Jag tar tillbaka mitt liv.

Profile picture for user Dee

Haha va gullig du ör, det värmde! ?☺️
Ta hand om dig med och tack för att du finns här för mig och alla andra!

Mod och styrka ??
Kram,
Dee

Profile picture for user Dee

Fokusera Dee.
Du kan inte gå runt och söka bekräftelser hela tiden.
Fokusera Dee, men fokusera inte utåt. Fokusera inåt.

Hur fan fokuserar man inåt, på sig själv?
Hela mitt liv har gått ut på att bli bekräftad. Så fort jag varit bra på något har fokuset legat i att söka ord från andra.

I eftermiddag har jag haft en hyfsat stor aha-upplevelse rörande nykterheten, som mer och mer går hand i hand med min självrespekt som det ser ut.
Jag träffade Mr J i eftermiddags, det var en trevlig promenad, om än kort. Våra händer snuddade vid varandra flera gånger, vi samtalade mest om våra arbetsdagar som spenderas under samma tak men med skilda områden.
Vi gick förbi "mitt system" på vägen. Jag kan ju säga att jag skämdes som en hund när vi gick förbi det. Jag vred bort hela huvudet från fönstersidan. Jag tror jag till och med blundade. Det där jävla systemet som nu har gjort att jag och Mr J är milsvida ifrån varandra.
Vi höll om varandra länge när vi skiljdes åt vid stationen, sen gick vi åt varsitt håll.
Jag kan ju understryka att jag sökte som en jävla idiot hela promenaden efter det där fönstret att säga att jag ville säga något under lite mer ordnade former, men det där fönstret var förseglat idag.
Jag saknar det vi varit för varandra.
Jag ältar och grämer mig. Jag grämer mig över att jag var full. Jag grämer mig över att jag inte var jag.
Helvete. Det kan vara det enda jag egentligen riktigt bittert har ågren, ångest och känner skuld över. Mr J.

Så gick jag där, den sista biten hemåt, med varken en öppen fönsterjävel eller nått sagt. Inte ens att jag ville berätta något för honom.
Misslyckad. Så kände jag inför mig själv en stund.
Jag tänkte också att jag kan ju lika gärna börja dricka igen, åtminstone blir jag lite mer rätt fram och lägger på kråset när jag snackar?

Gick hem. Kände mig som att jag hade en multipel personlighet. Glad över stunden med Mr J, maktlös över att jag inte kan styra mitt manus, ledsen över att inte fått den bekräftelse jag hade hoppats på.
Men.. Hur skulle han kunna ge mig nått jag behöver höra när jag inte berättat något för honom?
Drog på mig löparskorna när jag kom hem, visst kände jag sug efter att dricka på de negativa känslorna, men mest behövde jag springa milen pga att jag behövde få landa i alla känslor.

Efter 2 km tänkte jag på att jag inte kan fokusera utåt på något sätt med min nykterhet.
Jag kan omöjligt få självrespekt genom andra. Det här är helt nytt för mig att tänka såhär.
Jag har gått dryga 30 år av mitt liv och hela tiden tänkt att om andra tycker om mig så kommer det mesta lösa sig.
Om jag är svinduktig på jobbet, om jag gör jobbet fort, om jag säger dom rätta sakerna, om jag är som jag tror att jag borde vara i olika sociala sammanhang, om jag gör det andra vill, om, om, om...
4 km. STOPP! Om finns inte!

6 km. Jag kan inte fortsätta fokusera utåt, jag måste fokusera inåt. Med allt i mitt liv.
Hur gör jag det? Är det ens möjligt?
Jag funderade en bra stund medans jag sprang och kom på att min nykterhet är min alldeles egna resa inuti mig själv. Det här gör jag enkom för mig själv.
För att jag ska må bättre. Och det har ju aldrig varit så svårt, om man skalar av det mesta och bryter ner det till nykterheten. Det är inte många som vet om det här, faktum är att det är den första livsförändringen jag gör utan att över huvudtaget bry mig om att få bekräftelse. Ändå har det gått hand i hand utan att jag ens tänkt tanken. Några värdefulla pusselbitar längs med vägen har jag ju fått med som en stor bonus att använda med tillförsikt, lyhördhet och tacksamhet.

10 km. Jag kom hem klar i huvudet.
Vilken mirakulös effekt löpning har!

Profile picture for user Adde

det jag inte kan förändra
Förändra det jag kan
Och inse skillnaden.
(Jo, lite förkortad version)

Och den största och ärligaste bekräftelsen får du av dig själv ! Ge dig själv en blomma, lite godis, gott te/kaffe, en klapp på axeln, en stund i solen, gå på nåt event bara för att du vill.....skäm bort dig !

Profile picture for user Sofia

...Det går, jag lovar! Även om det kan kräva hårt arbete och medvetenhet. Du är ju redan på väg med stora kliv i rätt riktning här! Det är ju som med alkoholen, ofta en långvarig, djupt inrotad vana och en stor omställning - vem är jag, vad är mitt liv om jag inte ska styras av vad jag tror att andra förväntar sig av mig? Kanske går det i olika situationer att hitta en liten tyst viskning som säger något om lust, drömmar och mål - saker som du vill sträva efter, oavsett vem som får reda på det eller inte - och följa den rösten, som snart växer sig starkare. Läskigt till en början, men utvecklande!
Så fint att ta del av hur du gav dig ut på en mils löprunda istället för att döva besvikelsen och känslan av misslyckande och där landade i viktiga insikter. Tänk om du hade tagit den andra vägen...
Tack för att du finns här på forumet och skriver så ärligt, välkomnande och hjälpsamt, det är värt oerhört mycket.
Allt gott!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Dee

Tusen tack för era inputs,

Adde - så fina ord från sinnesrosbönen, AA va?
Skulle gärna vilja läsa hela någonstans!

Sofia - oj vilka ord du avslutar med till mig, tack för att jag fått chansen att finnas här på ert forum!

-

Tänka sig, Mr J kanske såg att jag mådde bättre, det plingade till i min telefon i eftermiddags.
"Är du kvar på jobbet, eller ska vi ta en promenad?"
Jag övar mig på att vila i att vara här och nu med den känslan av glädje att han äntligen verkade sluta spela död denna fredag.
Här och nu bara.

/Dee

Profile picture for user Adde

ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Kanske lite nördigt men jag har den som tavla hemma framförallt för att påminna mig om att jag måste acceptera det jag inte kan förändra. Finns att köpa hos AA's webshop för 30:-

Profile picture for user Dee

En bra text att eftersträva i livet, borde inte bara sägas utav en som är alkis utan egentligen av varje litet knytt på vår jord.

Tack Adde ⭐️??

Profile picture for user Dee

Min bästa vän gick bort den 4/7. En av mina stora triggers till att vilja dricka alkohol trodde jag.
Jag trodde sorgen skulle bli avgrundsdjup, men hon lämnade mig med varma ljusa minnen, många fina samtal med människor runt omkring mig (mestadels min familj) där vi alla konstaterade att det var konstigt att vi inte gråtit mer, eller känt oss mer sorgsna.
Jag frågade mamma här om dagen om hon gråtit mycket sen hunden fick somna in. Hon svarade:
- Nej, det är så märkligt, jag känner henne närvarande och jag är totalt tillfreds över det liv vi gav henne (vi hade delad vårdnad) och hur fint avslut det vart för henne, hon avslutade på toppen av den nedåtgående spiral som det hade inneburit med hennes tumörer.Och hon fick 14,5 fantastiska år. Jag är dock orolig för att jag inte gråter, din syster sa exakt samma sak, gråter du mycket?
Märkligt. Vi alla säger samma sak.
Men så ikväll, helt apropå ingenting, sköljde en stor våg av sorg över mig och jag började storgråta från ingenstans. Jag grät och grät och grät, det var som en ventil som öppnade sig lite temporärt och det enda jag hann tänka förutom att jag saknar min bästa vän så ofantligt mycket var "Bra skit Dee, det här måste vara processens ventil, grina medans du är i sinnesstämning"
Jag grinade färdigt och gick till tvättstugan som jag bokat på kvällen. I tvättstugan finner jag en kvinna som tydligen bor i huset, jag har aldrig sett henne förut, som plockar med min nytvättade tvätt, hänger bland annat upp mina underkläder (wtf?!) Jag kommer dit helt rödgråten, måste ha sett ut som jag typ supit i 40 veckor i sträck.
- Är det du som tvättar nu? Du har inget mer att tvätta va?
- Ursäkta, men va gör du?! Svarar jag.
- Jag tänkte tvätta nu efter dig!
Kvinnan lägger in sin tvätt i maskinen, det är 2 timmar kvar på min tvättid, visserligen hade jag inget mer att tvätta, men det ska ju torkas och städas osv och jag bokstavligt talat hatar folk som inte respekterar tiderna, varesig på arbetsplatsen eller i tvättstugan.
- Men såhär kan du inte göra! Jag har tvätt kvar, ljuger jag bara för att nu är jag riktigt förbannad.
- Jaha, vart då någonstans? Kvinnan tittar på mina tomma händer och på mina tomma ikea-kassar som redan är i tvättstugan.
- Ja, uppe i min lägenhet, jag tänker gå och hämta den nu!
- Okej, men då väntar jag här nere så ser jag om du har tvätt med dig!
OJ, OJ, OJ, OM DET BRINNER i denna lilla människas kropp nu.
- Va heter du? Frågar jag.
- Va heter du själv, svarar hon emot.
- Tala nu om va du heter!
Hon säger ett namn.
- Efternamn också, fortsätter jag, helt svart i ögonen.
Jag får inget efternamn.
Jag är så förbannad att jag sliter upp all tvätt, varpå kvinnan häller 10 liter bensin över denna brinnande lilla människa:
- Jag tycker att man kan hjälpas åt, vi är ju trots allt grannar, man kan va lite schysst och låna ut sin tid tycker jag!
Inte ett ord till av mig får hon, jag stirrar henne i fejset och smäller igen dörren.
Väl i lägenheten igen så är jag så jävla förbannad så jag direkt impulsivt tänker "nä nu fan går jag ner på haket och dricker mig full, helvete att det inte finns nått i detta torra jävla hem, usch va jag är trött på det här!"
Jag går säkert 30 gånger fram och tillbaka i min lilla etta och är så arg, tills jag tillslut kan tygla ilskan och googlar upp förnamnet och gatuadressen och får ett efternamn på denna kvinna.
Jag övervägde drygt 30 minuter om jag skulle gå ner och slå av strömmen också när maskinen är som mest fylld med vatten när hon körde sina program, men insåg att jag borde ringa värden imorgon. Att stänga av maskinerna är ju en kortsiktig lycka, medans att ringa värden är en mer produktiv långsiktig tillfredsställelse.
(Till saken hör att detta är inte första gången jag tvättar och får min tid bara snodd på det här viset, det är ett i-landsproblem, jag vet, men när tvättstugan jämt är fullbokad på kvällarna och man inom mycket snar framtid måste vända ut och in på underkläderna, ja, då blir man arg!)

Tre meningar som beskriver min sorg över min hund:
1. Jag kan inte få henne tillbaka.
2. Jag saknar henne.
3. Hon var världens finaste.

Tre meningar som beskriver min ilska:
1. Mina underkläder är privat, rota inte!
2. Oförskämd handling!
3. Köp mina argument människa och backa, det är du som gjort fel!

Hälsningar från det übertorra nyktra hemmet, som är helt underbart att bo i för det andas lugn och är min trygga punkt,
Dee

Profile picture for user Dee

Folk skruvar oroligt på sig på tunnelbanan när dom kliver in.
De är högljudda, när ruset går ur deras kroppar tar irritationen vid.
De argumenterar utan röd tråd.
En doft sprider sig i den delen av vagnen på tunnelbanan de slagit sig ner i.
En doft av gårdagens urin som förolyckades i deras smutsiga jeans, av misstag i fyllan och villan.
Smuts. Urin. År av samma klädsel. Smutsigt hår. Dålig tandstatus om ens det, ibland ingen tandstatus alls. Smuts under naglarna, solbränd hud som är gulnad av cirrosen och hepatiten.
De står längst ner i samhällets trappa, kan de om möjligt slå hårdare i botten än såhär?
Jag hör någon säga att de har ett val, att de får fan ta sig i kragen.
Visst är det så. Alla har ett val. Men inte alla kan ta sig i kragen.
Du, jag, dom, vi, ni. Vi alla har ett val. Vi alla gör aktiva val varje dag.
Jag gör mitt aktiva val att aldrig ta första glaset, några av oss gör val att ta återfall, andra valde missbruket men den dagen det slog i botten hade de inte tillräcklig stöttning att simma upp från den vi alla trampar eller har trampat runt i.
Oavsett val, så kvarstår det faktum att skyddsnätet som tillåter oss slå i botten ser olika ut beroende på psykosocial miljö, arv, utbildning och mentala ting.

-

Jag tänker ofta på att jag är oerhört tacksam över att jag har några få som hejar på mig. Att jag i grund och botten haft en bra start i livet men fuckat up längs med vägen en hel del, mestadels för mig själv. Att dom som står där och hejar aldrig har krävt en nykter ursäkt utan att de ser min kamp och att det är ursäkten nog. Så länge jag ger dom min ärlighet.
De andra jag tappat längs med vägen har ändå varit mestadels sådana personer jag i en nykter vardag troligtvis inte hade gjort aktiva val att hänga med ändå.
Det jämnar ut sig längs med vägen.
Det viktigaste är att jag har några stycken som agerar något form av skyddsnät för mig.
Jag tänker ofta, väldigt ofta, på att det där hade kunnat vara jag, om jag inte haft förmånen att ha de relationer jag har idag.
De utgör en sån viktig stomme i min nykterhet.

Profile picture for user Dee

Nejdå, inte alls, fullt upp med att oroa mig för Svalbard, därför du inte sett mig här den här helgen ;-)
Hoppas du inte smälter bort bästa Adde!

Kram,
Dee

Profile picture for user Dee

Helvetes jävla skit. Sov mig genom 4 alarm på mobilen, jag måste gå hemifrån om 45 minuter.
När jag reser på mig från liggande position känns det som att mitt huvud ska sprängas.
"Fan va äcklig du är Dee!"
Smaken av gammalt vin i käften.
Jag tar mig ut i köket. Vinflaskor på diskbänken och fest hos bananflugefamiljen. Det vart sent igår, men jag hade trevligt. Tror jag?
"Vad pratade jag egentligen om halva kvällen?"
Såg smset från min väninna, det verkade vara en bra kväll, men hon va också bakis.
"Tur att hon typ drack lika mycket som mig, då är det ju inte så farligt. Det är typ en normal grej att sänka 4 flaskor vin under en middag.
Fy fan, jag är fortfarande full! Shit va dåligt jag mår!"

