Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Anders 48

Herregud vilken story om din chef och din arbetsplats. Jag önskar dig all styrka att ta dig igenom. Det är som du skriver, som i en dålig roman..... Du gör det fantastiskt bra som håller dig nykter i en situation som du beskriver. Fortsätt med det. Jag håller på dig - på alla sätt. Kram på re/Anders

Nyckelpigan

Tack för allt stöd, det är ovärderligt!!! Kafka-romanen fortsätter... efter att min chef i lördags pratade med min chef om att jag hade så starka självmordstankar att vi nästan var på väg att åka in och min man ändå tyckte att han lät orolig kunde man ju tro att han stannade vid att jag skulle få med mig en facklig representant och vi skulle ha ett möte i lugn och ro. Inte. igår fick jag än en gång dra hela historien (inkl erkänna att jag har missbruksproblem) för en person till (facklig inom samma yrke som jag). Han var supertrevlig och hjälpsam, kändes jättebra. Jag skickade ett sms till min chef (vi jade kommit överens om det) om att jag varit i kontakt med facket och skulle återkomma på em med förslag om tider. Jag klädde på mig för att äntligen kunna ta en långpromenad. Jag hann en knapp km när kag råkade se att min chef svarat. Tror ni han frågade hur jag mådde efter helgen? Tror ni han hade väntat in mötet? Nej, han hade trappat upp och kopplat in de högsta inom vårt förbund och nu skulle någon stor utredning göras. Efter att äntligen ha kravlat mig ur gropen jag legat i öppnade sig avgrunden igen, jag bara föll. Jag vände om, ringde min man och bad honom att komma hem, jag vågade inte vara själv, var rädd att jag skulle ta livet av mig. På något sätt vill jag inte dricka, är för arg och detta är inte mina triggers. Min fantastiske man kom och jag bara bröt ihop. Kopierade sms:et och skickade till facket som tog kontakt med jurister. Den facklige representant som jag pratat med är oerfaren och ordföranden måste in. Jag fick dra hela historien för ytterligare en kollega (som jag känner...).... han sa att detta var allvarliga anklagelser och att han skulle prata med chefsjuristen. Sedan skulle personen sim påstår att jag förgripit mig på henne skriva ner vad det är som hänt och skriva under så de inte kan ändra anklagelserna hela tiden. Sedan skulle ordföranden ringa min chef. Det känns bra, han vet uppenbarligen vad han sysslar med, samtidigt är jag rädd eftersom min chef inte har några skrupler och redan har ljugit mig rätt upp i ansiktet... väntar således idag igen.... och det är nedbrytande. Den första facklige har dock varit så omtänksam, han har hjälpt mig få en tid hos en läkare i en annan stad (jobbar man inom vården är det inte roligt att vara patient) idag så jag kan bli sjukskriven och få en frist.... samtidigt är det jobbigt att vara tillbaka här igen, om det inte hade varit för den press min chef satt på mig hade jag varit arbetsför. Helt galet...

Nyckelpigan

Levande, Dionysos, Mick, Anders 43och Odette, tack för att ni tänker på mig och stöttar mig. Tack för tips och hejarop, just nu är detta forum ännu mer min livlina än vanligt!!! Stor kram

Ge inte upp!! Att du klarat dig såhär långt tyder som ägt bara på att du är SÅ mycket starkare än du tror.. jag sitter som sagt också i en otäck jobbsituation med facket inblandat.. ( inte av samma anledning men ändå mycket tungt..) och jag blir inspirerad av din styrka.. Din chef är ondskan själv och kom ihåg att du inte gjort nått fel.. du har gjort allt rätt och vara helt transparant.. Bra att din man är en sådan eldsjäl och kan hålla i dig när du faller.. vi finns här och stöttar dig.. andas... försök att fokusera... andas igen... jag lovar dig.. allt har ett slut.. även detta.. Stor kram

Li-Lo

Vi är så glada att du är här och att så många användare ger dig stöd.Jag vill passa på att säga att du är klok som tar din egen oro på allvar och direkt signalerar till dina nära när du i stunder mår så dåligt att du funderar på om livet är värt att leva.Vi är många runt dig på lite olika sätt.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Nyckelpigan

