Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Vändningen

Kloka ord och välformulerad skrift också, det gillas! Otroligt tänkvärt avslut på din text där... viljan att "vara som alla andra" kan ju få oerhört stora negativa konsekvenser om alkoholen går till överstyr. Välkommen till forumet och styrkekram till dig för att du satt ner foten!

myrkotten

Hej nyckelpigan, du säger att du har en fantastisk man och barn, ändå dricker du för mycket, och det låter som det beror på din uppväxt. Den viktigaste personen i mitt liv är mitt barn, jag vill inte att hen ska ta efter mitt beteende. Jag vill att hen ska bli en harmonisk och livsbejakande person. Tänk om hen uppnår allt hen vill men ändå dricker för mycket bara för att hen växte upp med en full morsa. Jag har börjat leka med tanken att jag nu efter knappa tre vita veckor (minus midsommarafton) kan kanske dricka lite med måtta. Så korkat men ändå. Är det en magisk gräns efter 2-3 veckors uppehåll som gör att man lurar sig själv? När jag läst här på forumet tycker jag mig skönja detta mönster att man tror sig kunna dricka måttligt när den första abstinens perioden lagt sig. Nåväl jag får se hur jag gör, ska i alla fall vara nykter ett par veckor till innan jag vågar chansa. Jag ska och måste förändra mitt drickande för mitt barns skull. Har varit arg och sur de senaste veckorna, får så dåligt samvete, måste fokusera på målet, att ge mitt barn en nykter förebild. Kramisar myrkotten

Nyckelpigan

Tack för dina ord och grattis till 3 v - starkt jobbat! Jag tror alltid de där tankarna om att man ska kunna dricka måttligt igen finns längst in, man köpslår med sig själv och ibland gör det det. Problemet är de gångerna de inte gör det och den ångesten det skapar hos dem runt om oss... Liksom vi inte vet så vet inte vi heller när det går överstyr... Och de är helt maktlösa och utlämnade. Jag vet hur det känns och jag måste ta in hur illa jag gjort mina nära... Jag vet att jag snart kommer att börja köpslå med mig själv... Därför gör jag som jag läst vissa andra gör här - de sätter en tidsgräns (3 mån, ett år). Detta är bara en mental krycka, jag vet längst inne att jag inte kommer att kunna dricka igen men när alla tankar på alla situationer jag kommer att ställas inför där alkohol är en så stor del blir övermäktiga stryker jag orden "aldrig mer" och tänker på idag. Sen tänker jag på ångesten jag känner efteråt, den som jag tidigare bara svepte under mattan... Jag försöker behålla den precis under ytan så jag inte ska förledas att tro att det är "ingen fara". Jag vet inte hur jag ska hitta ur detta men jag läser här och det känns bra. Här blir man inte nedtryckt, här får man vara och här får man stöd... Något jag förtvivlat behöver just nu. Jag känner mig mindre ensam här. Kram

myrkotten

Har varit i en flerårig dvala och ska nu försöka ta tag i mitt liv. Påminner mig att folk tyckt jag varit lite annorlunda och konstig prick. Själv har jag ansett att jag är en Svensson personifierad. Jag är lite smått rädd att dela mina tankar här då jag fått för mig att jag uttrycker mig plumpt. Själv är jag nog känslig och skör och vill därför inte stötta mig med ngn. Jag vet att jag inte vill ngn människa illa(förutom en som bekräftar regeln), att jag genuint önskar mina medmänniskor väl.
Nu när jag kom hem efter att ha handlat mat (bredvid Systembolaget), packade upp maten och vände mig om för att slå i ett glas vin, men boxen var inte med hem. Klassisk betingning om något, likt man sätter nyckeln i ytterdörren så blir man kissnödig. Tittade i kalendern när jag kan tänkas vara barnledig härnäst, ska jag slå på stort då och bryta mitt nya nyktra mönster, drar lite pillemariskt på smilbanden vid tanken. Men ikväll är det vatten som gäller.//myrkotten

drickerensam

Hej Myrkotten,
Och välkommen hit!

