Hur konfronterar vi vår son om att vi vet att han dricker

19 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Mamma som är orolig
Hur konfronterar vi vår son om att vi vet att han dricker
Mamma som är orolig
Vår unge vuxne son dricker

Vi har precis upptäckt att vår unge vuxne son dricker. Troligen minst 2 helflaskor vodka/vecka. Han jobbar och sköter sitt jobb, men är rätt ensam. Han känner inte många där han bor. Han bor en bra bit från jobbet och troligen åker han hem efter jobber och dricker. Vi har hittat tomma vodkaflaskor i hans rum och i soporna och räknat ut att han verkar ha druckit upp en hel flaska på ca två dagar. Han tar även metylfenidat på dagarna och den kombinationen gör mig livrädd. Jag vet att det är lättare att fastna i beroende när man har ADD/ADHD, och tar man dessutom metylfenidat är risken ännu större att man snabbt blir beroende. Vi har inte konfronterat honom ännu, men tänkte göra det om ett par veckor när vi är och hälsar på honom. Hur gör vi det bäst? Vad gör vi om han själv vägrar inse att han har ett problem? Kan vi ställa krav på att han går i terapi? Han bor i vår lägenhet. Ska vi kräva att han själv berättar för sin syster om att han dricker? Hon kommer märka att vi andra inte kan dricka vin till maten när han är med i jul. Att berätta för henne kommer innebära en ordentlig törn för hans redan dåliga självkänsla. Känner ett desperat behov av råd från någon som varit i samma situation.

en annan Micke
Att blunda ...

... är aldrig bra, det hjälper ingen, bara stjälper.

Prata med honom om er oro, se det inte som att konfrontera, det låter så anklagande och här gäller det att gå varligt fram.
Oro, omtanke och kärlek behöver bedyras för att inte hans skyddsmekanismer ska slå till.

Om han är 18 år fyllda så kan ni inte kräva någon underkastelse till behandling eller dylikt.
Var kommer systern in i bilden? Varför kräva ett erkännande inför henne?
Varför ska hon ens veta? Finns det redan något "att veta" i nuläget, inget vin i jul?
Ni tror han druckit mycket under en period, hur länge?
Är det så pass att ni anser att ni måste "torrlägga" julen för hans skull, ja då bedömer ni ju onekligen situationen som allvarlig.
Å då vore det väl själva XXX om inte syrran skulle kunna ställa upp på en torr jul.
Julen låter då dessutom som ett bra tillfälle att prata, visa stöttning och kärlek.

Det är få förunnat att få bukt med sitt missbruk, är han "bara" i riskbruk nu så har ni alla chanser att göra detta rätt och bra.
Kanske ett besök på AA kan ge er vägledning, jag kan rekommendera av egna erfarenheter. De som ni träffar där har sett ALLT, hört alla förnekelser, kan alla eventuella lögner. Ni som anhöriga skulle kunna börja med ett eget besök för att känna av och rådfråga.

Omtanke är helande

Stay Strong

Nordäng67
Han är en...

vuxen människa som själv gör sina val och också förtjänar att bli respekterad! Varför skall han ”erkänna” inför sin syster? Vad har hon med saken att göra? Och vad har hans problem med alkohol att göra med att han bor i er lägenhet? Det blir ju som någon slags utpressning om man använder hans (ert) boende som typ maktutövande! Inget som hjälper honom! Kanske har du, helt förståeligt, panik över situationen! Hemskt när barn far illa även om de är vuxna! Tycker ni skall förklara på ett snällt och öppet sätt att ni är oroliga för honom. Fråga hur han mår och hur han har det i sitt liv! Och visa att ni finns för honom. Jobbigt för er men säkert även för honom.

Nordäng67
Och...

dessutom: att inte använda alkohol på julen kräver väl ingen förklaring eller ursäkt! Är väl typ normalt att inte dricka den helgen.

Anthraxia
Tyvärr är det ju inte det -

Tyvärr är det ju inte det - jag har vuxit upp i den naiva tron att jul liksom ÄR nyktert, men nu har jag sett att det finns familjer som verkligen inte klarar en hel dag tillsammans utan att supa.

Och det är ju synd, för det skickar ju samtidigt signalen till de yngre generationerna att "alkohol är ett måste" och så blir det tidig alkohol-debut, vilket leder till större risk för missbruk...

