Att inse vad man lever i (och med).

3 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
In Vino Mendacium
Att inse vad man lever i (och med).
In Vino Mendacium
Är det bara jag?

Jag vill påstå att min man har ett slags beroende till alkohol. Vi har haft många duster kring detta genom åren, extra svårt är det för att vi är två extremer på var sin ände; jag dricker i princip inget, kan tänka mig 1-2 glas till maten när det ska vara mysigt/festligt. Har aldrig druckit ordentligt eller varit full. Blir obekväm av fulla människor men är väldigt social och har trevligt på fester.
Maken vill inte dricka för njutning eller trevnad, han dricker/tål MYCKET, dvs nästan 1 hel flaska whiskey OCH ett antal starköl eller några glas vin på en och samma kväll eller spritt över ett halvt dygn.
Det beror på vad han haft råd till.
Han dricker intensivt minst en kväll och i sämre fall fyller han på även dag 2 och 3.
Som sämst går det en vecka mellan fyllorna och som bäst 3-4 veckor.
Han gömmer tomflaskorna för att inte jag ska se dem (då blir det tjat och han skäms).
Vi kan inte ha alkohol stående hemma alls för då dricker han upp det vid tillfälle om han mår dåligt. Ex jag fick en fin champagne i present från jobbet när jag fyllde jämnt, den drack han upp. Han gömde tomflaskan och skulle köpa en identisk så inte jag skulle upptäcka det, men det gjorde jag. Blev arg! Ofta får man en flaska vin i present när man har gäster. Jag har nog aldrig fått smaka av de viner vi fått, han dricker upp och gömmer flaskan. Jag blir arg för det var ju tänkt till oss båda. Hans respons blir alltid densamma; jamen jag köper en ny då! Som om det var det som var problemet.
Hans skrivbord är FULLT med tomma whiskeyflaskor som samlats/gömt över tid.
Senaste tricket för att fylla på förråden är att han ”glömt” köpa snus sist vi handlade så han måste in till stan igen.
Han köper aldrig bara 1 whiskey utan minst en bag in box/flaska vin/liten flaska brännvin också.
Ja, jag är ett kontrollfreak. Medberoende? Absolut! JAG gömmer alkohol för min man. Om jag får en vinflaska eller får tag på hans sprit så gömmer jag den. För att se om han letar, om det suger, om han kommer prata med mig om det. Men det gör han inte, han skäms. Och på en direkt fråga om var vinflaskan vi fick igår har tagit vägen så ljuger han mig rätt upp i ansiktet. Ingen aning!
Vi har haft flera samtal om min oro. Han tycker jag överdriver och är tjatig. Mycket ilska, gråt och tandgnisslan.
Och någon gång en aning där han själv sagt att jo, det är ett problem. Jag ska försöka dricka bara varannan vecka och jag behöver inte whiskey OCH vin, det kan räcka bara med det ena.
Sluta dricka kommer inte på frågan. Men jag var nöjd med ”löftet” ovan; något jag kunde förhålla mig till. Men så blev det såklart inte; det löftet var snart glömt och så drack han efter behag igen. När jag kontrade med vad han sagt så ruskade han det av sig.
Dessa löften/lögner. Som jag förstår kommer av mitt tjat. Som aldrig kan hållas. Och som alltid gör att min respekt för min älskade partner urholkas.
Älskar honom så högt men är olidligt trött på vårt liv. Vill jag leva med honom så är detta dealen. Frågan som återstår är då om jag vill leva med honom?

Ullabulla
Det tog länge för mig

Att förstå att det jag krävde,önskade var rimligt från min sida.
Och helt omöjligt från hans.
Just för att det är en beroendesjukdom.
När polletten till slut föll ned att ilska,drama lögner,löften ryms i denna "maktkamp" och ingen är vinnare.
Varken den som dricker eller den anhöriga.
Och att berömma,vilket jag ofta gjort,för si och så många nyktra dagar känns ju också helt fel.
Som att det vore ett barn man levde med.

Försök att kliva ur denna karusell och se det utifrån.
Vilka mönster klarar du att förändra?
Vilka vill du förändra?

Sen lämnar du hans resa helt och hållet till honom och jobbar på din front för din egen själsfrid.