Hur hjälper man sig själv när man fortfarande älskar sin alkoholiserade man?

6 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
TrueBlue
Hur hjälper man sig själv när man fortfarande älskar sin alkoholiserade man?

Jag är gift med min stora kärlek och jag är lika kär i honom idag som jag var när vi träffades. Vi har (tack och lov) inga barn, men däremot husdjur. Vilket för mig är illa nog då jag självklart inte litar på honom. Jag litar inte på att han skall ha koll ifall han inte är nykter. Skulle något hända med våra älskade djur skulle det vara oförlåtligt.

Min man har druckit för mycket i hela sitt liv. Dels för att det är gott och dels för att döva ångest, och han har ingen off-knapp. Han kan inte gå ut och ta en öl, han kan inte ens gå på fest utan att bli fullkomligt dyngrak och somna. Har han tagit den första ölen finns inget stopp. Han dricker tills han stupar och jag får släpa hem honom. Ofta är det svårt att veta när det är för att medicinera bort ångest eller om det bara är för att det är gott och medför att livet blir enkelt.

När vi träffades var vi båda ute och festade mycket, men visst såg jag tendenserna hos honom. Att inte kunna hantera alkohol särskilt bra. Då bör man veta att jag var totalt okunnig om alkoholism som sjukdom. Jag har inte haft alkoholism i min närhet och aldrig ens sett mina föräldrar salongsberusade, trots att det dracks öl på ett "normalt" vis hemma hos oss.

Det tog ett par år innan jag insåg att det alltid var han som tappade kontrollen, drack för mycket och somnade. Överallt och hur som helst. Vilket under ett par år ledde till att jag drack mindre och mindre eftersom jag övertog kontrollen. För sex år sedan slutade jag dricka helt. Jag började helt enkelt avsky onyktra människor generellt, trots att den enda som egentligen hade en direkt påverkan över mig var min man. För, precis som jag skrev, jag är fortfarande kär i honom och älskar honom. Jag älskar honom hela tiden, men när han är påverkad av alkohol är jag inte kär i honom och jag tycker inte särskilt mycket om honom. Även om personlighetsförändringen inte är stor (förutom när han stupar) så hatar jag att se de där speciella ticsen som kommer efter två öl, vissa ord som är typiska för sturskhet som kommer av fylla och mycket mycket annat.

Han har druckit i princip varje dag i hela sitt liv. Jag bad honom någon gång tänka efter när han hade en nykter helg sist (detta var ett par år sedan) och han mindes inte. Vilket i princip betyder att han har druckit sig redlös varje helg i närmare 30 år och på vardagkvällar åtminstone onykter/halvpackad. Det fanns alltid öl hemma. Oavsett veckodag. Men han skötte sitt jobb, var aldrig sjukskriven och han skötte även alla andra relationer utan att det märktes. Det var ju bara jag som lever så nära som såg det vareviga dag i olika grader.

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt prata med honom. Säga att det inte funkar så länge han sätter alkoholen före mig och oss. Hota med att lämna. Att faktiskt lämna i kortare perioder. Det enda som händer är, beroende på hans status (bakis, onykter, ångerfull) är att han antingen nonchalerar det, eller att han dövar det genom att dricka mer alkohol (när jag inte är hemma för att han har ångest) och med tiden har han börjat inse ATT han har ett problem. Som han till en början vägrade kalla alkoholism. Men vad det heter är ointressant, betydelsen var densamma.

För snart ett år sedan eskalerade det. Eller rättare sagt, något förändrades. Vi har haft en enda deal och det är INGA LÖGNER. Det gäller för allt, inte bara alkoholen. Han började ljuga. Jag såg att han var påverkad, han sa att han inte hade druckit etc etc. Det var en helt ny situation och jävligt jobbig eftersom han inte är särskilt lättpratad. Vi kommunicerar på två vitt skilda sätt. Till slut kom det en dag när jag gick runt och letade efter något, minns inte vad, men det jag letade efter var inte relaterat till hans alkoholism. I skåp efter skåp och i låda efter låda där jag vanligtvis inte går, låg det tomma ölburkar.