Mamma som är orolig
Tack för ditt svar. Vi kommer

Tack för ditt svar. Vi kommer självklart inte "konfrontera" honom på ett anklagande eller argt sätt. Det var fel ordval av mig. Vi ska visa honom att vi kommer finnas bredvid honom som ett stöd, med all vår kärlek, genom hela processen. Eftersom han är över 18 kommer beslutet vara helt upp till honom. Frågan är bara hur vi får honom att förstå att han behöver hjälp? Vad händer om han vägrar och förnekar? Har läst på tidigare forum att man absolut inte ska hjälpa till på något sätt och framför allt inte ekonomiskt. Även om det värker i magen bara att tänka på att han skulle få leta efter ett annat boende. Men faktum är att han bor gratis i vår lägenhet nu och det om något är ju att betrakta som "ekonomisk hjälp". Därav frågan om lägenheten.
Lillasyster står honom nära och vi tror att det skulle vara bra för honom att veta att hon också finns där som stöd. Så det handlar inte om att han ska "erkänna" något för henne för att på något sätt förnedra och tvinga honom, utan bara om att få med henne i processen. Och eftersom de är nära varandra går det inte att hålla henne utanför. Hon kommer garanterat förstå att något är fel.
Ja, vi vet att han de senaste fyra månaderna druckit alldeles för mycket. Troligen dricker han ordentligt ett par gånger i veckan. Men han funkar på jobbet och vi märker ingenting på honom i övrigt. Nu bor vi på annan ort så vi träffas ju inte dagligen vilket gör det ännu svårare för oss att hålla koll.
Vad gäller vinglaset till maten på jul så vill vi hellre låta bli helt och hållet än att låta honom sitta bredvid och se oss dricka. Jag vet inte om det är rätt eller inte och därför tog jag upp det. Det lät på ett av de hyfsat ilskna svaren från någon annan i tråden som om hela familjen sitter och "super" på julafton. Det kan jag säga att vi inte gör och aldrig har gjort. Inte någon annan gång under året heller. Men vi tar ett glas vin till maten på fredagar och lördagar och på högtider, vilket knappast kan falla under kategorin supa eller "visa att det inte går att vara utan alkohol". Vår sons alkoholvanor kommer inte från uppväxten utan från universitetstiden där det dracks kopiöst.
Jag tror och hoppas att han "bara" är i riskbruk än så länge, men jag vet inte säkert. Men med tanke på att han tar medicin mot sin ADHD är risken att han fastnar i ett beroende snabbt betydligt större. Har du erfarenhet av hur man agerar om det nu visar sig "bara" vara riskbruk? Innebär det livslång avhållsamhet från alkohol eller bara att han behöver minska på mängd och frekvens och återgår till ett normalt vinglas till maten då och då?
Vi har redan varit i kontakt med Beroendecentrum och förberett dem på att vi troligen kommer dit med honom under julen för att han ska få träffa en läkare och psykolog och prata. Även om det skulle gå att få bukt med hans alkoholvanor återstår det ju att förstå varför han dricker. Vad han har för underliggande psykologiska problem. Är det för att döva ångest? Är han deprimerad? Han verkar inte deprimerad eller ångestladdad när vi träffar honom eller pratar med honom, men det kan han kanske dölja väl för oss. Han har ju uppenbarligen varit bra på att ljuga om sina alkoholvanor. Vi har alltid haft en tät och nära kontakt med varandra och därför kommer det här som en sådan chock för oss.
Du skriver att vi ska gå till AA och det låter som en bra idé. Är man då med på ett öppet möte och ställer frågor eller hur funkar det? Kan man som anhörig komma dit och vara med på gruppmöten? Har du varit på Al-Anon också? Har du egen erfarenhet av barn som dricker?
Tacksam för dina råd!

Ullabulla
Att se en människa

Vara på väg in i ett missbruk är mycket svårt när man står nära varann.
Antingen känslomässigt eller rent fysiskt.
Ni är ju i en både och situation för att han bor hemma.
Jag kan ändå se att ni faktiskt har en fördel där.

Ni kommer i en knepigare sits men har också lättare att själv ställa fast var ni står.
Är det ok att han dricker hemma?

Är det ok att han inte betalar för sig?
Är det ok osv.

Så det viktiga är nog att ni två som föräldrar pratar igenom var ni står.
Att ge och visa kärlek omtanke och stöd till en som dricker för mkt och uppenbarligen mår dåligt är viktigt,om man orkar.
Men om det kommer till krav och ultimatum i ett läge då personen inte har något annat val än att hålla fast vid sin flaska och dra sig undan är kanske inget alternativ?

Kanske inte heller att ha en låtgå attityd till att missbruket fortsätter under ert gemensamma tak.

Så frågan ni kan ställa er själva är hur långt er välvilja och omsorg sträcker sig?
Vad kan ni tänka er att ställa upp på och hur länge kan ni stå på sidan och se er son dricka destruktivt utan att själv fara illa?