Varenda gång jag läser en kommentar får jag tårar i ögonen, tack Li-Lo! Jag tar verkligen tankarna på allvar när de kommer - det enda jag vet är att jag aldrig vill skada mina barn och familj på det sättet. Därför är det läskigt när tankarna och impulserna är så starka att man inte vet om man ska kunna stå emot... därför är jag extra tacksam för allt stöd... stödet här, min syster och min man som bara släpper allt för att sitta hos mig och krama mig när jag ramlat ner i de där avgrundsdjupen. Hittills har det bara hänt två gånger och jag har börjat vänja mig vid att få mattan undandragen tydligen eftersom jag igår bara fick "vanlig" ångest när jag fick nästa slag.
I förrgår var jag hos läkaren och blev väldigt bra bemött, sjukskriven och dessutom fick jag sms från ett av jobben jag varit i kontakt med att de inte medvetet lät mig vänta utan de var inte samlade alla förrän nästa vecka för att kunna diskutera. Jobbigt att vänta men sms:et kändes ändå hoppfullt, de var måna om att jag ibte skulle tro att de inte brydde sig och det tar jag som positivt.
Igår var jag hos psykologen och det kändes bra, på vägen hem ringde fackets ordförande. Han hade varit i kontakt med deras chefsjurist ich sedan den instans (högsta) som min chef dragit in. På en vecka har han rusat hela vägen till högsta ort. När facket pratade med dem bad de om en skriftlig redogörelse för vad de anklagade mig för. Det får vi inte. Det fanns även ett hot om att ifall jag inte säger upp mig polisanmäler de mig. Problemet är att de inte har några skrupler, min chef har redan ljugit om att jag på något sätt förgripit mig på två andra som inte var sant.... vad är han kapabel till här? Problemet med sådana hör fall är att man inte kan motbevisa något... dessutom blir det offentliga handlingar... på något sätt är jag beredd på allt just nu... det enda som kändes bra var att den facklige ordföranden var arg å mina vägar... samtidigt säger han att vi måste vara väldigt försiktiga här... det får ju ödesdigra konsekvenser om de går vidare, jag försöker lugna mig med att polisanmälan är hotet de har kvar över mig, om de går vidare försvinner det. Hade jag för ett ögonblick trott att detta vore sant hade det varit en annan sak, men trots att de var arga på redan sa ingen något om detta, kvinnan erbjöd mig skjuts ensam i hennes bil, hon satt med på första mötet och då försökte de få mig att sluta pga a. När de insåg att jag erkände allt och tog tag i mitt problem hittade de på detta.... kram

Då är så otroligt stark.. och du har inte gjort nått fel... INGET!.. Eftersom jag sitter i en liknande sits som du med arbetet.. så kan jag så väl relatera till den enorma ångest som sånt här skapar.. men jag tror.. att om vi bara står upp för oss själva.. och vägrar ge upp.. så kommer allt lösa sig.. och vi kommer vakna en morgon.. och känna lugn och lycka över att det är en vanlig vardag.. en helt vanlig dag.. utan ångest och rädsla.. en dag när höjdpunkten är att man lagar en god middag och har en trevlig arbetsdag.. inget mer drama.. det siktar jag på.. och jag hoppas och tror vi båda kommer dit.. Jag tycker man får perspektiv när man hamnar i sådana här situationer.. på hur tacksam man bör vara för vardagen.. och de små sakerna i livet... Du är fantastisk som tar dig igenom detta.. kom ihåg. DU har INTE gjort nått fel.. stå på dig.. andas.. andas lite mer.. för detta komma ta slut.. det kommer det! Jag finns här som stöd och jag tror på dig! hela världen är full av rötägg... men det får inte knäcka oss.. klappa dig själv på axeln nu.. och sträck på dig.. du är fantastisk! Kram Odette

Levande

Kan bara åter beundra din styrka och mod, ingen skall behöva ta sådan skit ifrån en arbetsgivare.
Sen har jag väldigt svårt att förstå att det kan få sådana konsekvenser som drabbat både dig och Magnus säkert många fler.
Ni sköter era jobb, skämmer ut er utanför jobbet, erkänner era problem och söker hjälp.
Det är en jäkla skam att sådant kan hända och era chefer borde skämmas som behandlar människor så.
Så styrka och kram

Finns inga ord! Även om jag inte vill att man ska kunna bete sig såhär och komma undan med det, så är mitt råd till dig att göra det som blir bäst för dig. All styrka till dig! Du överlever detta och kommer ut stark o ny på andra sidan.