Det där med 3 veckor... det kommer igen när man försöker sluta snusa, man pratar om 3 dagar, 3 veckor, osv, kanske är det något i vår hjärna som kopplar om och börjar försöka lura sig själv efter viss längd? vad vet jag, men det kan vara bra veta just när tankarna kommer. Jag är - också - en långvarig snusare - och har haft perioder av uppehåll, vilka nästan alla slutat med när jag stått i Coop-kön, "bara en dosa, det vore väl gott" och *BOOOM* så är jag fast. Nu låter jag snuset vara, och annat också, detta är det som måste hanteras - alltså A.

Nyckelpigan

Ja, jag har lurat mig själv förr, höll upp hela sommaren men genomled den för att kunna dricka normalt sen... Och hur gick det? Inget vidare, uppenbarligen. Jag kan fortfarande inte tänka mig hur det kommer att bli i alla sociala sammanhang, det har bara gått två dagar, skillnaden idag är dock att jag funderat på hur jag ska lägga upp mina "ursäkter" (känns fortfarande så) för att inte dricka istället för hur jag ska lyckas övertyga min man om att det är okej om jag bara dricker ETT glas.... Bara det är en skillnad. Just nu får jag kanske nöja mig med att JAG vet att något har hänt inom mig. På något sätt måste jag hitta styrkan att ge detta tid och hoppas att jag orkar känna mig ensam tills andra ser att jag menar allvar. Jag skäms fortfarande så och vill inte vara annorlunda och utanför. Det är skönt att läsa andras tankar här eftersom det speglar mitt inre. Någon annan förstår. Jag är inte galen och ensam. Jag har inte hamnat här för att jag ville det men jag måste börja göra andra val. Kram

