Åldrande alkoholiserad pappa

8 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Phia
Åldrande alkoholiserad pappa

Jag skriver här för att få lite råd. Jag har läst flera trådar här om att vara anhörig och medberoende och det känns både tröstande att en inte är ensam, men också stärkande att det finns så mycket stöd hos er som skriver här. Jag har nyss deltagit i den internetbaserade undersökningen här på AH och den gav mig en del insikter om mitt medberoende, men jag behöver mer handfast stöd för att ta mig ur det värsta medberoendet och även kanske läka sår från barndomen och bryta destruktiva inneboende mönster jag har som får mig att må hemskt.

Min pappa är alkoholist, han är 76 år idag och han har nog varit alkoholist hela sitt "vuxna" liv. Jag själv upptäckte hans alkoholism i 10-års åldern och utvecklade nog rätt snabbt ett medberoende. Jag minns hur jag oroade mig mycket för hur han och jag själv skulle "klara oss", jag ville helst inte lämnas ensam honom med mina syskon (jag tog enormt stort ansvar för att allt skulle funka hemma), jag hällde ut sprit han gömt, kontrollerade överallt om han gömt sprot och jag skämdes över honom och mig själv över hur vi hade det. Jag minns inte många gånger som han var full synligt, men har en känsla av att han var småberusad mest hela tiden. Jag vet att han körde rattfull många gånger och mer än en gång körde han av vägen. Han var även notoriskt otrogen mot min mamma. Även det upptäckte jag och försökte dölja för alla. Minns flera gånger när han tog med mig och min lillebror när han träffade andra kvinnor och var helt öppen med det. Det var outhärdligt för mig som barn. Av den anledningen lämnade han min mamma när jag var 13 år. De skiljdes (även om relationen han hade tog slut och han ville komma tillbaka till min mamma, men hon sa NEJ och det har förbittrat honom resten av hans liv - det är mångt och mycket min mammas fel att hans liv har blivit kaos och skit) och jag fick bo heltid hos mamma, varannan helg hos pappa som flyttade till en stad 10 mil bort. Det var en lättnad för mig, men mitt medberoende, självpåtagna ansvar och katastrofberedskap släppte inte. Jag hatade att åka till honom samtidigt som jag MÅSTE åka för att kontrollera hans drickande. Han träffar en ny kvinna som han snabbt flyttar ihop med, men hon lyckas inte få honom att sluta, jag tror istället de drack mycket tillsammans. De får ett barn, min halvsyster, som får en utvecklingsstörning, jag tror att det den delvis beror på att mamman drack under graviditeten. Min store bror vägrar nu träffa pappa och jag blir ännu mer ensam i ansvarstagandet för relationen med pappa. När jag är 15 år orkar jag inte mer och säger rakt ut att jag tänker inte komma till honom mer om han inte slutar dricka. Han väljer alkoholen. Jag har nu en väldigt sporadisk kontakt med pappa, vilket är mest positivt för jag slipper hans alkohlism, men jag berarbetar inte mitt medberoende, utan fortsätter att oro mig över honom och skämmas över vår dåliga relation (alla vi tre barn från hans första äktenskap har då brutit med honom och han tar inte själv några initiativ till att ha en relation). Vi syskon försöker överleva bristen på relation med pappa genom att "mytologisera" honom, prata om hur härligt knasig han är, med det ursäkta hons totala brist på ansvar gentemot oss och att han helt enkelt valt spriten före oss. Jag och mina bröder pratar inte om att han är alkoholist. Men jag och min storebror erkänner det för varandra när min storebror berättar att pappa varit full när han var banrvakt till hans barn. Jag och min lillebror pratar om det när vi både är över 25 år. Men det är jag som fortsatt under livet tagit ansvar för att det ens finns en realtion mellan oss syskon och pappa. Jag har oavbrutet tagit kontakt och stått ut med pappas olika svek, att han beklagar sig över att han är fattig, att han mår dåligt över att han varit en så dålig pappa....blablablabla. Han ser sig som ett offer. Men jag fortsatte försöka och hoppas att han skulle ändra sig. Men det kommer inte hända.

