Såja...då var helgen över!
Min kille/x...vad man nu kan kalla han kommer krypandes igen, bölar bönar o ber om att allt ska bli bra igen, vilken gång i ordningen detta är vet jag ärligt inte längre.
Vet bara att han haft en nykter helg på nio månader, dvs dom nio vi varit ett par.

Han har ljugit o ljugit o ljugit....skickar jävligt elaka sms när han e full, att man e ett luder, billig, fet röv och att det finns INGEN som vill ha en sån som mig....nä va fan kommer då kräket krypandes för igen?????

Från början va vi kolleger på jobb, visste han haft problem men enl andra var det inte så längre, frågade honom rakt ut oxå och fick ett nej, han hade fått hjälp och klarade sitt drickande utan problem nu....trodde på det men blev snabbt visare.

I början va jag naiv o trodde helg supandet var en 'dålig' vana....men när jag åkte ut första gången och såg vilket humör som skulle visa sig förstod jag bättre....
Hörde hur han drack direkt ur flaskorna på natten..., kom in o väckte mig o påstod det inte gick att lita på mig.

O ändå har man stannat....vilket jävla pucko jag e!!!

Såhär har det varit, i nio månader, han har sagt upp sig från jobb...dom satte krav på han att gå varannan vecka o ta cdt prov, det passade inte så motståndets minsta möjliga lag, sa upp sig.

Jag var innan dess med hos hans läkare så han fick antabus men dom byttes ut mot alvedon brustabletter....

Förtroendet för honom är slut, det jag frågar mig är...vill jag leva med en karl som har en livslång sjukdom han aldrig blir fri från?

Det är inte canser el hjärtfel vi pratar om utan en sjukdom som äter en levande tills du dör men ändå lever du!!!!

Med canser antingen blir du frisk el dör du på riktigt...men inte med detta....ska man vänta på nästa återfall, nästa gång nått inte passar honom och systemet ligger nära till hands????

Kanske dålig jämförelse med cancer....

Hur bryter man från dessa förbannade krokodiltårar?

JAG anser att alkolister är nått av det jävligaste jag träffat på, ljuger o e det mest egocentriska jävla pack som finns!!!!
Tyvärr är dom inte utrotningshotade....tvärtom.

Segra

Hej Mysan!

Din berättelse är en riktig klassiker! Tror alla som levt ihop med en person med aktivt missbruk kan känna igen sig! Så även jag!

Det är inte lätt att stå emot de där sabla krokodiltårarna och jädrigt svårt att inte gå på de där falska löftena! De låter ju så ljuvliga men inehåller ingenting mer än besvikelser!

Förlåt dig själv för du låtit dig dras in och med i hans "djävulsdans" och tillåt dig att sörja det som var härligt och bra! Men försök dansa en dans som passar dig och ditt liv bättre!
Är övertygad om att du innerst inne vet vilken dans du gillar bäst! Se till att det blir du som för dig själv in i den dans din själ drömmer om!

Lycka till och vet att du kan!!

Segra

Mysan

Förstår inte varför man aldrig ger upp????
Det finns folk som gör slut över en liten fis på tvären, men inte vi....

Nu har han börjat ta antabus på riktigt, jag har varit hos en psykolog...mesta känns rörigt!
Mina föräldrar e besvikna att jag inte lyckas ta mig loss o släppa....o det e jobbigt

Jobbigt att inte ens nära ens försöker förstå, detta till trots att min mamma börjat jobba med narkomaner trots pension...o hon tycker det e givande o roligt...men mig kan hon inte förstå alls!!!!
E ju som min psykolog sa att dom e som mr Hyde o dr Jekyll...mr Hyde gillar man, han man vill va med, han som får en må bra....

Önskar bara man kunde va mindre jobbig i huvet, att man kunde trolla med knäna!

MåBättre

Du skriver att din sambo/x inte tar ansvar, visserligen sant, men tar du ansvar? Lever du det liv du vill leva? Jag hoppas ni blir lyckliga båda två men ibland är det riktigt svårt att förändra andra människor, då måste man helt enkelt utgå från sig själv och tänka på sitt egna bästa. Du gick in i relationen som kärlekspartner, inte som omvårdare.

Lycka till!

Mysan

Du har helt rätt!!!

Ärligt så i början åsidosatte jag det mesta för att finnas där när ångesten kom, såg till så han fick mat mm....
Men inte längre.
Har börjat leva mitt liv igen, sen en tid tillbaka, inte jätte länge men dock och det känns skönt.
Han finns med i bilden men jag försöker leva på mina vilkor, inte hans.

Vad jag menade med ansvar va väl om det möjligen följer alkohol problem som en röd tråd, men kan ha fel.....