Hej fina du,

jag ställer mig i ledet och skickar styrka till dig. Det du tvingas genomgå är både orättvist, regelvidrigt och fördjävligt. Starka, starka du som faktiskt håller ihop! Du visar prov på en enorm inre styrka. Visst du ens faktiskt om att du är så här stark?

Tänker att det är extremt viktigt att du inte har några som helst möten med din chef ensam. Det får du absolut inte ha. Se till att någon alltid finns med, så att du har någon som kan bevisa/intyga vad som sägs och vad som händer. Om du nu måste hamna ensam med chefen, så spela in/filma samtalet med hjälp av mobilen. Det är inte helt juridiskt rätt, men det kan bli nödvändigt för dig för att du ska kunna rentvå dig. Se också till att föra loggbok. Du måste orka skriva ner allt som händer - händelse, personer, dag, datum och tid. Försök helst att göra detta nu - för att dokumentera det som redan har hänt. Då missar du heller inte något och du får en tydlig händelsekedja.

Tror inte att de kommer ha någon framgång med en polisanmälan, eftersom kvinnorna som du påstås ha antastat säger att det inte har hänt. I sådana här lägen skulle jag faktiskt råda dig att motanmäla chefen i sådant fall. Om han anmäler dig för detta, så bör du anmäla honom för grovt förtal. Det är grova anklagelser som han kommer med. När det är två parter som anmäler varandra, så brukar det inte bli någon fortsättning. Ett exempel är när två anmäler varandra för misshandel - då läggs det bara ner i de allra flesta fallen. Jag tänker också att det är viktigt för din egen självkänsla att säga ifrån, även om det känns jobbigt. Det visar att du inte accepterar att bli kränkt och anklagad för vad som helst.

Sedan hoppas jag att facket nogsamt drar i arbetsgivarens lagstadgade skyldighet till rehabansvar. Men det antar jag att ni har pratat om?

Glöm nu inte att du är oerhört stark, att det här inte är ditt fel, att du behöver få hjälp och att din chef är en helvetesjävlaskitgris som jag innerligt hoppas att det går riktigt illa för! Bamsekram till dig

