Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Nyckelpigan

Igår var vi på en hamnfestival med barnen, gick förbi alla husbilar där de satt och drack öl, spelade kort och umgicks, öltältet där jag kollade efter om någon inte drack alkohol, vänner somcyklat ut, grillade och drack lite vin... Tankarna snurrade... Det där är inte gör mig mer... Kändes orättvist och som en liten sorg. Då menar jag att sitta där och känna det där första ruset i solen, känna den där speciella avslappningen som kommer. Samtidigt var det inte så jobbigt som jag tror det kunde ha varit, vi gjorde andra saker med barnen, drack kaffe med en kompis vi sprang på och jag kände mig plötsligt lätt om hjärtat. Den där "jakt-ångesten" efter att hitta ett sätt för att sitta ner och ta ett glas var ju borta, jag hade redan bestämt mig. Jag har inte erkänt för mig själv hur mycket av livet som sprungits förbi efter jakten på det... Nu kunde jag lättare vara kvar i nuet.
I nästa vecka ska vi på semester med två andra familjer, bo i ett hus i Danmark... Det är ursprungligen min mans vänner som bor på andra ställen i Sverige och som vi inte träffar så ofta. Som tur är är de inga stordrickare alls, men det är klart att detta ligger som ett orosmoln över både mig och min man... En av mina triggers är hans oro och han oroar sig naturligtvis, att grilla och umgås runt alkohol dagligen under dessa omständigheter är ju naturligt. Vad gäller resan har jag bestämt mig för att köpa med mig några a-fria öl och om någon frågar (eller om jag känner att jag vill säga något) kommer jag svara att jag inte mår bra av alkohol och har bestämt mig för att avstå just nu. Saken ät den att min bror byggt pool och en jätteterrass, han och hans familj vill att vi ska komma ner på poolhäng och inviga poolen. Han föreslog att vi kommer ner på fredagen (och då sover vi över och åker direkt till kompisarna dagen efter) och det låter väldigt praktiskt... Samtidigt har det varit något i magen som inte känts rätt. Jag pratade med min syster idag och hon var klok och tog själv upp detta... Att jag kanske inte ska sätta mig i situationer som triggar allt för mycket just nu. Resan med kompisarna är en oro och triggers, då ska jag kanske samla kraft till den och inte börja med att vara hos min bror ich sätta mig i min värsta trigger - poolhäng med ett glas (visst...) rosé i solen. Få vara som andra. Jag orkar inte outa mig till alla på en gång och även om jag säger som det är och dricker något annat kommer jag just nu att känna mig enormt annorlunda och utanför. När jag tänker på vad jag kommer att sakna mest är det just dessa situationer. Det fick mig att tänka på mina triggers, prata med min man om resan, lägga upp en plan tillsammans och även ta upp detta med min bror (med min man). Vi har bestämt att vi klarar av resan först, åker till min bror en helg lite längre fram i sommar (måste ju inte klämma in allt på semesterveckorna), då är jag förhoppningsvis starkare. Jag har även min systers jobbnummer med mig och har för avsikt att checka in här varje dag under resan, hoppas på stöd! Mitt problem den senaste tiden när min man varit då på mig är att mina beslut att dricka har varit impulshandlingar, plötsligt har jag fått möjligheten att dricka utan att någon såg det och då har jag druckit snabbt för att ej bli påkommen... Och sedan är det kört. Nu måste jag ha beslutet aktivt i mig hel tiden, därför tror jag det hjälper mig att skriva under resan... Att inte lura mig själv. Vi har alkohol hemma sedan festen, BiB gav min man bort men det fanns en öppnad kvar och jag har varit enda hemma med den. Jag datt ute i domen, mådde bra och tanken for dom en betingad reflex - jag kan gå in och ta ett (två) glas utan att det märks. Jag blev helt förbluffad av mig själv... Hör satt jag i solen och mådde bra och så tänkte jag svika allt igen... Jag satt kvar. Jag analyserade tankarna (de kommer komma igen), kände känslan av lycka jag kände nykter dör jag satt... Och satt kvar. Det stärkte mig i mitt val. Kram

