Dags att bestämma mig

16 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Spinoza
Dags att bestämma mig
Spinoza
Inte helt lätt

Nu har vi haft en hyfsat lugn vinter och hoppet började återvända om att min man skulle kunna hitta en mer normal balans i sitt drickande.
Men sen hände det två helger i rad - där han drack så mycket att han var asfull när jag vaknade och skulle gå upp på natten.
Efter första helgen så sa han att han skulle begränsa sig till en flaska vin, men det bröt han redan helgen därpå och tyckte dessutom att det var mitt fel eftersom jag hade frågat honom om han ville ha ett glas vin...
Efter det så sa jag att jag inte ville påbörja ett byggprojekt på vårt landställe som han har gått och längtat efter att göra (men själv dragit ut på tiden i nästan 2 år) eftersom jag känner mig osäker på om vi kan fortsätta tillsammans och inte vill investera mer där om vi sen går isär.
Då tog det hus i helsike och han blev arg och förtvivlad över att han inte fick göra "det enda som är en ljuspunkt" i hans liv just nu. Vi tog en helg isär och jag hann både göra min egen budget och en lista på hur vi ska dela upp allt. Sen sågs vi på söndagen och pratade och även om det var ganska lugnt så kom vi inte vidare i våra diskussioner. Han tycker att han har ett förslag på lösning (att dricka max en flaska vin) och tycker att jag bara tittar bakåt i stället för framåt. Jag sa att jag inte tycker att det är bakåt utan så som vi har det NU eftersom han ständigt bryter mot det han säger att han ska göra. Men då säger han bara att vi tycker olika.
Jag lyckades få honom (motvilligt) att gå till en parterapeut i början på förra veckan. Terapeuten ställde rätt mycket konkreta frågor om min mans drickande och min man försökte förringa hur mycket det var (vilket jag påpekade). Det var ändå ett rätt bra samtal och vi enades om att ta en vit månad och gå tillbaka till terapeuten efter den månaden för att lägga upp en strategi framåt. Det kändes jätteskönt och nu den senaste helgen var vi på landet med några vänner och det var så skönt att jag slapp oroa mig för drickandet.
Men sen var vi ute på promenad på söndagen och då tyckte han att det var onödigt att vi gick tillbaka till terapeuten eftersom vi hade hittat en lösning på problemet och kunde klara det här själva. Jag sa då att jag behöver att vi går dit och då säger han att han kan göra det för min skull. Den här konversationen har vi nu upprepat ett par gånger, men med samma resultat - dvs han gör det för min skull.
Nu tror han att vi har bestämt att vi kör igång byggprojektet efter den här månaden och jag får bara ont i magen när jag tänker på det hela. Jag är inte alls övertygad om att han har koll på sitt drickande, jag tror att han faktiskt helt sticker huvudet i sanden.
Jag vill inte binda upp mig praktiskt/ekonomiskt med ett bygge när allt känns så osäkert och samtidigt känner jag mig så taskig som gör honom så ledsen. Ja herregud, jag ser ju själv hur sjukt det låter när jag läser det jag skriver!

Nu har jag i alla fall bokat en tid själv hos terapeuten i morgon för att få hjälp att reda ut mina snåriga tankar och för att hitta en strategi så att jag vågar säga NEJ!

Ursäkta lite röriga tankar, men det är mycket som snurrar i skallen nu...

Skrållan
Hej Spinoza

Så bra att du skriver här. Jag tycker det hjälper när man varken vet ut eller in. Det jag tänker när jag läser din text är att du låter så bestämd med åt vilket håll du ska gå. Och att du fått din man att gå till terapeut är ju jättebra.
Att du inte ger dig in i något byggprojekt är ju väldigt klokt, så länge du känner dig osäker. Även om din man blir ledsen så kan han ju bli ännu mer ledsen om han tror att allt är bra, och att du senare ändå lämnar.
Du känns väldigt rak, och att du tänker på hur du vill ha det. Det tycker jag är bra.
Lyckat till hos terapeuten.

Spinoza
Tack

för din reflektion och omtanke!