-

Jag ser hur Dee tittar på vinflaskan som har mer än hälften av innehållet kvar. Jag vill idag skrika STOPP och trycka på den röda knappen. Stoppa det som kommer att hända och backa bandet. För med mitt manus i handen nu, var det den här händelsen som kommer att utspela sig nedan, som blev fallgropen till en lång och mycket ångestfylld karriär som fullblodad alkoholist. Detta skär i mitt hjärta. Jag vill bara stoppa filmen. Filmen om mitt liv.

-

Jag ser vinflaskan som ännu bara är urdrucken med ett glas. Jag stannar till mitt i steget att ta mig ut från köket och in i badrummet.
"Återställare naturligtvis! Jag ska ta en återställare - jag har hört att det hjälper! Varför har jag inte tänkt på det tidigare för?!"
Jag ställer mig raskt vid diskbänken och tar fram ett dricksglas ur skåpet. Häller upp det vita vinet i det. Doften får mig att äcklas.
Jag tar en klunk av det vita vinet samtidigt som jag tänker att det va en jävla röta att det var vitt vin och inte rött vin, det skulle synas på min tunga om jag drack rödvin nu. Jag tar en klunk till. Och en till.
"Åh fy fan, jag måste spy, shit va äckligt!"
Står vid diskbänken och sväljer och sväljer, försöker behärska och kontrollera kroppens högst sunda reaktion på att giftet återigen kommer ner i magen på mig, men det går inte. Spyr ner i diskhon. Vinet kommer upp både ur min mun och när jag inte kan parera även genom min näsa.
Jag hulkar och försöker få ett andetag av luft att gå ner i lungorna.
Jag tänker medans jag spyr att detta är så jävla ovärdigt. O-v-ä-r-d-i-g-t.
När jag spytt klart mår jag om möjligt lite bättre men jag är fortfarande full, eller bakfull eller va man nu kallar det. Jag häller upp ett dricksglas med vin igen, tänker att skam den som ger sig, skiten ska ner, och dricker ur det, går ut på toan för att tvätta av mig och sminka mig, hinner dricka ett dricksglas till innan det är dags att gå hemifrån.
"Fan va gött, det funkar ju! Jag är så jävla fucking queen of this." Tänker jag medans jag staplar ut från porten och ner på gatan.

Profile picture for user Adde

vad jag känner igen det där med att alkoholen bara SKA ner !! Jag tvingade ju ner Explorer, som var min basföda, på morgonen och den kom upp lika snabbt ! Och jag svor över förlusten av den dyra spriten ! Kom efter ett tag på att om jag grundade med en klunk 10.2 % öl och så stannade den kvar.....

Tack för att du påminner mig !!

Profile picture for user Dee

Såg din favoritleksak jag undrat vart den tagit vägen under byrån ikväll när jag låg på golvet och stretchade efter löpträningen.
Den måste ha åkt in där under när vi lekte sist.
Det är så tomt här hemma utan dig.
Så förbannat tomt. Och tyst.

Igår hämtade jag hem dig från djursjukhuset.
Det satt fullt med hundar, mattar och hussar i väntrummet när jag gick fram till receptionen.
- Jag ska hämta min hund, sa jag och fick lämna mitt personnummer och ditt namn.
Efter en stund kom sköterskan ut med en liten pappkasse med din urna i, jag vill sprida dig på din favoritplats. Hela väntrummet drog en suck av vad jag tror var medlidande sorg, om de ändå hade kunnat låta bli att stirra så storögt på mig när jag stod där med kassen i handen och tårarna som trillade nerför mina kinder.
När jag kom hem gjorde jag en egen liten plats till dig på min byrå, tände ett ljus och viskade att jag älskar dig. Idag satte jag dit din favoritleksak också, en gul anka som piper när man klämmer på den, som har två stora blå ögon och ett fånigt leende som nu står där och ler mot mig där jag sitter i soffan med mitt sova-gott-te och datorn i knät, snorpapper bredvid.

Jag saknar dig.
Jag saknar din doft i din lurviga päls.
Jag önskar att jag kunde få borra ner mitt ansikte i din stora krage och andas dig.
Jag saknar ditt sällskap, det där trygga, rofyllda sällskapet som skänkte mig en mening med min tillvaro.
Jag saknar att kunna få känna att min tillvaro gick ut på att ge dig det bästa, att med omsorg och ren, villkorlös kärlek kunna få älska dig kravlöst.

Min absolut bästa och mest trofaste vän har jag förlorat, men jag vann en sån ren och oförstörd kärlek och vänskap.
Min allra längsta vänskapsrelation som började som ett litet frö och som slutade mitt i en sådan vacker blomster den där dagen i början på juli, vårt band var nått alldeles extra och du har stått vid min sida i vått och torrt och aldrig vikit, aldrig dömt, bara älskat.
Och för dig blev jag så stark.

Vila mjukt.

Profile picture for user Dee

Jag har jobbat hela dagen, körde ett tungt benpass + lite löpträning på bandet efter det.
Tjackade nya pjucks här om dagen så jag springer in dom just nu innan jag ger mig av på längre sträckor.
Kom hem, lagade mat, pratade med mamma i telefonen och planerade vår kommande resa, tog en dusch, messat med några bekanta från förr som jag tappat kontakten med sen mitt liv spårade ur, och har nu, sen klockan 21.00 bäddat ner mig i sängen och dricker te som en annan tant.
Kollegan frågade vad jag skulle hitta på i helgen.
Plocka svamp svarade jag. Och va i skogen. Kanske jag kör en tidig morgontur i stan med en kompis som också springer mycket imorgon bitti.
- Jasså, här va det party party hos innerstadsbruttan som är singel hör jag, det blir nog många karlar på kroken även denna helg! Svarade han lite spydigt.

Vet ni hur mycket jag bara njuter av det som pågår i min hjärna just nu?
Jag skiter i om jag låter hur torr som helst, eller som att jag är fullfjädrad tant som bäddat ner mig klockan 21.00 och chillar med mitt te, det är hur underbart som helst.
Det är en välsignelse att slippa detta eviga tjat i skallen, att passa systembolagets tider och vara styrd över hur mycket man ska handla hem och hur mycket man kan dricka i helgen. När man får dricka. Att slippa vakna med rå-ångest över att man tydligen kände sig lite ensam hemma en fredagskväll (eller rättare sagt natt eftersom jag inte kunde släppa glaset förens morgontimmarna i en bedrövlig känsla av att känna att om jag sover får jag ju inte dricka alkohol) och bränner av en jädra massa grejer över nätet och sms. Ringer folk.

Kalla mig dåre. Kalla mig tant. Kalla mig torr. Kalla mig vad som helst.
Just ikväll ser jag så klart och tydligt den gamla Dee´s liv kontra Dee´s "nya" liv, och det är en så vacker förändring som stärkt mig något så oerhört, inifrån och som nu börjar synas utanpå också.
Det är så jädra mysigt att få va torr helt enkelt!

/Dee the tant.

Profile picture for user Dee

Åh tack så mycket - tids nog kommer boken om Dee´s alkoholstrapatser, jag ska bara njuta lite först över att jag faktiskt vunnit tillbaka lusten att hålla på med min hobby såhär efter alla år då min hand hellre höll i ett glas vin hellre än i en penna, jag skriver normalt sett mycket poesi, dikter och små noveller, än så länge för mig själv, men det kanske ska bli ett långsiktigt projekt och vem vet, det kanske kan hjälpa någon själ där ute!

Att nå sin punkt att bli rädd för att inte ta itu med sitt problem är en klok punkt. Jag kom till den punkten också, faktiskt ganska tidigt efter att det spårade ur. Samtidigt var jag ju fruktansvärt rädd för att ta itu med det, eftersom jag trodde jag skulle behöva söka hjälp. Några år senare så var jag så jävla klar med mitt destruktiva liv och konsten att supa bort viktiga relationer att jag till sist klarade av att sluta dricka utan att fysiskt söka hjälp. Idag, när jag ser tillbaka på den där skitskraja Dee som satt en morgon med en sådan dödslängtan men också med en sån fruktansvärd ångest med telefonen i handen googlandes "hjälp för att sluta dricka" blir jag så jädra stolt över att jag orkade vända denna skuta på rätt köl - jag börjar nästan grina av tacksamhet typ varje gång jag tänker på vad det var och vad jag fick.

You got mail på chatten på Cairy, Ill see you around ;-)
Stor kram,
Dee

Profile picture for user Dee

Krockade för första gången i mitt liv idag - jag hoppas verkligen att det var min livs första och enda krock.
Nu snackar vi på cykel alltså.
Det vart en fin "liten" frontalkrock med en annan cyklist i en ganska skaplig hastighet. Jag for som en liten mask ut i en buske (om jag ändå hade kunnat fått flygningen i slow motion, det måste ha sett så roligt ut, jag flög verkligen) men landade ändå rätt skapligt.
Jag kom i ganska bra hastighet på min gamla cykel (jag skämtar inte när jag säger att cykeln är helt i orginal sånär som på ett bakdäck som är nytt, från tidigt 40 tal, och ja, jag är en nörd, jag har förstått det, just nu letar jag tillexempel efter tygskydd för hjulen i orginal samt en cykelkorg från 40-talet) som är helt slut i bromsarna, i nedförsbacke, i en dold kurva, och möter en medtrafikant på just den vägen där det inte är enkelriktat i Stockholms innerstad typiskt nog, som ligger en aningens för långt ut i sin fil, och jag ligger en aningens för långt ut i min fil tror jag, och jag försöker bromsa för glatta livet men bromsarna tar inte vilket jag vetat om sen jag införskaffade cykeln och har pillat på den för att försöka behålla alla orgnialdelar på den, hon hinner bromsa ganska skapligt med sin moderna cykel med både hand och fotbroms. Jag försöker med plan B, att styra undan, men hon styr åt samma håll. Där någonstans så sket det sig för mig rätt så rejält.
Jag hinner tänka, och det här är en mycket lustig tanke mitt i ett moment of death liksom "shitdethärgårintebra, tur jag är NYKTER när jag krockar"
*BAM*
Första sekundern när vi liksom kolliderar känns det ingenting, jag hinner inte riktigt märka att jag är uppe och flyger och landar i busken men jag hör kvinnan skrika
-Hur i helgvete kör du?!
Jag ligger i busken och tänker "Ja, hur kör jag, vad hände, och hur kör hon?! Jag har ju inte druckit något"
Tycker det är så jävla pinsamt, hela situationen liksom, så jag tänker när jag ser att kvinnan är riktigt skärrad att jag får dra på mig offerkoftan och bara ta skulden, suck it in liksom, hinner också känna att jag omedvetet känner någon form av skuldkänsla när tanken snuddar vid att jag är nykter och vad pinsamt det hade varit om jag varit full och krockat, om jag hade äventyrat en annan människas liv liksom.
Hon tar sig fram till mig i busken och hjälper mig upp, jag känner absolut ingenting för adrenalinet pumpar och jag börjar genast inspektera henne och frågar säkert 7 gånger om hon är okej. På frågan om jag var okej svarar jag att det spelar ingen roll, huvudsaken hon är okej.
Vi stannar kvar on the crimescene och hämtar andan, sen ger hon mig en kram och säger att "vi klarade oss! Tur!" och cyklar sedan vidare.
Väl hemma inser jag att jag har rätt ont. Får av mig kläderna och ställer mig i duschen och upptäcker att styret har tagit klassiskt i magen, naturligtvis över mjälten men jag hann spänna till buken så det är bara ett rött märke av handtaget som syns och mitt knä är stort som en fotboll men det känns mest som att det blev en liten blödning i knät.
Lindad om knät, preppad med 1 ipren och 2 alvedon sitter jag här och försöker reda ut varför jag känner en sån skuld gentemot mig själv. Ingenting hände ju. Jag hade hjälm, och det viktigaste av allt: jag var nykter.
Nykter i 249 dagar.
Jag tänker någonstans att den här känslan är viktig att ta med sig i listan över varför jag inte ska dricka alkohol. Fråga mig inte hur och varför den är viktig, det bara känns viktigt. Tänk om jag varit full. Tänk om jag skadat henne på fyllan. Tänk om nått värre hade hänt. Tänk om jag hade behövt åka ambulans. Full. Vilken skam.
Fy tusan. Jag mår illa bara jag berör den tanken.

Jag står starkast nykter. Om än jävligt blåslagen denna tisdagskväll.
Tacksamhet,
Dee

Profile picture for user Adde

"om" där..... Så skönt att du klarade dig !! Jag kan se dig flyga genom luften !!
Och nu fixar du bromsarna va ??
Kram !

Profile picture for user Dee

Absolut, jag tror det får bli att unna sig en ny cykel med hand och fotbroms så får mitt lilla original bara betraktas i sin skönhet ståendes rätt upp och ner Adde!

Hemma från jobbet, idag är jag inte kaxig men oerhört tacksam ??

Profile picture for user Dee

Jag har ångestpåslag ikväll som jag inte haft på väldigt länge.
Någon enstaka gång har det inträffat sedan jag slutade dricka alkohol.
Huden är lite klibbig, hjärtat slår lite snabbare än vanligt och min tinnitus tjuter lite högre.
Det kryper i kroppen - det känns som att det är något som fattas.
Jag har under kvällen försökt bryta ner känslan och hitta roten till varför jag har ångest. Jag felsöker.
I mitt tidigare liv har jag självmedicinerat med alkohol. I mitt nya liv felsöker jag. Det känns vuxet och stort.
Felsökningen har lett mig till orsaken, jag hade hoppats på att ångesten skulle försvinna när jag insåg vad som är felet, men det gör den inte.
Inför känslan ångest är jag livrädd. Jag förknippar ångest med självmedicinering med hjälp av alkohol.
Ett sug efter alkohol är tio resor enklare att välkomna och göra plats för och tänka att den är hanterbar och att den får finnas tycker jag, ikväll tämjer jag inte riktigt min ångest vilket är frustrerande.
Efter min krock med cykeln stannade jag hemma idag. Jag var så pass mörbultad imorse när klockan ringde vid 05.00 att jag hade stora problem att resa mig ur sängen och gå till toan.
Det var befogat att ta det lugnt idag med andra ord.
Sjukanmälde mig, kollegan visste redan att jag tagit en flygtur med cykeln samma kväll som det hände, så jag behövde inte förklara mig för honom utan han tyckte väl att det var en av mina mest smarta idéer någonsin att ta det lugnt idag.
Men, det sitter någon på min axel och väser i mitt öra att "Du ska inte tro att de tror att du talar sanning, din jävla alkis. Alkisar ramlar med cykeln"
- Men hallå, sluta! Jag krockade!
Jag tror att anledningen till att jag känner skuld och skam över vad som hände, och som var en helt vanlig olycka där min cykels bromsar inte funkade och vi båda tänkte fel i stundens hetta beror på att när jag var liten så hände det ibland att min pappa kom hem helt blåslagen efter en kväll på fyllan då han cyklade hem. Att ramla med cykeln är förknippat med att vara full sedan jag var liten helt enkelt.
Sorgligt men sant.
Hela dagen har jag gått runt med en obehagskänsla i kroppen, en känsla av att inte duga och inte räcka till. Att inte kunna prestera trots att jag vill kunna prestera.
Att inte få träna, på grund utav att jag inte kan träna. Att inte leverera, pga att jag måste vila.
Jag har dividerat med mig själv och skattat min smärta efter krocken på en skala, för att kunna gå till jobbet imorgon. Jag tänker att jag bara sjåpar mig som är hemma. Jag har ju kunnat markera några steg idag på benet, då kan jag ju minsann jobba!
Jag har gått runt med jordens tyngsta samvete över att jag inte är på jobbet!