Var ska ni lägga ribban och vad är rimligt att ställa för krav på honom i nuläget.
Om han syster får vetskap eller inte är nog irrelevant.
Han är sjuk och att hålla sjukdom hemligt för den närmaste familjen brukar vara svårt,om inte omöjligt.

Alanon är en hjälporganisation för anhöriga som inte vet på vilket ben de ska stå och hur de ska agera för att inte själv fortsätta fara illa av en anhörigs missbruk.
Det brukar mest handla om självhjälp,dvs vad ni kan göra för er själva i detta att stå vid sidan av en som missbrukar.

Inte så mycket i hur ni kan göra för att få honom att sluta dricka.
Det är som ni kanske hunnit läsa er till hans ställningstagande,beslut och problem.
Ert problem och era frågor är hur ni vill och ska förhålla er till det.

Mamma som är orolig
Tack UllaBulla för bra input.

Tack UllaBulla för bra input.

en annan Micke
Ingen är ilsken här...

Du ska nog inte tolka raka direkta svar som ilska, det är inte någons mening att uppröra eller irritera.
De flesta här inne i detta forum är dock väldigt direkta i sin kommunikation, i alla fall den delen som kommer från eget missbruk.
En missbrukare ljuger oupphörligt för sig själv och sin omgivning, det är först när man slutat att ljuga som man kan bli bättre.
Om du kikar runt lite här, i synnerhet på nya trådar under rubriken "Dricker jag för mycket" så kommer du upptäcka en hel del självförnekelse, medveten eller omedveten. Många är de som tror att det inte "syns" och vill att ingen ska få veta att de dricker för mycket.
Bland det svåraste som finns är att få en missbrukare att erkänna för sig själv att man missbrukar och att man behöver hjälp, först när det steget är avklarat klarar man att ta hjälp och att erkänna för andra.

Den eller de som ger dig direkta "oinlindade" svar har kommit dit och är själv så hjärtinnerligt trott på sina och andras lögner.

För även som anhörig har man ofta en tendens att lura sig själv och en "vilja" att bli lurad av den man bryr sig om.

Jag ska försöka besvara dina nya frågor så gott jag kan och ur mitt perspektiv.

Vad händer om han inte vill ha, kan ta hjälp.
Tjaaaaa, då blir det bara värre och värre, till den dagen då han också inser att han behöver hjälp.

Lägenheten, ja det förklarar ju varför den dök upp först, nu fattar jag den funderingen.
Nej, han ska självklart inte bo gratis där, då blir han ju aldrig vuxen.
Tvärtom så tycker jag att ni kan ta en rejäl hyra, förutom de direkta kostnaderna kan ni gott ta två tusen extra och tvångsspara till honom.
Att låta honom bo gratis betyder ju dessutom att han har många tusenlappar per månad att slarva bort på sprit och annat onödigt.Galet

När det gäller syster och Jul så är det med syster precis som med lägenheten, nu fattar jag bättre vad du menade än vad jag gjorde i ditt första inlägg.
Att visa att man bryr sig är aldrig fel och systern kan då vara med att stötta.
Julen, självklart kan ni ha en alkoholfri jul, men om ni inte brukar ha det så skulle jag nog anse att ni bör ta snacket med sonen innan jullunchen.
Kan bli en konstig reaktion om han sitter till bords med sillen och undrar var snapsen är, ska ni då, vid det tillfället säga: nej det blir ingen för pappa och jag tror du har problem med spriten. Ja då har ni nog en julafton fylld av intensiva och kanske otrevliga diskussioner i stället för värme och kärlek.

Er sons alkoholvanor behöver absolut inte komma från familjen men hans missbrukartendenser gör det med största sannolikhet, jag ska förklara...
Jag själv hade som ung vare sig självkänsla eller självförtroende, skilsmässobarn som aldrig känt att jag dugt någonting till i min fars ögon.
Med den osäkerheten och den dåliga självkänslan söker man bekräftelse och belöning, belöningen kan vara i princip vad som helst bara det går ganska snabbt.
En spelmissbrukare tex, han missbrukar inte spel en gång i veckan på en Lottokupong inlämnad på ICA, nej det går för sakta.
Han eller hon, jag hatar uttrycket hen, sorry, hänger på spelklubbar, travbanor och inte minst nu, på nätet.
Att dessa !%¤%&/ nätcasinon ens är tillåtna är för mig en gåta men men...
Mitt första (och fortfarande pågående) missbruk blev mat, mamma dukade upp fredagsmyset, belöning för veckan som gott.
Farmor tyckte jag duktig som åt som en hel karl, enkelt, äta och man får bekräftelse, äta än mer och få mer bekräftelse.
Var man ledsen för att man ramlat ur en klätterställning och gjort sig illa så var trösten plåster och kanske lite glass.

