jag misstänker alkoholism?

16 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
utbränd
jag misstänker alkoholism?
utbränd
vad ska jag göra

Jag har just brutit upp från ett förhållande. Rationellt sett så var det nog ett klokt beslut men det känns så jobbigt och jag behöver någon som säger mig att jag har gjort rätt som avslutade det.

Jag är 37 år och han är 36år. Vi har varit bekanta i 5år men för ett år sen tog vi beslutet att ingå ett förhållande eftersom vi var attraherade av varandra och vi är båda i en fas av livet där vi känner att vi vill ha ett stabilt liv/förhållande. Det har var ett år av ..ja..allt.

Jag har jobbat hårt för min karriär och jag har ett jobb som kräver mycket. Samtidigt vill jag ett stabilt förhållande och familj om det känns rätt. Min partner visste från början om detta. Han erkände att han är en person som inte bryr sig mycket om sin karriär MEN att han gillar att festa och njuter av en god whiskey och vill stadga sig. Men jag fattade nog inte hela bilden och nu känns det som att jag ska gå sönder.

Hans liv är jobb måndag till fredag 9-5, efter 5 tar han sig ett glass whiskey för att koppla av (alternativt vodka eller flaska vin). På fredagar var det fest där han kom hem 3-4på morgonen, däckad, spyor över hela toaletten, och sen sov han av sig ruset till på söndag eftermiddag när det är dags att förbereda sig för veckan. Vi började bråka väldigt tidigt om detta eftersom min far var alkoholist och jag var psykiskt misshandlad som barn av honom. Min partners beteende triggade hemska fysiska minnen även om Han var ...glad full. Och ja vi gjorde slut efter 4 mån då jag inte kunde tänka mig att ha barn inom en sådan relation.

1 månad senare ringde killen upp mig desperat. Han berättade för mig att han att de fina märkes käderna och flotta klubb livet var bara teater. Han har försatt sig i skulder, och han kommer bli utkastad från lägenheten. Dessa skulder enligt honom kommer från studielån och sjukhus kostnader efter en stroke. Han hade endast 100 kr för mat för 3 veckor tills hans månads lön på 70 000 kommer. Ja 70 000 jag skojjar inte...min är hälften av det. Naturligtvis var inget av detta var hans fel etc. Han bad mig att hjälpa honom i en månad så att han kunde åtminstonde betala av en del av lånet. Han flyttade in i min etta, med muntligt kontrakt om att han skulle betala för värme el och mat tills han hittar eget. För min del, var det skönt att slippa vara ensam och jag frågade honom om alkoholen men han sa att han inte hade ett problem, att jag är för pryd och traumatiserad av min far. Att de flesta män dricker mycket mer än vad han gör....jag vet inte om detta är sant...

En månad blev 4 månader tillsammans. Hans story för arbetskompisar och familj var att han flyttat ihop med sin tjej. Vi var sambos och jag sa ingenting. Varannan helg var han däckad. För det mesta festade han själv hemma men ibland gick han ut- 1000-5000kr notan. Han drack dagligen och det var mitt fel för han var så uttråkad med att sitta hemma i min lägenhet och vänta på att jag skulle komma hem så vi kunde laga middag och ha sex. Jag var så tråkig under helger för jag ville veckohandla mat, och tvätta kläder...vilket han inte ville så han gav mig sina smutskläder och bad mig lämna honom till att sova ruset av sig ( det var naturlightvis inte för att han var påverkad utan att han jobbar så hårt dagligen och måste pendla till min lägenhet, mitt fel igen). Vi hade perioder av bra förhållande..men bråkade varje vecka.

Jag har mått så dåligt och jag har själv reagerat osunt. Att komma hem till en påverkad man var min mardröm ...han skulle berätta för mig hur smart han var, och hur hans hjärna är snabbar på att processa än någon annans...han talade om för mig att jag är en olycklig människa som inte har förmågan att bli lycklig, att jag är 37 år och barnlös och kommer förbli det eftersom jag jobbar så mycket. När vi bråkade sa jag själv elaka saker som att han inte beteer sig som en man och saknar ryggrad, och bara lämnar sin skit åt mig att fixa. Jag kastade saker runt omkring mig för jag blev så arg av att ingenting var hans fel eller hans ansvar. Jag är inte stolt över mina utbrott och jag skämdes över det nästa dag. Jag bad honom flytta ut men han vägrade, sen blev han snällare och vi fortsatte till det en kväll bara var nog för mig.

