kroppen stängde av vissa signaler och reaktioner. Men det visar att nya vanor är lättare att införa om man gör det tillsammans med andra. Det inger hopp.

Så småningom slutade jag helt att röka. Bra, på många sätt, och idag tål jag inte lukten av cigaretter. Det är dessutom så ovanligt att man blir förvånad över att känna den där stanken, över att stöta på en rökare. Men det där med att jag slutade är egentligen en lögn. Visst – jag slutade röka, men förde över mitt nikotinberoende till snus i stället. Smidigt. Man kan tillfredsställa sitt begär utan att någon behöver se det. Var som helst, när som helst – nästan. Jag har försökt sluta även med detta, men det är mycket svårare. Man snusar inte tillsammans med andra. Man gör det ifred. Dessutom triggar alkoholen, precis som kaffet, nikotinbehovet. Det är framför allt drickandet som får dessa försök att misslyckas.

När jag slutade (och en gång i tiden också började!) röka på jobbet var det något som skedde i anslutning till en annan inrutad vana: att gå till jobbet, göra vissa saker i en viss ordning, på ett visst sätt, under en viss tid. Mycket schemalagt. Dessutom mötte jag samma människor varje gång, vare sig jag ville det eller inte. Tillsammans med dem som var rökare rökte man, med dem som inte var rökare rökte man inte. Nu har jag ett mycket friare arbetsliv, där jag kan styra själv och många gånger tvingas jag också vara flexibel, vare sig jag vill det eller inte. Arbetsuppgifterna varierar. Är det ett problem? Nej, jag vill inte springa runt i ett ekorrhjul, men friheten öppnar också för det plötsliga, för infall och spontanitet – och ovanor.

Jag har faktiskt inte tänkt på det förut – att friheten är en utmaning. Det gäller väl all frihet, även den som inträder efter en arbetsdag, när det blir helg … eller när man har semester! Jag har sett hur arbetslöshet eller sjukskrivning kan skapa kaos i en människas liv. Rutiner kan vara ett skydd, det är tydligt. Det behöver inte handla om tråkiga saker. Att skriva här, helst varje dag, kan bli en rutin. Föra dagbok för att ha något att hålla i. Det är det jag hoppas på. För jag litar inte på mig själv. Inte en sekund.

Jag har funderat mycket på det där med hur märkligt lätt det var att sluta röka på rasterna på jobbet, men det är främst en bok som jag läser (eller oftare lyssnar på) just nu som har fått mig att bättre förstå vad som hände. Boken har fått mig att tänka på andras inflytande, på möjligheten att ändra vanemönster och skapa nya rutiner. Den heter 1 %-metoden: små förändringar, stora resultat och handlar, som sagt, om hur man ”skapar nya vanor och bryter dåliga”. Om du har svårt för att bli av med en ovana, heter det bland annat, är det inte dig det är fel på – det är de system som du använder. Jag håller inte med om allt som författaren James Clear skriver, men han ger många bra tips på hur man faktiskt kan överlista hjärnan genom att utnyttja den kraft som styr både vanor och ovanor. Med mycket liten ansträngning! Jag tänker återkomma till det.

På väg mot dag 5. Jag ska klara en vit dag imorgon också, trots att det är en fredag. Den dagen ska bli portalen till en frisk och glad helg. Helt vit – utan problem. Vad som än händer i mig och i världen.

Hej Honungspaj och varmt välkommen hit!

Hur går det för dig nu?

Så klokt du skriver i din trådstart ”Hur läker jag utan att fly igen?”, detta är du långt ifrån ensam om svårigheten att ena sidan bestämma sig för en förändring samtidigt också stå ut och stanna kvar i den när motståndet blir starkare och starkare av olika skäl.

Du är insiktsfull och medveten vilket är mer än en god start för att kunna göra en förändring av sina alkoholvanor, även att vara en person som inte ger upp utan sätter ord på saker hur tufft det än varit. Det ger oss runtomkring på olika sätt chansen att ge dig stöd.

Du har tagit ytterligare ett steg genom att du hittat hit och berättar på ett öppet och ärligt sätt vilken plats alkoholen haft i ditt liv och vad du varit med om. Det du berättar är fruktansvärt och det väcker mycket omsorg att läsa. Du har verkligen inte haft det lätt.

Det hörs att du har fått nog och är redo att ta till alla medel för att lyckas. Du vill inte trilla dit igen som du skriver. När du skrev inlägget här hade du 2 alkoholfria veckor, imponerande minst sagt. Många gånger är den första tiden den tuffaste, vad är det som hjälper dig att lyckas med detta och vad av det kan du fortsätta med framåt för det ska fortsätta gå såhär bra är frågor som dyker upp när jag läser.

Som du får tips om här så finns det möjlighet att skriva till oss på admin utöver det fina forumet här ute https://alkoholhjalpen.se/fraga

När jag skriver det får jag också en tanke om att tipsa dig om Alkohollinjen 020-84 44 48 en telefonlinje dit du kan ringa, utan att ge personuppgifter och få stöd, om du skulle vilja som ett sätt att sätta ord på hur det är muntligen.

Fortsätt såklart också skriva och läsa här på forumet, vi finns här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag kan definitivt känna igen mig och det värsta är just det där med att man blir så besviken på sig själv. Att man så ofta tappar omdömet, inte kan lita på sig själv. Det har ju gått bra flera gånger! Så trillar man dit igen. Största risken att hamna där, upplever jag, är bland annat just det där att dricka med vänner som saknar spärrar eller på stora fester (där det finns gott om drycker, mycket händer och ingen ser mängden som andra häller i sig). Jag kan bara tala för mig själv, men tänker att det krävs ett ganska långt uppehåll för att man ska kunna ta makten över sig själv. En del av den makten, tror jag, ligger i att kunna säga nej. Det har jag fruktansvärt svårt för. Särskilt när den där luriga glömskan har lagt sig över tidigare misslyckanden. En möjlighet är invänta nästa tillfälle - tänka att det kommer, för det gör det. Kanske förbereda förklaringar att ge vissa vänner (om man inte vill berätta att man bestämt sig för en lång, vit period), som att man valt att ha en hälsoperiod, att man har börjat med en ny träning eller diet ... bara vara förberedd med ett svar om frågan dyker upp. Men så det är ju det där svåra med att avstå när allt känns jättebra och hjärnan övertalar en om att alla löften är trams. Jag har i alla fall valt programmet, för att inte glömma. Jag hoppas att du hittar ditt sätt!