Emmyh

En fundering.. Ska man berätta för den beroende att man själv är medberoende? Jag har nyligen insett, med full kraft, är svårt medberoende och har varit i många år. Alltså inte enbart relaterat till mitt nuvarande förhållande. Under den senaste veckan har jag insett så mycket om mig själv. I kväll ska jag, efter en veckas paus från min kärlek, ha ett samtal med honom. Allting brakade ihop för en vecka sedan. Jag ville ha tid att tänka. Fundera på om jag kunde leva kvar i detta. Kom fram till att nej, det kan jag inte. I samma minut som jag sa det till honom ångrade jag mig. Kände att det var förhastat. Jag har ju faktiskt inte ställt några krav på nykterhet förut. Endast att han inte ska dricka så mycket, och inte bli så elak på fyllan. Kände att jag måste prata mer med honom, och ge honom en chans att välja att bli helt nykter. Jag har inte talat om för honom hur illa det verkligen varit. Varit rädd för att såra honom med sanningen. Inte velat att han ska må dåligt av skuld.Och han kommer aldrig ihåg nåt.. Nu har jag insett att jag måste vara ärlig. Tala om hur han verkligen betett sig. Men måste väl också berätta varför jag skyddat honom från detta. Men samtidigt känns det som att han på nåt sätt får ett övertag. Att han kommer att vända det emot mig. Typ att det är JAG som har problem, inte han. Vad säger ni? Bör jag tala om för honom att jag har insett mitt medberoende?

Li-Lo

Ditt inlägg väckte en tanke i mig. Du kan helt bortse från den om den inte känns relevant. Jag tänker att du är generös och uppriktig som vill dela med dig av hur du tänker och hur du vill ha det framöver. Till oss men främst till din partner. Att sätta en etikett på sig själv (exempelvis medberoende) kan både hjälpa och stjälpa. I det här fallet har du kommit till insikt om att det du tidigare gjort har du gjort för att du varit mån om din partner och om er relation. Du har under lång tid utvecklat strategier för att anpassa din vardag till någon annan. Mänskligt och inte alls märkligt. Det du nu är på det klara med är att det inte fungerar på sikt. Du mår inte bra och det påverkar inte din partners drickande i en positiv riktning.

Jag tänker att du är en frisk kapabel person som stannat upp för att reflektera över vart du är på väg och nu vill du ge din partner en chans att säga sitt innan du tar fler beslut. Du lever i en problematisk situation, du är inte problemet. Begreppet medberoende kanske inte behövs just nu?

Vad tänker du om detta resonemang. Inget facit, en tanke jag delar med dig.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

se det som en väldigt viktig kunskap om dig själv som du sjölv i första hand har nytta av att veta om! Har märkt att själva ordet medberoende väcker mycket känslor och åsikter hos människor. Speciellt hos dom personerna som kanske är ens ”drog”! Dom gångerna jag har använt det ordet om mig sjölv har det inte känts bra i magen efter! Här på forumet känns det bra att prata fritt med andra i samma sits. Även hos min KBT terapeut känns det bra att prata om det. Människor som inte själva har erfarenhet kan reagera på ett sätt som gör att man känner sig hudlös och blottad. Inget konstigt att de reagerar som de gör eftersom de inte vet vidden av begreppet medberoende. Tyckte själv inte om ordet i början och hade jättesvårt att erkänna mitt eget medberoende. Starkt av dig att se dig sjölv ”i dagsljus”! Känn efter vad som blir bäst för dig! Kram

Emmyh

Jag vill helst inte ens använda ordet medberoende. Visste inte ens vad det innebär innan jag började forska i det. Känner ju att jag "stämmer in" och det förklarar en hel del om mig. Men jag skäms på nåt vis om jag skulle säga det till nån. Typ som att jag är märkvärdig på nåt sätt. Att "Jag har minsann också problem", det är jag som lider, inte du" typ.. Så jag ska kanske bara hålla det för mig själv och bara vara medveten om insikten.