I februari dog hans fru rätt så plösligt och han föll totalt samman. Men vi barn (vi tre syskon, vår halvsyster kan har fullt upp med att klara en vardag själv), men det var i huvudsak jag, klev in och hjälpte honom med ALLT! Vi ordnade begravning, han har ju inga pengar och ingen pension så vi betalade begravningen, stöttade honom med att ordna upp bouppteckning och skulder. Rensade skräp och sålde av möbler. Vi bestämde att han måste till ett mindre billigare boende för att klara sig ekonomiskt, och det fixade vi. Jag har varit dagligt stöd sedan februari. OCH det blev så att vi syskon "flyttade" honom till den stad där jag bor, jag var med på det eftersom jag förstod att huvudansvaret för honom skulle falla på mig och då är det bättre om han är 5 min bort istället för 1 timme (och jag var livrädd att han skulle bli vräkt och jag tvingas låta honom bo hos mig...). Så nu bor han nära mig och jag är fortsatt dagligt stöd per telefon och hos honom en gång i veckan. Han drivker varje dag, ca 5 extrastarka öl utspritt på dagen, han säger "mot ångest". Han äter antidepressiva, men de har jag ingen verkan om han dricker. Jag har flera gånger konfronterat honom med missbruket och han säger alltid "ja, jag måste sluta nu", det händer aldrig. Jag har skrivt brev om att jag mår dåligt av att han är berusad när vi pratar och att han dricker medan jag och min man är där och hjälper honom. Han struntar i det, bara fortsätter som vanligt. Jag har sagt att det finns hjälp mot beroendet, men han säger att det skulle "kännas konstigt att ta hjälp", han tycker inte att han har problem "jag kan hantera det". Till saken hör att han är själv kurator och har jobbat många år med missbrukare. HAN VET vad missbrukare gör med sina anhöriga. Men han skiter i det för egen del. Han har stora problem med närminnet och är rätt ofta lite förvirrad när vi pratar. Det kan ju bero delvis på sorgen. Oh jag försöker vara förstående och finnas där för att stötta honom i hans sorg. Jag har hur många gånger som helst sagt att han MÅSTE gå och prata med någon, ta kontakt med Vårdcentralen. Han säger "ja, jag ska nog göra det", men han gör det aldrig. Nu har hans läkare påtalat att han dricker för mycket och vill utreda varför han har anemi (det beror på alkoholismen), men det får nu pappa att ro att han har en dödlig sjukdom och är ledsen och rädd för det. Samtidigt som han dåd och då i förtäckta ordalag pratar om att ta livet av sig.

Hela situationen för mig är så stressande, jag pendlar mellan ilska, förtvivlan och oror över att han är ensam. Jag tänker ibland att det vore bra om han blev dement och kunde sättas på hem, ibland försöker jag tänka ut hur många år han har kvar och hur länge jag måste ta hand om honom. Jag pendlar mellan att önska att han får några fina sista år och önska att han dör i en stroke.

Skönt att få skriva av sig. Tack!

Men kan någon ge mig råd om hur jag kan få distans till honom, ett bättre förhållningssätt där jag inte låter honom komma inpå och ge mig ångest och vånda. Jag vet att jag ska sluta höra av mig till honom, men jag jag kan inte göra mig fri från ansvarstagandet av honom (det är som att det är samman kopplat med mig eget välmående, om jag slutar ta ansvar för honom så kommer det drabba mig) och känslan av att jag tycker synd om honom. Det är någon skam också, jag skäms över mig själv, att jag har en alkoholiserad pappa, men om jag försöker kontrollera honom och få hans liv lite "normalt" så släpper lite av skammen. Jag ska ta kontakt med anhörigcentrum i kommunen och försöka få samtal. Jag funderar på allt gå till Al-non-möte. Men är det någon som har lite råd om "självhjälp"? Hur ska jag klara av att inte låta det här knäcka mig?

Tack igen!

Mårran_m
Kanske inte så mycket till råd men...

Jag känner igen mig mycket i din berättelse, framför allt i ditt känsloliv och hur man kastas mellan hopplöshet och känslan av att man bara vill släppa taget för att i nästa sekund ändå vara där och oroa sig.