Nyckelpigan

Idag var vi iväg på familjeaktiviteter hel dagen, det som är skönt med att ha bestämt sig för att inte dricka är att den där rastlösheten inte kom.. Den som försöker få in ett tillfälle att ta en öl eller ett glas vin. Antar att det kommer att bli svårare andra dagar men får väl njuta de dagar som känns bra...
När vi kom hem bröt dottern ihop och berättade om något jobbigt som hänt med kompisarna.... Normalt sett är hon väldigt sluten så detta var en ovanlig händelse... Även om hon har det hände tråkiga saker vågade hon berätta och hon ville bara prata med mig... Då har hon inte helt förlorat förtroendet för mig och nu har jag en chans att hjälpa henne. Hon får lära sig att man inte måste klara allt själv.

Nyckelpigan

Har läst på andras trådar och det gör en bara mer besluten, man märker att de tankar och förhandlingar som man haft med sig själv delas av alla här. Det gör det svårare att blunda, svårare att intala sig själv att man är "som andra" och kan ta ett glas i solen... Har sagt till min bror att vi tar "poolhänger" lite senare, laddar mentalt för resan som blir på lördag, ska åka till systemet och handla lite a-fria alternativ, se vad som är gott. Någon skrev om drömmar, jag har haft massor den här veckan, alla handlar om att jag misslyckas eller inte hinner på olika sätt... Mycket som pågår undermedvetet, antar jag. Tack för allt stöd här inifrån, ger så mycket när man går in och ser att någon skrivit på ens tråd! Kram

LenaNyman

Jag tror faktiskt inte att jag hade fixat att hålla mig nykter sen 22 mars om det inte hade varit för forumet. Det påverkar mig jättemycket att hänga här. Bara som ett exempel; du har ju inte haft din tråd så länge. Ändå tänkte jag på att vi har en nyckelpiga här bland oss när jag fick syn på en livs levande nyckelpiga i trädgården i helgen som var. Den var svart med gula små prickar. :)

Nyckelpigan

Nej, jag håller med dig LenaNyman, forumet är en enorm hjälp! Vad kul att du tänkte på mig (det "roliga" är att när jag valde namn så tog jag bara något i panik, ville registrera mig direkt och inte få kalla fötter). Bra jobbat med så många nyktra dagar! Idag blir ytterligare en för mig!

Nyckelpigan

Åkte till systemet för första gången för att köpa a-fritt. Kände mig konstigt upprymd innan, valde flera olika sorter. För första gången någonsin hade de vita (!) påsar på systemet, kan det bli mer symboliskt?! Tjejen i kassan kommenterade att "här var det nästan bara a-fritt (det var helt)", jag svarade att det läskade lika bra och hon höll med. Ute i bilen fick jag tårar i ögonen, kändes som ett stort steg, en lättnad och tacksamhet mot alla hör som stöttar!

Madeleine 83

Själv vet jag inte om vågar prova a-fritt vin igen, jag gjorde det igår och fick världens abstinens efter riktigt vin. Jag köpte iofs min på Ica, kanske finns bättre sorter på systemet?

etanoldrift

En del blir triggade bara av smaker som påminner.. och får sug.. Har en bekant som försökte bryta sitt sockerberoende, med att byta ut sina sötsaker mot sådant med sötningsmedel.. Och hon upplevde till slut att det stjälpte mer än det hjälpte.
Tänker att det kan vara samma sak med alkoholsvaga ( typ 0,5% öl) och det man kallar "alkoholfritt" vin.. Ibland är det ju smaken som triggar igång belöningssystemet och sedan blir man besviken när "effekten" uteblir..?

Nyckelpigan

Jag får se hur det blir för mig, kanske är det så att det leder till besvikelse eftersom man inte får någon berusning, hoppas dock att det ska kännas lite mer festligt än bubbelvatten (gillar inte läsk så mycket och definitivt inte till mat).