För att gör en lång historia lite kortare så, ja, i dag tittar jag i kylskåpet när jag är glad, när jag är ledsen, när jag är uttråkad, när jag är stressad och iobland är jag där också för att jag är hungrig.

Jag höll även på att fastna i spelmissbruk, sprang på travet och spelade. Det slutade jag med, jag var på väg hem till mamma med 1000 kr jag fått låna, men jag tänkte jag hinner inom Solvalla på vägen. Spelade snabbt bort mina "egna" 400 kr och var på väg därifrån när nästa lopp påades.
Bara sju hästar startande: "där måste man ju lätt kunna hitta en placerad häst" lurade missbrukarhjärnan mig att tänka.
Trots att detta är ca 35 år sedan så kommer jag ihåg det glasklart. Häst nummer 7, såg riktigt stark ut.
Jag "lånar" mammas tusenlapp och satsar plats (1,2 eller 3:a) på nr 7 tänker missbrukarn igen, det är idiotsäkert. När jag stövlar fram emot luckan knackar det sunda förnuftet mig på axeln och frågar: "Vad gör du om du förlorar den?", mamma var i stort behov av pengen och jag var inte i stånd att skaka fram en ny i fall denna skulle gå förlorad, jag avstod att satsa men stannade ändå kvar och tittade på loppet, 7:an vann, jag hade fått 2700 kr tillbaka. Där och då i den stunden insåg jag att "här kan jag inte vara, detta är ingen bra plats för mig", sedan dess har jag aldrig spelat vare sig på Lotto, Hästar eller dylikt. Någon enstaka trisslott och nån Bingolotto har dock passerat genom åren.

Detta tenderar till att bli långt men jag hoppas du har överseende med det, det är lite terapeutiskt för mig att skriva.

Hur eller hur så sägs det att "Summan av laster är konstant men att föremålen växlar".
Så spelriskbruket kom så småningom att ersättas av ett riskbruk av alkohol, inte bums men sakta och säkert.

Avsett graden av bruk, om det är bruk, riskbruk eller missbruk så har det alltid startat med ett leende.
Alkohol gör livet kul att leva, det är fest....ända till den dagen då det inte är så festligt ändå.
När du druckit alkohol och tvingats ändra din planer så har du druckit för mycket och då är du på väg in i en destruktiv relation till alkoholen.
Jag menar, bakis, hemma från jobbet, ingen träning, ingen söndagsstädning för att plåtslagaren jobbar övertid med att hamra tinningar, då vet man att det är fel.

På universitet festade han säkert i glada vänners lag, men sen, ja då är det andra triggers som får honom att dricka, i synnerhet som han verkar "supa" själv.
Ytterst få krökar till för att man tycket att man själv blir roligare att umgås med.
Försök att hitta det som bekymrar den "lille killen", med det menar jag att; gå tillbaka, leta i hans yngre dagar efter något som är "ofärdigt" för honom.
Jag tror att det kan vara en väg att gå (varligt) fram.

Jag ska försöka runda av här nu för snart har du väl somnat din stackare :-)

"Bara" riskbruk, tjaaaa det var där jag var - tyckte jag själv - när jag bestämde mig för att ta tre vita månader. När jag gick på mitt första AA möte för två veckpr sedan presenterade jag mig: "Hej, jag heter Micke och jag är inte alkholist", gissa om de flinades åt mig. Vad då? JAG hade ju kommit dit frivilligt för att jag hade tänkt till, jag har jobb, hus och framförallt körkortet kvar, inte fasen är jag ALKIS, tänkte jag buttert för mig själv.

En kvinna sitter där och tittar på mig och säger: Micke, bara en alkoholist bestämmer sig för att ta vita månader. Jag blev så paff, hade hon rätt?
Veckan efter snurrade tankarna och jag kom fram till att: visst fasen är jag alkoholist. Alkoholismen är en sjukdom som jag är smittad av men sjukdomen har kanske kanske inte brutit ut helt och fullt riktigt än. kanske finns det ett vaccin för mig.
Jag har inte riktigt landat i mina tankar om det ska vara total avhållsamhet eller i ett förhoppningsvis måttligt bruk.
En tanke var just, men ska jag aldrig få dricka mer nu, jag som har så många goda viner och god whisky i källaren, ja jösses så dumt.

Nej jag har inga barn som dricker, tack och lov är mitt klokare än jag.
Jag hade dock en pappa som gjorde.

All självförnekelse är för att döva sin ångest eller smärta, det kan vi nog vara tämligen säkra på, att dricka för stora mängder är självförnekelse.
Om man känner att man behöver ljuga om sina alkoholvanor eller inte sällan om sin vikt och till och med om ålder, ja då är man lite på fel stig.