Nyckelpigan

Idag har det gått en vecka sedan senaste (sista) härdsmältan som fick mig att registrera mig här. Jag har varit väldigt trött och kunnat sova men inte idag, idag kom ångesten och grubblerierna tillbaka (som har hållit sig dagtid den senaste veckan). Jag har försökt njuta av semestern med familjen, läst och försökt hitta tillbaka till den som är jag, den som är värd att rädda. När man ställt till det så där och befinner sig nere på botten av glaset fyllt av skam och skuld måste man försöka peppa sig till att långsamt klättra upp några steg, bit för bit släppa in information om vad som hänt och vad man ställt till med för att inte slå undan benen på sig själv helt och åter ramla tillbaka i det destruktiva beteendet.
Jag hade säkert kunnat dricka vin varje dag om jag hade befunnit mig i en miljö som tillät det, men så är det inte nu eftersom min man sedan länge har koll på mig och därför är det inte abstinens (kroppslig) jag har slagits med utan mer psykisk och försök att förstå hur hjärnan funkar. Ju mer jag tänker desto mer inser jag hur sjukt det är, hur mycket jag har förlorat kontrollen... och det skrämmer mig. Jag har två barn som inte ska behöva uppleva detta, speciellt inte när jag så väl vet vad det innebär att vara ett sådant barn.
Jag kan dricka ett glas vid tillfällen, ibland funkar en fest, ibland funkar saker men det blir längre mellan gångerna. Om det finns en BiB finns det stor risk att det spårar ur (vi har aldrig det hemma mer)... det är som om något klickar till i hjärnan, rationellt kan jag inte längre förklara det och det är väl det som är skrämmande. Vid det senaste tillfället hade jag lovat dyrt (det var extra viktigt för min man då det var honom vi firade), jag skulle bara dricka alkoholfritt, hade köpt hem det och min inställning var helt klar, det fanns inte på kartan att jag skulle dricka och förstöra för min man... men tydligen gjorde det det. Jag höll på mycket i köket eftersom vi bjöd på mat, vid något tillfälle klickade det till i hjärnan... det är fest och alla är glada, klart jag kan dricka ett glas också (det är ju bara min man som inte förstår, ibland går det ju bra... visst...). Snabbt hällde jag upp ett glas och drack det rätt upp och ner... bäst att ta ett till innan någon ser. Allt i skymundan så ingen skulle veta. Gick ut igen titt som tätt och eftersom jag var tvungen att dricka upp det direkt eftersom ingen skulle se förlorade jag snabbt kontrollen (förstår jag nu) och blev stupfull. Jag vet inte vad som hände delar av kvällen, jag vet dock att jag blev utskälld av min svägerska, att min syster (som är min stöttepelare) tog hand om mig och att min man sov nere i källaren. Detta var en fest där även barn var med.
Dagen efter ville jag bara dö. Som alla nätter och dagar precis efter. Men något var annorlunda. Även jag skrämdes av att jag inte hade någon kontroll. Jag skrämdes på midsommar också då även allt gått åt skogen, men tydligen behövde jag ytterligare en gång för att bli så här rädd. Jag förstår att mina nära inte kan veta att det är annorlunda den här gången och att jag måste ge det tid för att de ska tro på mig... men var hittar jag styrkan att stå i detta... att känna mig som världens sämsta människa, att alla är arga och besvikna på mig... att de inte tror mig, att de pratar om mig bakom min rygg... tills jag har visat dem att man kan lita på mig? Jag klarar inte av att möta allt än, jag är för svag i min nyfunna insikt att kunna möta detta ännu... jag är rädd att jag bara blir destruktiv igen. Jag måste tycka att jag är värd en chans till, att jag är värd att finnas till... jag orkar inte möta deras ilska eller välmenande "hjälp" som innebär att tala om för mig hur fel jag gör och hur illa jag gör alla omkring mig. Jag VET det, jag vill inte göra det. Jag erkänner, jag söker hjälp här (och har anmält mig till hjälpen via KI men inte fått något svar, blev det fel, är det någon som vet?), jag behöver inte någon intervention i detta läge av min mans anhöriga där de kör över mig och får mig att ramla ner under ytan igen. Jag har försökt skriva ner detta och sms:a men möts av sms som jag inte kan läsa utan att bryta ihop. De är arga, rädda och besvikna, jag förstår det, de har all rätt att vara det. Men jag behöver STÖD i denna fas, stöd att låta mig själv leva och kämpa, jag är skör, jag är liten. Jag ska inte fly från ansvaret, någon gång måste jag stå upp och ta emot deras ilska och besvikelse, men om jag gör det nu är det bara en del av mitt destruktiva beteende, jag straffar mig själv och sedan kan jag lika bra dricka igen, för jag är ju ändå ingenting värd. Man måste ta av sig den där offerkoftan, inte låta allt man varit med om förr ge en en anledning att fortsätta. Jag vet inte hur jag ska lösa detta på kort sikt... det är det som spelar i huvudet just nu. Min man är naturligtvis även enormt ledsen och besviken, arg... ja, allt man kan vara... men samtidigt är han på min sida. Han ser kanske att något är annorlunda och kan därför finnas här för mig i detta, liksom min syster. Jag klänger mig fast vid dessa halmstrån och tänker att det är detta jag behöver nu. Jag lever i nuet, är med min man och mina barn, badar, ser film, grillar och kramas. Jag har pratat med dem och jag tar en dag i taget, inte för att fly utan för att samla kraft inför resten av livet. Jag måste samla styrka men samtidigt märker jag nu att jag måste lösa detta med min mans anhöriga ivf tillfälligt eftersom jag vaknar och tänker på det (och hade svårt att somna igår eftersom jag tänkte på det).
Saken är den att det ligger mer bakom (när gör det inte det) vad gäller min mans syster, jag kan inte prata med henne i det här läget för då vet jag att jag kommer att säga hur jag har känt mig under alla år... hur hennes humör och hennes sätt att bete sig har tryckt ner mig och alla runt henne, hur hon styrt allt genom sitt humör, hur jag har trippat runt och försökt ställa allt till rätta och släta över. Hur jag inte har fått finnas, vem jag är eller vad jag känner inte har varit viktigt, t o m när min mamma dog ringde hon och skällde för att vi inte inkluderade henne tillräckligt i våra liv (detta minns hon nog inte, men det gör jag). Alla morsdag där vi firat HENNES mamma och hon varit vrång och jag även i det läget försökt ställa allt tillrätta, inte förstått varför jag var så ledsen inombords. När har hon någonsin frågat mig något om mig och mitt liv? Det underliga är att hon har extremt starka åsikter om hur folk ska bete sig och hon hade inte för en sekund accepterat att någon gjorde de saker hon själv gör. Jag vet att detta är en helt annan fråga och att jag tar på mig en offerroll, en roll jag hatar. Jag vill så gärna vara en del av en familj, vara nära. Detta kan jag inte lösa mitt i detta men jag är rädd att om jag försöker be om ursäkt för mitt beteende och jag åter blir attackerad (i detta läge) så kommer allt jag tryckt ner bubbla upp och det vill jag inte. Det är ju inte hennes fel att jag inte kan hantera alkohol.