Om det är någon som orkat läsa detta inlägg av äcklig självömkan, så ser ni kanske att jag har en del att arbeta med fortfarande. Jag hör ju själv hur dumt det låter i mitt eget huvud och ser att det ser dumt ut.
Jag borde ju inte skatta mig själv i hur många gånger jag tränar på en vecka eller att jag har 100% närvaro på jobbet.
Vem som helst skulle legat i sängen och ätit choklad om dom också krockat med cykeln och faktiskt har så pass ont att man helst inte markerar steget.
Och ja, jag kommer vara hemma imorgon med - mitt yrke kräver att jag är fysiskt hel, imorn ska jag tillskriva dagen att försöka vara närvarande i mig själv och att känna att jag duger även om jag inte har en enda sak uppskriven på min to do-list över dagen.
Att kalendern får vara tom - en stor utmaning!

Profile picture for user Strulan65

Som att läsa om mig själv idag, fast jag har inte cyklat. Sjukskrev mig för att bromsa innan jag kraschar. Nu ångest för att jag gjorde det, inte lätt att bli en nykter hel människa. Men vi fixar det// kram Strulan❤️??

Profile picture for user Dee

Jag försöker åka med nya Dee. Ständigt vaksam på vad som händer inombords. Lyssnar till det hon känner och tänker.
Om jag skulle beskriva Dee´s nya liv så skulle jag beskriva det som eftertänksamt och klokt.
Ikväll är det så lugnt inombords så att jag nästan tycker det är kusligt på något sätt.
Gick på mina två veckors "sommarsemester" idag. Känns snarare som något katten släpat in till mig och sagt, här har du, jag har fan inte tid att bjuda på delikatesser åt dig hela tiden. Det känns som att jag blev duktigt nedprioriterad pga att jag var nyanställd i våras.
Lite bitter tänker du - damn right tänker jag.
Infirningen av semestern innebär normalt att alkoholen flödar. Jag dricker för att fira och för att jag kan. Och för mycket.
Men inte i år.
En märklig känsla.
Hela dagen har jag varit beredd på att hantera något form av sug, men det känns mest tomt inombords. Jag är inte ens i mode för semester liksom.
På kvällen mötte jag upp en vän, som jag precis vågat berätta för att jag är nykter alkoholist.
Lyckliga mig att jag blev bemött med respekt. Det här med att bemöta mig med respekt när jag berättar känns för mig som att vinna högsta vinsten på lotto!
Alltid otippat från min sida, men so far har det varit vinst varje gång typ!
Vi gick och bowlade. En aktivitet som tyvärr är förknippad med alkohol som så många andra. Vårt samhälle är sjukt fixerat vid alkoholrelaterade aktiviteter när man umgås, något jag ALDRIG tidigare ens sett.
Trots att jag bowlat så många gånger förr, på just den platsen, så var det en helt ny bana jag spelade på idag.
En bana av tacksamhet.
Drack en cola, min vän var den som köpte drickat, han dricker sällan själv pga att han blir så bakfull. Ni anar inte vilken skön känsla jag fick i kroppen.
Det är så skönt att slippa förklara sig.
Det är så skönt att våga ge ärlighet.
Det är så skönt att få respekt.
Det är så skönt att ha koll. Koll på väskan, mobilen, mig själv, mitt game och på samtalet.
Att umgås med mig när jag drack var som att umgås med någon som var på en helt annan plats - jag var så fokuserad på alkoholen, det var det jag primärt var där för, sekundärt för att lyssna och interagera. Vissa tillfällen hörde jag knappt vad folk snackade om. Jag hade fokus på att få i mig så mycket alkohol som möjligt så att kvällen skulle bli "trevlig".

Jag bara åkte med ikväll. Nya Dee styrde. Vi hade kul. Jag skrattade. Vi skiljdes åt. Jag gick genom stan själv hem. Såg alla andra.
Och kom hem.
Hel och ren.
Med känslan av att ha kontroll. Och tänka rätt. Att kunna reflektera, utan att egentligen sakna det som varit.
Jag saknar inte alkohol.
En mäktig känsla att vara så jävla dunderstark i mig själv. Jag har gjort det här för min egen skull liksom.
Wow!

Tacksamhet för att jag valde livet, så stort, så mäktigt och så kraftfullt.
Dee

Profile picture for user Milabe

Som svar på av Dee

Hej Dee,
jag följer dig på forumet regelbundet men aldrig hade mod att kommentera ngt ...men just nu kan jag inte låta bli - Gud! Vad jag längtar faktiskt rent fysiskt efter den upplevelse du beskrivit så fint - ” En mäktig känslan att vara så jävla dunderstark i mig själv ...” för att hur jag vänder och vrider känner jag mig inte ett dug stark ...tvärtom - skuldkänslor och bottenlös skam/självförakt äter upp mig levande dagen in och dagen ut ... jag kände igen mig väldigt mycket i ditt drickande monster - allt var lättare, coolare , mer hanterbart med alkohol men tolerans eskalerade, skammen och känslan av maktlöshet expanderade tills jag nådde min botten och åkte fast för grov rattfylleri... no comments ...uppvakningen var grov ... även den... sökte hjälp på en gång och tackade jag till alla mediciner som jag blev rekommenderat att prova på ... och de antagligen funkar för att det är inte alkohol jag saknar ...saken är att nu när även den utvägen är medvetet borttagen - vad ska jag fylla med allt denna tomhet? Försöker följa efter ditt råd och tar en dag i taget ...ja...det funkar även det ... men bara Gud vet hur jag vill överleva till den dag när jag kan känna mig så stark som du !
Önskar dig allt gott från mitt hjärta !
Fortsätt att skriva ! Du är en riktig pärla !
Milabe

Profile picture for user Dee

Vilken start på söndagen - sovit dåligt, trött och grinig men så läste jag ditt inlägg och blev så peppad igen!
Tusen tack!

Skuld, skam och dåligt samvete, en vilja att förklara fast inte våga pga att man inte vet hur den man vill prata med och lätta sitt hjärta mottar detta är saker jag har att brottas med ibland dagligen också, många av de situationerna är kopplade direkt till mitt uppvaknande. En situation som kryper på mig i samband med att jag ska sova ett par gånger i veckan är det samtalet jag hade med min chef någon vecka/veckor innan jag sjukskrev mig, där jag blev inkallad på hennes kontor och hon frågade hur det var, och att kollegorna upplevt mig som "mycket trött" ibörjan av arbetspasset. (jag somnade på soffan och sov hårt) Så fort jag berör den tanken på just den lilla episoden när hon frågar mig hur det är, sjunker jag tillbaka i min botten oavsett var jag just nu befinner mig. Hon fortsatte vidare "hade du tagit några tabletter eller druckit någon alkohol innan du kom till jobbet?" Fruktansvärt. Jag ljög mig blå.
Kanske kom jag undan?
Det är något jag aldrig kommer att få svar på om jag inte väljer att få svar på det.

Även om mitt uppvaknade inte var av samma kaliber som din, vi har haft två helt olika uppvaknanden låter det som, så kan jag tänka mig in i din situation.
Jag har som sagt också många stunder när jag inte alls känner mig dunderstark, när olika minnen som berör förstörd vänskap, misstag man gjort på fyllan osv som t.ex en av dom situationerna jag berättade om i raderna ovan, så måste jag välja aktivt att fokusera på de stunderna som påminner mig om att inte dricka där jag känner mig stark.
Det kan vara småsaker, som till exempel att jag stannar upp i en stiuation där det annars varit förknippat med att ha fokus på alkoholen och bara frysa tiden. Och bevara det för att på något sätt ha ett kvitto på hur mycket jag förändrat saker och ting.
Bara en sån känsla som det är att träffa en vän nu - det finns inga murar runt mig länge, dom träffar Dee. Inte dekis-Dee. En sån känsla är för mig mäktig!
Eller att vakna tidigt för att gå till jobbet och inte aktivt längre försöka skingra tankarna på att det är två glas vin istället för två koppar kaffe man ska ha i sig innan för att man mår så jävla dåligt med ångest och bakfylla. Att ha kontroll. Att få göra normala, helt sunda och normala val.

Har du några situationer som du kan känna är situationer du får råda över och inte alkoholen om du förstår vad jag menar, sånna små saker som jag försökte beskriva ovan?

När mitt dåliga samvete drar igång och stökar runt, så får jag försöka göra valet att plocka fram situationer som inte är kantat med dåligt samvete, som dessa ovan, och fokusera på dessa. Tids nog vinner vi allt fler erfarenheter i nykterheten som kommer få det dåliga samvetet att minska och krypa till en mörk vrå någonstans där det glöms bort.
Det är jag helt övertygad om.

Stor kram,
Dee

Ps. Jag finns på appen Cairy under samma nick som här, om du behöver snacka mer personligt.

Profile picture for user Milabe

Tack Dee,
delvis förstår jag direkt vad du menar - stolthet över att faktiskt klara av situationer där alkoholen kunde eller brukade vara den enklaste utvägen men nu har vi fullt makt att råda över dem på egen hand...det är häftigt...
Tror mig eller inte men under första veckan efter incidenten med rattfylleri var jag helt förkrossad , livet bara rullade ner mot det svarta hålet med ofattbar fart men samtidigt kändes det såååå befriande ...jag var nästan tacksam för att jag blev tagen av polisen - skulle nog inte klara av att erkänna först och främst för mig själv och de andra att jag är faktiskt sjuk, helt maktlös efter ”det första glaset och enda ” , kan inte dricka som de andra ”normala” människor och därför måste avstår från alkoholen helt och hållet...samt kan jag inte hoppa upp på 180 cm som många kan , jag kan inte springa 100 m på 10 sekunder ...och ? Who cares??
Å ena sidan är jag desperat över insikten att det var jag själv som utsatt mig för allt detta jag är tvungen att gå igenom i nu läget men å andra sidan förstår jag att det var inte jag den var min sjukdom .....och bördan kryper..
Alkoholen släppte löss sitt järngrepp kring min hals en gång för alla ...tack vore allt detta som hände ...det tvekar jag inte på ...men var ska man få kraften för att orka komma upp från botten ?
En dag i taget är väl vårt motto ? önskar att jag kunde varit en djupt troende ...tänk dig hur skönt skulle det vara att sluta pissa mot vinden , simma mot strömmen och flytta tunga stenar mot bergstoppen ...istället lägga sig ödmjukt som ett ekblad i en flod och bara följa med efter ngn gammal gubbes vilja ...med fullt tillit och tro på att allt har sin mening... suck ... men men vi kämpar på eller ?
Ngt roligt jag läste idag : ” I am not a totelly useless ! I can be used as a bad exempel! ”
Sov så gott , Dee och ta hand om dig!
Kram Milabe.

Profile picture for user Lykke

Som svar på av Dee

din tråd! ? Vilken resa du gjort/gör! Du är en stor inspiratör som ingjuter hopp till oss andra här! Tack för att du delar med dig! Kram

Profile picture for user Dee

Idag känns allt lite tungt så det är extra viktigt att jag fokuserar på att vara tacksam.

Idag är jag tacksam för:

• Att jag får vara frisk. Att min kropp fungerar.
• Att jag vågar hantera mina känslor. Utan alkohol.
• Att jag har vunnit tillbaka förtroendet och relationen hos min mamma.

Profile picture for user Dee

Jag mår inget vidare för närvarande, men jag gnetar på, tacksam över att jag inte känner att jag har lust att dricka bort känslan i alla fall.
Jag är också tacksam över att jag verkligen kan peta på orsaken till att jag mår såhär också.
Jag orkar inte djupdyka i anledningarna i kväll men kommer nog göra det framöver här, utan vill välja att reflektera en stund över det jag är tacksam för, för jag vet att det måste vara nyckeln som låser upp det här så jag kan bli starkare och ännu klokare när jag väl mår bättre igen.

Jag upplever en enormt stark ångest om dagarna på min arbetsplats för närvarande, som gör det jobbigt att fokusera på att göra ett bra jobb. Ångesten är ungefär på den nivå som den var innan jag blev sjukskriven och slutade dricka alkohol i vintras, den enda skillnaden är att den inte är påspädd av kemiska substanser som orsakar kemiska reaktioner i min hjärna. Och att jag förstår att jag är på den punkten att jag måste fatta ett beslut om en mindre sjukskrivning eller att börja medicinera med ångestdämpande medicin under tiden som jag försöker hitta en lösning på situationen.
Jag försöker hantera den så bra jag kan med det jag har, dvs mig själv och min inre styrka, men jag finner det enormt tröttande, jag försöker i alla fall fokusera på att se situationen med tacksamhet.

Det är först nu som jag förstår vart allt det jag burit på och som troligtvis är roten till mitt missbruk, verkligen kommer ifrån och jag förstår också vad det är jag måste försöka hitta någon form av terapeut för att bearbeta det jag helst inte vill prata om, nämligen mina år som psykiskt och fysiskt mobbad och ganska brutalt misshandlad under min högstadieperiod.
Jag inser att jag måste släppa tanken på att jag inte är misslyckad och patetisk som på något sätt ältar detta dryga 20 år senare, eftersom jag knappast ältar det.
Det sitter på något vis i min ryggrad.
Det är på något sätt som att jag trasslat in mig sedan högstadiet i en jävla massa rötter under det där enorma trädet som kallas dåliga erfarenheter som jag förstår att jag nu måste försöka ge en rejäl rotvälta för att komma loss.