Han har nu ett andra hands kontrakt på ett rum in en lägenhet. Idiotskt nog hade jag fortfarande känslor för denna man. Han kom hem till mig på helgerna när han var nykter och tog sin smutstvätt med sig.

Två månader efter detta, har jag nu gjort slut på riktigt. Jag har bett honom komma och hämta sitt pass och ge mig mina hem nycklar tillbaks. Jag har sagt åt honom att han är alkoholist och behöver hjälp. Han påstår att han inga problem har, att det är mig det är fel på....att han kan få vilken kvinna som helst, vackrare och bättre än mig som tjänar mer....jag gråter för jag mår så illa av detta.

Han har flertals gånger skickat sms "du är inte den enda som är sårad av detta, och kan du swisha 100kr så jag har för mat den här helgen"

Förlåt för den här långa storyn. Jag behövde skriva av mig- jag har inte berättat det för någon, min familj bor långt borta och jag skäms att berätta. En stor del av mig vill ha ett förhållande, är trött på att vara ensam , vill tillbaks till detta sjuka för att känna tillhörighet men jag är så himla utbränd. Jag behöver vara stark och stå på mig den här helgen. Det är måste bli sista gången. Jag planerar att ta en taxi till hans bostad och kräva mina nycklar tillbaks.

Spinoza
Läs det du skrivit

och fundera på vilket råd du skulle ge någon annan som skrev det här.

Mitt råd är att klippa helt och blocka hans telefonsamtal. Du kan ju byta lås utan att behöva blanda in honom och skicka passet som ett rekommenderat brev.
INGEN är värd att bli behandlad så som han behandlar dig, du förtjänar så mycket bättre!

Styrkekramar Spinoza

Ansan64
Välkommen Utbränd

Tack för att du delar med dig av din historia. Den liknar många av våra historier. Min uppfattning är att det är inte ovanligt att vår syn om alkoholförbrukningen inte stämmer överens med den som dricker. Men det är ingen ursäkt utan det du upplever är din historia och du måste tänka på vad du mår bäst av. Visst är det svårt att se den vi älskar förstör så mycket både för sig själv och för sin omgivning. Hade det inte varit så, hade vi inte varit medberoende. Jag har fått rådet, och jobbar för att följa det, att lägga alkoholens verkningar i alkoholistens knä. Använder han sina pengar för att köpa alkohol, måste han ju ta konsekvenserna av detta ( inga pengar till mat, kläder etc).
Stå på dig, du tänker rätt. Lycka till!

utbränd
Tack för att du svarade. Det

Tack för att du svarade. Det är sååå fruktansvärt svårt. Jag bryr mig jättemycket om honom men jag brister inombords. Varje gång vi försöker prata vänder han på allt till att det är mitt fel och får mig att framstå som kontrollerande och att jag är sjuk och över reagerar. Al hans brister är små jämfört med mina och jag är den som inte har empati förmåga. jag har ont i magen av att jag vet att han kommer över inom par timmar för att hämta sina saker.

utbränd
Tack jag behöver verkligen

Tack jag behöver verkligen styrkekramen. Jag känner mig så svag just nu.

Jag kan inte byta lås eftersom han har både nycklar till fastigheten och min etta. Det kommer bli en dyr affär för mig så jag måste bita ihop.
Jag ringde honom nyss och bad om hans address, jag sa lugnt att om han inte hämtar sina saker kommer jag över med taxi , och det jag inte kan bära slänger jag.

han blev arg....och kommer hit om ett par timmar. Jag har sådan ångest.

InteMera
Du kommer klara det fint!

Du kommer klara det fint!
Du är en stark, vettig mänska som blivit intrasslad i en alkoholists/riskbrukares manipulation, han utnyttjar din empati för att få vad han vill (husrum när det passade honom, pengar när han behöver, nån som tvättar så han får sova istället...) och det du beskriver låter inte som kärlek. Det kommer ingenting gott på sikt ur det beteende han redan nu uppvisar om du väljer att fortsätta förhållandet och kanske skaffa barn. Han kommer fortfarande festa och ligga där och sova och du skulle då utöver dig själv ha barn att ta hand om, ensam fastän ni är två. Knappast den trygghet och det familjeliv du önskar med tanke på din bakgrund!

