Hej! Jag som skriver det här är inte anhörig utan själv beroende (men nykter sedan cirka 1,5 månader). När jag berättade för min man att jag skulle sluta dricka blev han helt ställd "Du har väl inga alkoholproblem", var hans först kommentar. Jag har fått samma kommentarer när jag berättat fö kompisar, vuxna barn etc. att jag ska sluta dricka pga hög alkoholkonsumtion.
Jag vet inte om jag ska tolka det som positivt eller negativt att människor i min omgivning inte har förstått, eller har blundat, för det faktum att jag har varit- och fortfarande är- beroende av alkohol och dricker alldeles för mycket och alldeles för ofta.
Jag har druckit i snitt 2-3 glas vin varje kväll och på helgen har jag oftast varit stupfull och fått ledas till sängs. På semestrar och ledighet börjar jag dricka efter 12 och tutar på tills jag slocknar. Jag har hittat alla tänkbara chanser till fest och att fira än det ena och än det andra. När jag inte har fått dricka har min värld rasat. Jag har totalt flippat ur de gånger som jag inte haft alkohol hemma och insett att Systembolaget är stängt och jag har också flippat ut (och krävt att åka hem tidigt så att jag kan dricka hemma) när min man har dragit vinstlotten och jag har behövt vara fyllchaffis till festen på helgen. Såhär har det hållt på i mer än 20 år.
De enda gångerna jag har kunnat hålla mig nykter är när jag väntat barn. Jag har till och med varit full i jobbsammanhang (där man förväntas vara nykter).
Jag är uppvuxen med en mamma som är periodare och jag är extremt känslig för när folk dricker. Jag kan se på henne en millisekund och bedöma om hon har druckit, liksom jag oftast kan se på andra om de är nyktra eller inte. Så för mig är det en GÅTA att varken min man eller släktingar känner till att jag har alkoholproblem. Har vi kommit så långt i vår alkoholkonsumtion och tolerans mot alkoholkonsumtion vid olika tillfällen i Sverige att vi inte reagerar när någon är missbrukare? Att vi inte ser att någon är abstinent, sur och vresig, skakig och trög i skallen men vips! blir bra efter att snabbt ha klunkar i sig en starkis?
Jag anklagar absolut inte min man, han är världens bästa (och just nu är han sympatinykter med mig), men jag skulle verkligen vädja till alla anhöriga därute som anar något att ÖPPNA ÖGONEN. Fråga frågan rakt ut om du tror att någon dricker för mycket. Om någon inte kan sluta dricka fast klockan är mycket och personen redan är stupfull. Om personen kommer full på tillställningar, eller har med sig alkohol, där det inte är brukligt att dricka eller om personen hellre stannar hemma än att gå på fest som hen inte kan dricka på. Fråga! Stör!
Man ska alltid störa en missbrukare. Alltid finnas där och älska. Men alltid störa. Ta undan flaskan. Hälla ut boxen. Plundra eventuella gömmor och ersätta med en lapp "jag vet vad du håller på med". Att blunda hjälper ingen.
Nu har jag varit nykter i 1,5 månad ungefär. Jag slår mig inte för bröstet. Tar en dag i taget. Är tacksam över stöd från min familj. Undviker de som trugar eller dömer "lite kan du väl dricka". Och jag vet att kan jag så kan alla. Även din anhörig. Kram till alla som kämpar på olika sätt. Ge inte upp.