Mod och styrka,
Dee

Profile picture for user Adde

få häva ur sig ångesten hos en annan människa eller varför inte i en AAgrupp är den absolut bästa medicinen. Jag har sett så många människor som totalvänt sitt liv efter att ha tagit steget att lätta sitt hjärta och rensat ur all gammal skit.
En förhållandevis enkel grej i sammanhanget var när jag för första gången talade om för mina barn att jag var alkoholist ! (Som om det var en nyhet för dem :-))) ) Jag skämdes så otroligt innan jag sa det men det var en sån otrolig lättnad när jag väl gjorde det !

Ta hand om dig !

Profile picture for user Mrx

Dee, du ska ha stort tack för att du skrev om flatenloppet i min tråd. Loppet körs varje år till förmån för psykisk ohälsa och missbruk. Vi var rekordmånga som genomförde loppet igår. Du väljer själv om du vill springa eller gå. Jag kommer garanterat att delta nästa år om jag fortfarande lever.
/Mrx

Profile picture for user Dee

Jag har blivit exkluderad utav en enda person på min arbetsplats sedan jag kom tillbaka från semestern, vilket är fruktansvärt.
En jävligt märklig situation bara. Jag går igenom i mitt huvud om och om igen vad det är jag kan tänkas ha gjort men kommer verkligen inte på någon anledning, annat än att jag inte visat intresse på hans tjat och inviter, hans ibland alldeles för närgångna sätt att förhålla sig till mig och min kropp.
I mitt huvud borde det nu vara så att han provar en helt annan typ av härskarteknik på mig. En teknik som får mig att må superdåligt!
Det river upp oläkta sår från högstadiets fysiska och psykiska mobbning som jag egentligen kämpar med att glömma och förtränga dagligdags. Egentligen i varje rum där jag behöver interagera med en grupp människor på ett eller annat vis.
Jag har tänkt i flera dagar att jag borde posta ett inlägg om varför jag mår dåligt på min arbetsplats men på något sätt dragit mig för det, för blotta tanken på att behöva vidröra hur situationen är och gegga runt i gamla minnen och försöka förklara orsaken till att jag blir så illa berörd, känns som att bestiga något som i teorin kan bli bestiget men som i praktiken innebär en jävla massa lidande för att slutligen nå till toppen som jag ska sätta upp min flagga på för att visa att jag klarade det.

Att inte hälsa på mig när jag kommer till min arbetsplats, utan vända ryggen till mig och fortsätta prata och skratta med vår gemensamma nya kollega, att inte hjälpa mig i situationer där jag behöver hjälp, att inte säga hej då till mig men till de två övriga kollegorna samt att kasta hatiska blickar mot mig så fort jag berättar något om hur min helg kanske varit eller om något annat personligt, gör att jag mår svindåligt.
Hela kroppen reagerar, både fysiskt och psykiskt på vad det är som händer och jag har bland annat slutat äta, haft panikångest och vanlig ångest, inte fått sova på nästa två veckor och inte orkat umgås med mina vänner efter jobbet. Saker som jag varit säker på att utföra på min arbetsplats blir helt plötsligt svåra att utföra, jag får inte längre ihop sammanhanget och pressen på att prestera blir enorm eftersom jag tänker att detta i alla fall inte ska vara något han ska kunna komma åt mig i. Jag ska fortsätta vara duktig på det jobb jag utför. Till och med duktigare.

Det är en helt fruktansvärd situation jag befinner mig i, och i två veckors tid har jag sökt mina andra kollegor för att få stöd och någon form av bekräftelse indirekt, typ bara för att försäkra mig om att det inte är jag som blivit kokko, inte dom som blivit kokko utan han som är kokko.
Jag har inte vågat/velat säga något, eller tagit upp det, och detta kan kanske vara svårt att förstå för en person som inte kan relatera till mobbning, men så i fredags mitt under arbetspasset kom äntligen en av de andra kollegorna och sa helt apropå ingenting: Jag ser vad han gör, och hur han behandlar dig - vad är det som har hänt?!
Han sa vidare att jag behandlas fruktansvärt av denna person och att det inte bara kan liknas vid mobbning utan ÄR mobbning.
Jag har verkligen ingen aning om varför denna person helt plötsligt börjat bete sig såhär, jag har inte gjort någonting och senaste gången vi sågs så var allt "som vanligt", dvs han var som vanligt på mig, gick över gränsen utan att jag sa ifrån riktigt och utöver detta sa, precis som att jag skulle bry mig, att han skulle flytta ifrån sin tjej i höst och att han hade fått en lägenhet i närheten av mig och att vi kunde börja dejta när han flyttat dit. Från detta till att efter semestern komma tillbaka och försöka psyka ut mig, det är som att han provar en ny härskarteknik liksom. Det funkade inte att få omkull mig på det andra sättet, det känns nästan som att han nu försöker mentalt kväva mig som plan B liksom.

Jag tror han är jävligt missnöjd med sitt liv bara. Och han är en jävligt osäker snubbe liksom.
Tyvärr tryckte han på rätt knapp, men jag håller på att samla mod här hemma inför stundande arbetsvecka, där jag ska försöka prata med honom och vara den vuxna i rummet. Jag fick mod och styrka av att kollegan uppmärksammat situationen, för under dessa två veckor har jag nästan lagt mig platt, den största rädslan jag har är att det ska bildas ett gemensamt lag mot mig där hela gruppen fryser ut mig.

Mitt i allt detta står jag jävligt stark i min nykterhet nu, vilket jag väljer att rikta enorm tacksamhet för.
Det är liksom inte självklart att vara nykter när det kommer till att orka hantera flashbacks från skoltiden.
Jag känner mig dock dunderstark i mig själv, vilket jag behöver kunna få känna i alla rum jag kliver in i, inte bara hos mig själv.

Profile picture for user IronWill

Förstår att det är svårt att jämföra då jag är man. Men ingen ska behöva bli mobbad på jobbet av en ”tyst terrorist”. När någon gör det på mig så hälsar jag lite högre än normalt och väldigt glatt på personen. Om du pallar, så se till att ha rejäl ögonkontakt också. Det medför oftast efter några gånger att de inte har nått val än att hälsa eller säga hej då. Jag tror de uppfattar det som att man ser vad de håller på med men skiter i det. Jag tror att det är viktigt för dem att man spelar med. Duckar ner när de inte hälsar och ignorerar en. Men jag låter dem inte ignorera mig. Och man riskerar inte så mycket heller eftersom att hälsa är det normalaste som finns. Svårare om personen inte hjälper dig när du behöver hjälp. Men som du redan är inne på så kanske det är läge att ta upp det med denne.
Hoppas veckan blir bra för dig!

Profile picture for user Dee

Ja, det kanske är lite svårt IronWill då du är man och det inte går att sätta ihop i rätt sammanhang, men din strategi har jag redan kört varje dag i två veckors tid, den medför allt besvärigare stämning. Jag trodde verkligen att det skulle gå över.
Jag försöker vända ut och in på mig själv i hopp om att komma ur situationen och förstå varför han beter sig som han gör.
Jag ska försöka att ta honom åt sidan om jag orkar imorgon och höra mig för.

Ha en fin vecka du med,
Dee

Profile picture for user IronWill

Hoppas du hittar en lösning hur som helst!
Jag har själv problem med en ganska storvuxen ”alfahanne” på jobbet (jag är inte liten heller men han är större och jag är inte alfatypen). Han är inte speciellt smart men har lagt sig till med att dunka, klappa, klämma, krama och massera (för hårt) fpå män som han vill dominera. Tror han känner sig utspelad och måste försöka sig på fysisk dominans för att känna sig större. Jag stör mig på det men har inte tagit upp det eftersom jag alltid tänker att ”han kanske bara är sån” och ”jag kanske har fel”. Själv rör jag sällan folk i yrkessammanhang alls. Och jag uppskattar inte att bli tagen på speciellt ofta. Men jag kanske borde ha ett samtal jag också i veckan.

Du har vårt stöd hur som helst! Skriv gärna och berätta hur det gått. Om inte annat för att få ut det någonstans.

Profile picture for user Adde

att trycka gilla här men du resonerar så klokt och jag blir så imponerad ! Det är bra av dig att häva ur dig här och känna att du verkligen betyder något för din egen skull ! Det är ju din egen självkänsla som verkligen betyder något och det har du byggt upp nu !!

Styrkekram !

Profile picture for user Dee

Tack IronWill, det var ibörjan när jag började jobba som allt började, jag var dessutom i en beroendeställning då eftersom jag hade sökt fast tjänst (har vikariat nu) och kände att jag behövde se mellan fingrarna med att få sms skickade till mig om hur ”fin, söt, liten och snygg, läcker” jag var etc, sen blev det mer och mer tjat. När jag fick reda på att jag inte fått den fasta tjänsten kändes det för sent att säga stopp och sen har det bara fortsatt. Mitt fel kanske, men, jag va så fokuserad på att få tjänsten att jag normaliserade beteendet.

Adde - det tar tid för mig att kunna resonera med mig själv klokt. Önskar att det inte behövt gå såhär långt.

Kram,
Dee

Profile picture for user IronWill

Låter inte okej alls! Låter ju i allra högsta grad som sexuella trakasserier som övergått i mobbing/utpressning för att du inte spelar med. Kan inte säga annat än att jag håller med Adde ovan. Och all styrka till dig.
Ta hand om dig.

Profile picture for user Strulan65

Det där är inte ok, blir så arg när jag läser det.
Detta skall du inte tolerera, sätt dit honom. Ta hjälp av chefer, facket är ju olagligt på alla sätt.
Många kramar och styrka till dig// kram Strulan??❤️

Profile picture for user Dee

Dee är luggsliten för närvarande men gnetar vackert på.
Ibland undrar jag för vem jag är plikttrogen. Oftast känns det kanske inte som att det är för min egen skull utan mer för staten och kapitalet liksom.
Jag tycker ju egentligen om mitt jobb men det är ju slitigt att konflikthantera.
Jag har märkt lite tendenser som är lite rödflaggiga, om än typ i lightvariant, som jag kanske egentligen borde lyssna på och faktiskt gör till viss del. Jag känner att jag inte riktigt har energi att vara social för närvarande, att umgås med folk utanför de rummen där det krävs av mig känns som att det tar mer än vad det ger.
Jag har avböjt lite grejer i veckan och framöver, inte märkvärdigt många men lite granna.
Idag hade jag bestämt sedan länge att jag skulle träffa en väninna med hennes hund för att ta en promenad, våra hundar hängde ihop när min levde, och jag tycker mycket om att umgås med min vän, men det känns lite skoskavigt att hon är en av de få nära vännerna jag drar mig för att berätta att jag är nykter pga att jag är alkoholist för.
Jag vet inte riktigt anledningen till varför jag inte berättar för henne, men jag har någon märklig intuition att hon kanske blir rädd för mig om jag berättar?
(Haha! Dee är verkligen farlig.. Liten, bitsk och ettrig..!)
Jag har iaf valt att lita på min intuition på något underligt vis.
Vi messade om tid och plats att ses och ta promenaden på idag, sen slängde hon iväg ett sms och frågade om jag ville äta middag med henne hemma hos henne efteråt.
En svag, millisekund, tänkte jag att "hon kommer erbjuda mig vin till maten som vanligt, vafan gör jag då? Hon vet att jag älskar när hon häller upp glaset åt mig och jag bara får sitta och titta på när hon lagar mat åt mig medans jag sörplar i mig" (vid det här laget hade jag en stark förnimmelse om hur skönt det är precis när det kickar in och tänkte inte på hur oskönt det blir efteråt, eller hur oskön jag blir om det slår snett)
Jag avböjde middagen. Jag tänkte på mig själv och min egen ork och min nykterhet.
Och Gud ska veta att jag bara kände att idag är dagen jag vill fucka ur. Klart jag ska ha vin till maten. Klart jag är värd att få slappna av efter hur jag har det på min arbetsplats för närvarande. 286 dagar, skit samma, fucka ur.
Gud ska också veta hur jävla bra jag är som sedan tänkte "aldrig första glaset Dee" och därefter förstod att jag är i min absolut sårbaraste stund.

1. Jag har upplevt och upplever en enorm stress över min arbetssituation.
2. Jag är så in åt helvete trött för närvarande. Det beror på att jag inte har harmoni i alla mina hörn.

Man ska veta att den här sjukdomen är progressiv. Och så in åt helvete kronsik. Det finns inget botemedel, men det finns lindring. Jag har aldrig någonsin i mitt liv lyssnat på mitt inre. Tänkt på vad som är bäst för mig. Känt efter. Stämt av med mig själv. Och känna av om det är läge att utsätta sig för riskfyllda situationer. Idag bedömde jag att det inte var läge bara.
Hur tacksam är jag inte för det?

Mod och styrka,
Dee

Profile picture for user Adde

bra beslut !!! Ditt egna mående går före precis allting annat !!! Styrkekramen !!

Profile picture for user Dee

Ibland måste man vara modig för att bli stark. Så är det bara.
Allt jag försöker göra sedan jag slutade dricka alkohol är att försöka leva för min egen skull, med alla beslut och all tillit till mig själv.
Jävligt tröttsamt ibland.
I onsdags tog jag tag i min situation på jobbet. Det var en aningens ångestladdat när jag insåg att jag skulle behöva jobba själv med honom hela dagen eftersom de övriga kollegorna var sjuka.
Han skärpte sig och jag försökte stryka strecket och släta över hans beteende för att kunna samarbeta med ett öppet sinne även om det kändes som att jag stod med en skosula full med hundbajs på och liksom torkade av skon i mitt eget ansikte. Ibland måste man bara oavsett hur jobbigt det än känns.

- Hurrudu, jag undrar om jag gjort dig någonting, jag tycker du uppträtt en aningens konstigt mot mig? Är det något jag gjort fel?
(jag valde offerkofta-rollen.)
- Nej, jag har haft ont i ryggen och dåligt med pengar.
- (?!)
Ont i ryggen och dåligt med pengar, I´ll keep that in mind, helt okej att mobba och frysa ut en kollega om man har taskig ekonomi. Smärtproblematik i all ära, jag vet att man kan bli lite stingslig, en annan biter ihop varje månad när man har PMS och mensvärk för att inte uppträda dåligt liksom.
Jag tar mod till mig och försöker visa mig sårbar hur ogärna jag än vill det:
- Jag mår dåligt och blir jävligt ledsen när du beter dig som du gör!
- Jaha, sorry.
Han byter samtalsämne och i hans fönster som stod på glänt hängs en röd stoppskylt upp, sedan reser han sig och lämnar rummet.