AA, jaaaaa :-)
Ni kan som anhöriga gå dit på ett öppet möte, jag skulle nog tycka att ni ska göra det själva första gången, sedan kan ni följa med sonen som anhöriga.
Jag säger som "ordförande" i "min" AA grupp: "Folk frågar mig hur det funkar, inte fan vet jag hur det funkar men att det funkar det vet jag", lite så måste jag nog svara dig. För det funkar nog lite olika för oss alla, för en del kanske det inte fungerar alls, för andra gör det.

Jag tror att en förutsättning för att det ska fungera så måste man vara vid grinden som leder ut ur trädgården med obegränsat drickande, är man inte där så kommer det inte att fungera, då kan man inte vara ärlig nog. Kanske ska du eller far be sonen följa med er för att stötta er i ett påstått riskbruk, om du förstår hur jag menar. Lite så här; min son, jag har insett att jag dricker lite mycket och fick ett tips om AA, skulle du kunna följa med mig för att stötta, jag vet inte om det kan vara något det var bara en ide som dök upp i skallen nu. Ni kan alla gånger få fler och bättre tips från klokare själar än jag på AA, där kan man alla krumbukter och lögner redan.

Har du läst ända hit så vill jag tacka dig för detta inser jag är skrivet lika mycket för min skull som för er.
Kram

Stay Strong

Ps, nej ingen egen erfarenhet av Al-Anon, men det har du nog listat ut redan :-o

Ps igen/ Googlade Al-Anon och det känns som att det är samma program som AA, samma 12 steg och traditioner.
Fast här är det då - som det verkar - bara vara öppet för anhöriga. Jag tror och detta är min tro att du/ni kommer ha större nytta av att höra dem som varit där er son är just nu.

Anthraxia
Som redan sagts är vi varken

Som redan sagts är vi varken ilskna eller elaka, men merparten av oss är fruktansvärt trötta på skitsnack och lögner, varesig det handlar om att ljuga för andra eller sigsjälv. Därför blir tonen gärna mindre "klappa på huvudet" än vad som kanske vore önskvärt.

I mitt fall lever jag med en (numer hyfsat nykter) alkoholist som började precis så; mamma och pappa tog ett glas vin till maten på fredag, och på lördag. Och det var normalt, så det gjorde han också. Och gillade känslan.
När han sedan studerade vidare så var det fortfarande normalt med vin till maten, plus supandet med kamraterna från skolan. Men ett glas vin till maten blev två, och kanske inte bara på fredag och lördag, utan kanske på lill-lördag, och...söndag är ju fortfarande "helg" och så vidare.

Det går oftast inte att peka ut vilket glas som gjorde någon beroende. Det går inte att säga "Det var mitt fel" - alltså går det heller inte att säga "INGET vi gjort Har bidragit till detta"

Alkohol ÄR en beroende-framkallande drog, som dessutom är toleransökande.
Hur många känner du som tar en spruta heroin till maten?
Den här överhuvudtaget inget som är lämpligt att normalisera, och vi lever i ett samhälle där alkohol är mer måste än valfritt om man inte vill se ut som ett jävla UFO. (Min lillebror är nykterist - han blir inte ens bjuden på firmafester längre, för hans risk-brukande arbetskamrater tycker att det är "obehagligt")

Alkohol är beroendeframkallande. Vissa har lättare att bli beroende än andra. Du möter garanterat minst en alkoholist om dagen, utan att ha en aning om det. Undviker du den här drogen och allt samröre med den i övrigt?

Tänker du på de du går förbi på gatan med din system-kasse på samma sätt, eller är det för att det är någon DU bryr dig om som drabbats den här gången?

Det finns lite olika syn på det här med missbruk och beroende - min partner har inte bytt ut sitt alkoholmissbruk mot något annat, däremot har han tagit tag i saker han försummat - och drygt 6 månader efter att han började medicinera så har han en provanställning för ett fast jobb, så möjligen Hinner han inte missbruka något annat...struntsamma egentligen; att bli beroende av alkohol (eller spel, eller sex, eller mat) behöver inte betyda att man har en "beroende-personlighet" utan det kan faktiskt vara så att man började peta i sig en beroende-framkallande drog - och blev beroende.

Som sagt; där är det individuellt. Men oavsett om man är en "beroende-personlighet" eller ej så är och förblir alkohol beroendeframkallande. Så bara är det.

Ullabulla
Jag tänker att

Vi redan skuldbelägger oss själva så rejält trots att det inte är vi som häller i oss drycken.
Men vi kanske har möjliggjort,eller accepterat eller föreslagit.
Sen tänker vi när skadan redan är skedd att vi inte borde ha gjort det.