Där och då brast det för mig totalt. Jag sa till honom att antingen tar han emot hjälpen eller så går jag på riktigt. Sedan ringde jag missbruksenheten här i kommunen och fick tid redan dagen efter, för oss båda. Han gick med och det var en uppenbarelse. Vi kunde prata med varandra och om varandra och vi hade folk som stöttade oss. Sedan den dagen har jag fortsatt hjälp för min medberoendesituation medan han sköter sin kontakt själv. Utan att jag vaktar, jag har ingen ork kvar att vakta med. Och han får antabus.

Han var helt vit i ett halvår. Och jag fick ett halvår tillsammans med personen jag faktiskt älskar dygnet runt. Jag kunde åka bort över en helg och faktiskt lita på honom (eller snarare antabusen) och att han skulle ta hand om både sig själv och våra älskade djur. Han kunde gå till en kompis och hälsa på och jag kunde, utan den ständiga oron i magen, faktiskt önska honom en trevlig kväll. För att medicinen hjälpte honom att inte dricka. Före antabusen och missbrukskontakt kunde han ju aldrig gå någonstans utan att komma hem dyngrak. Han led inte av abstinens (jag såg inga tecken på abstinens och han sa att han inte kände någon), hans blodtryck blev normalt och han gick ner i vikt. Fysiskt såg han ut att må skitbra.

Sedan tog han första återfallet. Det var jag ju beredd på att det skulle hända någon gång och det var nästan positivt eftersom det kändes som att det hade varit för enkelt. Ett femdagarsåterfall, sen pratade vi och så gick han tillbaka till sin kontaktperson och började om.

Nu är det sommar. Typ. Enligt kalendern är det sommar, inte enligt vädret. Sommaren är svår för honom, det har vi pratat om. Det är så knutet till alkohol och socialt drickande och han vill ju så gärna kunna dricka normalt och kan för tillfället inte riktigt acceptera att han aldrig kommer ha ett normalt förhållande till alkohol.

Och vi har spenderat nästan en vecka i en stuga och haft det fantastiskt mysigt. Trodde jag. Jag har även varit den som distribuerat antabusen, eftersom stugan ligger i obygden. Vi har ingen alkohol med oss (jag dricker alltså fortfarande inte, efter så här många år insåg jag att det lika gärna kunde kvitta, nu handlar det inte om kontroll längre, det har blivit en vana och jag har aldrig varit speciellt förtjust i smaken). Andra kvällen i stugan tyckte jag att jag såg små tecken på att han hade druckit. Yttepyttesmå, men de var ändå där. Han hävdade med bestämdhet att det inte var så. Dessutom tyckte jag att jag såg tecken på att antabusen sa ifrån, då han var lite rödflammig. Men jag var osäker och jag hade inga bevis.

Jag har tyckt att de här dagarna har varit ljuvliga. Jag trodde såklart att han tyckte samma sak. Igår gick jag och lade mig tidigare än han, och när jag vaknade mitt i natten hade han fortfarande inte kommit och lagt sig så jag gick ner för att kolla om han hade somnat. Det hade han. Det låg ett kolli i en fotölj och storsnarkade och på bordet stod ett halvt glas med vad som såg ut som juice. Jag smakade på "juicen" och konstaterade att det var duktigt mycket sprit i glaset förutom juice.

Den totala besvikelsen som infinner sig (för vilken gång i ordningen vet jag inte). Inte över själva drickandet, även om det kanske är konstigt. Utan lögnerna och att jag har gått i fem dagar och trott att vi har haft det fantastiskt. Och så har vi inte det eftersom han måste ha lagt en del tid på att råka hitta något att dricka. Jag vet inte ens vad det är han har druckit, för såvitt jag vet finns det inget här. Jag har trott att vi har haft skitmysigt, medan han har letat alkohol. Dessutom förstår jag inte hur han har burit sig åt med antabusen. Den har jag gett honom. Sen har jag väl inte illstirrat medan han har svalt.