I veckan har jag samtalat med de övriga kollegorna och återgett mitt samtal med kollegan för dom. Jag har försökt bädda för att det inte ska fortsätta, genom att berätta att min plan kommer att bli av tyngre kaliber redan i början av nästa vecka om hans beteende fortsätter.
För nu har Dee nått botten på burken av sitt tålamod och offerkoftan råkade hon klippa sönder här om dagen.
Resterande av veckan var denna kollega sjuk, och jag tror faktiskt inte att han lyssnade särskilt till mig i onsdags utan mer kände att han var tvungen att vara trevlig mot mig pga att han var tvungen att vara beroende av mig den dagen vi var själva.

Profile picture for user Dee

Det känns som att jag måste skriva något form utav kontrakt med mig själv för att jag ska få må bra på jobbet imorgon.
Jag har redan nu räknat ut att det inte kommer vara någon förändring i min situation efter att jag pratade med kollegan. Han var hemma från jobbet resterande dagarna efter vårt snack, så imorgon blir det första dagen jag ska spela med honom i grupp igen efter vårt lilla snack.
Jag har redan kalkylerat att jag kommer behöva ryta ifrån. Stå på mig. Vidta åtgärder. Detta pga att jag till och med blir utfryst i vår lilla chattgrupp där vi kommunicerar om jobbet. Han svarar alla där utom mig ikväll.
Så, för att inte lägga mig platt som de senaste tre veckorna, skriver jag ner ett litet kontrakt för mig själv, och bevisligen är vi nu nere på dagisnivå på vissa punkter, men vafan ska man göra?

1. Vid hälsning på morgonen, hälsa som vanligt och tänk inte på att hela gruppen är emot dig, det är bara en person som försöker förminska dig. Var glad i rösten och hälsa ordentligt.
2. Vid eventuell utebliven hälsning, rikta hälsningsfrasen med namn och titta ordentligt på personen. Om detta görs ser gruppen att du vidtar åtgärder för att försöka nå människan.
3. Erbjud din hjälp ordentligt. Speciellt till personen.
4. Ta inte att han inte hälsar ordentligt, ta tag i situationen på en gång och be att få prata. Här har jag inte bestämt mig för om jag ska ta honom åt sidan eller ställa en fråga direkt riktad inför resterande gruppen.
5. Bli inte arg. Vad du än blir, bli inte arg.
6. Var extremt tydlig med att åtgärder vidtas om han inte skärper sig, inga hot utan mer konkret "jag kommer lyfta detta med chefen om det inte blir en ändring"
7. Avreagera dig på gymmet vid behov.

Nu är det slut på miss nice Dee. Det måste va slut.
Jag kan verkligen inte gå runt och må såhär dåligt - nog för att jag alltid har söndagsångest inför en ny arbetsvecka, men detta är snarare söndagspanik. Och jag har typ sovit bort hela lördagen pga att jag varit typ... lite mentalt trött liksom.

Mod och styrka,
Dee

Profile picture for user Dee

Jag tror jag har slutat att leta efter dig nu.
Och jag har slutat tro på att du finns där någonstans och att jag bara hade behövt förklara för dig.
Jag var helt övertygad om att jag skulle hitta tiden till att få förklara för dig, men du kom aldrig ut för att möta mig där jag stod och väntade.
Istället har jag försökt förgäves att bygga en tillit till dig, tills den dagen jag insåg att det är du som borde ha byggt den med mig.
Vi borde ha pusslat ihop den igen tillsammans.
Jag har stått här och vänt och vridit på varenda möjlighet, väntat och försökt tänka att jag skulle ge dig tiden, men du kom aldrig ut för att möta mig.
Jag har sträckt ut mina händer, min famn, vad mer skulle jag egentligen kunna göra för dig?
Du har på sistone tagit min hand, tankat energin som jag givit men sedan gått din väg igen, precis alldeles innan jag skulle ta modet till mig och berätta att jag kommit i land efter att ha kapsejsat och varit här en tid och faktiskt lyckats med att bygga mig någonting.
Jag ville så gärna berätta att jag är annorlunda nu, men att mina känslor finns kvar, men det var som att du bara kom förbi, som att försäkra dig om att jag stod upp, så att jag skulle orka att du gav dig av.

1 år har gått nu Mr J. I över 1 år har jag varit så kär i dig.

Profile picture for user Dee

Besten är kopplad och ordningen återställd ??⭐️

Jag vilade tryggt på mina punkter men uppenbarligen sjönk samtalet in förra veckan, nu blir jag hälsad på och någon man kan ta ögonkontakt när man pratar med igen.
Och hittills har jag fått vara i fred på en armslängds avstånd.

Work is good at the moment ☀️
Tusen tack för omtanken!

Profile picture for user Dee

I helgen var jag bjuden på en fest. Fester är rariteter i Dee´s liv, månne det vara för att hon var som en böld i arslet under sin aktiva period och ingen orkade med fyllo-Dee på fest?
Oklart. (Eller? Haha!)
Det som var mindre oklart var i alla fall min ångest inför denna fest.
Det är jobbigt att hamna i nya grupper där man ska försöka vara social. Det är typ jobbigt att vara påtvingat social.
På jobbet spelar jag min roll och är mer än gärna den som inleder konversationen med kunden men när jag inte riktigt har en tilltänkt roll att agera i utan måste freestyla, dvs vara mig själv i en grupp med helt nya okända ansikten, blir det lite jobbigt.
Jag låg i sängen hela lördagen nästan och våndades - helt sjukt egentligen!
I Dee´s tidigare liv hade hon tänkt "fan va najs, bäst att korka upp lagom till frukost, idag är det helt okej med dagsfylla, ikväll slår vi klackarna i taket och styr den här festen till en högre dimension!"
Jag vet inte vad som oroade mig mest, jag tror det var att behöva passa in och känna att man skulle bli omtyckt och att vara den jag är, men indirekt så styrde min hjärna om dessa tankar till att jag var orolig för att jag skulle få ett sug eller säga nått spydigt mot de som förtärde alkohol. Varför jag i hela friden skulle säga något spydigt mot någon som drack alkohol på en fest låter helt ologiskt, men det var väl så min hjärna valde att styra mina oroliga tankar.
Jag åkte dit i alla fall och satt ganska tyst första två timmarna tills jag kände hur jag började skratta med i konversationerna och började slappna av.
Jag satt hela kvällen och studerade hur det dracks sofistikerat och städat och iaktog med stora ögon hur normala människor hanterar alkoholen.
Magiskt att se!
Vid något tillfälle blev jag så imponerade och så inspirerad av hur normala människor hanterade alkoholen så att när det vita vinet, väl kylt, skickades laget runt plötsligt tänkte "Åh, vad jag önskar att jag kunde få dricka ett enda glas av det här och se lika vuxen och sofistikerad ut som dessa tjejer gör!" tog flaskan när den kom passad till mig, stannade upp i rörelsen, tittade på flaskan och tänkte sedan tyst för mig själv "Dee, du kan inte ta första glaset, du kan aldrig mer ta ett enda glas vin" och vände mig till min borsgranne och frågade "Påfyllning?", log, tog av korken och hällde upp i hennes glas, skruvade på korken och gav flaskan vidare och hade en riktigt trevlig kväll.
En kväll som annars skulle ha slutat med att jag troligtvis sagt många förolämpande saker, kanske startat en argumentation med någon, druckit mig så packad att jag inte kunde gå rakt till toan, sluddrat och slutligen kanske gråtit pga att jag känt mig så misslyckad på vägen hem, spytt på nattbussen ut till mina föräldrar som jag skulle sova hos efter festen pga att jag druckit för mycket i kombo med att jag lätt blir åksjuk och gått och lagt mig med kläderna på och vaknat med jordens ångest.

Fan Dee, jag är sjukt stolt över dig!

Profile picture for user Dee

Jag har varit rätt tålig, försökt att alltid vara den som lyssnat av hur du mått och på senaste tiden även förstått en hel del om att det pendlar från dag till dag i hur du mår.
Jag förstår det. Men samtidigt så knyter jag handen i fickan och mumlar för mig själv att jag ibland tycker det är fucking jävla själviskt.
Jag förstår ingenting av vad du vill, vad du inte vill, hur du ser på mig, hur du ser på vår relation, om du hoppas eller om du inte gör det.
Om du lika gärna kan vara utan mig.

Det sårar mig att det är av och på, fram och tillbaka, hit och dit, långa ömsinta kramar som blir förbytta till avsked andra dagar där du bara reser på dig och inte ens tittar på mig utan bara går din väg.
Det i kombination av att du kan stå och hålla om mig länge när vi skiljs åt och förmedla en känsla i kramen, gör att jag inte förstår någonting.

Nu har jag varit hemma bland snorpapper och netflix ett par dagar och min saknad och längtan efter Mr J har blivit större. Jag bestämde mig för att bjuda över honom på en kaffe i snorpapperspalatset senare i veckan när jag förhoppningsvis är lite mer på fötterna än idag. Det har ändå trots allt känts ganska bra, vi har setts upp till 3 gånger i veckan och druckit en kaffe på jobbet. Under tiden vi setts dessa veckor har jag kommit något på spåret som jag noterat angående hans PTSD vilket har tryggat mig avsevärt i att det måste få ta tid att vinna tillbaka honom. Och att jag inte ska bli sårad, jag kan inte göra så mycket mer än det jag redan gör, bara vara jag.

Meddelande.
- Hej! Hur har du det? Hur mår du?
- Bra.
- ... okej :)

Det var allt jag fick ur min konversation med honom idag. Jag blev så förbaskat irriterad.
BRY DIG! Bry dig tillbaka!
Trampa inte på mig.
Det blir en sån jävla kontrast från att ha legat hemma i några dagar i sängen och grubblat och funderat på hur jag ska berätta för honom att jag har en beroendesjukdom och att det var den som ställde till det för mig i min relation med honom i vintras, och att jag vill få det sagt, att jag är kär i honom, till att inte ens få en fråga tillbaka om hur jag mår.

Han vinner inte direkt mark hos mig såhär. Jag vet inte, jag kan nog inte slå så mycket mer knut på mig själv, jag försöker verkligen..

Profile picture for user Dee

300 dagar idag. Förr klarade jag inte en enda minut.
Mitt missbruk hade dödat mig, helt solklart, om jag fortsatt i den takten jag höll då.

År 2015: En veckas nykterhet. Jag hade kul.
År 2016: 10 dagars nykterhet. Påtvingad av en jävla terapeut som påstod att jag hade problem med alkoholen. Jag klarade 10 dagar och korkade upp igen, lättad av att inte ha något problem. När jag korkade upp fortsatte jag där jag slutade, vilket bevisar att sjukdomen är progressiv. Jag minns att jag drack igen de 10 dagarna under 2 kvällar.
År 2017: 0 nyktra dagar.
År 2018 fram tills 8/12: 0 nyktra dagar, påbörjade återställare och fortsatte mitt drickande under hela dagarna. Oavsett vad jag gjorde. Jag minns att jag tänkte att jag inte fungerade utan alkohol och att jag strävade efter att kunna få livet att funka, full.

Just nu går jag runt och funderar på vad det är som gör att vissa klarar utav att vara nykter och andra inte.
Jag tror den största byggstenen i ett nyktert liv är sjukdomsinsikt.
Och en stor respekt för hur sjukdomen fungerar samt att det är just en sjukdom.
Den andra byggstenen jag tror håller mitt hus är värdet av att vara nykter. Har man varit nere och krälat på botten och inte fått luft tillräckligt länge finns ett värde i att ha kravlat sig upp på stranden igen.
Den tredje byggstenen är det sociala kontaktnätet. Att våga berätta. Sånt som folk i ens omgivning troligtvis redan vet om fast man tror att man mörkat så jävla bra.

Jag träffade en person för ett tag sen som jag haft kontakt med på insta, vi tog en kaffe och snackade förra veckan. Jag vågade inte riktigt hoppas på att personen skulle vara sjuk i samma sjukdom som mig, men skulle det vara så vore det ju en lyckoträff eftersom jag gärna vill omge mig av fler personer som delar min sjukdom, där man kan vara ärlig med vad man upplevt tillsammans med sjukdomen men ändå mötas av respekt och förståelse - sånt en nykter person aldrig någonsin kan ge fullt och fint, även om jag känner att de vännerna jag har stöttar mig och är solidariskt nyktra ihop med mig när vi ses.
Det visade sig att det var så att personen också bar på sjukdomen, men att personens sjukdomsbild såg lite annorlunda ut, men att personen ändå vill försöka leva nykter.
Det var ändå något som tog emot och fick mig att hålla distansen till personen under mötet, och det var just de där orden om att "jag har ju varit nykter länge nu och det är ju inge svårt, ibland undrar jag om det är jag som förstorar upp mina problem. Jag har nog egentligen inga problem med alkoholen."

Sjukdomsinsikten var det ja.
Jag är jävligt glad att ha den. Ibland har jag tänkt att det kanske inte är så farligt. Jag har ju klarat alla dessa dagar, och har det egentligen varit så mycket strid?
Nä, egentligen inte. Jag kapitulerade den 8/12 2018. Jag kapitulerade en gång till under vårt IRL-möte med alkoholhjälpen. Sen dess känner jag bara en enorm tacksamhet och ödmjukhet inför min nykterhet, därav har min väg inte varit sådär supersnårig nykter. Jag har inte behövt machetes för att ta mig runt öns vegetation jag hamnat på, och jag har inte behövt använda mitt armborst för att försvara mig. På den här ön finns bara växtätare. Och så jag.
"Det kanske inte är så farligt Dee..?" Jo. Det är förjävla farligt. Tappa aldrig fokuset.
Aldrig första glaset.
Jag har så många gånger funderat på hur det skulle bli om jag skulle börja dricka igen. Om jag skulle bestämma mig för att dricka till fest eller speciella högtider som normala människor dricker. Jag vet ju hur det skulle sluta.
Sjukdomen är och förblir latent vilande i min kropp, och den skulle slå till med våldsam kraft om jag någonsin tillåter den att ta plats i min kropp igen.
Och det vill jag aldrig mer att den gör.

Jag är så in åt helvete tacksam och stolt över dig Dee.
Vilken jävla pang-tjej du är en riktigt tuff brud i lyxförpackning som vet mer om livet än de flesta andra runt omkring dig.
Mod och styrka!

Profile picture for user Adde

vilken härlig läsning !!!! Tack så hemskt mycket för dagens bästa !!

