av mamma-julia

mamma-julia
tis, 2018-12-18 - 19:59

Hej igen! Jag har skrivit några gånger och även fått kloka svar. Men min rädsla är så stor att jag hela tiden söker något att stödja mig med, något hopp. Min son fick diagnosen levercirros för ett par år sedan, lindrig sa läkaren. Allt gick bra och han gick på kontrollerna. Så plötsligt blev han så rädd att gå dit och han bara slutade komma på kontrollerna. Sen började han dricka vid vissa tillfällen och så ökade det på. I somras fick han åka in akut för att han kräktes blod och det konstaterades att det var blödande magsår. Efter några dagar på lasarettet fick han komma hem med medicinering och han mådde bättre och bättre. Efter några månader blev han väldigt nere och ledsen p g a ett förhållande som inte fungerade och eftersom han har panikångest så började han självmedicinera med alkohol igen. Det började med öl 3,5% och starkare saker vid några tillfällen. Det blev mer och mer drickande och för någon vecka sedan kräktes han blod igen och vi fick åka ambulans till sjukhuset igen. Det hände efter en helg när han druckit 2 stora flaskor sprit själv. Blödningen stannade av när vi kom dit men han fick medicinering med dropp och även blod. Vid gastroskopi hittade de sköra slemhinnor i magen och även små bråck i matstrupen. Men de kunde inte se varifrån blödningen kom. Han har magmedicin nu och blev remitterad till medicin mott dit han kommer att bli kallad. Ska även på ny gastroskopi om 2 månader. Jag har läst, jag har pratat med sköterska på gastromottagningen, jag har vänt ut och in på allting och upprepat vad läkaren sa vid utskrivningen. Allt som fastnat i mitt huvud är att blödningen kan komma tillbaka, att det är farligt. Känner mig som om jag har jour dygnet runt och vågar knappt gå till jobbet av rädsla för att det ska bli så där igen. Jag fungerar inte, hela tillvaron är rädsla. Tror nästan jag mår sämre än han på det viset. Visserligen sa läkaren att om han håller sig helt ifrån alkohol så kanske han inte behöver få mer besvär men jag vågar inte ta till mig det. Har läst för mycket som gör mig mer och mer orolig. Han mår mycket bättre nu och äter bra och tar sin medicin, Pantolaprazol tror jag den heter. Och han dricker absolut inte alkohol och säger att han aldrig mer tänker göra det. Men han vill gärna ha 0,0% öl för att han är så van vid smaken. Jag kan inte leva så här, tycker att alla som jag pratar med i vården mest hummar och pratar hit och dit som om de inte vill säga som det är. Jag vill ha klara besked och samtidigt är jag livrädd för att få det. Jag har varit min sons stöd på alla upptänkliga sätt sedan han blev vuxen och nyligen har han fått diagnosen Aspberger. Det förklarar mycket av hans beteende och varför jag hela tiden känt att jag inte kan släppa taget. Men nu är jag 65 år och börjar känna att jag inte orkar. Snälla, snälla människor här på forumet, om någon av er har erfarenheter av de här diagnoserna, skriv till mig. Jag är desperat, jag klarar inte det här. Julen orkar jag inte ens tänka på, vill bara att den ska vara över. Jag ska gå i pension i januari och hade sett fram emot det men nu känns framtiden som en enda lång oro. Vad ska hända, hur ska det bli? Jag gör vad som helst för min son men nu har jag ingen kontroll över någonting och han är så beroende av att jag är stark. Jag vågar knappt gå hemifrån och äter gör jag bara för att jag måste. Det här går inte, snälla någon, skriv till mig.

Ullabulla
ons, 2018-12-19 - 09:15

Tidigare skrivit till dig.
Din oro fortsätter snurra i allt högre fart trots att din son är nykter.
Det är det som ofta är problemet när man är anhörig.
Det spelar inte så stor roll om den beroende dricker eller inte.
Oron finns där ändå.

Ingen kan ge dig prognoser för din son.
Ingen kan veta om han kommer att dricka idag eller inte.
Ingen vet om han kommer att dricka tills han dör.

Jag som anhörig har drömt om att få kedja fast mitt ex för att få ha full kontroll på att han inte skulle dricka.

Jag har själv väldigt starka band till min autistiska dotter.
Mår hon dåligt psykiskt gör även jag det.
Trots att det är meningslöst.

Du måste inse att din son bestämmer över sig själv och du ansvarar över dig.

Det finns en väldigt bra bok av Carina bång.släpp kontrollen-vinn friheten.
Den sätter det här i lite perspektiv.

Du kan inte kontrollera en annan.
Du kan bara kontrollera dig själv.

För mig var det en aha upplevelse när jag tog in just det.
Jag har bara ansvar över mig själv och kan varken tvinga kontrollera eller pusha på det jag vill och tycker att en annan person ska göra tänka och tycka.

mamma-julia
ons, 2018-12-19 - 10:41

Hej Ullabulla och tack för ditt svar.
Du har så klart helt rätt, jag har bara så svårt att tänka på något annat nu än att han har sina skrämmande diagnoser med levern och matstrupen. Jag vet att jag bör försöka leva mitt liv och att han har vuxenansvar men kanske det ändå inte sjunkit in riktigt hos mig att det faktiskt är så. Boken du rekommenderade måste jag försöka få tag på, ska kolla nätet. För jag vill släppa kontrollen. Bry sig gör man ju men denna uppslukande rädsla och beredskap är ju inte till gagn för varken honom eller mig, mitt förstånd förstår det men känslan vill inte släppa. Min sons beteenden har bundit mig så starkt till honom och det har gjort att beroendet av mig blivit som det är. Han kan, han är intelligent och egentligen full av resurser, jag vill låta honom utveckla det. Just nu är det den överväldigande oron som hindrar mig, känns som om jag inte vill kräva ett uns av honom och jag säger ja till allting. Tänker att om jag blir bestämd och kräver så kanske det är det sista jag säger till honom, så otäcka tankar som tar över. Jag har själv OCD och det försvagar mig ju också. Men jag ska hitta boken, läsa den och se om jag kan få styrka där. Och detta forum är så himla bra, man får prata med människor med egna erfarenheter och det är ovärderligt. Tack igen Ullabulla, för ditt svar. Jag kommer nog att skriva här igen så jag får ur mig och i mig om man säger så. Vi kanske hörs här.