Kan inte bestämma mig - lämna eller kämpa?

11 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Regn
Kan inte bestämma mig - lämna eller kämpa?

Min man dricker. Vi har två barn under 10 år. Han har aldrig sökt hjälp för sitt drickande, ska "klara det själv". Håller det mesta inom sig och jag har svårt att avgöra om han verkligen anser att hans drickande är ett problem eller om det är något han bara säger för att lugna ner mig efter ett dryckesrace. Han är kanske inte så illa därran. Sköter sitt jobb, håller sig nykter mån-tor men dricker oftast fre-lör-sön - ofta sjuk måndag. Häver i sig sprit på kort tid, är full med barnen på eftermiddagarna/kvällarna och ligger i sängen hela dagen. Det går i perioder och han är ångerfull, lovar att inte dricka starksprit, inte dricka flera dagar i rad, familjen betyder allt..men som ni förstår håller det aldrig. Han ljuger mig rakt upp i ansiktet. Kan stå dyngrak och bestämt hävda att han inte har druckigt något alls (inte en endast droppe faktiskt!). Hittar gömmor med sprit. Jag mår väldigt dåligt varje helg han dricker, när han är full börjar min kropp skaka okontrollerat. . Försöker hålla skenet uppe för barnen, försöker tänka att jag mår bra och barnen mår bra - och strunta i honom. Det funkerar bättre än min förra strategi som var att konfrontera honom på fyllan. Jag velar så fram och tillbaka, ska jag;
1. Stanna. För att barnen älskar sin pappa. För att jag älskar honom när han är nykter en längre period, dvs 3 v, (först då kommer känslorna tillbaka). För att han är sjuk. För att det är bra när han inte dricker - då har vi ett härligt familjeliv. För att han kommer vara asjobbig att separera ifrån om han fortsätter dricka. För att barnen ska få bo kvar i huset men närhet till vänner.
2. Separera. För att slippa den konstanta stressen och oron. För att få bestämma själv över mitt liv. Kanske får han ett uppvaknande och vi kan båda gå vidare och må hyfsat bra?
Genom att inte ha lämnat honom har jag hittills redan valt. Jag önskar så innerligt att han slutade dricka.
Ville bara dela, förväntar mig inte att någon annan har svar. Att läsa era olika inlägg gör att jag känner mig mindre ensam. Tack.

Troja
Oj va svårt läge, just när ni

Oj va svårt läge, just när ni har barn tillsammans
Jag anser att han behöver hjälp
Tror du att du skulle kunna sätta ultimatum? Att ni eller han går på samtal?
Även om han behöver hjälp med alkoholen så behöver du stöd o hjälp som anhörig

miss lyckad
Du väljer..

För barnen kan inte välja..Jag är nykterist numera, men har en f. d jag lämnade för alkoholen. Förstår att du är mellan hopp- och förtvivlan, vilket är jättejobbigt. Hos oss drack även jag, fast utåt såg allt okey ut. Vi jobbade, hade fina bilar och hus. Men i vårt hus fanns barn som inte mådde så bra. Framförallt i tonåren, när dom förstod missbruket och inte kunde ta hem kompisar på helgerna för dom skämdes. Dom minsta barnen har fått skam och skuldkänslor, nu som äldre. Dom mår stundtals dåligt och har haft oro och ångest, framför allt nattetid. Tidigare har jag inte förstått sambandet. Men nu förstår jag att en barndom som fungerar ok för det mesta, men att man har en/två föräldrar som dricker i sitt hem, gör tillvaron osäker. Livet är inte förutsägbart och oron för vad som kan hända gnager. En förälder som har ett beroende, är en ostabil förälder emellanåt. Bra om du besöker en al-anongrupp. Jag har vänner som själva har erfarenhet av föräldrar med beroende. Att prata med andra som känner till problemet är inspirerande och läkande. Då kan man få tips och råd, om hur man kan göra sitt och barnens liv bättre..Det går att förändra sitt liv, men inte andra vuxnas. Dom väljer själva om dom vill ha förändring.

Regn
Du väljer..