Vi har tom pratat om hur bra det är nu. Jag bara skakar förtvivlat på huvudet och undrar om man är kapabel att ljuga om allt. Jag kommer inte få några svar idag och jag orkar inte ens begära svar idag. Det är meningslöst när han är bakfull.

Jag sätter mig själv först. Men jag älskar ju honom fortfarande. Då är det svårt att lämna honom. Vilket antagligen är det jag behöver göra, men hur lämnar man någon man älskar? Det är svårt nog att lämna någon man inte älskar.

Tajmingen är dessutom sjukt dålig. Urusel. I helgen är jag bortbjuden av min bästa väninna som jag inte träffat på en evighet och vi skall bo på hotell och bara prata strunt och göra det som faller oss in. Medan han har lovat HENNE att ta hand om husdjur och allt annat hemma, eftersom hon kollade med honom först om det funkade tidsmässigt att bjuda bort mig.

Jag kan lämna honom över helgen, men jag kan inte lämna djuren till honom och vara lugn.

Det är mina två svårigheter som ger mig så mycket ångest att jag bara vill skrika rakt ut. Det första är ju omöjligheten i att lämna någon man älskar (även om hans beteende inte visar att han älskar mig just nu...trots att jag VET hur det funkar efter mina samtalskontakter). Det andra är att jag kan inte lämna djuren som jag också älskar hos någon som jag inte litar på. Och som, tydligen antabus inte biter på? Jag visste inte ens att det var möjligt att dricka sprit med antabus i kroppen utan att må dåligt.

Uppenbarligen var ju dessutom min första känsla i början rätt. Han hade druckit redan då. Men han ljög.

Hur i helskotta kan det vara så himla lätt för en missbrukare att ljuga obehindrat om allt?

TrueBlue
En antabussemester tydligen?

Tack Miami. För att du tog dig tid att svara och berätta om din situation. Det måste vara ännu svårare när det handlar om blandmissbruk.

Han kom krypandes här för en stund sedan och gjorde som vanligt när han är bakis. Låtsas som ingenting. Säger ingenting. Jag var tyst i ett par timmar jag med, men sedan kokade jag över. Jag ville veta hur i helvete det hade gått till och var spriten kom från. Sedan förra och första återfallet har vi haft en bra kommunikation, bättre än på länge och vi har pratat om vad han vill och vad jag vill och vad vi vill. När suget inte finns strävar vi mot samma mål, när suget sätter in glömmer han att han faktiskt går i missbruksterapi och att han är medveten om att han är alkis. Så. Idag medgav han att han faktiskt hade spottat ut det mesta av antabusen i måndags. Svek nummer ett. Anledningen till att han hade gjort det var för att han hade hittat en dunk sprit som han inte ens visste fanns. Inte jag heller. Först hävdade han att det inte fanns en plan bakom att han spottade ut antabusen, sedan erkände han att det såklart var för att han hade hittat dunken. Han gillar inte ens sprit, vilket betyder att det enbart var ruset han var ute efter. Så han tog ett återfall.

Som vanligt när han är bakis/fortfarande sugen, så lägger han skulden på mig. Det är inte han som behöver hjälp, det är jag som vill att han skall äta antabus. Bara jag, inte han. Så dagens dos vägrar han ta för nu skall han tydligen ha antabussemester för att det är trist att inte kunna dricka öl. Men han har inte tänkt att dricka sig redlös. Jomenellerhur, den har jag hört SÅ många gånger.