Spinoza
Ett steg närmare

Nu har jag varit hos teraputen och det var skönt att få lite hjälp att sortera i tankarna.
En sak som jag kom fram till var hur mycket energi jag lägger på att göra min man mindre olycklig utan att lyckas särskilt bra. Så det ska jag sluta med!
Nu har jag sagt ifrån att jag inte vill börja på byggprojektet i år eftersom jag känner mig så osäker på hur det kommer att bli för oss.
Han blev helt förtvivlad och jag fick kämpa en del för att inte ge efter (igen). Men mitt beslut står fast och nu får vi se hur han kan hantera det. Vi tar en helg isär igen för att fundera och jag känner mig konstigt nog glad och lite lättad trots att vi är mitt inne i en kris.

Ansan64
Heja heja

Härligt att du orkade stå fast vid ditt beslut. Jag tycker det är klokt att vänta med större projekt. Ladda nu batterierna och ägna helgen till dig och det du tycker är kul. Lycka till. 💛

Ylle79
Starkt och bra!

Känner mycket igen mig! Starkt och bra gjort. Det är en sak att veta vad som är rätt. En helt annan att sedan följa det. Kram!

Spinoza
Inte helt lätt

Det är lite tufft, men jag känner mig ändå så säker på att jag gör rätt. Frågan är bara hur det bli nu - kommer han att "ge sig" och gå och sura och hur ska jag i så fall förhålla mig till det? Eller kan det här vara en start på att han tar tag i det som ligger i grunden till hans alkoholmissbruk? Ja, hoppas kan man ju alltid men frågan är om jag själv har passerat någon slags gräns...
Tack för att ni finns, det är så fantastiskt att få stöd och förståelse från helt okända människor som engagerar sig. Kram på er alla!

Spinoza
Herregud

Nu har mannen messat från landet. Först ett fint meddelande om att han såg att han har saker att lösa och att han ska söka hjälp för det.
Sen några timmar senare mesar han igen och frågar om jag har funderat på bygget. När jag säger att jag vill vänta tills jag ser en förändring så tar det hus i helsike och han säger att allt är meningslöst, att han inte orkar mer och att det enda val han har är att avsluta allt. På en direkt fråga från mig så skriver han att han inte vill leva längre om han inte får göra bygget. Jag försöker ringa honom, men han svarar inte. Jag messar att han ska ringa mig, men han svarar att han tycker inte att det är någon idé eftersom jag inte kan stötta honom.
Nu håller vi på och messar fram och tillbaka och det här känns verkligen inte bra. Jag är egentligen inte så orolig för honom, men däremot förbannad för att han kör med utpressning.

Nordäng67
Hans manipulativa strategi känns igen...

försök att låtsas som det regnar, vägra ge dig in i ”drama-dansen” och framförallt stå på dig i ditt beslut! Mitt ex kunde i telefon säga att han inte ville leva utan mig, slänga på och sen strunta i att svara! Allt för att man skulle skrämmas att acceptera! Blev panikslagen i början och trodde jag hade tagit livet av honom. Kände skuld och rädsla och vågade inte stå på mig! Stå på dig, tycker du är stark! Kram

Spinoza
Skönt

att få lite bekräftelse - för jag vacklar mellan att tycka att han är patetisk och att känna mig som ett okänsligt svin som inte kastar mig dit för att se om han lever fortfarande. Tack och lov är min övertygelse om att det här är vägen för mig så stark att jag kan stå emot. Sen ser jag ju att han är online emellanåt, så då lever han i alla fall...
Sen tänker jag att jag varken vill eller kan ta ansvar för att han ska känna mening i sitt liv, det tror jag bara kan komma inifrån.
Jag messade i morse och bad att han ska höra av sig och då frågade han om jag hade ändrat mig - annars hade vi INGENTING att prata om.
Jag svarade att jag inte hade ändrat mig men att vi har en hel del att prata om även om vi inte ser någon framtid tillsammans. Jag föreslog att vi skulle ta de närmaste två veckorna isär och bo i stugan, eller i lägenheten och växla efter en vecka för att sen träffa parterapeuten för att diskutera hur vi ska gå vidare. Det har jag inte fått något svar på. Kram!

