Qvarts

Börjar på ett nytt kapitel i det sammanhang där jag känner mig hemma.
Jag dricker alkohol i perioder. Jag har varit nykter i 5 månader fram till juldagen, och nu drack jag igen under trettonafton. Nu börjar det bli farligt och jag måste vässa mina klor använda all min intelligens för att se till att detta inte går åt skogen.
Jag har inte så mycket glädje i livet som jag skulle önska, men inser att det hänger på mig själv att se till det.
Jag lever med en man sedan 40 år som nu börjar bli dement tror jag. Vi har tidigare haft ett jätte-fint liv tillsammans. Numera saknar han helt humor, det som varit så befriande i vårt liv. Känner inte igen den människa jag har levt med. Han är aggressiv och glömmer hela tiden vad han varit med om. Hela sjok av händelser är borta. Inser att det inte är hållbart för mig att döva all oro med alkohol, men Fy vad jag känner mig ensam i allt detta.
Finns det någon därute som känner igen sig?
Det är nog som att leva med en alkoholist men utan hopp tänker jag.

Qvarts

Nej, alkohol hjälper inte.
De svåraste omständigheter hanteras bra mycket bättre utan helt klart.
Lite konstgjord eufori i ett par timmar, och kanske en veckas total förnedring. Jag vill inte ha det längre.
Jag har det kämpigt men kanske kan det lära mig något. Om mig själv, om medkänsla, tålamod..
Om jag dricker förlorar jag all min styrka och värdighet.
Måste komma ihåg det.
Glad att jag kunde bryta direkt denna gång.
Varför är alla våra helger så indränkta i alkohol? Märklig kultur vi lever i.

Har din man fått en diagnos, har ni kontaktat sjukvården? Tänker att där kan finnas stöd att få.

Att se din livskamrat bli förändrad måste vara oerhört smärtsamt. Bra jobbat av dig att avstå så mycket som du gjort!!
? Greta

...hur du har det men försöker förstå! Dur stark och du klarar detta! Vi finns här och som Greta säger finns det säkert stöd att få som anhörig till en dement.
Kramar om massor!
PimPim ?

Qvarts

Det tog lång tid att förstå vad som höll på att hända, och ännu längre tid för vården att reagera. Nu pågår utredning. Ja, en sorg är det, men jag är ju jag och måste ju försöka ha ett så bra liv som det går.
Då måste alkoholen bort. Den för bara med sig ångest, hjälplöshet och isolering för min del.
Vilket slöseri med dagar!

Qvarts

Ja livet är som det är.
Svårt att helt avstå från den bedövning som alkoholen ger, men det händer trots allt inte så ofta.
Att ha levt med någon i 38 är som sedan går in i en dimma gör det inte lättare.ingen klar diagnos, men troligen blodkärlsdemens.
Jag dricker ibland men ingen märker, vill egentligen inte men eftersom jag har en beroendeproblematik så sker det emellanåt. Tycker inte att jag stör någon utom mig själv, men det är förstås illa nog.
Jag tycker det är

ett problem att ingen ser mig. Är konstnär och jobbar självständigt. Känns som att det kan sluta illa,
Förresten slutar det ju på samma sätt för alla och envar