Och det där med att vara reserverad mot folk som har sjukdomen men inte har insikten känner jag så väl igen !! Tilliten saknas !!
Jag känner samma sak när folk jag möter är på väg in i ett återfall och jag inte kan nå fram med min varning, de har redan bestämt sig. Nu har jag lärt mig vad som ger mig vibbarna och det är små lögner/omskrivningar över grejer som är helt obetydliga , saker som inte behöver nämnas i sammanhanget men ändå dyker de upp. Återigen : Tilliten saknas.

Grattis till dina vita dagar !!

Kram !!

Profile picture for user Dee

Tack så mycket för dina stora och fina ord - det värmer!

Sjukt skönt att höra någon annan som kan styrka det jag känner!
Tack!

Stor kram Adde! ?

Profile picture for user Talien

"Jag strävade efter att kunna få livet att funka, full" ???
Japp, jag med... Då är man sjuk, utan tvekan. Jag är så glad att jag förstått det, att veta om det tror det kommer hjälpa mig mycket längs vägen!
Inspirerande och hoppingivande läsning för mig, på dag 47..
Tack ?

Profile picture for user Dee

Japp, då är man lite sjuk...
Jag kan inte förstå sådär i efterhand hur det gick till. Livet liksom. Men det gick. Tills det brakade.
På nått vis är jag jävligt tacksam att jag inte är född periodare utan fullblodsalkis. Att det är allt eller inget liksom. Det gör nog det hela så mycket enklare att acceptera att man är sjuk, man hinner liksom inte släta över perioderna med nyktra perioder där man distanserar sig till problemet.

Dag 47 är starkt jobbat, hur gör du för att hålla dig nykter?
Jag tog faktiskt hjälp av alkoholhjälpens program där man kunde va anonym.
Det är första gången jag ger nykterheten en ärlig chans, glad att ha fått se så mycket fördelar utan återfall emellan.
Tacksam för det!

Profile picture for user Helmer

Hej, gått i terapi totalt i 4 år= KBT och psykodynamisk terapi(PDT). Blivit utredd för ADHD, ADD, DCD och biopolär sjukdom och har inga av dessa diagnoser.Har varit på berondecentrum under 6 månader(ej inlagd) men under behandling. Har ätit antidepressiv medicin. Vad vill jag säga med denna information? Jo att jag provat en hel del för att bli nykter. Min sambo var med om en stor olycka för 10 år sedan och är sen dess förlamad, jag fick hjälpa till med allt. Folk slutade ringa och ingen fanns fär för oss, för vem vill umgås med sjuka människor...? Tog nästan kål på mig kan jag säga. Sen fick min mor svår bukcancer, som hon överlevde mot alla odds, men hon har varit så dålig, att jag fått hjälpa henne också i flera år. Samtal, alla dess samtal.....till sjukvård, hemtjänst, myndigheter, rehabcenters mm. Vet att många har det lika jobbigt och dom kanske kan hantera sin ångest utan sprit, men det kan inte jag..Jag vet att dricka är ens eget val och för en människa som inte har alkoholproblem eller svår ångest, så är det jäkligt lätt att säga. Nu håller jag på att dricka mig fördärvad och det hjälper ju varken min sambo eller mor, ja ingen. Konstigt nog hade jag 6 månaders nykterhet under både 2017 och 2018 utan medicinering. Men när ångesten vtider om kniven i ditt bröst och man kan fly några timmar, så blir det tyvärr ett alternativ.
Tack för ordet

Profile picture for user Dee

Att dricka alkohol är bara ett symptom på något annat bakomliggande, precis som du berättar.
För min egen del utvecklade jag sjukdomen delvis pga att jag har gener nära i släkten på båda föräldrarnas sida, sen många år av fysisk och psykisk mobbning i högstadiet som ledde till att jag tappade vem jag var och kände att det blev jobbigt i sociala sammanhang pga att jag inte kunde spelreglerna efter att ha levt länge isolerad och inte umgåtts med folk alls.
Att hitta alkoholen gjorde delvis mig till en mer utåtriktad person, men dövade också mycket av den ångest och sociala rädslan jag hade.
Senare kom den också att spela roll i att kunna slappna av, att kunna sova, att belöna mig själv med, tills dess att den blev lite för mycket belöning och man mådde skit dagen efter och behövde ta återställare och så var den riktiga cirkusen igång. Jag jobbade under min aktiva period nära 60-70 timmar per vecka, drev eget och var omåttligt populär i det jag gjorde, vilket hela tiden ökade kraven och prestationsångesten. Det dövade jag innan jag skulle upp och leverera med... just det, en liten jäkel.
Sen har det även spätts på utav min kollega som också har problem och är aktiv alkoholist, med att när vi drack tillsammans så kunde vi normalisera våra alkoholvanor nått så extremt.
Många pinnar i elden ledde till en rejäl brass helt enkelt.

Det låter som att du har det skittufft och jag önskar att jag kunde ta en del av bördan och bära åt dig.
Att dricka alkohol på ångesten skapar kemiska reaktioner i hjärnan, trust me, i know, vilket ger mer ångest och kan ge ihållande ångest längre än vad vi tror. Så var det för mig. Jag drack för att dämpa men fick bara mer ångest av alkoholen.
Finns där kanske någon som kan hjälpa dig till att få bukt med ångesten? Medicinering? Något att sova på?
Jag vet att det låter banalt och som en droppe i havet men det kan ju va en början.

Ta hand om dig och tusen tack för din delning ?

Profile picture for user Helmer

Som svar på av Helmer

Tack Dee för din kommentar. Det var snällt. Ja förmodligen är det genetiskt. Har inte haft riktiga missbrukare i min familj, varken med droger eller alkohol. Däremot finns det psykisk ohälsa på ena sidan av familjen. Men när livet vänder i 360 grader, så är det svårt. Vet även att dricka alkohol kanske får en att må bättte för stunden med ångest. Sen mår man sämre, mkt sämre. 2-3 dagar senare först börjar man må bättre.
Ha en trevlig helg

Profile picture for user Talien

Jag är också glad av att vara fullblodsalkis ?.. på nåt vis är det lite: "when you see it, you can not unsee it"
Jag kan inte romantisera alkoholen eller tro att jag kan dricka lite.

Jag har försökt att hitta lösningar för att bli lycklig, i tron att mitt missbruk då skulle minska ner till ett normaldrickande. För helt nykter har jag då tidigare inte haft avsikt till. Det här är första gången jag försöker mig på nykterhet, för att kunna bli lycklig. En rätt häftig skillnad som jag drivs av!

Jag hittar inspiration i er alla här som kommit längre än mig, det ger mig hopp ?

Profile picture for user Crna macka

Det är faktiskt så enkelt. Sluta dricka, ta aldrig det första glaset. Om det finns andra bakomliggande problem lös dom så gott det går UTAN alkohol.Tyck om dig själv för den du är, skit i vad andra tycker, ingen bryr sig egentligen.

Mvh

Profile picture for user Steffi63

I fredags först då förstod jag hur allvarligt det var med mina alkoholvanor. Jag var så alkoholförgiftad att jag inte kunde gå ur sängen, hjärtat galopperad, ångesten skrek i min kropp, kunde knappt ta mig till toaletten, kramper m.m. Värsta känslan jag har haft i hela mitt liv, trodde på allvar att jag skulle dö.
Lördagen något bättre, fortfarande problem med hålla mig upp längre stunder för hjärtat och andningen hängde liksom inte med. Började googla om man kan dö av kraftig bakfylla, det kunde man inte men av alkholförgiftning. Detta skrämde mig så in i helvete. Tänkte är det detta du vill? Ta dö på dig själv sakta men säkert. Kom fram till att det är nu eller aldrig jag måste ta tag i mitt liv.
Efter lite mer googlande hamnade jag här och började läsa era inlägg, framför allt Dee’s. Kunde inte sluta läsa, det var ju jag. Inte i allt men väldigt mycket i tankarna, känslorna, ångesten och det beteendet. Idag är det måndag och börjar må hyfsat bra. Första natten sen i torsdags som jag sovit bra.
En dag i taget och aldrig ta det första glaset ska bli mitt mantra på min resa mot mitt nya liv. Förstår att det kommer bli jävligt tufft och många utmaningar på vägen. Förmodligen mycket ångest, för mitt mående bottnar ju i det.

Tack för en fantastisk läsning på era inlägg.

Profile picture for user Dee

Först och främst vill jag bara säga att det är suveränt att du här här! Du ska va varmt välkommen!
För det andra så vill jag understryka hur glad och tacksam jag blir när jag hör att någon säger ”det där är ju jag” om det jag skriver om här, det är den finaste belöningen jag kan få nykter - att kunna hjälpa andra till tröst över att inte va ensam. För det är du inte.
Och för mig var det exakt lika dant innan jag själv började skriva, inläggen här var något som gjorde att jag insåg att jag faktiskt inte var ensam.

Min nyktra väg kantas just nu av en enorm tacksamhet, lite mer än vanligt.
Jag är så jävla glad att jag är en fri själ, jag är så tacksam att jag slagit mig fri och att jag kan få känna denna tacksamhet och ödmjukhet inför livet - som jag faktiskt valde.

Jag vet inte hur många gånger jag varit sådär illa däran som du beskrev det, det är många.
Tack för att du vågar dela med dig!

Hur ser dina tankar ut kring framtiden och alkoholen?

Stor kram,
Dee

Profile picture for user Steffi63

Som svar på av Dee

för framtiden ? men tiden lär ju visa mig vägen och jag får ta varje utmaning vart efter de kommer.

Jag har ångest men vet inte varför. Jag oroar mig först och främst över kommande resa som kommer ske mitten av december, reser till vietnam i fem veckor med min sambo.

Jag har så länge jag minns varit en beroende människa av olika slag. Fanatisk i mina val, mitt destruktiva liv, mina destruktiva relationer. Har svårt att hantera känslor, nervärderar mig själv, alltid en inre oro osv osv

Jag använde amfetamin i 20 års åldern, kom till en gräns och slutade tvärt.
Ersatte det med hasch, det pågick under 20 år, just för att komma ner. Slutade tvärt för 12 år sedan.
För 3 års sen slutade jag med cigaretter, slutade tvärt, ersatte det med nikotin tugggummi.
Slutade med nikotin tuggummi för 1,5 år sedan, samma sak där, slutade tvärt.

Alkoholen kom in i mitt liv för ca 8 år sedan och har sedan dess accelererat under de senaste åren.
Problemet började på allvar när jag tog den första återställaren. Gillade känslan att vara små lullig.
Det gick över till att ha glaset sidan om sängen så jag kunde ta en klunk eller två om jag skulle vakna under natten.
Efter det började jag smygdricker, gömma flaskor, dricka dagar i sträck.
Det blir bara mer och mer, värst blev det nu när jag åkte iväg med min syster på semester under en vecka.
Hon visste inte om mitt problem. Detta urartade givetvis och hon blev besviken,

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mitt dåliga beteende och mående. Känns som det bubblar i kroppen. Jag som aldrig tyckt om att skriva.

Din berättelse har fått mig att inse möjligheterna och valen jag kommer göra fram över.

Tack för din återkoppling ❤️

Profile picture for user Dee

Jag var också rädd för framtiden. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sluta dricka, eller klara av att vara nykter.
Jag stod inte ut med tanken på att vara nykter i någon form av socialt sammanhang, inte ens med mig själv tillslut. Det var fruktansvärt.
Saker som jag förut njöt utav att göra, blev saker jag inte alls klarade av att göra nykter.
Så jag förstår din rädsla.
För mig blev botten mycket värre än rädslan till sist, och det var först då jag kunde övervinna den, när jag slagit i botten. En supersvår grej att beskriva. Man bara vet att man är där.
Jag minns att jag tänkte: "Nu är jag verkligen nere i skiten och harvar, jag kommer fan inte längre ner, jag skulle kunna komma men då blir jag bostadslös och uteliggare. Jag dör hellre än att bli det, jag måste upp nu!"

Har du någon gång funderat på kemisk ångest?
Googla det, om du inte har funderat på det redan. För mig var det likadant som för dig. Jag hade ångest, jag vet att jag hade ångest pga att jag visste att jag hade ett missbruk, men jag hade även ångest som var utlöst utav att jag drack alkohol. En kemisk reaktion i hjärnan.
Ångesten jag hade efter att jag tog mig ur mitt missbruk klingade av sakta men säkert och idag har jag ångest, precis som alla normala människor har, den enda skillnaden är att den inte växer och växer från ett litet frö inombords, den kan komma, jag kan hantera den och framförallt så spär jag inte på den genom att tro att jag kan dricka bort skiten.

Det där med beroendepersonlighet har jag läst mycket om. Kanske jag har en släng av det själv.
Det är lätt, har jag märkt, att man ursäktar sitt felaktiga beteende med att tänka och säga att man är en beroendeperson. Ett beroende är bara ett symptom på att något grundläggande i ditt psykiska mående och välbefinnande är fel. För min egen del så har jag varit lyckligt lottad med att kunna se vad som är fel i min självbild och vad jag försökt dämpa med hjälp av alkohol, och det är beskrivet i ett av många inlägg i min tråd.

Jag känner precis igen mig exakt i det du skriver med vinet vid sängen och allt vad det beteendet medförde. Jag hade alltid med mig en petflaska med "loka crush päron" där jag hade mitt vita vin - det ser typ lika dant ut i färgen, som jag hade med mig vart jag än gick eller gjorde.
Jag kunde till exempel vara vaken upp till 20-22 timmar på dygnet bara för att om jag gick och la mig skulle jag inte få dricka vin och då, när jag slutade för att vila/sova, så visste jag att jag mådde 10 resor sämre än under pågående fylla. Det blev min ursäkt till att inte sova till exempel.

Hur känner du inför att din syster blev besviken på dig?
Har hon lyft vad hon såg/upplevde under resan med dig?
Är där andra personer i din närhet som sagt någonting?
Har du erkänt för någon?

Kanske det är bra att du börjar skriva hur mycket som helst om din bubbla. Få ner det på papper.