Min motfråga var bara hur han tyckte att den planen hade gått hittills med tanke på att han desperat groggade sig medvetslös efter att ha hittat dunken och att det hade varit väldigt trevligt om han kunde ha den där insikten om att han faktiskt är alkis jämt. Inte bara när det passar honom och när det inte passar honom så är det mitt problem och jag som vill att han skall ta antabus. Det är jag som har problem med hans drickande, inte han. Enligt honom.

Jag måste erkänna att jag ibland önskar att han slog i botten så jäkla hårt att han faktiskt skulle få en tankeställare från annat håll, men trots sin ålder (47) har han haft en jäkla tur med ALLT. Det har aldrig hänt några olyckor på fyllan, mer än kanske ett skrapsår på ett knä. Aldrig fyllecell, inga ekonomiska trångmål, ingen fyllekörning. Han har liksom aldrig behövt sitta på botten och fundera över sitt liv, och inte heller han har alkoholism i släkten såvitt vi vet. Hans bror är dock likadan. Ingen tolerans och inget stopp. Under alla dessa år har jag aldrig ens sett honom spy. Trots att han dricker sådana kopiösa mängder att han inte är kontaktbar (vilket får mig att känna mig jäkligt otrygg om vi inte är på hemmaplan). Jag har högre tolerans än vad han har, och på den tiden som jag fortfarande var ute och festade hände det ju mer än en gång att jag drack så mycket att jag mådde illa och spydde och dagen efter vann jag VM-guld i baksmälla och ville inte ens känna lukten av alkohol på ett par veckor. Han blir inte bakis på det sättet och han tillhör kategorin alkisar som medicinerar bort baksmälla genom att öppna en öl till frukost om det är semester.

Jag vill leva med honom, men jag vill inte leva med hans förhållande till alkohol.

Och jag fattar (typ) att man kan vara beroende av vad som helst. Jag snusar. Hade jag varit tvungen att sluta snusa hade jag blivit förtvivlad. Med skillnaden att mitt liv inte hänger på det. Hade någon sagt att jag kommer dö om jag fortsätter snusa så hade jag gjort det, även om jag fortfarande hade varit förtvivlad. Det är min enda relation med ett beroende själv. Så det är klart att det inte går att förstå fullt ut om man inte har en beroendeproblematik.

Nåväl. För ett par veckor sen, när allt var som vanligt, pratade vi om att han hade sagt till sin missbruksterapeut att han vill prova de där två medicinerna som finns där man faktiskt kan ta ett par öl (minns inte vad de heter, men den ena tar bort belöningseffekten och den andra det där sjuka suget om jag har fattat det rätt). För han skulle väldigt gärna vilja testa om de funkar under ett par veckor på sommaren. Och visst, det är hans grej och det är bra så länge han tar upp det med missbruksterapeuten. Han tyckte att det var okay om han ville prova och bad honom då att boka tid hos läkaren för att få ett recept. När han kom hem den dagen berättade han det för mig, även jag var okay med det och sa åt honom att jag inte kan tvinga honom till något annat, men att jag endast klarar att hantera tanken på det om han bokar tid, får receptet, och sedan gör allt enligt metoden de använder här i kommunen men FRAMFÖR ALLT håller fast vid antabusen tills allt det är klart. För att inte trilla ner i ett hejdlöst drickande medan han väntar. Att han har slutat dricka med hjälp av antabusen har ju tom gjort så att han kunnat sluta med sina blodtrycksmediciner eftersom det gått ner till normal nivå och han har gått ner i vikt och ser frisk ut. Jag vill ju faktiskt inte att han skall dö i förtid för att han har druckit för mycket åt helvete för länge. Enligt min man var det ju självklart, det var så han hade tänkt med. Eftersom han var SÅ medveten om sina problem och så vidare. Som sagt, vi har verkligen kunnat kommunicera på ett skitbra och mycket mer öppet vis på senare tid. Men han har ju inte tagit tag i att beställa tid så han har ju inte fått någon ny medicin att prova. Och så sent som i förrgår frågade han mig om jag hade tid att ringa och beställa en tid åt mig (vet inte om han redan då planerade något och hade hittat spriten), men jag har inte hunnit. Jag såg liksom inte brådskan i det eftersom vi befinner oss mitt i skogen. Även om jag vet att motivation alltid är en färskvara.