Nyckelpigan

Jag vill gråta men kan inte... hade varit så förlösande. Om jag inte hade haft mina barn hade jag nog tagit livet av mig för längesedan... ångesten som är förknippad med alkohol (båda att dricka och att INTE göra det, att hamna i konstiga situationer när man ska säga nej och ge någon förklaring), speciellt när jag vaknade de senaste två gångerna gjorde att jag inte ville mer. Jag ville inte göra någon besviken, jag orkade inte med ångesten inom mig och jag ville bara att allt skulle ta slut. Jag vet dock tyvärr hur det känns när en förälder tar livet av sig (även om det inte är officiellt och bara den allra närmsta familjen vet om saker som ingen annan vet, vilket gör det ännu svårare att tackla) och jag vet att DET skulle skada mina barn så mycket att jag måste klara av detta. Jag har gått mycket i terapi och bearbetat många saker som hänt mig, kommit en bra bit på väg, har ett mycket välordnat liv i övrigt, lurat mig att nu när jag kommit så långt kan jag dricka... jag kan sitta en kväll på en restaurang och dricka ett glas vin till maten, men det väcker ångest i mig eftersom jag vet att det räcker för att min man (och äldsta barn) ska känna en oro... och det gör det sjuka i mig arg eftersom "varför ska jag inte kunna dricka ett glas, jag gör ju inget fel"... jag blir arg eftersom jag egentligen vet. Vet hur allt ligger till. Vet men vill (ville) inte veta. Klarade inte av att acceptera att jag var som mina föräldrar (de var ju på ett helt annat plan...), att jag var den som ställde min familj i den maktlöshet som jag levt i stora delar av mitt liv. Ångest ett tag efter en härdsmälta, sedan tryckte jag undan det och körde på, glömde den värsta ångesten och var "som alla andra". Jag klarade inte av att stanna kvar, jag klarade inte av att fullt acceptera, ta in hur illa jag gjorde dem genom att bara dricka ett glas. Det räckte för att väcka oron att något skulle gå fel hos dem, jag såg oron i deras ögon och när det fanns tillgång flydde jag genom att hälla i mig snabbt för att glömma den känslan. Väldigt smart. Väldigt lyckat. Funkade verkligen jättebra.
Därför skriver jag här nu, jag måste hålla mig själv kvar i den här känslan, inte stoppa undan och tro att allt är bra. Paradoxen är att jag måste hålla kvar känslan samtidigt som jag måste ge mig själv tillåtelse att hitta tillbaka till det som är bra hos mig, det som är värt att kämpa för, det som min man och barn älskar. Det jag kanske kan lära mig älska. Jag måste hålla kvar insikten om hur saker och ting verkligen är samtidigt som jag måste ge mig själv tillåtelse att finnas till UTAN att bli destruktiv. Det är därför som jag balanserar på en så slak lina och inte klarar av att bli attackerad i detta läge. Det är därför jag sitter i en rävsax och inte vet hur jag ska hantera min mans anhöriga så de kan ge mig lite tid att hitta styrkan att möta DERAS besvikelse, jag har ju fullt upp med min egen just nu... och en värre kritiker än jag själv finns inte.
Kram

HelenaN

Du har det verkligen tufft just nu mitt i ångesten, men det är tur att du känner stöd från din syster och även från din man. Du tänker så klokt kring att du behöver fokusera på dig själv och ditt beslut nu, utan konfontationer med din mans jobbiga släktingar. Kan han stötta dig i det? Och hjälpa dig att hålla distansen till dem ett tag?
Insikten när man nått sin botten är överjävligt jobbig, men om du fortsätter att vara nykter kommer ångesten så småningom att börja klinga av och ersättas av andra positiva känslor.
Man behöver bara läsa några trådar här på forumet för att se hur det vänt för många även om utgångsläget varit skitjobbigt.
Kämpa på och skriv här! Vi är många som är med dig. Kram!