Kram,
Dee

Profile picture for user Dee

Jag grubblar ikväll. Känner mig låg och grubblar.
Hela min arbetssituation börjar kännas ohållbar. Tyvärr fungerar jag så sedan tidigare att jag inte riktigt är en människa som kan släta över saker och gå vidare om jag känner att jag har blivit sårad, oavsiktligt eller med avsikt.
Det kanske är en bra egenskap förresten, men jag hade önskat att jag föddes med lite mer diplomati och lättvindigt sinne.
Just nu är det en massa undersökningar på min arbetsplats som skapar en ganska stor konflikt i mitt huvud.
Frågor som man ska svara på där man ska vara "anonym" som det så fint sägs, vilket man inte alls är, i alla fall om man ska lyssna till sin inre skeptiker.
Jag har börjat fylla i enkäten och stötte på min inre konflikt ganska omgående i frågor som berör sexuella trakasserier och mobbning.
Min stolthet tvingar mig att fylla i det sanningsenligt, men min skeptiker säger att jag måste akta mig.
Vi är bara en handfull personer och majoriteten av de jag arbetar med är av det andra könet. Vilket troligtvis reducerar det till spårbart.
Frågor om chefen finns också med.
Jag klickar inte med min chef. Chefen har väl inte hanterat vissa saker korrekt och är mest intresserad av att resultaten skall vara goda siffermässigt. På papper.

Jag hör på min kropp att jag är ganska stressad för närvarande. Jag kommer ofta hem med kramper i magen vilket är spårbart till stress, min psoriasis har blommat ut igen efter att ha varit rätt lugn och det är fan i mej aldrig tyst i skallen. Och jag känner mig för närvarande rätt låg och omotiverad när det kommer till alla tankar kring arbetsveckor och arbetssituationen.
Jag är ändå glad att jag är så bra på att felsöka oroskänslorna i kroppen sen jag slutade dricka alkohol, istället för att dricka på känslan och spä på oron till ångest som spårar ur så småningom. Jag finner en tacksamhet och ro i mitt normala agerande och att jag fortfarande försöker sätta mig själv och mitt egna välbefinnande i centrum.
Jag har felsökt och när jag hittade felet (som ändå är väldigt tydligt) så började jag problemlösa. Jag ser egentligen ingen annan utväg än att frenetiskt söka nya jobb. Mycket pga att det som har hänt har hänt och jag tydligen är en långsint (?) jävel, men också för att jag känner mig klar och nöjd med det jag utforskat på min nuvarande arbetsplats.

Vill avrunda min dag med att fokusera på tacksamhet.
- Idag är jag tacksam för att jag ser och fokuserar på friheten i nykterheten.
- Idag är jag tacksam för att jag tagit mig i kragen och problemlöst, dvs sökt några nya jobb.
- Idag är jag tacksam för att jag kan hantera känslorna på ett adekvat sätt i min nykterhet.

Profile picture for user Steffi63

Som svar på av Dee

Jag pyton, ångerfull och taskig. Hon hörde av sig via sms på söndagen (vi kom hem på torsdagen) då släppte den värsta ångesten.

Hon menar att gjort är gjort, nu går vi vidare. Jag skulle vilja prata, helst göra om semestern utan sprit. Vilket inte kommer hända förstås. Jag har inte pratat med henne.

Vi är halvsystrar, samma pappa, vi skulle lära känna varandra mer på djupet. Och jag totalt flippar ut.

Pappa undrade hur det hade gått, han vet att jag druckit för mycket, men säger inget. Jag har det efter honom. Han har inte druckit på 30 år, kanske någon gång vid speciella tillfällen. Han har sagt många gånger att han är sugen på att köpa hem en flaska whiskey men vågar inte. Rädd för att falla tillbaka.

Min dotter ville ta avstånd från mig för några år sedan, jag var alltid full. Relationen är bra mellan oss men hon hatar att se mig dricka.

Att min sambo fortfarande står vid min sida är en gåta för mig. Jag har bettet mig så illa mot honom, sagt idiotiska saker, allt från att vi ska separera, till att jag ska ta livet av mig.

Inatt sov jag gott och känner att mina krafter är på väg tillbaka. Har varit och tränat idag. Ju piggar jag blir desto mer distans får jag till det som hände - igen. Har inte druckit en droppe alkohol på 6 dagar.

Profile picture for user Steffi63

Som svar på av Dee

Och du kämpar. Du är min - mentor - jag blir så peppad av ditt skrivande. Även när du dippar. Jag samma tankar och känslor gällande mitt jobb. Känner att vad jag än gör och säger är det ingen som förstår - så har det varit i hela mitt liv. Frustration, tycker chefen inkompeten, kollegor som är tröga, känner mig annorlunda. Du ska veta att det är aldrig tyst i mitt huvud heller, vänder och vrider på det mesta. Jag är en orolig själ, får ofta höra att jag är stressad vilket inte tycker att jag är. Blir så jävla irriterad.

Du är min inspiration här, jag följer dig och dina toppar och dalar. Tacksamhet är fint och vi ska vara tacksamma att vi har tagit vårt liv tillbaka. Du har kommit oerhört långt, jag står bara i startgropen just nu. Hoppas jag kommer i mål och är nöjd, glad och tacksam.

Kram bästa skrivare ???

Profile picture for user Sofia

Vad fint att du har hittat en inspirationskälla och mentor här (Dee) och grattis till 6 nyktra dagar! Du har tidigare tagit dig ur flera andra beroenden så du har med dig många goda erfarenheter av att klara av en stor förändring när du väl bestämmer dig, det är en väldig styrka. Det låter som att dina nära relationer har påverkats negativt av alkoholen och att du har goda chanser nu att göra en förändring som leder till bättre relationer med familj och vänner.

Vad härligt att du har kommit igång med att skriva här, fast du tidigare inte har tyckt om att skriva. Skriv gärna mer om allt du funderar på, låt det bubbla ut! Ett tips är att starta en egen tråd, som du kan ha som din egen dagbok och reflektionsplats, så blir det lättare för andra användare att följa dig och lättare för dig själv att gå tillbaka och läsa om din egen utveckling. Det kan verkligen ge mycket, att skriva regelbundet och sedan efter ett tag läsa igenom allt för att se vad som går framåt och se mönster i mående m.m.

Återigen, varmt välkommen hit!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Dee

"Fan Dee!
Jag är så glad och stolt över dig och att du lever sundare och bestämde dig för att bli nykter.
Tror att vår vänskap hade tagit slut om du inte blivit nykter.
Inte pga att du drack utan pga att du blev en annan person och var lite argare. Du är bäst <3"

Smset nådde mig när jag redan satt på bussen efter en lång och härlig promenad i skogen med den personen som känt mig allra längst i min bekantskapskrets.
Jag ville börja grina av tacksamhet.
Jag är så in åt helvete jävla tacksam.

Livet rullar på och jag har märkt att när jag börjar ge av min genuina vänskap, min genuina kärlek till mina vänner, börjar jag få det jag förut trodde var ouppnåeligt och enkom baserades på att jag inte presterat tillräckligt högt i vår vänskap.
Alla vapen, all rustning, har jag till syvende och sist lagt ner, och kvar står jag och ingenting blockerar den kärlek och vänskap jag har att ge.
Den är bara ren. För första gången på över 30 år är den ren.

Jag träffade en annan gammal vän här om dagen, han kom hem till mig och fikade. Jag tog mod till mig och besvarade hans fråga om vad som hänt annars i mitt liv med att "jag nyktrat till". Han själv har varit nykter i 19 år nu, något jag vetat och beundrat honom för sedan den dagen vi skakade hand för första gången.
19 år. Det är beundransvärt.
Vi satt länge hemma hos mig och drack en massa kaffe och pratade om nykterheten, och jag fick så många pusselbitar bekräftade angående mitt eget missbruk och min egen nykterhet. Jag känner på något vis att han kommer att spela en ganska stor och viktig roll framöver för mitt vidare liv som nykter. Som någon slags mentor typ. Jag är så enormt tacksam över att jag kommit ganska långt i min nyktra inre resa och förstod ganska tidigt in i nykterheten under tiden jag satt och plitade med alkoholhjälpens program, att jag aldrig mer kommer kunna dricka en droppe alkohol. Med den insikten finns inga argumentationer eller dumdristiga resonemang. Han bekräftade min tes med att säga att under hans dryga 19 åriga karriär som aktiv inom AA-rörelsen aldrig sett någon som är sjuk i vår sjukdom kunna bli "bota" och dricka som "normala människor" igen.

Tänk att alla dessa människor jag har runtomkring är så jävla förstående och solidariska och vill mig väl.
Det är helt sjukt - jag har aldrig kunnat tänkt att jag är värd det tidigare, och när jag var aktiv förstod jag att jag inte var värd det, men något stort har verkligen förändrat mig inombords, något som breder ut sig inuti mig och invaggar ett lugn och en tacksamhet och en tanke om att jag faktiskt visst är värd det.
Det är min belöning för att jag är nykter.
Det är mitt kvitto på att jag gjort ett rätt val.

Mod och styrka,
Dee

Profile picture for user Adde

att du får känna detta som tog mig över 1.5 år in i nykterheten att uppnå :-) Det är verkligen en omvälvande känsla !!!

Jag blir glad över att läsa om din nya erfarenhet !!!

Profile picture for user Adde

jag hade planer på att åka till blomsterfestivalen i Chiang Mai just i början av februari men det har kommit lite grejer i vägen som jag inte kan styra över och sen har de en sån grym luftförorening numera så jag som har astma drar mig lite för att utsätta mig för det. I dagsläget gäller andningsmask om man nödvändigtvis måste vara ute :((

Så ja, det lutar åt att vi ses !! Ser definitivt fram emot en kram utan tårar <3

Profile picture for user Dee

Vad är det för demoner som sitter på min axel och kraxar egentligen?
Flyg iväg, hos mig har ni ingenting att göra med era knarriga nedlåtande krax!
Kom inte till mig och väs i mitt öra om natten då jag inte kan sova, att jag är en jävla alkis som inte är pålitlig.
Att ryktet säkert kanske gått.
Sitt inte där på min axel och håna mig!
Visst är jag en jävla alkis, men jag skulle vilja påstå att jag är en förjävla torr en nuförtiden.

Om dagen talar jag förnuftigt med mig själv, men om natten kan jag stundom kapitulera, vältra mig i skam och skuld.
Nästan så jag har svårt att ta i skiten. Den som är min egen liksom.
Jag har tänkt så många gånger att allt det här kanske beror på att jag behöver komma ut ur mitt skrymsle och stå för allt jag sagt och gjort, men jag slår bort den tanken i samma sekund som den kommer till mig. Månne det inte bara vara en flyktig tanke som vidrör min kind, utan en tanke som kom med den demon som sitter på min axel och ständigt pickar med sin näbb mot min kind.

Kom inte till mig, era nedrans demoner - jag har kämpat hårt för att bli torr.
Och jag är så ärlig och sann jag någonsin kan vara, det var mödosamt att få min skrud att bli helt vit igen och inte lukta av surt gammalt vin.
Det ska världens alla osynliga gudar veta, precis som de förtrogna förstått runt omkring mig.

Profile picture for user Adde

så repeterar vi lite : " Jag har tänkt så många gånger att allt det här kanske beror på att jag behöver komma ut ur mitt skrymsle och stå för allt jag sagt och gjort,....."
Kan du försöka hitta nån irl som du kan häva ur dig dina tankar hos ? Nån med tystnadsplikt eller en "vanlig" person som inte tjattrar vid sidan om ?
Det är just det steg 5 hos AA handlar om.
Jag brukade tjata om tidigare här i forumet att bästa sättet att få sinnesro är att göra 3 saker :
1) Prata
2) Prata
3) Prata
Ryggsäcken måste tömmas och efter första gången så kommer det en väldigt avslappnande känsla och när nya saker kommer upp i skallen så repeterar man ovanstående. Jag vill inte skrämmas men det poppar upp nya skamfyllda grejer som man lyckats trycka undan i åratal efter ! Och det är så viktigt att man häver ur sig dem rätt så omgående.

Du gör allting så rätt så detta är bara en tidsfråga innan du är mogen nog för att ta steget framåt !

Sköt om dig !

Profile picture for user Dee

Det där va tryggt att höra.
Jag försöker prata så gott jag kan med min barndomskamrat jag träffar rätt regelbundet just nu, hon lyssnar och är förnuftig i sina råd men jag vågar inte berätta allt för henne. Hon får en förfinad version.
Jag försöker också berätta för min mamma, den andra personen jag pratar rätt öppet med, hon har fått den förfinade sanningen och varje gång vi pratar om alkoholen så kommer en extra krydda på moset, men sist kände jag att jag råkade berätta för mycket och skäms typ. Känner att jag måste låta henne smälta det.
Sen har jag min syster här inne som jag kan berätta allt för, den osköna sanningen, men även för henne skäms jag inför vissa bitar även fast jag inte behöver göra det.
Det är en sån hemskt känsla att känna skam. Blir typ helt spak bara av att skriva detta nu.

Jag ska försöka skaffa mig en terapeut som inte journalför mot sjukvården. Det är enda sättet för mig att vilja prata professionellt om detta.

Kram Adde, du är en klippa!

Profile picture for user Mirabelle G-S

Som svar på av Dee

Det är ju märkligt hur dessa negativa sinnesstämningar drabbar och löper amok nattetid... Månne det är ett bevis på att man tagit i för hårt och gjort sig övertrött dagtid? De psykologiska försvaren, som tex förnuftet rämnar... Det där att komma ut ur skrymslet och stå för allt... Näää jag tror inte på det här med självspäkelse inför publik. Var och en bär på sin egen hemliga synd. Varför ska just din skyltas med? Du är en bra människa, med en del misstag i bagaget, kanske till och med tack vare en del av de misstagen. Gott så. Krama om dig själv och beröm dig själv för resan du har gjort istället. Kram

Profile picture for user Adde

behöver inte vara religiös för att ta hjälp av en präst eller diakon som är kunnig i 12-stegsarbete. Och de journalför inget och har tystnadsplikt.

Profile picture for user Mirabelle G-S

Mitt inlägg var alltså en reflektion på att typ söka upp folk man tror sig ha felat mot och kräla i stoftet... Det var ett sådant scenario jag syftade på med självspäkning. Att gå till ett proffs och få hjälp att bearbeta sin ryggsäck och lätta på tyngden är en helt annan femma. Sunt.