Om man medvetet bjuder sin 15-16 åring på vin till maten så har man forskat och sett att de ungdomarna lättare trillar dit i missbruk.
Men många hel eller nästan helnyktra föräldrar får ändå barn med missbruk.
Så det här forumet är mest till för att ventilera och ställa frågor.
Hjälpa och stötta varann.

I mitt fall så skyllde jag min exsambos alkoholmissbruk på mig trots att våra 20 år var hyfsat nyktra och han hade grava problem redan när vi träffades.
Så skuld tror jag inte hjälper någon.

Vare sig den som missbrukar eller oss anhöriga.
Sen kan alkoholnormen i sig och den kultur vi har att den smyger sig in i alltfler situationer vara hur trist som helst att se.

Att förstå att var tionde människa i sverige har problem med att begränsa sig.
alltifrån riskbruk till rent missbruk.

Var går gränsen?

Återigen,det kan vi bara avgöra för oss själva och ta konsekvenserna av det.
Ingen annan kan tvinga någon annan till att avstå om önskan och viljan inte finns där.

Att prata,lyfta upp frågan och diskutera den med den som dricker tror jag däremot är viktigt.
Inte gömma,smussla och låtsas som att det regnar.

Men sen är det ju ändå personen som häller i sig som måste ta avgörandet och dessutom ta emot hjälpen eller avstå.
Förlåt att jag lånade din tråd mamma som är orolig.

Det finns många människor härinne och vi har alla olika syn på hur saker ska lösas.
Ni är precis i början av en upptäckt och säkert väldigt oroliga och osäkra i hur ni ska hantera det.

Jag hoppas att ni finner stöd härinne och fortsätter fråga på.
Ni får säkert de mest skiftande svar.

Mamma som är orolig
Tack "En annan Micke",

Tack "En annan Micke",
Du behöver verkligen inte ursäkta dig för ditt långa inlägg. Tvärtom. Du skriver på ett sätt som gör det lättare för mig att ta till mig läget för min son. Det är skönt att läsa om "gråzonerna", även om just de kan leda till en mer svart/vit bild om man inte passar sig. Det är imponerande och insiktsfullt att du tagit tag i din situation trots att du uppenbarligen verkar fungera bra i vardagen. Och det är ju precis där vår son är nu. Han fungerar i vardagen och det är bara vi (och om vi har lite tur även han) som ser riskerna i hans beteende.

Och visst är det så att det är de underliggande psykologiska problemen vi måste ta tag i. Det finns ju en anledning till att han vill döva sina känslor och alkohol är dessvärre behagligt avtrubbande. Han går redan till en psykiatriker för sin medicinering och han/hon (avskyr också "hen") är även KBT psykoterapeut. Där kan han få hjälp. Om han vill öppna upp sig. Och vi kommer givetvis gå till botten med varför han dricker och hur han egentligen mår när vi tar upp frågan med honom, och sedan löpande under julen. Det blir förhoppningsvis många kvällar i soffan med en tekopp.

Och det blir defintivt ett besökt på AA för mig och min man, och om vi har tur även för vår son, under julen. Låter precis som du skriver som om vi faktiskt kan få mer hjälp där än på Al-Anon. Skulle vara så bra för honom att höra om alla andras lögner och undanflykter och kanske indentifiera sig själv i deras historier. Jag tror dock att vi kommer vara öppna med varför vi går dit och inte låta honom tro att det är för vår skull. Även om det är en intressant tanke. Men vi kommer ha hunnit prata med honom innan vi kan gå på något möte, så han kommer veta vid det laget.

Förstår nu varför vissa inlägg kan låta ilskna och anklagande. Lite svårt att läsa dock när man känner sig så naket sköra som vi gör just nu. Och faktiskt så är det sista jag vill att lägga skulden på oss själva och på så sätt lätta på vår sons ansvar. Man har alltid ett val och det är just det vi vill få honom att inse. Han har definitivt inte haft någon svår barndom, och det säger jag inte för att klappa mig själv på axeln och framstå som någon ängel. För visst har både jag och min man till och från varit ilskna och irriterade på båda barnen under deras uppväxt. Men vi har öst kärlek över dem och varandra och det har varit en trygg miljö hemma. Trots det kan det säkerligen vara någonting i hans barndom som ligger till grund för den uppenbara känslan av otillräcklighet. Vi är ju alla olika och reagerar olika på allt.

