Det enda som hjälper mig är att höra att jag inte är ensam. Att mina känslor är inte påhittade eller konstiga. Jag hade en bra barndom, vad jag minns. Dock har jag svaga minnen av att när mamma väl varit ute så hängde hon över toalettlocket och spydde. Min låtsaspappa skojade alltid bort det så jag förstod inte problemet då.

Problemet började för kanske 10 årsen. Jag har en lillebror som är 7 år yngre än mig som tagit betydligt mycket mer skada av detta än vad jag gjort. Jag var i tonåren och insåg inte problemen då heller men bråken eskalerade och speciellt på helgerna när de drack. På semestern drack dom varje dag. Min älskade mamma som jag alltid varit bästa vän med, blev en helt annan människa när hon drack. I mina värsta mardrömmar hör jag hennes mumlande och ser hennes ögon som inte hänger med. Min lillebror fick sova jämte mig varje gång det var bråk. Han var alltid ledsen. Han är min lilla ögonsten och det har aldrig varit någon tvekan på att ta hand om honom.

Jag fick barn i tidig ålder och efter det eskalerade alkoholdrickandet hos min mamma. Det blev även på vardagar och problemet med min mamma är att hon dricker tills hon somnar. Tills hon inte går att väcka. När de flyttade till en lägenhet en bit ifrån oss var jag skräckslagen och nervös för min lillebrors skull och problemen blev värre. Min lillebror ringde mig varje helg och grät. Varje helg och vissa vardagar sprang jag i panik hem till dom för att bli helt vansinnig på min mamma som låg och sov, och på hennes man som var full men ändå vaken. Min lillebror fick följa med mig hem. Men jag kände mig aldrig tillräcklig ändå, jag vet ju att han behöver sina föräldrar.

Jag har sökt hjälp hos närstående, mammas bästa vänner, mammas kollegor. Ett år var hon ren och gick på AA-möten. Sen föll hon tillbaka och min lillebror är nu omhändertagen av socialen. Mitt allt min lilla lillebror som aldrig gjort någonting fel får ta skiten för vad min MAMMA ställer till med och det skapar en sån ilska inom mig att jag inte vet hur jag kan hantera den.

Jag har en egen son och en sambo nu och ett eget liv. Men jag tänker på min lillebror varje dag. Han har drog-problem nu och jag drömmer mardrömmar om att jag ser honom på ett torg helt nerknarkad. När jag kramar honom blir han tre år igen och min oskyldiga lillebror med napp i munnen. Jag gråter när jag skriver detta. Min mamma ljuger hela tiden, hittar bortförklaringar och för ett tag sen sa hon upp kontakten med mig.

Hon har kommit krypandes tillbaka sen dess, inte med en enda ursäkt men bara ett försök att stänga av allt som hänt. Men denna gången känner jag inte att jag kan släppa det. Min ilska är för stor. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag älskar min mamma, hon är min bästa vän. Men hon är en helt annan människa nu. Jag är så arg på henne för hon förstört min lillebrors liv. Jag lever med ångest och oro varje dag tack vare alla gånger jag ryckt ut i panik för att rädda min lillebror.

Jag pratar med närstående men är rädd att de inte orkar lyssna längre. Jag har hotat, ställt ultimatum, men ingenting hjälper. Min mamma inser inte hennes problem. Hon äter även antidepressiva och sömntabletter vilket gör mig orolig för hennes liv.

Jag behöver hjälp.... jag måste lära mig att släppa detta eller åtminstonde lära mig att leva med det. Kommer jag nånsin kunna det?

Gladis

...av igenkänningen.
Vad bra att du har hittat hit. Går det att du har ngn kontakt med din lillebror om du vill? Du kanske har det.
Min egen mamma kan dricka och sedan ringa elr skicka sms, mitt i natten. Där hon klagar på mig elr hotar med att ta sitt liv. Jag har själv gått på anhörigstöd några gånger via kommunen, vilket har hjälpt mig i sättet jag kan hantera vissa grejer på. Som med denna oro, med att få sådana sms elr liknande. Jag kan skriva att jag är orolig för henne och måste ringa polisen. Mer kan jag inte göra. Än att säga att jag älskar henne och att jag finns där den dagen hon bestämmer sig för att ta hjälp.
Under min barndom försvarade min mamma min lillebror, han var ofta på stan och kom hem full. Det hände upprepade gånger. Hon såg bara till honom, inte till oss andra barn som bara fick överleva. Ja säga att jag min barndom bestod i att bara försöka överleva och jag var blind för all den dysfunktionalitet som jag levde i. Tex min bror slog min syster och sätt gränsle över henne och jag försökte hjälpa min syrra men var rädd för mitt eget liv. Sprang ut i trapphuset och ringde polisen . Polisen frågade om jag ville göra en anmälan. Vilket jag ville. Men min mamma övertalade mig att inte göra en anmälan för jag skulle då förstöra hans liv. Jag ångrar detta idag. Men jag ältar det inte. Såhär snurrade det på tills jag var 23-24 år. Jag slutade träffa kompisar, slutade försöka få kompisar. Min självkänsla var i botten. Jag träffade fel människor. Såg min bror på stan tillsammans med stans missbrukare. Och jag var så arg och ledsen. Vändpunkten blev att jag gick på anhörigstöd. Jag hamnade där för att jag först gjorde NPF utredning då jag mådde dåligt. Det resulterade i diagnos som jag inte tror på idag, för med dysfunktionella familjeförhållanden så kan man uppvisa samma symptom som om man skulle ha autism, Asperger, ADHD m.m. och jag sökte mig vidare och hamnade som sagt hos anhörigstöd.
Vändpunkten har gått sakta och pågår fortfarande. Jag är 28 år idag , har köpt lägenhet och har en bebis och sambo. Trodde aldrig jag skulle vara här idag.
Jag har mina hjärnspöken från förr men kämpar på. För jag mår så jäkla bra jämfört med förut.
Jag har också pratat med närstående som du skriver. Jag kan uppleva att dom inte riktigt förstår vissa saker, tex så kan det verka att jag gå hård mot min lilla mamma. Om du har möjlighet så sök dig till Anhörigskolan i sthlm. Googla på det och hör av dig till dom och säg berätta allt detta och att du vill gå på anhörigskolan. Tror att du skulle behöva det.
Kram

i mångt och mycket! Har nog inte haft det lika turbulent som du har men känner igen känslorna du har! Min mamma drack inte utan var och är psykiskt sjuk och hotar också med självmord! När jag var lite blev jag livrädd. När jag hade flyttat hemifrån växte ilskan över min barndom och då hade jag många år då jag tänkte ”gör det då kärringj-vel så jag slipper dig”! Nu har jag gått i terapi och känner mer att jag respekterar hennes val på något sätt! Har också distanserat mig och har bättre förmåga att lägga över ansvaret för henne till henne! Tycker du skall försöka träna på att fokusera på dig och din egen lilla familj! Vet att det är supersvårt! Mina barn är vuxna idag och de är friska och harmoniska och vi har en jättenära relation! Men jag ångrar ändå att allt drama runt min mamma och pappa har stulit mycket tid och energi! När det gäller din bror så visa honom att du finns där om och när han vill välja ett drogfritt liv men du kan inte ta honom ur det! Kram