Ordet Förlåt

7 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
kiafia
Ordet Förlåt
kiafia
Alkoholistens oförmåga

Hej
Ny här. Tog mod till mig efter att ha läst inlägg här och känt igen allt! Gift med en alkoholist sen några år, återkommande konfrontationer med honom, letat, hittat spritflaskor överallt... Förnekande, rena lögner rakt i ansiktet på mig, skyllt på andra... etc, man förvånas inte till slut över alla deras förklaringar, bortförklaringar, rena lögner, istället börjar man tro att det är en själv som är tokig och ser i syner. "Följt efter" och sett med egna ögon köp på bolaget av spritflaska som göms i bilen Inget våld (ännu), men detta ständiga smygsupande, gömställen överallt, "vanlig konsumtion" räcker tydligen inte. Vid konfrontation med honom slås jag av en sån oförmåga att känna empati ( veta hur det påverkar närstående), får se en totalt känslokall människa som inte vet att det finns ett ord som heter förlåt och börja därefter till förbättring. Att den man lever med och älskar och som ofta säger de orden "Jag älskar dig" till en, inte har förmågan till självinsikt och att yttra förlåt och vilja göra ändringar, ja, det är nog det smärtsammaste man kan uppleva. Insåg idag, under en gråtattack, att han förmodligen aldrig älskat mig. Han vet inte vad kärlek är helt enkelt. Har läst många inlägg här och de är alla slående lika! Man skuldbelägger sig själv, kunde jag gjort nåt annorlunda, vad är det för fel på mig, hur ska jag orka lämna ( barn, ekonomi, boende etc) men framförallt känslomässigt! Jag hoppas att denna sida och alla livsöden kan hjälpa mig vidare, att få styrkan till att gå i rätt riktning.

InteMera
Välkommen hit!

Jag känner igen allt du skriver, så många öden här som liknar varandra.

Det lilla order förlåt som i sin enkelhet kunde göra så stor skillnad, även om det inte löser problemet så skulle det vara någon form av insikt från den som äger skulden.

Välkommen hit till oss, fortsätt läs och skriv och framför allt och berätta hur det går för dig. Vi är många här som funderar på exakt samma saker!

kiafia
Varför bry sig?

Åter igen ställt honom mot väggen. Tog honom på bar gärning. Ändå dessa undanflykter, rena lögner... Få allt kastat i ansiktet, tagen för en total idiot. Har följt efter, stått och passat vid bolaget och väntat, och vet redan på förhand vad jag kommer att få se, ändå utsätter jag mig för det! Vad vill jag bevisa? Jag vet ju redan sanningen? Att utsätta sig för förnekelserna, lögnerna, förklaringarna som kommer som en strid ström ur hans mun. Hur fan ska man orka börja gå åt rätt håll? Har inget socialt nätverk, ingen ekonomi, inget jobb ("hemmafru") ett par år, tagit hand om funktionshindrat barn, servat, gjort marktjänsten, allt sånt som inte räknas som jobb. Idag blev det direkt konfrontation efter hans jobbpass så jag väntade och mycket riktigt! det bar av direkt till bolaget. Denna gång blev det ett par öl. Följde efter i bilen och visste direkt var hans skulle parkera och sitta o dricka så jag körde in där också och ställde honom mot väggen. Arg, sårad, heligt förbannad, nä vet att det inte biter på en alkoholist, men nån gång rinner det över! Vet ju exakt vad jag borde/ska göra; att lämna! Men vägen dit är väldigt snårig och tuff. Måste klara detta annars går jag totalt under!

InteMera
Du är arg. Bra! Använd det

Du är arg. Bra! Använd det som drivkraft framåt. Blir man ledsen och uppgiven kommer inte heller beslutsamheten och energin att förändra att växa sig starkare, snarare bara skuldkänslorna för att man ”sviker”. Du vet redan det du behöver, sluta plåga dig själv med att gång på gång behöva bevis för att han dricker. Som om det skulle vara tveksamt, om det stämmer. Du vet han dricker. Krass sanning. Fokusera nu på dig själv, han kommer ändå göra det han gör oavsett du vaktar på honom eller inte. Du verkar vara en målmedveten person och jag är övertygad om att du kommer klara dig utmärkt utan honom. Av allt det tuffa du lever med nu så kommer det snarare bli lättare sen, då du slipper irriteras och oroa dig varje dag för om och hur mycket han dricker och kan fokusera på dig själv, barn, att skaffa dig en inkomst och sånt du själv vill göra. Och inte spendera din tid till att vakta ett vuxet barn som gör som han vill och inte bryr sig om dig. Han verkar inte inse problemet och tar för givet du stannar. Oavsett.hur han beter sig. Vad om du kunde åka bort ens några dagar,till nån släkting eller på hotell med eller utan barn. Få andas och fundera några dagar utan att räkna flaskor. Tänka på vad du behöver och hur du vill leva din framtid?

Nova5562
Förstår dig

Något jag kan tycka är lusigt när jag läser andras inlägg, är att det skulle kunna varit jag som skrivit varenda ord, ändå lever vi så olika liv.

Lögnerna för mig är det värsta. Det känns som man inte är värd en sanning, att man inte förtjänar att få den och ett förlåt. Allt hade varit så mycket enklare om man fick höra sanningen, då skulle han gett mig något att jobba på. Jag har inget bra tips på hur man hanterar dom, jag själv jobbar ständigt med min vaksamhet och analysering av hans ord. Det är tröttsamt. Ville bara säga att jag förstår dig så väl och lider tillsammans med dig.

Försök tänka på dig. Vet att det är svårt, för mannen man lever med blir en del av en själv. Har lärt mig att om han inte vill hjälpa sig själv, så kommer jag inte heller kunna göra det.

Styrkekramar <3

kiafia
Tack

För era ord! Känner mig stärkt av det ni skriver. Tacksamhet... Jag är inte ensam. Ja, Nova5562, det du skrev stämmer exakt, lögnerna är det värsta att man inte ens förtjänar ett förlåt, erkännande. Jag möts bara av tystnad, inte ett ord yppas från hans håll om vad som hänt. Just nu orkar jag inte starta en konversation ens, vad är vitsen? när han ändå förnekar och är helt "oskyldig"? Skrev ett brev, eller några sorts hållpunkter, som jag tycker han ska försöka göra, eftersträva. Tycker att det är lättare att skriva ner vad man känner och tycker, lite enklare en att samtala direkt när personen ändå inte är med på noterna. Vet att han läst det, men inte ett ORD om det till mig! Allt är så otroligt energikrävande och man känner sig helt tom inuti. Men jag ska kämpa vidare, förhoppningsvis till något bättre.
Tack! Snälla för att ni delar med er av era erfarenheter! Det gör stor skillnad!

Kramar i massor