Försök fundera vad det är du vill ha tillbaka nu när han flyttat, kanske är det inte honom som person utan mer tvåsamheten, att inte vara ensam? Men det finns nog annorlunda män därute, såna som på riktigt vill ha ett parförhållande där man ör jömlik och lyhörd, inte där man blir nertryckt och utnyttjad.

Stå på dig, du vet innerst inne vad som är rätt för dig och det gör de praktiska sakerna lättare!

utbränd
Usch jag mår så illa och har

Usch jag mår så illa och har sådan ångest. Jag kan inte sluta skaka och gråta. Jag måste bara skriva för det finns ingen jag kan ringa och prata med. Han kom över till min lägenhet och låtsades som om ingenting hänt. Han var kvar in 4 h ...han drack en öl och en flaska vin oh tittade på tv och klagade på sin trötthet och huvudvärk. Han beställde en pizza. Jag bad honom sluta dricka därför att jag inte klarar av att han är otrevlig. Han fräste åt mig att sluta dricka kaffee för att det är samma sak....

Sen började han analysera min personlighet och började ta upp saker om att jag är en sådan olycklig person. Han sa att han vid flera tillfällen i vårt förhållande var rädd för att jag skulle bli våldsam. Han vet att jag var så ledsen när jag kom hem till en full och otrevlig karl och att jag slängde saker omkring mig bland annat hans cigarett paket, och en gång tog jag den halvfulla ölburken och jag bröt den i min hand för att han vägrade höra på mig. Jag skämdes så mycket för det efteråt. Nu tog han upp det igen...

Sen blev det värre, han började ta upp frågan om barn och jag var lugn hela den här diskussionen (även om det kändes som att jag vill ut ur min kropp och kunde knappt hålla tårarna). Han undrade när jag hade tänkt ha barn, det var något som var enormt viktigt för honom. Jag sa till honom att ett barn förtjänar föräldrar som är 100 % där och som kan försörja barnet. Det här året med honom, har jag fått fixa hans ekonomi. Jag har fått be honom att skjutsa mig till affären för att jag skulle kunna handla mat för oss båda och slippa släppa hem kassarna. För det mesta sover han ruset av sig. Om jag skulle bli gravid så skulle jag inte våga räkna med att han skulle ens klara av att skjutsa mig till förlossningen (ja jag sa det rakt ut). Han reste sig upp och blev arg, tog sitt pik och pack och började skrika elakheter. Sen sa han att han skulle komma på måndag för att hämta resten, jag svarade nej för att idag upphör jag att existera för dig. Han blev ännu argare...jag fick mina nycklar tillbaks och han krävde pengar för pizzan...på vägen ut skrek han att jag kunde ha talat om för honom att jag träffat någon annan , istället för att låta honom gå igenom så mycket skit för min skull...

jag har aldrig gått bakom ryggen på honom, faktum är att jag slutat träffa alla mina vänninor och även manliga kompisar för att han inte gillade dem, vad gör jag nu, jag klarar inte av att sova just nu...han har ringt mig men jag vill inte svara

Ansan64
Stå på dig

Vilket mod du har som kunde och orkade säga och göra allt det du gjorde. Du måste vara helt slut nu. Har du haft någon kontakt med sjukvården eller beroendemottagningen? Du skulle behöva någon som hjälper dig att sortera. Om du har möjlighet, så ”försvinn” någonstans ett pat dagar för att ladda om batterierna. Sköt om dig och ta vara på dig. Det är DITT liv och du bestämmer över hur du vill ha det. Gör något kul idag, söndag.

Spinoza
Jag är mitt inne

i en kris själv och har kanske inte så mycket att ge förutom en stor KRAM och ett bra gjort för att du stod på dig!!!

Adde
Du är

värd så mycket mer än en alkis som manipulerar dig !
Ditt liv, ditt mående, du måste tänka enbart på dig själv !! Han kommer aldrig att ändra sig så länge du kastar ut mjuka kuddar framför hon som han landar på. Det är så bekvämt med nån som slantar upp och tvättar :-(

Ta steget, bryt helt med honom, blockera telefonnummer, mail, messenger...allt.