Stingo

Nyckelpigan, du skriver fint och insiktsfullt. Håller helt med i Helenas svar. Vill bara tillägga att du behöver tid. Nu behöver du tid för dig själv och för att komma över den svåra första tiden, då du slutat dricka. Använd allt stöd du kan få från de som står dig närmast och försök isolera dig från dem som bryter ner.

Senare, då du blivit starkare i dig själv, finns det tid för att ta tag i de svårare relationerna.

Nyckelpigan

Tack för alla fina svar! De värmer så och man känner sig mindre ensam, man känner att det finns någon där ute som förstår utan att döma. Jag läser också mycket på forumet, det hjälper enormt, precis som ni skriver. Man känner sig mindre ensam, man känner igen sig och har svårare att sopa allt under mattan. Man ser även att det går, att andra klarar det. Tack! Kram

vad jag känner igen mycket av det du uttrycker så klockrent bra, nyckelpigan! Känner din ångest i min mage och i varje annan inälva, framför allt i hjärtat. Jag har visserligen inte haft jobbiga släktingar att konfronteras med, men arbetskamrater, chefer, kompisar, partners, för att inte tala om barnen.....! Det gör så ont att läsa det du skriver! En tröst är att hela du kommer att läka när du klarat dig ifrån A ett tag. Våra kroppar och själar är egentligen inte gjorda för att dricka, tror jag. Ju längre tid som går efter senaste fyllan desto mera klingar ångesten av. Tro mig ! Håll ut, många kramar!

Vändningen

Jag fick flera känslor och reaktioner när jag läste dina senaste inlägg. Kan bara summera det med "huga", som man säger i min hemtrakt. Jag har inte varit med om exakt det du har varit med om, men ångesten efter att ha gjort något riktigt dumt alkoholpåverkad känner jag absolut igen. Tro mig... ångesten och skammen är inte att leka med. Tack och lov om man får säga som så, så är den som värst direkt efter och brukar lugna sig lite, även om den kan älta runt ett tag. Det går ju inte att få saker och ting ogjorda, så man får försöka inse att gjort är gjort och det är bara framtiden man kan påverka.

Skönt att din man ändå finns där och du måste vårda och fokusera på dem som faktiskt stöttar dig. Samtidigt är det som du beskriver själv, att de absolut två vanligaste lögnerna som existerar för någon med alkoholproblem är "detta var sista gången" samt "jag ska bara dricka ett glas och inget mer". Det om något märker de anhöriga och för varje gång man bryter sitt löfte, även om det är ett tyst löfte, så bryter det ner förtroendet hos de som står en närmast. Jag har själv för länge sedan gett upp hoppet om min mamma, hon får lova hur mycket hon vill. Jag tror bara inte på henne. Så många år försökte jag peppa, tro och stötta, men hon tog sig aldrig ur missbruket. Till och med inte ens när det gick så långt att hon fick hjärnblödning (knappt 50 år gammal) och fick nollställa ALLT i hjärnan. Tro fan att hon förutom att lära sig prata, gå och stå, också lärde sig dricka igen.

Min närmaste vän gav upp hoppet om mig då jag talade om att jag hade alkoholproblem, lovade att ta tag i det och två månader senare åkte dit för rattfylla. Samtidigt så tror jag att hon innerst inne har hopp och tro, men hon vill inte visa det. För visar hon det så är också risken att hon dels blir besviken igen, dels att jag kanske tar för lätt på det. Genom att faktiskt backa lite, så ger hon utrymme för att jag ska få horn i pannan, kavla upp och bevisa att jag visst kan reda ut detta.

Så när man kämpar mot A så får man vara beredd på att folk i sin omgivning reagerar lite olika och även om det kan kännas som att folk kanske är arga, besvikna osv, så fokusera inte på det. Fokusera istället på bilden där du ett år senare sitter och berättar om hur bra det här året har gått och ser hur det lyser av respekt och kärlek i deras ögon.