Min pappa är 70 år och har också varit alkoholiserad sen jag kanske var i 12-årsåldern. Jag hade nästan ingen kontakt med honom under flera år då jag tyckte att det var alldeles för jobbigt att se honom bli sämre och sämre. Jag distanserade mig av den anledningen. Min mamma var fortfarande medberoende och hade också problem som hon själv inte ville erkänna. Jag flyttade till andra städer, jag skaffade nya vänner, jag blev mer och mer öppen med min situation. Allt för att distansera mig. Och det funkar delvis. Men det lever alltid kvar.
En dag brakade det loss. Pappa ramlade hemma och hamnade på sjukan. Han hade kanske inte levt idag om det inte var för fallet den kvällen hemma i lägenheten. Han tvingades mer eller mindre till avgiftning då läkarna sa att om han tog en drink till så skulle det vara slutet. Han lider av alkoholdemens och bor idag på ett demensboende. Han är nykter sen några år tillbaka, men han har aldrig erkänt att han haft problem. Det gör att det nästan känns som att jag är kvar i samma situation som jag var när han fortfarande drack. Han har aldrig accepterat någon form av samtalsterapi eller liknande.

Skam är det sista du ska känna! Du har en anhörig som är sjuk. Det ligger ingen skam i det. Det han gör får stå för honom och det du gör får stå för dig. Jag förstår skamkänslan, men om du kan försöka förlika dig med situationen och inse att det är han som är sjuk, bortkopplat från dig, då kanske du kan ta ett första steg till att minska ångesten. Oron och skuldkänslan över att inte hjälpa till försvinner nog aldrig helt. Det har den i alla fall inte gjort för mig. Men det hjälper väldigt mycket att prata med andra som är i liknande situationer. Det finns ju så enormt många där ute som har berättelser som din.

Fokusera på saker som är positiva i ditt liv. Vad ger dig positiv energi? Gör de sakerna och umgås med de människorna som ger dig något positivt och prioritera alltid det! Var lite självisk! Jag vet att det låter klyschigt men att applicera den tanken och låta det styra mina val har nog räddat livet på mig.

Phia
Tack Mårran_m för ditt svar

Det var mycket till hjälp. Bara att få erkännande att man inte är ensam med sina funderingar, sorg, frustration och vilsenhet är bättre än "goda råd". Och du har helt rätt i att det viktiga är att fokusera på mig själv. Men det är svårt. Men du gav verkligen en bra riktning i hur jag kan börja. Att ta sig ur ett medberoende som kanske pågått stora delar av ens liv är ett långsiktigt arbete. Man får ta ett steg i taget och försöka hålla fast i tron på att det går, samtidigt som det är viktigt att fokusera på de saker som ger positiv energi, det är så rätt. Att få ta del av din och även andras historier här på forumet är så bra och stärkande. Det ger något att hålla fast i och ta stöd av när det känns svårt i relationen till den anhörige och svårt i föränädringen mot att ta sig ur medberoende.

Fundersam dotter
Känner också igen mig..

i din historia. Min pappa blev dock alkoholist när min föräldrar skildes och då var jag 13 år. Jag blev snabbt medberoende. Som äldsta barn tog jag stort ansvar. Mest tid och kraft la jag på att förneka, dölja och kompensera. Att konfrontera orkade jag bara ett fåtal gånger, och det hjälpte aldrig. Ett drygt år efter att jag fick egna barn, då var jag 32 år, nådde min pappa en slags botten. Han var sjukskriven för depression, söp och i kombination med mediciner blev han helt förvirrad och när vi skulle träffas med släkten dök han inte upp och gick inte att få tag på. Vi trodde han var död, och när han till slut dök upp berusad fattade han inte varför vi var arga. Då fick jag nog och valde att bryta kontakten med honom. Samtidigt hade jag läst Carina Bångs- släpp kontrollen, vinn friheten. Efter ett tag hittade jag detta forum. I början var det fruktansvärt svårt, han skrev brev och försökte ta kontakt på alla möjliga vis. Men han erkände aldrig sitt missbruk, skyllde bara ifrån sig.. Under samma period började också jag och mina syskon att prata med varann och till slut förklarade en av mina systrar att han fick sluta kontakta mig. Nu när det gått några år utan kontakt mår jag bättre än nånsin. Gradvis har skuldkänslorna och den ständiga oron försvunnit. Jag vågar numera oftast vara ärlig om min pappa, även inför nya människor. Det är en sorg att han inte klarat erkänna sitt missbruk och söka hjälp för det, men jag känner mig inte längre ansvarig för det. Att läsa här på anhörigforumet har fått mig att inte känna mig ensam, att inse att också jag är sjuk och att jag tyvärr bara kan ha en oerhört begränsad kontakt med min pappa, annars sätter all ångest, oro, skam och skuld igång igen. Att läsa på beroendedelen av forumet har fått mig att förstå hur oerhört starkt alkoholberoende är, och också att det är nödvändigt att beroendepersonen själv erkänner och vill ta sig ur sitt missbruk för att någon hjälp ska vara möjlig att ge. Jag har faktiskt inte kommit iväg till Al-anon, men tror det är jättebra. Oj, va långt detta blev, vet inte om det är till nån hjälp. Tack för din historia och jag hoppas du hittar vägar att må bättre och känner dig hjälpt av forumet.