Men det var ju när han var normal och inte befann sig i sitt planerade återfall som idag. Idag påstod han att det inte alls var vad han hade lovat. Det var mina regler alltihop och nu skulle han minsann ta ett par veckor ledigt. Han skulle tydligen inte sluta med antabusen för alltid, men juli skulle vara hans frimånad. Utan antabus. Och han skulle inte vänta på ny medicin, det var inte heller dealen. Allt är just nu bara jag och mina dumma regler. Inte hans problem. Så kommer det vara tills nästa gång han får ångest och ångrar sig. Fram tills dess kommer han fortsätta hävda att han inte är alkoholist och att han inte tänkt sluta med antabusen för att supa ner sig utan bara för att kunna ta ett par öl i solen. Jamen då får han väl göra det då, jag vet ju att det kommer gå åt skogen pga icke-existerande stoppknapp. Men just nu tror han det, som så många gånger förr när vi bråkat om det. Före antabusens tid. Då vi bråkade precis hela tiden och det enda vi bråkade om var fylla och lögner. Inget annat. Vi har liksom inget annat att bråka om. Det betyder ju att det här året har varit så behagligt. Som att vara nykär igen.

Jag försökte förklara för honom hur det fick mig att känna att han hade spottat ut antabusen för att kunna dricka sprit tills han stupade. Jag har gått i stugan i fem dagar och verkligen njutit av hur mysigt vi har haft det. Men när han gör så här så är det som att han kastar bajs på mysigheten. Min känsla är att det bara är jag som har tyckt att det varit mysigt medan han out of the blue bara har bestämt sig för att dricka. För det var inte mysigt med mig utan alkoholen. Jag känner mig grundlurad på själva semestern och mysigheten.

Det kunde han inte förstå, han tyckte ju också att det hade varit fantastiskt mysigt och att han tog ett återfall hade inget med det att göra alls. Något som jag inte kan förstå. Dessutom talade jag om att jag tyckte det var oschysst att bestämma något helt nytt som i allra högsta grad påverkar mig med utan att prata med mig först. Helt plötsligt skall jag bara acceptera att han har ändrat sig. Jag har bönat och bett om att han skall prata med mig eller ringa sin kontakt när han känner att det håller på att gå åt helvete, något han inte gör.

Och så blev jag dessutom skitarg över tajmingen som jag skrev om i första inlägget. Jag skall bort i helgen. Han skall ta hand om både sig själv och djuren. Utan antabus. Det innebär att det inte finns en sportslig att jag kommer kunna slappna av och njuta av att hänga med min kompis. Då säger han att han kan ta sin antabusdos på fredagen så att jag inte behöver oroa mig under helgen.

Alltså jag fattar inte dessa svängningar. Jag vet ju att man aldrig någonsin kan lita fullt ut på en missbrukare, men så fort jag börjar lita på honom såpass mycket att jag faktiskt råkar säga till någon att NU...nu känns det okay och han gör ett jättejobb men vi mår bra tillsammans. Då går det per automatik åt helvete några dagar senare.

Jag önskar verkligen att jag inte älskade honom och därmed kunde sluta oroa mig och bry mig för att kunna ta djuren under armen och sticka när han tar sina återfall. Men det klarar jag inte. Inte bara det, det gör mig dessutom fly förbannad att det är jag som skall behöva packa ihop mina saker och sticka när han får sina infall och ändrar sig. Varför skall jag lämna vårt hem?