Nyckelpigan

Läser om andra som är modiga och berättar om sina problem med a... Det är ett stort steg... När man väl erkänt och berättat kan man inte hå tillbaka... Att det tar emot att berätta visar att alkoholdjävulen fortfarande ligger på lur... Som viskar något man knappt hör... Om att inte bränna alla sina broar... Men det är ju egentligen det jag vill!!! Antar att det är en process, det var förra helgen jag bestämde mig och jag måste kamske ta ett steg i taget... Men snart är det dags. Skrämmande samtidigt som det blir en lättnad på ett sätt... Bara att skriva det får något i magen dra ihop sig... Denna olidliga ambivalens som saknar rim och reson... Det visar hur sjuk ens relation med a är.

Sommarsol77

Jag skulle inte vilha berätta för någon om mina problem just nu. Sambon vet redan men jag vill inte prata om det än. Varför vet jag inte jag tror jag behöver bearbeta det själv först. Ett första steg för mig var att tänka det(hundra miljoner gånger) mitt andra steg blev att läsa här på forumet(i tre år). Det tredje steget blev att skriva det i en egen tråd här på forumet.
Jag tycker du är supermodig! Ibland måste man ha saker för sig själv tänker jag. En vacker dag är stunden inne och man säger det nog bara, om man vill!
Kram till dig!

Soff

Jag har tänkt mycket kring det där att berätta. Min sambo har jag pratat med men inte sagt det där läskiga, att jag nog faktiskt är alkoholist..På ett sätt är det för att jag vill skydda honom, är rädd att skrämnas men en del av sanningen är nog också tyvärr att jag håller en liten dörr öppen. Om jag berättar hela sanningen så finns det ingen väg tillbaka. På samma sätt undviker jag att berätta för honom om tankarna på alkohol som river i mej.

Det är lite konstigt egentligen för jag har berättat om varje liten känsla jag har, för honom, sen vi träffades.

Nyckelpigan

Sommarsol77, med att berätta menar jag bara för de allra närmsta, de dom redan vet... Men det är ändå ett steg att säga att man inte ska dricka mer.
Soff, jag tror inte att jag tänker säga att jag är alkoholist, bara att jag inte mår bra/klarar av att dricka och därför tänker avstå. Min man är ju den som förtvivlat försökt sätta ner foten så för honom är det ingen nyhet, han har försökt nå mig så länge. Jag vet att den där rösten som säger "det är väl inte så farligt" snart kommer börja förhandla med mig igen... Känner redan viskningarna... Vi hade ju plockat bort alkohol på många sätt och det hade inte varit ok för mig att sätta mig att ta en öl el ett glas vin utan att min man reagerade (har varit så länge), i sociala sammanhang försökte vi dock gå en balansgång. Problemet då var att det hela eskalerade i dessa sammanhang eftersom det var min enda chans att umgås med min "bästa" vän a och då ville jag bokstavligt talat krama ur varje droppe. Ångesten efteråt har varit fruktansvärd och att se besvikelsen i min mans ögon och känna all skuld och skam.... Men det har ändå inte räckt. Efter några dagar kunde man sopa den där ångesten och insikten under mattan och intala sig själv att "den här gången går det bra". Ibland gjorde det det, ibland inte.
Förra sommaren blev det också en incident och då var jag nykter några månader innan jag återgick till att bara dricka lite... Jo visst... Sakta eskalerade det och här sitter jag idag. Jag inser även nu att jag hela tiden har haft en konstig sorts ångest/rastlöshet som drivit mig till att skapa tillfällen där det var legitimt att ta ett glas och att stora delar av livet bara varit en transportsträcka tull dessa tillfällen.
Förra sommaren när jag höll upp var det bara för att jag måste för att inte förlora min man. Jag sörjde a och såg resten av mitt luv i grått... Jag såg bara det negativa med att vara utan a, att alla glädjeämnen var borta för alltid. Skillnaden nu är att det kommit till något nytt, något som får mig att leta aktivt efter fördelarna med att vara utan a. Jag läser här, jag tänker över livet och inser att ja, det är kanske vissa saker som är så förknippade med a att jag inte kan göra dem längre, men isf måste jag hitta andra saker. Jag känner en framtidstro och är peppad istället för nedslagen. Ändå finns den där rösten där och jag väntar bara på att falla ner i det där mörka hålet av meningslöshet... Jag kämpar för att hålla mig kvar här.
Vad gäller att berätta laddar jag inför att säga till en nära vän att jag inte ska dricka mer, jag vet att hon bara blir glad men för mig blir det definitivt. Jag ska på stor fest i augusti och då tänker jag säga att jag har haft migrän på natten. Ett steg i taget. Kram