Sist men inte minst så måste jag säga att du skriver fantastiskt bra och fängslande! Skriv en bok om ditt eget beroendebeteende! Det skulle hjälpa många. Du är insiktsfull och jag tror att din historia är lätt att identifiera sig med för många. Du har uppenbarligen analyserat, vänt och vridit på ditt eget beteende och kommit underfund med hur det hela hänger ihop. Utifrån sett låter ju inte ditt liv så extremt annorlunda än hur väldigt många andra människor lever sina liv, utan att fundera över det. Tex skriver du om matmissbruk, som troligen är den vanligaste typen av missbruk nuförtiden (och en av de farligaste på sikt med tanke på hur många som dör av livsstilssjukdomar pga övervikt). Det underliggande beteendet går att applicera på så mycket. Skriv på och samla dina texter!

Tack än en gång!
Kram

Mamma som är orolig
Tack igen Ulla Bulla,

Tack igen Ulla Bulla,
Jag håller med om att skuldbeläggande inte leder någon vart. Det är det minst framåtriktade man kan ägna sig åt och jag tror att det kan vara roten till varför vår son behöver döva sina känslor. Tror att han känner någon form av otillräcklighet, trots att han är världens finaste pojke. Men det är ju inte alltid så lätt att få ens egna barn att förstå hur unika och värdefulla de är. Och det gör ont att se hur han sätter så lite värde på sig själv. Och misshandlar sin kropp på det här sättet.

Och visst är det en underlig norm vi har vad gäller alkohol. Att de flesta sociala sammanhang också innefattar alkohol, om än i liten mängd. Det gör det inte lätt för de som har svårt att begränsa sig. Men samtidigt är det också skönt att se att det faktiskt växer fram en liten falang av nykterister (inte nyktra alkoholister), som lever utan alkohol för att de mår bättre och anser att det är bättre för deras hälsa. Vi har många vänner som inte dricker över huvud taget, och själva dricker vi väldigt måttligt och mer och mer sällan ju äldre vi blir. Trist nog är det lättare för den här gruppen människor att öppet avstå utan att skämmas, än vad det är för någon som verkligen måste avstå pga ett beroendebeteende.

Jo det kommer bli många frågor på det här forumet. Och jag tar tacksamt emot era erfarna tankar!
Tack än en gång!

en annan Micke
Mamma som är orolig

Tack, ditt svar värmer enormt :-)

Faktum är att jag också tror att min rastlösa själ har (minst) en bok att klämma fram.
Har hittills inte riktigt kunna "hitta ämnet" men du har kanske en poäng där.
Jag kanske ska skriva om den "normala" mannen med riskbeteendet som var på väg åt skogen.

Än en gång tack för den återkopplingen , jag återkommer med mer återkoppling till dig/er.
Jag vill bara redan nu säga att du har kommit en bra bit på väg som jag upplever det ur ditt skrivande :-D

Stor decemberkram till dig och alla i din familj

Stay Strong

en annan Micke
Nu har jag läst...

...ditt senaste inlägg igen.
Jisses du har kommit en så lång väg bara på ett par dagar, bravo.
(I alla fall låter det nu helt annorlunda än i dina första trevande försök här)

Nej, det är nog ingen som letar efter att anklaga er, oavsett om det varit helgvin eller ej.
Som du skriver själv, ta inte annans skuld, den som dricker/missbrukar har själv tagit beslutet att så göra.
ALLA, som har ett missbruk har någon gång känt att "detta är inte bra, detta kan gå åt skogen".
Ändå fortsätter man.

Däremot är det med största sannolikhet så att orsakerna till den självförnekelse som ligger till grund för ett missbruk kommer från barn/ungdomsåren.
Det kan vara - som jag tror det är för mig - en far som saknats och som kanske inte hade körkort för att bli pappa.
Det kan vara dålig självkänsla från tonårstiden, då tjejer, rökning, snus och inte minst alkohol gör sitt intrång i en ung mans liv, (läs pojke som vill vara man).

En svår barndom kan vara så mycket mer än det man ser som förälder.
Att växa upp med mat på bordet, hela rena och moderna kläder på kroppen och i det trygga villakvarteret är inte riktigt allt.
Självklart är det väl ändå det man tänker som förälder? Jag gör nog det, min grabb har väl haft det bra, eller?
Tjaaa skilsmässobarn även han precis som pappa men ändå, jo nog har han väl haft det bra *Orolig*.
Min lilla pojk börjar närma sig 30, han är skötsam med jobb, flickvän och eget hus, tack och lov.
Jag vet ju inte exakt hur gammal din grabb är men jag skulle gissa några år yngre, det är oviktigt.