TrueBlue

För jag håller med dig. Tänk dig reaktionen från alla i omgivningen om man säger att man har fått elak form av cancer men att man inte vill ha behandling för att man faktiskt vill må skit och dö i förtid? Man hade blivit inspärrad. Med alkohol är det lite väl valfritt att ta emot behandling och så länge man själv påstår sig inte vara alkoholist behöver man inte göra något alls. Det är ju också applicerbart på ett cancerbesked. Man kan ju fortsätt leva i förnekelse och lura sig själv och säga "nähädå, jag har inte cancer alls, inte särskilt mycket i alla fall, bara litegrand ibland".

Jag brukar göra samma jämförelse med min man. Han tycker att det är en enorm skillnad. Det tycker inte jag.

Och varför man stannar? För att man fortfarande älskar dem antar jag. Så är det åtminstone i mitt fall. Hade känslorna tagit slut hade jag lämnat, men jag älskar honom. Det antar jag att du gör med?

melina

Du måste se till dig själv!!
Har själv varit utmattad å där finns ingen plats för annat Än återhämtning.

Det är du du du.....
Kram!

etanoldrift

Snälla, läs Kateina Janouch bok "Anhörig".. Du kommer att känna igen mycket av amnipulationerna som en missbrukare använder.. De har BARA intresse av att kunna fortsätta!
Var rädd om dig! styrkekram!

Mysan

Hej Miami...
Tänkt på en sak du skrev, om ensamstående mamma...det klarar du garanterat, MEN....skaffa inte barn med han du e ihop med nu!!!!!!
Förstår om du älskar honom men pappa material är han inte..
Va rädd om dig!
Kram

etanoldrift

Livet är inte lätt, inte för någon.. Ondast gör det när man blivit sviken gång på gång.. Det värsta är, att för varje gång man "förlåtit" så tas det som en intäkt att det nog inte var så farligt.. Att det går över och att man kommer att ändra sig..
Ja, jag fick bestämma mig för vad jag ville ha kvar i mitt liv. Antingen acceptera ett eskalerande "bruk" som redan nu gränsar till missbruk, eller att leva själv med vad det innebär.
Efter många funderingar under 5 månaders nykterhet så har jag kommit fram till att jag är MER ensam med en man som dricker (eftersom jag inte står ut med beteendet) än jag troligen kommer att vara med mig själv..
Herregud, jag började ju isolera mig.. Kunde inte förmå mig att bjuda hem ens mina barn, eftersom han oftast var smålullig redan när de kom, och på gränsen till aspackad för att det skulle vara "vin till maten" när de for..
Jag kan inte bjuda hem några väninnor, för jag vet aldrig i vilket stadie av fylla han kommer att befinna sig.. Och är han full , så är han "charmören" som ska mästra mig och "underhålla" (eftersom jag är så tyst och tråkig..) Jag HATAR, när han ska "flirta" med mina kompisar och sedan dagen efter viftar bort det med: men det är ju bara på skoj..
Mina väninor är inte heller trakterade av han närgångna klappar och uppmärksamhet.. Vi kan aldrig sitta och prata om något utan att han ska lägga sig i och "förklara" hur det egentligen är.. SUCK!
Jag har en del av dom kvar och de allra närmaste har förstått hur det är fatt.. Får jag nu bara lägenheten jag ska titta på, så får jag säker hjälp att flytta också.. Men det är några månader dit..

etanoldrift

Det var när jag själv kom ur en del av alkohodimmorna som jag förstod att jag hade börjat begränsa mig själv.. Ja jag har ju också varit inne läst en massa kloka inlägg, från andra och VET att jag inte är ensam. Men jag är ensam att forma min framtid själv.. Naturligtvis är det en viss sorg, när man bestämt sig.. Det är ju en del av ens framtisdrömmar om en ålderdom som försvinner.. Hans syskon kommer inte att förstå.. Dom har en viss alkoholproblematik själva.. Och jag har ingen lust att skriva dom det på näsan..
Dom tjänar bra och har råd att dricka fina sorter.. men det gör dom tyvärr inte till mindre "beroende"..
Ingen av dem sitter så fast som gubben i alla fall.. Han blir arrogant otrevlig och sitter och ljuger och hittar på saker som inte är sanna, när han blir för full.. Och det slår över så himla fort.. Från att ha varit "charmören" och suttit och småflörtat med mina väninnor eller min syster och dotter, så kan han helt plötsligt bli bitsk och otrevlig..
Helt plötsligt så sitter han och hickar och strör spydiga kommentarer omkring sig.. allt är "nattsvart" och elände..

Mysan

Hej....
Min kille har idag varit nykter i tre veckor.
Jag hoppas att han i te kommer på sämre tankar....