Jag led med dig när du skrev det där om kalaset och drickandet. Känslan jag fick var att även om du på förhand hade vetat att det skulle sluta så som det gjorde innan du tog första glaset, så hade du ändå tagit första glaset, alltså att suget på A ändå är så pass stort. Jag kan ha fel, men det var bara en sådan känsla jag fick, att drivkraften att få inta A är så pass stor att du tar den risken trots att du vet att det är ett kalas och en sådan dag där du inte vill hamna i någon tokig sits. Ändå är rösten där som talar om att ett eller två glas går bra. Bara sättet du beskrev det på hur du också drack glasen i sig, gav mig en känsla.

Svårt att ge råd och tips, det enda jag kan ge är värme och kärlek tillbaka till dig om än över ett nätforum. Det känns dock som om den relation du måste prioritera och fokusera på - och i det här fallet göra slut med - är A.

Vändningen

Ett liv utan A är inte farligt. Eller sämre. Det gäller att man får ställa om sig lite bara, men ta det där kalaset som ett exempel. Hade du istället valt att dricka a-fritt vin eller på förhand gjort i ordning en sommardrink utan alkohol som du hade haft under dagen/kvällen, så hade hela dagen antagligen utspelat sig annorlunda. Det hade kanske känts lite "awkward" att inte kunna dricka, lite som om man är omyndigförklarad. "De andra kan ju, varför skulle inte jag kunna ta ett glas?!"... men i ditt fall och som för så många av oss andra här på forumet, så är det där "lilla glaset" bara som att låsa upp en dörr till ett helvete. Inte där och då, inte de första minutrarna - men ett par timmar senare börjar det...

Nästa gång du står där på ett sådant kalas, så kommer du ha med dig i minnet vad som hände denna gång. När du ser A så kommer du veta att tar du ett enda glas, så öppnar du den där dörren igen, tar den där risken att det blir en dejavú. Eller så tar du glaset med A-fritt, vilket i sin tur istället låser upp den andra dörren, där chansen att du får en kanonbra kväll öppnas istället.

Jag tror du kan fixa det, om du sätter en plan och faktiskt bestämmer dig för att det får vara nog nu. Stor styrkekram till dig och massor med kämparglöd nu, låt detta bli ett kapitel till historieboken och börja skriv på framtidens bok!

Madeleine 83

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, Nyckelpigan. Framförallt att inte vilja att barnen ska få uppleva alkoholism som man själv gjorde. Jag har själv begränsat mitt alkoholdrickande sedan jag fick barn på olika sätt; aldrig köpa BIB exempelvis, men så fort jag släpper ner garden för mig själv så hamnar jag med att dricka vin dagligen och att vinet blir det viktigaste som finns. Nu ska jag prioritera familjen och min egen hälsa. Försök att fokusera på det du mår bra av och undvik din svägerska ett tag. Ångesten kommer minska när du varit nykter ett tag, det är vad jag har fått höra iallafall ;-)

Nyckelpigan

Sitter här i sommarvärmen i trädgården och loggar in, läser era kommentarer och tårarna rinner... Av sorg, av lättnad, av tacksamhet. Ni hjälper mig att stanna i detta, att inte lyssna på den där rösten som vill börja förhandla. Jag läser era inlägg och förstår att detta är allvar. Bilden jag fick när ni skrev om att fokusera på den där känslan jag kommer ha om ett år när jag sitter där och ser stoltheten och kärleken i deras ögon istället för fördömandet...det ären målbild att hålla kvar vid. Det där om omyndighetsförklaringen känner jag igen... Jag blir som en revolterande barnunge, förlåt - blev. Jag måste inse. Tacksam att ha mött så många kloka och insiktsfulla människor här... Tack.

men jag har varit utan mitt fylledrickande sedan efter helgen 17-18 maj, då jag låg helt nersupen i mitt sovrum i fyra dagar. Hade ett återfall i tisdags som renderade en solig sommardag dagen efter. Så jag är inget föredöme och har inga råd att ge. Jag finns här på forumet och läser i princip allt, vilket ger mig oerhört mycket. Ibland hoppas jag att jag kan ge något lite tillbaka. Kram !