Och så finns den delen av mig som faktiskt inser att han har kommit en stor bit på vägen genom att faktiskt ha kontinuerlig kontakt med missbruksenheten (tre ggr i veckan) och att ta steget till antabus (som jag inte tvingat honom till, det har han kommit fram till tillsammans med dem under deras sessioner). Klart jag fattar att steget från att dricka varje dag till att helt plötsligt sköta om sig med hjälp av utomstående är skitstort. Men det i sig är ju ett problem också. När jag ser hur fantastisk han kan vara under så lång tid blir ju fallet så mycket högre och sveket så mycket större när han ljuger och dricker.

Det är en tuff resa för oss båda. Och jag vet att jag skriver långa romaner. Men det var befriande att skriva här och att läsa andras berättelser.

Men jag medger att jag ibland önskar att kärleken var slut. För det känns som att det hade varit mycket lättare. Då hade jag haft en utväg, det har jag inte nu. Även om det det inte verkar helt okomplicerat även om kärleken faktiskt är över, från det jag har läst här.

Jag är åtminstone tacksam över att han bara är beroende av alkohol. Och jag är än mer tacksam över att han inte är exempelvis spelmissbrukare. Det finns inget antabus mot spelsmissbruk, det är mycket enklare att göra i smyg och det kostar oftast fruktansvärt mycket pengar och drabbar de närstående på ett sätt som är fruktansvärt när missbrukaren spelar bort både hem och familj.

Ett steg i taget. Jag försöker med ett steg i taget. Även om jag mår piss just nu.

TrueBlue
Du har så rätt, men ändå är det så SVÅRT <3

Jag håller med om allt till punkt och pricka. Jag började gå på medberoendeterapi i samma veva som maken började gå till sin missbruksterapeut (så det är inte bara antabusutdelning tre ggr i veckan, vi får båda terapi på varsitt håll). Det första jag lärde mig och det första jag gjorde ganska direkt var att sluta hymla med det inför familj och vänner. Jag menar, de är ju ändå inte blinda även om de inte ser det värsta. Det var ett stort steg att tala om det för föräldrarna och de kompisar som behöver veta. Den enda jag inte har sagt något till är hans pappa, men jag vill inte lägga det på honom, han är gammal och har bara maken som hjälper honom med allt. Det är att lägga sten på börda för svärfar.

Jag tror att jag klarar mycket. Men det hänger på hundarna och katterna. Som jag älskar mest av allt. Jag fixar helt enkelt inte att lämna dem med honom och säga att det är hans ansvar. Och jag har ingen att lämna dem till som bor i närheten. Då är jag ju taskig mot dem. Ifall han tar sig en bläcka och det skiter sig. Allt annat ansvar har han, för sig själv, i den mån att han själv ansvarar för sitt drickande. Men att lämna honom med jyckarna skulle vara en mardröm, det likställer jag med att lämna barn i en missbrukares händer.

Däremot, och här kanske jag tänker fel. Alkoholism är ju en sjukdom. Och under den här perioden när han har gjort allt för att bota sjukdomen, då står jag ju vid hans sida och hjälper honom med det han behöver hjälp med oavsett vad det är. Det har han gjort för mig när jag varit sjuk, även om det inte har handlat om beroenden.

Men det är sjukt svårt att sätta sig själv i totalfokus när man lever i tvåsamhet. Man är inte van. Eller, jag är inte van. Jag har haft ett långt förhållande före jag träffade min man och jag är van vid att man är två. Och så blir jag lika förvånad varje gång som han är fullblodsegoist och gör mig otrygg genom sitt beroende. VARJE gång. Trots att jag borde vara van. Men det är så jag har sett mina föräldrar och det är så jag levt innan och jag har uppenbarligen en sjukt dålig inlärningskurva :) <3