Clara
Samma lika

Jag tog till slut bort min man som facebookvän, för att jag inte stod ut med att se om han var online eller inte. Om han hade stuckit iväg och sen inte varit online på t ex tolv timmar blev jag ju skräckslagen. Det var en sån befrielse att inte kunna ha den kollen. Han blev såklart jättearg och tyckte att problemet låg hos mig, men jag gav mig inte på den punkten. Förutom det blev inget bättre, ett år senare skilde vi oss. (Men nu har jag varit skild 3,5 år och livet är så mycket bättre än jag ens kunde föreställa mig. Och han slutade inte supa, vilken tur att jag gav upp och satsade på MIG.)

Spinoza
Klokt

att släppa kontrollen!
Själv är jag inte där än - men kommer förhoppningsvis dit så småningom.

Härligt att det har blivit bra för dig, starkt jobbat!

Spinoza
Nästa steg?

Vi pratade ett par dagar efter han hade hotat med att ta livet av sig och han inledde med att be om ursäkt samtidigt som han grät.
Det har inte hänt många gånger att han bett om ursäkt på ett sätt som jag upplevt som ärligt, jag tror faktiskt att det bara har hänt en gång tidigare och då var han full.
Sen det här har hänt så har han hållit sig nykter och bokat tid hos en egen coach (som vi båda har gått hos tidigare) och säger att han fått en del insikter om vad han tror är grunden till hans missbruk. När vi pratade igår så tyckte jag att han började få lite insikt i att han faktiskt har ett missbruksproblem, men jag undrar om han inser omfattningen av det? Jag har sagt att jag vill att vi tar ytterligare en vecka isär och jobbar med oss själva på var sitt håll och sen kan vi se hur det känns.
För mig är det jätteskönt att få tid att tänka och börja förstå omfattningen av hur länge det här har pågått och mitt eget medberoende.
Jag har köpt en bok som heter "Släpp kontrollen - Vinn friheten" av Carina Bång, som handlar om medberoende. Där finns det en del övningar och jag tänkte att jag när nu själv ska vara i stugan i veckan som kommer så ska jag göra övningarna och se vad som händer.

Det här är tufft, men någonstans i allt så känner jag mig lite hoppfull - och det är främst för min egen del. Nu har jag efter att ha ägnat så mycket energi åt att hålla mannen glad börjat fokusera på mig själv och börjat se vad jag behöver göra för att förändras i en positiv riktning. Sen om mannens egen resa gör att vi kan följas åt framåt får visa sig. Jag ser i alla fall ljust på min egen framtid, även om jag förstår att det kan bli en tuff resa bitvis.

Nordäng67
Du är stark...

och har vänt fokus till dig själv! Fundera över detta:
När han säger att han har förstått och ber om ursäkt på ett genuint sätt och säger att han vill sluta dricka MENAR han det verkligen! MEN det är inte säkert att han kommer att kunna hålla sitt löfte även om han kanske vill! Hur kommer det att kännas för dig och vad kommer du att tycka om det? Jag kände alltid när detta hände att mitt ex hade ljugit för att få mig tillbaka vilket ledde till sorg, ilska och enorm besvikelse för min del! I efterhand har jag insett att han verkligen menade vad han sa men inte klarade av att leva upp till det, spritdemonen tog över. Fundera över om det påverkar eventuella beslut för dig! För mig gjorde det inte det! Jag klarade inte av att leva med en alkoholist oavsett om han ville eller inte ville sluta supa! Du har kommit långt med dig själv! Kram

Spinoza
Bra fråga!

och bra reflektion - jag inser nog det även om jag verkligen vill tro att han kommer att klara det.
Det är så bra att få andras perspektiv och historier för att kunna lyfta blicken från mitt snävare perspektiv.

Svaret är NEJ, jag tänker inte leva med honom om han inte hanterar sitt missbruk. Men den stora frågan är - när vet man det? Efter en månad, ett år, 10 år eller när man dör? Men just nu tänker jag inte tänka för långt fram, vi tar en vecka i taget och planerar inte längre än så.