Stintan

Hej
Jag har suttit och läst era frågor och svar. Själv står jag vid ett vägskäl.
Jag träffade min man tör cirka 10 år sen. Vi flyttade ihop ganska direkt och köpte hus.
Underbar känsla att och nyförälskad och känna sig omtyckt.
Att han drack lite för mycket för min smak var redan då i tankarna men eftersom jag trodde att det berodde på att
han varit ensam så länge och levt uteliv så tänkte jag att de rättar nog till sig när han kommer in i ett förhållande för då blir ju vardagen annorlunda
stabil och skön kan man tycka.
Han fortsätter att dricka. Men hans drickande är planerad. Det är nämligen så att han vill sköta sitt jobb och jobbar treskift.
Han är en orolig man och kör ofta en runda med bilen, kan inte sitta still en längre stund men alltid glad och go. Han har tanken att inte innan 19 ska ha öppna någon öl. Därefter pyser den ena ölburken efter den andra när han öppnar de och ljudet av det har blivit en rysning av obehag.
Han dricker snabbt flera stycken. Utan problem upp och ner och det verkar nästan inte som han sväljer...
Detta har ökat och han går undan och dricker. Det heter " jag går ner i källaren till pannan" eldar...där växer högen med ölburkar. Sen smög det in jägermeisterflaskor som gömdes tomma i olika vrår i källaren.
Då ville jag ta ett snack med honom och han blev så ledsen och sårad och säger bara " jag vet också går han undan".
Han säger att han ska bättra sig.. ni kan själva räkna ut åren går och det upphör inte utan det blir mer, 3,5% blir 6%...jägermeister fortsätter och avbyts ibland med souther comfort flaskan och helt plötsligt börjar rosevinet oxå drickas.
Efter tiden som går och efter de gånger jag har försökt att prata så har han undvikit och jag har känt mig skyldig och tyckt synd om honom..
Vi bestämde att han skulle sova i annat rum eftersom han har andra tider än jag att gå till sängs och att han snarkar..
Allt blir till sist en väldig irritation inom mig och jag börjar bli riktigt ledsen och arg.
Jag själv har en handikappad dotter som behöver min uppmärksamhet och jag blir bara så trött av att se honom hålla på som han gör så jag tar mig ett lite hårdare snack med honom. Han kommer gråtandes ner från sitt rum helt förstörd förra nyårsafton och lovar mig dyrt och heligt att lägga ner.
Han pratar med sin arbetsledare om att han har ett problem. Han ringer och prata med vårdcentralen om sitt problem får. Han häller demonstrativt ut ölen i vasken för att visa att nu är det slut. 2 månader varade det sen sa han att han tänker bara dricka 3,5 någon gång på kvällen... och det gick tillbaks till mer och sen var det som vanligt igen...Då brast det inom mig...Jag berättade att jag ville bli särbo. Han bröt ihop och fick panikångest och jag hjälpte honom och försökte vara snäll. Han gick till läkare och pratade och fick tid hos en kurator och gick en gång.
Vi sålde huset och fick var sin lägenhet. Jag tycker det är väldigt lugnt och skönt med min dotter bara.
Träffar honom med jämna mellanrum men är bara irriterad och jag ser ju att burkar, flaskor finns gömda även hans egna lägenhet fast jag inte är där...altså fortsätter detta. Han luktar alkohol när vi har varit ute och vandrat tillsammans.
Nu vill jag egentligen inte veta av det mer men jag vet att han kommer att bryta ihop totalt om jag begär skilsmässa. Men jag vill inte må dåligt och det gör jag trots att vi inte bor ihop.
Jag skulle önska att vi skilde oss och att han tog fatt i sitt liv och sen att vi eventuellt skulle kunna börja om på nytt. Är det en naiv tanke? Vad ska jag göra?
Jag har börjat så smått att prata om för honom hur jag mår men jag är rädd för att ge honom stöten...jag är rädd om honom... han klarar nog inte det.

