Mitt X och jag har 2 söner tillsammans. En 12-åring å en som snart fyller 18.
18-åringen bor heltid hos mamma sedan ungefär 6 år och 12-åringen växelbor varannan vecka.
Vi separerade för 8 år sedan och har en bra relation. Pratar med varandra minst 4-5 ggr i veckan.
I huvudsak om barnen å skolan men även av mer privat natur. Något vi dock ytterst sällan pratar om är hennes alkoholvanor.
Mitt X har inte vart nykter sedan hon slutade amma för 11 år sedan.
För 10 år sedan bad jag henne söka hjälp för sitt drickande men hon tyckte inte att det fanns något problem.
Snarare medicinska orsaker t ex sömnproblem som botas med något glas vin.
När vi separerade för 8 år sedan bad jag henne igen att försöka dra ner på drickandet och pratad med hennes arbetskamrater
om min oro. Dom lovade ha koll på henne. Dessa arbetskamrater var tillika hennes dryckeskamrater på helgerna och märkte inget särskilt.
Det dom inte såg var att drickandet fortsatte på vardagarna och efter en liten tid så drack hon dagligen. Kartongvinet har ju inte direkt hjälpt till heller.
2 glas vin ur tetran kan lika gärna vara 2 liter.
Våran 18-årigt har det varit stökigt omkring och kulmen nåddes för 2 veckor sedan då han berusad och drogpåverkad slog sönder i hennes bostad och misshandlade henne.
En rådig lillebror påkallade hjälp och ringde efter mig, mormor och polisen. Detta slutade med att 18-åringen är på behandlingshem hela sommarlovet och förhoppningsvis får hjälp med sina problem där. Polisen gjorde även en orosanmälan till det sociala gällande lillebror. Oron gäller att han bevittnat våld i hemmet samt mammans alkoholvanor. Det var en vaken ung kvinnlig polis som noterat mammans nya och gamla blåmärken samt det faktum att hon inte varit nykter vid något tillfälle de senaste åren när polisen gjort husrannsakan osv. När jag och sonen fick lämna polisstationen tittade denna polis mig rakt i ögonen och berättade att jag har en stor son som mår riktigt dåligt och behöver mig och att jag har en liten son som troligen har sett och hört mer än vad han behövde. Hon frågade lite om mammans alkoholvanor och hur jag tror mina barn mår av det?
Jag är rejält omskakad av detta och har sedan dess fått upp ögonen för en massa obehagliga sanningar som jag nog förträngt eller inte velat se förut.
Dags att ta ett kliv framåt och försöka rädda det som kan räddas. Troligen har vi behov av terapi hela familjen.
Jag skäms över min passivitet och känner hela situationen som pinsam. Det faktum att jag skyddat mamman och ignorerat hennes drickande istället för att söka hjälp och på bekostnad av mina barn är väldigt olustigt. Vår lille son har inte sett henne på något annat vis och trodde tills nyligen att det vara normalt.
Jag skäms för att jag inte reagerat tidigare. Det kanske hade besparat mina barn lite lidande?
Är detta det sk medberoendet som gjort mig handlingsförlamad i så lång tid?
Ha det gott