etanoldrift
Det är svårt för oss som

Det är svårt för oss som älskar våra män, att förstå (känslomässigt) att han och alkoholisten ÄR samma person.. Och att de har ett dubbelt förhållande. Ett med oss och ett med flaskan..
Och det finns ingenting som slår madame alkohol! Hon är den som är trevlig och sällskaplig när vi är "tjuriga" och tråkiga..
Och visst, enligt alkisens sätt att se det, så är det faktiskt VI som är problemet.. med vår misstänksamhet, vårt snokande, rotande och gnällande..
Alkoholen har de själva inga som helst problem med, för den dan de förstår det på allvar inser de att de ÄR alkoholister.
Min man har trots en grov rattfylla och flera sprukna förhållanden före mig aldrig insett att hans drickande är problemet.. (enligt honom är det alla andra som är "knepiga" och har problem med att ta ett glas och vara som folk hahaha)
Ja, jag är på väg från honom.. Den kärlek som fanns där, har sjunkit i botten och känns i princip utplånad.. Jag är inte ens hatisk eller bitter.. känner mig förvånansvärt neutral!
Nej, han är ingen elak människa innerst inne.. Och han blir inte fysiskt våldsam när han dricker, däremot väldigt, väldigt labil i humöret.. Just nu så "måste" han dricka, för att jag har hotat att lämna honom.. Att jag faktiskt kommer att göra slag i saken, har inte ens föresvävat honom.. (HAN har ju inte gjort några "fel")

TrueBlue
Du har rätt etanoldrift

Det är ju precis så jag tänker också. Att jag vet att han älskar mig, men han älskar alkohol MER. Och det gör ju mer ont än om han var otrogen. Eftersom det är helt omöjligt att tävla med alkoholen.

Men det jag funderar över är just det där. Jag säger ju samma som du och när jag går hos min medberoendeterapeut så är hon väldigt noga med att påpeka att det inte är så det funkar för en alkoholist. Det ena är äkta känslor (mig) och det andra är en elak sjukdom där begäret inte går att hantera och att det inte handlar om kärlek. Typ. Jag säger inte att det är hennes exakta ord men något åt det hållet. Och jag KAN bara inte få in det i skallen, det går inte att dela på det. När han är vettig och som nu när han gått på antabus i nästan ett år är han ju så jäkla medveten om sin sjukdom. Sen när han tar ett återfall "glömmer" han vissa delar. Trots att det ger honom enorm ångest.

Vid de tillfällena önskar jag att jag var där du är. Färdig. Likgiltig och att jag inte älskade honom längre. Då är det ju så mycket enklare att bryta sig loss, även om det fortfarande aldrig är enkelt att lämna ett långt förhållande oavsett alkoholism eller inte. Men har man inga känslor kvar är det ju emotionellt jäkligt mycket enklare.

Vad tycker din man om att du faktiskt tänker lämna honom? Och att du inte känner något längre? Fattar han ens då eller fortsätter han bara köra sitt race där han är ofelbar?

etanoldrift
Det är inte lätt TrueBlue!

Han har förstått och har ångest.. som han givetvis dövar med alkohol och sedan låtsas att allt är "som vanligt".. Går lite halvhjärtat på vita knogar i hopp om att jag ska uppmärksamma hans lilla teater (för oj vad synd det är om honom..) och ändra mig..
Igår kom repliken: Jag kanske ska sälja huset så vi kan "börja om på nytt" nån annan stans..? Nope! Han har inga "dryckesbröder", utan är en "ensamalkoholist", så det skulle inte hjälpa ett dugg..
Ja, jag står också och vacklar, när jag ser en ärlig önskan glimta till.. som tyvärr ärbortglömd när första ölen för dagen öppnats i smyg någonstans..
Numera håller han en väldigt låg profil i sitt drickande.. Frågar, urskuldrar sig och "ber om lov" på självklara saker.. (ett "fjäskande" som verkligen kan gå på nerverna) En sorts dagtingande/kohandel för att jag ska säga att allt är bra, förlåtet och det ska bli "som vanligt" igen.. Vilket troligen skulle innebära att han började pimpla inom en tremånaders-period igen (det var tydligen så, när han åkte dit för grov rattfylla, enligt barnen..)