För barnen kan inte välja. Tack miss lyckad. Dessa ord kommer jag att hålla mig fast vid. Det är lättare att på kort sikt se hur uppslitande en separation kommer att vara för barnen. Betydligt svårare att se hur de (och jag) tar skada på lite längre sikt. Jag blir illamående bara jag tänker på att riva upp familjen och lämna den man jag delar allt med.

Regn
Vad är bra krav att ställa på hjälp?

Vi har gått ett par gånger på familjerådgivning. Jag har berättat att jag inte kan stanna om han forsätter att dricka, att jag måste se till barnens bästa. Han har lovat att söka hjälp men inte gjort det - och jag har inte lämnat honom. Vid nästa tillfälle vi går till familjerådgivningen funderar jag på att berätta att jag ser två vägar framåt, den ena att han söker hjälp - på riktigt (vad det nu är) och den andra att vi börjar dela på oss, t ex bo växelvis med barnen i huset. Han får välja eller komma med fler förslag. Om han väljer att söka hjälp behöver jag tips på vad som är bra. För ett par år sedan tvingade jag honom att kontakta företagshälsovården och prata om sina alkoholvanor. Han träffade personen 2 ggr och sa sedan att det inte var någon fara.

miss lyckad
Ta en paus..

Försök att se problemen och lösningarna utifrån. Vad skulle du säga till en vän som levde som du/ni? Kärleken brukar försvinna i alkoträsket, kvar blir bara en konstig relation som handlar om alkohol..Åk iväg någonstans med barnen.Gör saker utanför hemmet. Ofta blir man ledsen och arg på den som dricker, så livet hemma kan vara jobbigt.Sen mår man bättre om hen=partnern låter bli att dricka. Nästa gång hen dricker tillbaka i ilska eller vad man nu känner. Den som dricker agerar hela tiden som den vill eller som beroendehjärnan vill. Och partnern dansar efter..Glad, ledsen, hoppfull, ilsken, förbannad, kär, sur, osv..Det trista är att våra älskade ungar kan ta efter eftersom vi vuxna är deras vuxenmodeller. Även om ni skulle separera så finns alltid möjlighet till återförening. Hoppas du hittar styrka och ställer krav som gynnar dig och barnen..Varm kram..

Gladis
Lämna honom...

Bara att jag började läsa några rader in i ditt första inlägg gav mig andnöd!
Du har redan tänk på detta med att lämna, för många gånger. Samt försökt hjälpa, för många gånger! Och vad har du fått av honom efter alla gånger?
-besvikelse!
Skit i honom.
Lämna fanskapet. Se sedan till att han inte träffar elr umgås med barnen i onykter tillstånd. Han ska inte ha delad vårdnad så som han är just nu.

en annan Micke
Rym nu...

Barnen tar skada, du tar skada och han blir inte bättre, så länge han känner att dina hot är tomma.

Titta på Al-Anon´s första sida, "Om du tror att om han verkligen älskar dig så kan han sluta dricka".
Något i den stilen står det.... Eftertanke.
Han har en älskarinna som betyder mer än du och barnen, kanske är det redan hans nya fru, jag vet inte.
Förmodligen vet inte du det heller som det låter men varför stanna kvar och fundera.
Gå, den dagen han fattar vad han ställt till med så kommer han krypande tillbaka, DÅ kan du ställa krav på behandling etc.

Innan dess är du tyvärr nog den stora förloraren och du spelar med barnen som insats.

Stay Strong

StoraAochlillaO
Lämna!

Har varit i en liknande situation. Levt ihop i 17 år och har två barn på 15 och 3. Han är alkoholist med allt vad det innebär, ja ni vet ju. Vi har prövat terapi men så länge han inte har något problem enligt honom själv så är det lönlöst.
Jag lämnade honom nu i höst och bor i egen lägenhet sedan en månad tillbaka.
Jag tackar mig själv varje dag att jag orkade ta detta beslut. Vilken lättnad.
Min alkoholist klarar jobb, träning osv men han smygsuper ibland på vardagarna och kan vara full på helgerna, ”sjuk” på måndagar.
Barnen är hos honom varannan vecka och visst är jag orolig men jag och barnen har bra stöd runt oss och om hans drickande skulle eskalera så får barnen bo hos mig hela tiden. Det finns en lösning på det hela! Tänk på det. Prata gärna med alla du känner förtroende för. Det är viktigt.
Gå inte och hoppas att det ska bli bra för länge.... lämna honom innan du förlorar dig själv.
Ge dig själv chansen att få må bra! Sen hur han vill må..... det är upp till honom!
Kram

Aliina
Hur stor del av er tid är bra?

