av Jävligt trött

Jävligt trött
ons, 2018-12-26 - 23:00

Min man dricker sedan tjugo år tillbaka. Inte så att det påverkar jobb eller ekonomi men familjen. Han vill inte se problemet givetvis men medger att han borde skärpa sig. Detta glöms direkt och han dricker i princip varje dag. Har gömmor överallt, jag har blivit expert att hitta dem, häller sprit i folköl, skyndar sig att hälla i sig om jag t ex tar hand om tvätten. Ser alltid till att handla hem men smusslar ut i garaget o tror vi inte vet. Vi har gått igenom bråk hot tjat. Blivit orosanmälda från skolan då barnen mått dåligt ( i gymnasieåldern) detta ledde till att han tog hjälp men nu är vi där igen. Barnen är vuxna o jag har bestämt att inte btåry mig, hans problem helt enkelt. Vi har väldigt bra tillsammans för övrigt men alkoholen förstör. Dels kryper det i hela mig när jag känner lukten, hör ljudet av ölburk som öppnas sen vet jag att han blir kladdig o sur när jag stöter bort honom. Då får jag höra hur tråkig jag är osv sen på morgonen är han bakfyllepilsk o ska kladda igen. Jag blir galen o äcklad, det här förstör allt och han fattar inte att känslan finns i mig länge. Han blir sårad o då är tröst alkohol. Han menar att jag ska också ändra mig men det är så svårt. För många år med dåliga minnen som gör att det låser sig totalt. Vill inte bjuda på mig mer och uppfattas då av honom som att jag inte vill bidra till att det ska bli bättre. Vet inte riktigt vad jag vill med inlägget men är det nån som känner igen sig?

Nordäng67
tors, 2018-12-27 - 08:45

Även om jag inte var ihop lika länge och inte heller hade barn ihop med mannen ifråga. Just det där att det förväntas att allt ska vara glömt dagen efter, man beskylls för att vara tjurig, skulden till hans drickande vältras över på en själv, han pilsk dagen efter och man själv är ALLT annat än det! Även det där att man sjölv ska förändra sig inte han som äger problemet egentligen. Helt sjukt när jag ser tillbaka på det hela. Vet att någon period kom vi överens om att han skulle dricka av sig på fredagar och så skulle lördagen vara fredad dag när vi skulle kunna göra saker. Drack av sig på fredagen gjorde han med besked och var bara trött och även smygdrack på lördagen. Hur kunde jag gå med på något sådant? Börja gå din egen väg! Och att inte bry sig är ju att inte ta ansvar, bra! Så gjorde jag med det sista halvåret, tjatade inte, brydde mig inte! I förlängningen drabbar det ändå en själv fast mer indirekt: man är ihop med någon som inte är tillgänglig på något sätt! Börja fokusera på dig själv är mitt bästa råd! Då klarnar det mer vad man vill med livet! Jag försökte många gånger förklara hur allt kändes; varje fylla han valde kändes ungefär som otrohet och svek. Han fattade aldrig och till slut valde jag att lämna. Svårt var det för, precis som ni, hade vi mycket som var bra tillsammans. Hans spritproblem var dock omöjliga att leva med för mig. Kram

Kristina 2
fre, 2018-12-28 - 07:27

Hej, självklart känner jag igen mig. Jag har varit gift i 35 år och alkoholproblemen har alltid funnits men ökat mer och mer för varje år. Smusslandet, gömmandet och löften som inte klarar av att hållas finns med i livet varje dag. 365 dagar om året. Det tär på en, all energi man har går åt till att fundera på drickandet. Det är otroligt energikrävande att kastas mellan olika förutsättningar också. Ena stunden jättefull och nästa dag nästan nykter och riktigt trevlig. För varje dag som går blir det svårare och svårare att förhålla sig till de där tvära kasten och de olika personligheterna man möter hos sin man. En av de värsta sakerna att hantera för mig är att det inte går att prata med honom om det här, han är ju också min bästa vän som jag vill prata med allt om. Han tycker självklart att jag borde bry mig mindre, vara gladare och roligare. Man blir tråkig som medberoende, tyngd av allt jobbigt.
Även jag får rådet att strunta i honom, "lämna honom", gå min egen väg, inte tjata. Jag har börjat mer och mer men det är otroligt svårt när man ju bara vill ha tillbaka sin man som han egentligen är. Han är ju min livskamrat och vi delar så mycket.
Jag antar att du känner igen dig? Det verkar som om vi medberoende formas till att bli en person som liknar varandra i mycket, de beroende liknar varandra i sitt sätt att vara och vår relation är nästan pinsamt lik det som beskrivs i varenda skrift jag läser om beroende och medberoende. Jag och min man är som en standardmodell känns det som.
Det sorgliga är att ju mer jag läser ju mer försvinner hoppet att det ska lösa sig. Det är oerhört sällan jag hör några lyckliga historier. Den medberoende ska göra egna saker, gå sin egen väg och till sist ge upp och lämna sin beroende. Antingen blir han/hon då nykter eller super ihjäl sig. Det är tungt att inte ha något större hopp utan bara leva vidare och se hur länge man orkar.
Varm kram till dig.

Skrållan
fre, 2018-12-28 - 22:28

Det du skriver ”jävligt trött” känns igen. Min man är också alkoholist. Har varit ifrån forumet några år tror jag. Det har gått upp och ner. En period, nästan ett år var min man nästan helt nykter. Men sedan började han igen och det har blivit mer och mer. Han kan ha dagar han är nykter på veckorna, men helgerna så är det kört igen. Just det att han tror att man är sugen att mysa i sängen, bara lukten av öl tänder av direkt. Dagen efter är ju inte bättre. Ölstanken sitter ju kvar, plus allt dumt som sagts dagen innan. Fy för den här alkoholen som kidnappar våra mäns hjärnor.