Styrkekram till dig !!

Clara
Men lilla hjärtat <3

Du har gjort allting rätt, du har varit superstark och du är din egen hjälte. Du gav det här ett år, va? Vissa ger det ett helt liv, och det blir aldrig bättre. Det kommer att vara jobbigt nu ett tag, men sen kommer det att bli så himla mycket bättre. I sommar kommer du att vara glad igen! Ibland kommer du att längta efter närheten, men det där med att ha panik på vägen hem för att man inte vet vad som möter en, det behöver du aldrig mer känna.

Jag ger dig mitt bästa boktips: "Allt är bara bra, tack" av Moa Herngren. Finns på bibliotek (man får inte länka till bokhandlarsajter). Hon beskriver bland annat hur det är att ha en alkis med sig till förlossningen. Det blir...inte så bra. Heja dig som inte försatte dig i den situationen!

Stor, stor kram. Du är bäst!

Mik8
Lycka till!

Bra att du står på dig. Det är så svårt. Jag vet. Kram

utbränd
Jag är så oerhört tacksam för

Jag är så oerhört tacksam för att jag fann min väg hit till det här forumet. Jag har ingen kontakt med sjukvården, i det längsta trodde jag att vi skulle klara det som par , att om jag bara jobbade mer på vårt förhållande så att det skulle bli mindre jobbigt för honom så skulle han inte behöva dricka. Ni ska veta att alla era berättelser som ni delar med er och det stöd som finns här är var så viktigt för mig hela förra veckan och helgen. Jag läser återigen alla era stödjande kommentarer när jag saknar honom och när det känns bara skit känslomässigt, när funderingar kring förhastade beslut kommer smygande. För det är som ni säger, på något sätt är det en avgiftning för mig med....

Mitt sjuka förhållande har pågått i ett år och jag har inte kunnat bryta mig ut- jag har hotat med att det är över men sen försökt igen. Precis som många av er har berättat så förändras ens verklighetsbild med tiden för den personen man blir förälskad i, älskar finns stundtals och man lever för den tiden. Först så börjar man ljuga för sig själv med att det är normalt med whiskey varje kväll bara för att slippa tjafs. Sen börjar man ljuga för omgivningen om olika jobb uppdrag bara för man vill helst inte närvara tillsammans på fester, det blir enklare så....man behöver inte räkna glasen, känna oro över elakheter som han kommer häva ur sig (han är ju inte elak enligt honom, han är bara så smart och han vet mer än någon annan)...det är bara att torka upp spyorna på morgonen. Man städar undan alla problem och man hoppas att man får några smulor uppskattning tillbaks, ett tack är ok okså....och en dag vaknar man av att man inte klarar av mer lögner, utmattad och utbränd- ingen energi kvar längre för att ta hand om honom eller någon annan, självbevarelse driften blir det enda motivet, för annars går man under. Det sisnämda hände under helgen.

Jag har blockat honom från all sociala nätverk, mobilnummer. Jag försöker ta dag för dag... idag på jobbet försökte jag hålla mig så upptagen det bara gick bara för att inte springa in på toaletten och gråta. Ingen på jobbet har vetat om min situation för att jag skäms. Jag gick tillbaka till min fitness klass efter jobbet.. som jag slutade gå på för att slippa känna. Lägenheten känns tom...läser era kommentarer igen innan jag går och lägger mig

Stor Kram på er all där ute som har det tufft just nu.

Spinoza
Ja verkligen

Det här är en av mina livlinor just nu, så jag är också oerhört tacksam för alla berättelser och allt stöd här.

En stor kram till dig också!

Skrållan
Så modig

Du är så modig Utbränd. Jag har läst din berättelse och tycker att du varit så modig som nu bestämt dig. Förstår att du mår dåligt just nu, men du kommer säkert må bättre och bättre. När jag läser om ditt liv slås jag av vad din man hela tiden vänder allt mot dig. Att du gör fel, att det är ditt fel o.s.v. Det är ju så en alkoholist gör. Vänder skulden, så att han ska känna mindre skuld.
Hoppas du fortsätter skriva men att du även kan berätta för någon i ditt liv, som du har förtroende för . Det gjorde jag, och det lättade otroligt. Du har ju ingen skuld i det som sker, det har ju han som dricker.
Stryrkekramar till dig