Hej!
Jag är en kvinna på 36 år som drack första gången när jag var 13 år. En klasskompis brukade bjuda på vin eller slattar från det hon hittade i sin mammas spritskåp, och sen satt vi och sippade i rasthallen på vår högstadieskola. Det blev norm att dricka sig full varje helg när jag var 14 år, vi drack öl och vad vi kom över tills vi spydde. Men även min pappa som ordnade middagar för kollegor eller potentiella samarbetspartners till hans företag, brukade inkludera mig när det skulle drickas vin. Flera middagar i veckan så fick jag 1-2 glas vin hemma vid köksbordet vid 14 års ålder.
Okända köpte ut åt mig och mina kompisar, men jag lyckades komma in på krogen från 16 års ålder och kunde bli bjuden där. Hembränt var inte heller ovanligt i de trakterna. Jag började jobba extra inom restaurangbranschen där vi uppmuntrades att dricka upp slattarna från gästerna i köket, och jag tjänade ihop mer pengar så att jag kunde ha råd med min alkoholkonsumtion trots att jag var student på gymnasiet.
När jag var 18 år så sa en nära vän till mig att hon upplevde det som att jag hade alkoholproblem. Så jag slutade umgås med henne.
Jag sökte in på folkhögskola och till likasinnade med en konsumtion på samma nivå som mig. Men vi var ju i en ålder som det var väldigt normativt och förväntat av oss att dricka ofta, även om mina vänner kunde få frågor av andra - där de undrade om jag tog droger. Eftersom jag var så speedad! Jag blev speedad på drogen alkohol bara. Jag mådde så bra och blev aldrig bakis, för den fick mig att nonchalera och dissoassiera(stavas det så?) från allt MÖRKER som hänt under uppväxten i form av övergrepp, våldtäkter osv.
Plötsligt så hände flera saker samtidigt som ledde till att jag tog beslutet att inte dricka alkohol på 1 år. Jag träffade en kille som var nykter alkoholist, samtidigt som jag fick en Borderline/Emotionell Personlighetsstörning-diagnos och påbörjade terapi. Efter mitt år som helt nykter, så övergick jag till ett liv där jag drack 1-2 glas vin ibland (några tillfällen per år). Det här lagom-livet hade jag i kanske 4 år, och jag tyckte att jag hade bevisat för mig själv att jag hade tagit tag i mina problem. Jag mådde bra. Faktiskt.
Jag började på folkhögskola igen. Konstlinje. Och hade återigen hamnat i de kretsar där alkoholkonsumtionen var hög, men jag började också då med ett nytt beteende; jag började dricka själv. Jag drack i min ateljé medans jag arbetade med konst, men allt oftare så drack jag alkohol bara... men befann mig i min ateljé.
Jag blir antagen till Konsthögskola och får samtidigt ett riktigt plågsamt diskbråck.
Nu är jag 29 år och börjar kombinera alkohol med citodon, på Konsthögskolan börjar festerna kl 16 på eftermiddagarna och slutar först nästa dag vid 07 på morgonen.
När jag ska opereras för mitt diskbråck så uppdagas min höga alkoholkonsumtion – och här är första gången som jag får kontakt med missbruksvård.
Jag är nykter i en månad, och sedan är mina levervärden bra igen. Jag återgår till min höga alkoholkonsumtion, som i flera år framöver kombineras med smärtstillande medicin. Det bjuds enorma mängder vin på alla vernissager som vi ”måste” gå på, eftersom det är en del av undervisningen och ja… såhär kommer det ju vara i fortsättningen av våra yrkesliv som konstnärer. Under mina senaste år på magisterstudierna, så har festsupandet bytts ut till middagssupande, och nu som singel till ensamsupande. Under några år så bjöd jag folk på middag flera dagar i veckan för att få en ursäkt att dricka vin, men drack från en annan flaska vin innan mina gäster kom för att jag var orolig för att jag inte skulle få tillräckligt i mig. Sen började jag tacka nej till fester och sociala sammankomster, för det blev ju ett lidande att sitta och smutta på 2-3 glas vin. Så då har jag nästan bara druckit själv de senaste året(n), så att jag får i mig den mängd jag ”behöver”.
För 2 år sen vände jag mig till missbruksvården, efter att både min bror och min sambo klagat på min konsumtion. Då drack jag 4 glas vin ungefär 6 dagar i veckan, och det var ”lagom” för mig för att jag skulle kunna sköta mina studier. De dagar jag drack en flaska så började jag märka att jag kunde få ”psykotiska attacker”.
Jag påbörjar en behandling för att hantera mina alkoholproblem. Lyckas vara nykter som mest 25 dagar i taget. Går i samtalsterapi, och på seminarier om alkoholmissbruk på Maria Capio. Går vid 1 tillfälle till AA, men fortsätter i samma stil.
Nu 2 år senare så har jag ökat från 4 glas vin 6 dagar i veckan TILL 6 glas vin 6 dagar i veckan.
Dricker jag bara 1 flaska vin dvs. 5 glas vin, så är jag inte nöjd. Vissa dagar varje månad så dricker jag 10 glas.
Jag dricker inte 25 öl om dagen(som den alkoholistkille jag dejtade ett tag), jag har inte kört rattfull(jag har inte ens körkort), jag har inte blivit av med jobbet, jag har inte hållt på att sätta eld på min lägenhet, jag säger inte oförlåtliga saker till vänner eller anhöriga om jag är full, jag blir inte aggressiv och våldsam.
Men jag fattar att 6 glas vitt vin INTE kommer vara tillräckligt om 2 år.
Ingen annan lider i nuläget. Bara jag(när jag är nykter).
Jag har så svårt att hitta motivationen att sluta dricka för bara mig själv.
Finns det någon här som känner igen sig?
Jag dricker för mycket, antar jag. Men har jag för små problem för att gå till AA?