Anna i norr

jag har precis blivit medlem här, och det här var det första inlägget jag läste. Vill tacka för att få ta del av din historia, för jag känner igen så mycket i din berättelse och på något sätt känns det som en lättnad att höra en liknande historia, även om det är tragiskt. I mitt fall har situationen varierat ganska mycket så det kommer perioder när allt fungerar ganska bra, drickandet är mer "normalt" dvs ett par glas vin till helgen, och jag tror att allt är bra, att problemet hör till historien, sådana perioder kan vara relativt långa, ett par månader eller ibland längre. Men det ligger där och ruvar hela tiden, som ett odjur under ytan, och så kommer sämre perioder då det är ganska exakt som du beskriver, ibland mycket värre. Men det kan också variera mycket, från litet smygdrickande på kvällarna till urartning - inte våldsam men aspackad, somnar dock oftast - fast litet var som helst. Den senaste tiden har varit en sådan period, fördelen är väl att denna gång gick det överstyr då det inte skedde i hemmet - det blev en del jobbiga följder av det och något av en ögonöppnare (hur länge det nu varar) och vi kan plötsligt prata om det. Nu ska något hända tydligen, jag vågar inte hoppas men jag måste ju också stötta sådana ambitioner. Jag brottas mycket med mina känslor, och vad som är det rätta att göra. Inom mig är jag rasande över att allt är som det är och att jag har låtit pågå under så lång tid, men jag tycker också synd om honom, det måste vara hemskt att ha detta beroende. Kanske är det också något av detta du känner. Våra barn är vuxna, de tycks inte ha påverkats så mkt, jag hoppas det är så. Jag tycker att du är stark och klok som tagit beslutet att prioritera dig själv och ditt barn i detta, och har separerat ert boende. Jag kan sympatisera med hoppet om att kunna laga förhållandet, men utifrån det du beskriver låter det väl som att du inte ska investera så mycket i detta hopp förrän något radikalt händer, och det visar sig fungera långsiktigt eftersom han fortsätter trots att du markerat så tydligt. Men vad vet jag, det är ju inte precis som att jag har fattat kloka beslut i livet. Jag hoppas att du får svar från någon som har mer koll än jag har, jag följer med intresse.

Välkommen till anhörigformet! Du har tagit ett stort beslut och valt att skydda dig och dottern från alkoholens konsekvenser. Nu vill du ta nästa steg, att skilja dig.
Det låter också som att du har gjort massor för att få maken att göra en förändring, men hittills har han inte genomfört och hållit fast vid någon sådan. I det läget behöver du ta ställning till hur du vill leva ditt liv. Det kommer naturligtvis göra ont för honom med en skilsmässa. Å andra sidan kan man fundera på hur du och dottern skulle må om du stannar kvar i nuvarande situation för att inte såra?

Jag har så klart inget svar att ge - svaret kommer du säkerligen hitta inom dig. Under tiden hoppas jag du hittar mycket stöd här på forumet!

Varma hälsningar och önskar dig en fin Lucia!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Stintan

Det är jobbigt att stå i vägskälet. Det är lätt att glömma och låtsas som ingenting när man bor särbo. Jag var och åt med honom idag på Rasta. Men jag kände inget... det känns tomt... inga känslor... samtidigt har jag inte riktigt berättat för honom att stöten troligtvis kommer.. men jag lider för att jag vet att han älskar mig högt
Jag känner endast vänskap mot honom, just nu tror jag ...han åkte hem till sitt och jag blev hemma och jag tycker det är skönt att vara själv

Stintan

I Helgen så har jag pratat med honom igen.
Då sa jag till honom att jag inte litar mer på honom och att jag tror att han har sårat mig mer än jag har erkänt för mig själv.
Jag berättade också att jag har sökt kontakt via denna sidan och att jag rekommenderade det till honom också.
Jag sa till honom att vi har haft det fint tillsammans men att känslorna har avtagit. Orden som oftast sägs "Jag älskar dig" betyder inget mer utan bara är tomma ord. Jag tror inte på de.Det är inte äkta mer.
Det var jobbigt att sitta och berätta. Jag kom också fram till en punkt och det var att jag sa att han måste ta itu med detta om han vill ha mig kvar och kämpa för oss. Klarar han inte det denna gång så finns det inte fler chanser. Inget äktenskap längre.
Men medans jag satt och pratade så vet jag inte om jag nådde fram. Det kändes som jag satt och pratade ut i tomma intet. Jag vet faktiskt inte hur mycket han har tagit in.
Nästa morgon smsade jag honom och undrade om han kunde hjälpa mig med att se till mitt barn som är handikappat och ge henne mat. Själv har jag blivit dålig ont i halsen och i denna veva håller jag på att flytta en andra gång ( trivdes inte i förra) och ska då städa den andra lägeheten helst snarast för sen kommer julen och då hinns det inte med.
I vanliga fall när jag smsar så ringer han bums. Endast inte helger för då sover han tills eftermiddagen och då är jag inte dummare än att jag vet varför.
Men eftersom jag pratat med honom igår om saker och ting så önskade jag väl någonstans att han kände något...
Han ringde inte förrän på eftermiddagen med sömndrucken röst och sa att han har varit uppe länge men inte hört telefonen...Han har tittat på tv, sa han. Det tror ju jag vad jag vill om..
Nu undrar jag om jag ljuger för mig själv? Tycker jag om honom eller är det helt dött? Vill jag ha honom om han slutar? Har det gått för långt? Kan man hitta tillit igen efter missbruk?
Jag känner mig mycket ensam och förlorad just nu.