Penne75
Åldrande alkoholiserade pappa

Min mamma tipsade mig om att gå in här och läsa just den här artikeln.. det blev som en smäll i magen! Känner igen mig så oerhört. Visst är det svårt att vara anhörig...så jävla tärande och energikrävande. Sen det där pendlandet mellan att känna ansvar,empati och nästa dag bara önska att ngt händer honom så han slutar dricka..sjukt jobbigt. Vill bara att du ska veta att du är långt ifrån ensam. Jag är också äldst och fått tagit mycke ansvar och varit den som alla syskon anförtror sig åt och ber om råd osv. Men det blir ju som en stor hög med 'erkännanden' 'jobbiga situationer' som staplas inom en och det tar tid att skrapa ner högen...Samtidigt som jag ska klara av alla situationer jag själv har inom min familj,arbete och min alko pappa... blir så tungt!!! Hoppas du och jag hittar ngt sätt att ta oss ur och samtidigt känna att vi inte bara övergett vår pappa. Vi har kommit en bra bit på vägen iaf ❤ Kram

Phia
Tack för svar Fundersam dotter

Det låter starkt att du klarat att distansera dig. Jag tänker (och drömmer) om att jag ska göra det, för någonstans kan jag ana lättnaden i att inte behöva ha kontakt. Samtidigt så är jag liksom fast i medberoendet och vet inte hur det ska gå till. Någonstans vill jag ju ha någon form av relation till min pappa, men inser också att kommer han fortsätta att dricka så går det kanske inte. Det är en sorg att han inte kan erkänna att han är missbrukare, han säger ibland lite som i förbigående: "jag är ju alkoholist", men han gör ju inget åt det och ibland tror jag att han säger så för att på sätt och vis ursäkta att han fortsätter dricka. Men det är ju så beroendet fungerar har jag förstått. Tack även för tipset att gå in på forumet för beroende för att få en bättre förståelse för hur det är att vara alkoholberoende, hur missbruket fungerar. Just nu är jag ju i många fall väldigt hård och dömande mot min pappa, men det beror nog på att i det finns så mycket ilska mot hans beroende som jag bär på. Jag ska komma iväg till Al-Non för att få en bättre bild av hur medberoende fungerar, nu känner jag själv att jag har svårt att se vilka känslor och handlingar i mig som är kopplade till mitt medberoende. Kanske kommer även det hjälpa mig att få en bättre distans till min pappa. Stort tack för din historia, jag känner mig väldigt stärkt och mycket mindre ensam av att få ta del av den.

Phia
Tack Penne75!

Det är så energikrävande att vara anhörig. Också medberoendet dränerar en. Pendlingen mellan ilska, sorg, hopp, omtanke, besvikelse och så de fula känslorna att man önskar att pappa bara ska försvinna. Att också vara den som tar det största ansvaret blir som en extra ryggsäck av känslor att bära. Ibland vet jag inte vem jag är mest arg på pappa (jag är ju mest arg på hans beroende, men också på honom för att han inte tar tag i sig själv och slutar!), eller mina bröder som jag känner lämna mig ensam med allt detta. Jag förstår ju att det är orättvist, men ibland orkar en inte längre bära allt. Men att börja skriva här och få så fina svar från er är så stärkande! Att dela är att komma vidare mot att inte vara så medberoende. Tack för att jag inte längre känner mig ensam Kram <3

Nordäng67
Tack för att ni delar med er...

av era liv❤️ Har också jobbig uppväxt och jobbigt vuxenliv med psykiskt sjuka föräldrar, äldst och enda kvinnan i en syskonskara på fyra! Har gått i KBT och distanserat mig mycket till mina föräldrar det senaste året! Vill inte att andra skall ha det som jag men att läsa era berättelser gör att känslan av ensamhet bli mindre! Kram