Det som är viktigt och som skrämmer mig något otroligt är den miljö våra barn växer upp i.
Det räcker att slå på TV´n en kväll för att se rutan fyllas av unga vackra framgångsrika kroppar, ofta dåligt skylda dessutom.
Nu kommer jag låta otroligt gammal men var finns utrymmet för den vanliga grabben/tjejen, den som inte vill supa i TV och klä av sig för att om möjligt få 15 minuter till i rampljuset. Tittar man på de "Kändisar" som barnen ser upp till i dag så är många av dem komna från någon slags förnedrings TV-serie.
Allt går så fort, det gäller att hänga med på Face Book, Instagram och gud vet vad för att "vara någon".
Man måste dessutom ha speciella skor, jackor och andra attribut, fasen varenda 8-åring springer omkring med mobiltelefon i det högre prisklasserna.
Vad händer med våra barn som inte orkar hänga med, eller med dem som har föräldrar som inte orkar ekonomiskt.

"MEEEEEN GUUUUUD kolla på Kalle, han fått ärva sin syrras gamla I-Phone fyra, gud vilken tönt Kalle är".
Är det verkligen Kalle som är töntig för att hans ensamstående deltidsarbetande mamma inte har råd att köpa senaste sena, men som ändå vill kunna nå sin son om något händer. Japp, Kidsen tycker det. Barnen runt våra barn sätter märken för livet. Nu kanske det låter som att jag pratat om våra barn och andra ungar men det är inte så jag menar. Jag menar bara att livet är så mycket tuffare i dag än det var för en annan som kunde komma till skolan i jeans från Domus, i alla fall i lågstadiet, sen blev det värre.

Jag tror inte min son eller er varit guds bästa barn alla gånger, jag må vara naiv men inte helt blind :-)

Ditt senast inlägg och då i synnerhet det näst sista stycket skänker mig en inre frid.
Jag är övertygad att du/ni kommer att jobba er fram till en fantastisk jul, fylld med kärlek, omtanke och förståelse.

Tänk också på att det är först när man står naken och skör som man kan börja bygga upp sitt nya starkare jag.
Glöm inte det också gäller grabben, du har under en period klätt av dig lite, ge honom den chansen också, ge honom tid att komma dit där du är, du har ett försprång. Lite som i en skilsmässa, den som vill skiljas har ju funderat på den en stund innan man kastar fram det till den andra.
Det är ju inte riktigt så att man en tisdag vid middagsbordet säger:
"Jag kom å tänka på att vi kanske ska skilja oss, nu när jag tuggar i mig köttbullarna".
Nej den tanken har mognat, en ganska bra stund innan den delges, lite så får du också tänka.

Stay Strong

Rosette
Hej "en annan micke"!

Vill passa på att välkomna dig till forumet!

Du har varit här ett litet tag nu och delar med dig till många av tankar och tips. Här har du satt ord en del på hur det varit och är för dig, en tanke jag fick kring det var att du på något vis ville ursäkta dig för det. Så som du också får svar på här uppskattas det snarare än "tar plats".

En idé är om du skulle starta en egen tråd och kanske berätta lite mer där om dig själv och på så vis vara ett stöd för dig själv och andra, vad tror du om det?

Eftersom du är aktiv här och läser och skriver en del kanske det kan vara hjälpsamt både för dig och andra.

Igen, välkommen hit!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

en annan Micke
Rosette

Blir ju väldigt fel att svara dig här i en annans tråd men jag vet inte hur jag kan göra på annat sätt.

Tack för omtanken, jag ursäktar mig ingalunda för något, om du uppfattar det så har jag nog uttryckt mig otydligt.
Jag är väl medveten om min möjlighet och på gränsen till skyldighet att skapa en egen tråd, det kommer.
Jag söker inte bekräftelse i andras trådar, jag försöker ge mina upplevelser och min syn på saker och ting.
Ibland går det kanske inte så bra som avsikten varit då jag många gånger är för rak i mitt tyckande, det går inte hem överallt.

Men tack ändå.

//Micke

Mamma som är orolig
Tack, vad skönt att höra att

Tack, vad skönt att höra att du tycker jag kommit till insikt om en del av problemet. Jag tror att det blir en bra diskussion. Jag känner mig lite tryggare nu efter att ha fått input här på forumet. Kärleksfullt men bestämt agerande är det som kommer gälla.

Ja visst är det en tuff miljö att växa upp i när alla runt hela världen så enkelt kan dela med sig av sin "perfektion" via sociala medier. Det skapar givetvis en enorm press. Och idealbilden är en stereotyp som är bra på allt och dessutom vältränad och snygg. Och utåtriktad. Det som inte pratas om är att det ju måste finnas någon som vill och orkar lyssna på de som pratar och syns hela tiden, dvs de som kanske inte är så utåtriktade utan lite tystare och mer eftertänksamma. Alla har sin plats och sin funktion, men det är bara de extroverta som premieras.

Återigen; skriv på. Det hjälper oss andra!

Ha en riktigt härlig (vit:)) jul!