Är precis som du och håller på och velar fram och tillbaka. Har väl gjort det i snart tio år...
hur som helst, har själv börjat gå i terapi för att få bukt med mitt medberoende och min terapeut sa: Du stannar kvar för att få ta del av de nyktra perioderna som kanske är 1% av er tid för att resten av tiden, 99%, må dåligt och gå och vänta på 1%. De orden fastnade i mig. Kanske kan du också få perspektiv om du tänker lite på hur mycket ”bra tid” respektive ”dålig” ni har.

Anonym87
Jag känner med dig så mycket.

Jag känner med dig så mycket. Det är så himla ensamt och det är svårt att anförtro sig till någon närstående...Jag sitter i en liknande situation. Den enda skillnaden är väl egentligen att jag förmått honom att sluta dricka starksprit, men vad hjälper det i längden? Så trött på att höra mitt egna tjat om hans alkohol, varenda helg. Vecka efter vecka, år efter år. Så jävla trött på att ha all potential för ett fantastiskt förhållande, men ständigt sänkas av detta mörker. Jag vet att jag kommer bli tvungen att lämna detta förhållande, splittra familjen (barn på 1 år och 4 år) om det inte blir ordning på det här. Varför ska jag bära denna tyngd på mina axlar? Varför måste jag vara den som tar beslutet, när det är han som är orsaken?

Jag får inget gehör när jag pratar med honom. Jag ser liksom i hans kroppsspråk hur han stänger av. Och jag känner mig så himla bruten. Vad gör man nu? När allt är så bra, men man har ett gift som är ständigt närvarande i ens liv? Och när han för allt i världen inte kan se det. Han menar på att han är trevlig och inte våldsam eller elak när han dricker. Som att det är den enda negativa effekt alkohol kan ha på en. Han förstår inte hur det gör ont att se hans omdömesförmåga påverkas t ex. Hur han är en fantastisk förälder och hur han älskar att vara med barnen och trots detta kan han inte njuta av en helg med barnen utan att dricka. Numera brukar han dricka omkring 10 öl under en dag och sen en flaska vin fördelat på dag och kväll. Men jag kan se hur det eskalerar i perioder och jag vet egentligen aldrig säkert hur mycket han dricker för han smyger ju med det förstås. Det handlar väl inte om mängden han dricker utan snarare att det är helg efter helg efter helg.

Jag frågade honom vem han anser ha mest hälsosamt förhållande till alkohol, han eller jag? (Dricker mycket sällan och då endast ett par glas vin. Ju mer han dricker desto mindre dricker jag, som ett slags motgift antar jag). Han höll förstås med om att det var jag. Trots det så menar han på att han inte har tagit något negativt med sig från hans pappas användande av alkohol (som jag förstått varit identiskt med hans egna). Han minns det endast som roliga helger etc. Jag menar på att själva minnena eller upplevelserna inte behöver vara negativa för att det ska ha en negativ effekt på en. Han har ju uppenbarligen tagit med sig samma förhållande till alkohol som hans far hade.

Vad ska man göra när förhållandet har alla förutsättningar att vara fantastiskt och man verkligen älskar varandra men ändå inte lyckas få honom att förstå att han måste förändra sitt beteende? Gör man barnen en tjänst genom att lämna honom? Och mig själv? Vad gör man? Det är så fruktansvärt svårt.. Barnen är så små ännu och eftersom han inte beter sig illa mot oss så märker dem väl inte av det ännu..men så småningom lär det bli uppenbart även för dem..