Nyckelpigan

Plötsligt kom den där tristessen/rastlösheten över mig... Ingenting känns kul, har huvudvärk som inte släpper. Vill träffa folk utan att känna mig konstig, vill vara som alla andra. Varför ska det vara så här?! Inte sug efter alkohol i sig men situationerna man befinner sig i med det och det är väl lite samma sak. Känns skit!

Vändningen

Madeleine83, i ditt fall kan det nog ha varit lite olika aspeketer, men "afritt rödvin" är nog det svåraste att hitta ett som inte smakar saft. Sedan kan det ha varit så att du egentligen inte reagerade på smaken i sig, utan det var din hjärna som blev påmind om att det inte var alkohol i och signalerade att därmed var det inte gott (pucktvåa på det som etanoldrift skrev). Till sist så är ju smaken olika, så visst är det skillnad mellan olika a-fria drycker.

Nyckelpigan; härligt med ditt "äventyr" på bolaget!

Tror att det bästa är att byta till andra typer av drycker. Tänker som etanoldrift på sockerfria/ ersättningsgodisar, där det ska vara som ett substitut, med bara en massa kemikalier i. Jag tror kroppen behöver näring, massor av näring istället.

Nyckelpigan

Ja, a-fria drycker kan nog vara förrädiska ibland... Har testat hemma nu när jag lagade mat men då längtade jag bara efter the real deal. Tror jag ska använda det som substitut i festliga sammanhang, känns bättre än att bara dricka vatten. Har huvud/nack/ryggvärk som vägrar släppa... Vet att det är stress men hjälper inte att veta det. Har läst igen... Märker att den där rösten som finns i mitt huvud om att man nog ska kunna dricka lite sen, den som förhandlar finns hos de flesta här. Om jag är ärlig har jag dock gått på den många gånger... Jag hade inte varit här om jag inte försökt otaliga gånger. Det var som någon skrev i en tråd, först blir det ett glas eller en folköl men det är ju inte nog utan undan för undan trissas det upp, allt eskalerar... Tills det tar stopp, man inser att det inte funkar och så kör man allt ännu ett varv... T o m när jag skriver detta och på ett intellektuellt plan vet det så viskar den där rösten någonstans.... Jag fattar inte hur ni som har partners som är i ett aktivt bruk/missbruk klarar det.. Min livlina (och den jag ser som ett hinder när rösten är igång) är min man som inte ställer upp på detta. Om jag inte hade haft den spärren hade det varit så mycket svårare... Och ibland förbannar jag det, men det är den sjuka delen som talar. Jag är så oerhört glad att jag har honom.

Nyckelpigan

Känslorna går upp och ner, ibland lyckokänslor över insikterna mm fått... Undrar hur det blir efter ett tag, antar att euforin lägger sig och att det då kan bli svårare att stå emot a. Hur är det för er som varit nyktra länge?

nu kanske inte jag är rätt person att svara eftersom jag fortfarande dricker A, fast på ett annat sätt och inte lika ofta. Men jag försöker svara ändå. Det som hänt mig sedan jag förändrade mitt drickande är att ett stort lugn har infunnit sig. Detta lugn har i sin tur fört med sig att suget kommer allt mera sällan och att jag utan svårigheter avstår från A-relaterade sammanhang. A är inte längre viktigt och jag får inte panik inför tanken på att inte "få" dricka i sammanhang jag alltid druckit. Detta kanske inte var någon bra beskrivning men vad jag vill förmedla till dig är du kommer att få det lättare och inte svårare att stå emot. Det blir inte så mycket att stå emot med tiden, känner jag.