Profile picture for user Dee

Det är mäktigt att känna den här känslan av lugn inombords. Jag vet inte vad jag ska kalla det riktigt.
Vissa säger sinnesro.
Jag vill bara kalla det för här och just nu.
Det är så sällan jag känner det där lugnet insåg jag ikväll när jag klev in på det där mötet, kanske jag egentligen aldrig har känt det, sorgligt nog.
Jag kan komma väldigt nära jag promenerar i skogen, eller när jag var med min älskade hund då hon fysiskt gick bredvid mig, men knappast ljust nu.
Mitt under en upptrappande konflikt som bara blir värre och värre på min arbetsplats - luften går så trögt att andas och mina tankar snurrar ständigt kring vart lösningen finns.
Men ikväll fick jag hela 30 minuter där jag totalt upplevde det där lugnet - jag vart helt uppslukad utav den där känslan som är så obekant för mig. Jag var varken påväg till något i tanken, eller från något, jag tänkte inte på min sjukdom (eller jo, det gjorde jag ju indirekt eftersom jag befann mig i ett rum med andra nyktra alkoholister förstås, haha) men det var bara så oerhört skönt att slippa detta jädra fokus på mig, mitt välmående och vad som fungerar för mig och bara lyssna på alla andra en stund.
Jag är så tacksam för det.
I det rummet, liksom i det här, är jag inte konstig på något sätt.
Jag satt tyst hela mötet och lyssnade.
Mötet varade 1 timme. I 30 minuter fick jag uppleva den mest behagliga känslan i min kropp jag snudd på aldrig har känt och tänkte att detta är "fanimej ett mirakel Dee!".
Jag tappade den där här och nukänslan när jag plötsligt började tänka på ordet "relatera".
"Just det, jag har hört att man alltid kan relatera till allas berättelser!"
Det blev nästintill en form av fixering följt av en besvikelse hos mig när jag desperat sökte mig själv i deras berättelser, men aldrig fann mig riktigt fullt och fint hela vägen ut.

Men såklart jag kanske inte kunde relatera till det riktigt när det var en majoritet som talade av män i övre medelåldern vars historia vittnade om en på pappret typisk alkoholist, en sån som de allra flesta som inte bär på sjukdomen tänker på när de hör ordet alkoholist.
Där satt jag, troligtvis yngst i rummet. Kvinna. Som skött mitt arbete till punkt och pricka och aldrig i hela mitt liv kommit försent till jobbet eller stannat hemma för att jag varit bakfull utan istället lyckats med det omöjliga. En karriär helt i fyllan.
Hur har det egentligen gått till?!
Fan, jag borde söka till Talang nästa år!

SÅ innerligt tacksam för den där känslan.
Underbart.

Profile picture for user Dee

Jag ska ut och äta ikväll med ”grannen i Beck” (hon som jag drack vin med i det tidigare livet) och ytterligare en gammal kollega.
Det ska bli supertrevligt, grannen i Beck är väldigt stöttande och hejar alltid med glada tillrop på över att jag är nykter - snacka om fantastisk! Vi har rätat upp vår relation märkbart och jag är så tacksam för vår nya, bättre, relation.
Att gå ut och vistas på den gamla puben där vi ibland blev rätt uppkäftiga mot varandra krävs ju en planering.
Min plan för kvällen är att unna mig nått extra gott att äta. Den inkluderar även meningen:
”Aldrig första glaset”
Så det var ganska enkelt att göra upp strategin to be honest. För min andra kollega som medföljer kommer mitt svar, om hon skulle fråga varför jag inte dricker, att jag undviker alkohol pga att jag insett att jag mår bättre och är mer ångestfri utan.

Men såklart, grannen i Beck är en supersocial varelse, och i förmiddags så smsade hon mig och frågade om inte vår fjärde gemensamma kollega skulle unna följa med.
Mitt svar var ”jag vet inte om jag känner för det, vad känner du inför det?” Jag antog att den fjärde kollegan frågat om hon fick joina oss.
Den fjärde kollegan är lite knepig. När jag pausade min firma så var hon så nyfiken och det var som att hon gottade sig lite i att en stjärna fallit och att det blev mer plats för henne på himlen att glänsa. Det var aldrig något ”oj, tråkigt att du lägger ner, hur mår du egentligen?”
Jag hade det i bakhuvudet och kände att jag inte riktigt orkade samla kraft till att förklara för ytterligare en person att jag skulle va nykter ikväll, därav mitt svar. En person som säkerligen i sitt tidigare liv har varit grävande journalist i skvallerpressen liksom. Hon är en sån som inte skulle nöja sig med mitt planerade svar utan ställa följdfrågor och vi känner inte varandra jättebra och jag vet sen tidigare då jag sett att hon skvallrat om andra på exempelvis nätet.
Det visade sig att den fjärde kollegan inte hade frågat utan grannen i Beck frågade mig först om jag ville att personen skulle komma med.
Efter mycket om och men gav jag med mig.
Grannen i Beck skulle kolla med den fjärde kollegan som faktiskt inte kunde komma med ikväll så jag slipper mobilisera om min plan.

Vad som är viktigt är att ha tydliga strategier för vad som kan vara triggande situationer eller relationer. Jag känner att jag i dagsläget gärna vill ha saker och ting planerat om jag ska vistas i alkoholhaltiga miljöer.

Profile picture for user Strulan65

Är lika mkt planerande att vara nykter, som att smygsupa. Nu ställer jag mitt hopp till kloka Adde som skall säga: Ta det lugnt tjejer det kommer att gå över, till slut är det ingen som frågar.
För jag blir rätt trött på att planera taktik och samtidigt vill jag ju kunna umgås med folk naturligt.
Så många kramar och ha en härlig kväll utan skvallerbyttan?
Kram Strulan ??❤️

Profile picture for user Dee

Det går alldeles utmärkt att va nykter och umgås med folk utan att planera sig blå.
Det enda man egentligen behöver planera är att aldrig ta det första glaset.
Inte sant?
Att ha ursäkter eller förklaringar är ju egentligen en parantes, en dag kommer jag kanske våga säga den egentliga anledningen, men ikväll fick jag inte ens frågan varför jag drack vatten.

Tacksamhet över mina relationer som börjar slå rot och hitta livsglädje!
Det är så skönt att kunna närvara helt och fullt, tidigare har jag varit i monolog med mitt glas, att det satt en människa där bredvid va bara för syns skull..

Mod och styrka,
Dee

Profile picture for user Dee

Jag vill verkligen att Du ska veta att jag vet att Du fick ta så jävla mycket då, förut.
Min inneboende sorg. Min euforiska lycka, mina pikar i glädje jag knappt själv kunde parera. Min själviskhet. Min slöja av nyckfullhet. Och mitt dårskap.
Allt det där, tillsammans med mina mörkaste mörkaste tankar.
Jag vill att Du ska veta att jag vet vad det kostade mig i efterhand. Vad det kostade Dig. Vad det kostade oss.
Jag vet det. Tro mig, jag om någon vet vad det har kostat.

Jag vill verkligen att Du ska veta hur förtvivlat jävla ledsen jag är för det.
Saknar Dig. Skäms inför Dig. Tycker om Dig. Vill Ditt bästa. Vill vara Din vän. Vill ge tillbaka det jag tog av Dig.
Jag vill att Du ska veta att jag vinner den här kampen varje dag. Även fast jag triumferande går som en segrare ur ringen varje kväll, så är jag den största förloraren när jag kommer till vår vänskap.
Jag förstår det. Tro mig, jag om någon förstår Dig.

Jag vill att Du ska veta att en del av mig känner att det inte är rättvist att jag förlorat Dig.
Orättvist. Mot Dig. Mot mig. Mot oss.
Älskade T, förlåt, jag vet inte vad jag kan göra för att få vara en del av Ditt liv igen!

Profile picture for user Magnum

Som svar på av Dee

Ibland måste vi förlåta oss själva för att vi varit sjuka eller helt enkelt för att vi inte visste bättre. Om vi ger oss själva lite tid så kan vi gottgöra det vi har ställt till med, men ge det tid.
Att känna ånger och en önskan att bli en bättre människa är en bra bit påväg.
Lycka till

Profile picture for user Dee

Jag har ganska sällan ångest nuförtiden - så skönt.
Ännu skönare är att kunna ha förmågan att oftast snurra ur ångestens medföljande spiral som snurrar till det lite för mig ibland. Det handlar om tankemönster jag har svårt att bryta helt enkelt.
Min ångest, som jag hade kroniskt i några år innan jag slutade dricka var mestadels kemisk har jag kommit fram till efter en tid in i nykterheten. Men den var också baserad på en hel del skam.
Tänk om någon konfronterade mig, på riktigt?
Inte bara hintade?
Mycket av den skammen försvann i samband med att jag började lägga mitt livspussel rätt. Så himla befriande!
Jag grubblar inte så mycket över alla fel och dumma grejer jag gjorde under dom åren som jag drack på daglig basis, för jag tänker att jag inte skulle orka vältra mig i den skammen som det innebar utan väljer att blicka framåt och vara stolt över att jag lyckats simma in till land och ta tag i mina problem innan någon annan tog tag i dom, åt mig.
Det är en bedrift i sig som jag tyst triumferande hurrar för varje morgon jag ser mig själv i spegeln.
Jag tänker mindre och mindre på min relation till alkoholen, men blir nästan dagligdags påmind av någon slags tanke som kommer över mig, hur glad jag är att jag är nykter och hur dåligt jag mådde när jag drack, jag tänker jätteofta den här tanken på att "det här hade jag aldrig orkat/kunnat/velat/upplevt när jag drack". Och jag känner tacksamhet. Och jävligt rik på en stor erfarenhet.

Nu på senaste tiden har jag vandrat tillsammans med Skam. Skam har börjat komma till mig nu när jag försöker sätta ihop de två liven jag levt och lever nu. Skam säger till mig att alla vet. Alla vet och alla pratar. Om mig. Och att jag bedöms som oduglig och opålitlig.
Skam pratar ner mig till någon slags spillra på två sekunder och jag får ångest utav det.
Alldeles nyss var Skam här och väste i mitt öra att det kontrakt jag ska skriva på så småningom dröjer och kommer utebli för ingen vill ha en jävla alkis runt sig.
Jag har sätt att konfrontera känslan inombords på.
1. Högst troligt är att ingen snackat runt - folk är så självupptagna nuförtiden, så självcentrerade, så att om det blivit en snackis så har det dött ut nu.
2. Låt dom snacka då, men låt mig också få chans att förklara i så fall.
3. Om de snackat, så säger det så mycket om dom som pratat själva - alla såg hur jag kämpade och hur dåligt jag mådde.
4. Jag skrev det här inlägget för att släppa på ventilen.

Mod och styrka och fuck Skam,
Dee

Profile picture for user Dee

Jag är iväg i helgen på aktiviteter. Det har minst sagt varit till att kryssa sig fram alkoholens slagfält!
Frestelserna har inte passerat mig obemärkt förbi denna lördag.
Grannen i Beck (min dryckeskompanjon) är med mig på aktiviteterna denna helg, vi är på ett hotell tillsammans med en stor grupp människor. Det brukar bli en del fest när vi alla ses, och vanligtvis brukar jag se till att bo kvar över natten och ha med mig en dunk med vin som jag och Grannen i Beck delar på under kvällen.
Redan imorse märkte jag att mina tankar fokuserade rätt mycket på förra årets aktivitet när vi alla träffades senast, och mindes hur jag redan på morgonen hade startat dagen med en återställare och var rätt sur och grinig när jag kom fram till hotellet.
Anledningen? Jag var sur och grinig över att hela min tillvaro kretsade kring tankarna på när jag kunde få fortsätta dricka alkohol, och att jag blev irriterad över det faktum att jag inte skulle kunna göra det på ett par timmar. (Jag vet, det är så hemskt fast ändå skrattar jag åt mitt eget beteende som var så sorgligt!)
Jag reflekterade i bilen på vägen ut dit vi skulle över hur skönt det var att jag detta år hade full fokus på det som komma skulle, och att jag nykter ankom till eventet!
Stolt över mig själv och över min livs största förändring!
Jag hade sedan tidigare avböjt kvällens aktiviteter som innebär att vistas bland vindunkar, fulla människor och hets på att dricka, så jag hade tidigt sagt till att jag skulle hem efter den obligatoriska delen. Det erbjöds mig ett rum på hotellet, det har tjatats till höger och vänster från de andra i gruppen att jag skulle stanna ikväll - att det fanns vin så det räckte åt mig också (Jag har inte outat att jag är nykter alkoholist - jag är tydligen en rolig prick i det sällskapet som inte spottar i glaset fortfarande) men jag avböjde.
Innan lunch kom en i gruppen förbi med en påse som han stoppade i handen på mig för att tacka för att jag ställde upp tidigare och hjälpte honom med en grej. Innan jag visste ordet av så höll min hand i mitt absoluta favoritvin och jag reagerade blixtsnabbt utan att egentligen tänka mig för med att ropa "Nej!"
Haha! Det varit lite konstiga blickar på mig från de andra! Han ropar tillbaka:
- Jo! Slutdiskuterat! Det är du värd, tusen tack för att du hjälpte mig när jag satt i skiten!
Jag tittar ner på flaskan i min hand och diskussionen som startar i mitt huvud sätter jag snabbt punkt för och jag gick som på autopilot fram till Grannen i Beck och väste i hennes öra "Ta skiten, ta det, jag kan bara inte låta denna flaska följa med mig hem!" Självklart ställde Grannen i Beck upp och tog emot den.
Jag är nu hemma och pustar ut efter dagens frestelser och tjat från gruppen, och jag känner något slags sug.
Jag är inte sen på att välkomna suget, tvärt om utan jag tänkte istället skriva ner hur mitt sug ikväll ser ut:

Situationen är direkt kopplad till förväntan på att dricka så det är ju egentligen inte så konstigt att jag funderar på alkohol i samband med detta årliga event.
Personerna är också förknippade med alkohol som jag träffar där denna helg.
Jag upplever inte att jag är direkt sugen på alkohol, att dricka alkohol, utan ikväll känner jag mest att suget på något vis är kopplat direkt till den förväntan som är förknippad med helgen, vilket är lite märkligt, det är därför jag tänkte skriva ner situationen jag befunnit mig i idag. Jag tänker också att det var en mycket taktisk grej att faktiskt åka hem och inte ta det där hotellrummet som blivit över till mig om jag skulle ändrat mig.
Jag är tillräckligt stark för att säga nej, men i en normal situation, inte som denna - det är lite crazy den här helgen med det där gänget, lite för galet faktiskt.
Jag känner också att det var superbra av mig att kunna upptäcka en situation som jag inte riktigt reflekterat över så mycket förut, dvs hur jag ska lösa det med alkohol som ges som gåvor till mig. Jag så en mycket intressant triggerpunkt hos mig själv idag som jag noga för ner i min stora svarta bok om livet, för det är ju ingen ursäkt till att dricka bara för att någon sagt tack för hälpen med en vinflaska!

Starkt jobbat Dee!
Jo förresten, på frågan jag fick från snubben som stack flaskan i handen, som undrade varför jag inte ville ha den, svarade jag:
- Äsch, jag har slutat dricka vin, det känns så jävla ofräscht med alkohol nuförtiden!
Han godtog det utan följdfrågor.
Kom ihåg att vi är fräscha - vi torra alkoholister! Jävligt fräscha! ;-)