Nyckelpigan

Just nu känns det väldigt jobbigt, ångesten bara kryper omkring i kroppen... jag fattar inte att människor kan vara så som mina chefer är... jag är arg, ledsen, vill bara skrika åt dem samtidigt som jag måste hålla mig lugn eftersom de hela tiden hotar med polisanmälan för något som de blåst upp till en enorm sak bara för att få mig att säga upp mig frivilligt så de slipper stötta mig med alkoholen. Allt har gått i ett rasande tempo... Nu är det beslutat att det på fredag ska vara en överläggning med arbetsgivarorganisationen, mig, min arbetsgivare (antar jag) och jag. I fredags hade jag gått en långpromenad, hade försökt tänka på allt bra jag hade i mitt liv, vad jag hade att vara tacksam för, att försöka lägga det som händer runt mig åt sidan för att kunna samla kraft med min familj i helgen... Jag kände att jag lyckades med det - gick och tittade på träden och alla fantastiska färgskiftningar som hösten bjuder på.... Kom hem lugn och nöjd. Halvfem på fredagkväll ringer den facklige representanten och säger att arb.giv.org. har kommit med ett bud (urdåligt, sämre än att säga upp sig), ultimatum att de måste ha svar på måndag. Allt lugn försvann, i bakgrunden ligger ju hela tiden hotet om att de ska anmäla och jag vet att de kan ljuga ihop vad som helst. Jag vill bara ge igen, visa alla hur jävliga de är, men jag måste sitta stilla i båten... Jag tänker inte ta deras "bud". Jag är trött på att bli hotad, trött på ultimatum. Vi hade ett möte inplanerat till på fredag, vi får sätta oss ner och diskutera detta då, inte hålla på med ultimatum och skit. Jag är så förbannad, vill bara skrika åt dem men vet att jag måste vara lugn, saklig och låta min facklige representant hålla i det mesta. Om de anmäler mig har jag saker jag vill anmäla, vad gäller mitt rykte är allt förstört ändå då eftersom det blir offentliga handlingar och då vill jag gå ut offentligt med hur de behandlar sina arbetstagare. Det de inte fattar är att om de bara hade gett mig ett par dagar att landa på hade jag så småningom sagt upp mig (eller förhandlat fram en deal) utan att hela den här cirkusen hade behövt dras igång... jag har noll respekt för dem som arbetsgivare och människor och vill naturligtvis inte jobba kvar. Jag hoppas att jag får positiva besked om ett jobb på tisdag, i så fall sitter jag i en helt annan sits när vi går in i mötet på fredag. Det jag har stött och blött i helgen är om de kommer att gå direkt till handling när jag säger nej till deras bud imorgon... men jag kan inte tänka mig att det är i deras bästa intresse, de vill ju ha detta avklarat så fort som möjligt. Jag har hela tiden försökt att inte sänka mig till deras nivå, men det finns en gräns hur långt man kan driva någon med hot och ultimatum. Jag har hela sms-konversationen med min chef sparad... och den visar hur "stöttande" han är... kan inte tänka mig att han vill att den ska komma ut.
Det är så jobbigt att bara vänta, att inte kunna göra något, inte ha någon kontroll. Bli anklagad för hemska saker... känns jätteolustigt, speciellt som jag inte ens kan få ett svar på VAD det är exakt jag är anklagad för... som jag sagt tidigare, om jag verkligen hade trott att detta handlade om någon som genuint kände sig sexuellt kränkt av mig hade jag gått direkt, men om ni har följt hela historien och hur min chef ljög för mig om andra övergrepp som är HELT osanna samt historien runt allt så tror jag istället att detta bara är deras sätt för att skrämma mig att säga upp mig. Sexuella anklagelser går inte att motbevisa och är förödande att ha på sitt CV... Jag bara babblar, men jag tror fortfarande inte att det här kan hända mig... när jag väl erkänner att jag har alkoholproblem så brakar hela världen lös över mig. Min energi nu borde ju läggas på att bygga upp min nykterhet, istället slåss jag för mitt liv. Det enda positiva med hur jävliga mina chefer är är att jag i nuläget drivs av ilskan; "de ska ivf inte få mig att börja dricka igen"!!! Nu har jag kräkts ut en massa... väldigt jobbig dag idag, igår kväll gjorde vi dock god mat hemma, såg på film och myste... då var jag i nuet och lyckades lägga detta åt sidan. Jag får väl acceptera att idag blir en skitdag med ångest och ilska. Önskar det gav mig kraft att ta tag i saker här hemma, men istället blir jag förlamad.
kram till er alla

Nyckelpigan

Odette, tack för att du alltid är där och stöttar. Jag hoppas det går framåt i din process också... Min process går i racerfart, vanligtvis brukar ju sådana här saker ta evigheter, jag vet inte hur det är för dig? Sträck på dig du också, tillsammans står vi upp mot idiotiska chefer! Stor kram till dig

Levande, tack för ditt stöd! Ja, jag fattar inte heller det här... det är ju av en annan allvarlighetsgrad om man missköter sitt arbete, men om man INTE gör det, tar på sig allt ansvar, skaffar hjälpen själv och betalar för den borde man i varje fall få en chans att återställa förtroendet och tilliten, inte bli tillintetgjord i en fas som är så jobbig... när man tagit mod till sig och i skam erkänt sina problem. För mig personligen (och säkert de flesta) är det väldigt svårt och skrämmande att ta ett sådant steg, att blotta sig på det sättet... i den stunden är man enormt sårbar och att då bli så totalt attackerad gör att man ramlar baklänges. Jag kravlar mig dock upp... något inom mig säger att det inte får gå till så här... jag tänker inte börja dricka eller gå ner mig bara för att de är dumma i huvudet. Jag tar ansvar, men jag tänker inte bli hotad och trakasserad längre. Samtidigt finns rädslan för att hotet ska fullföljas, även om de ljuger ihop en historia (där grunden kanske bara är att jag har pussat någon på kinden och kramat om) kan jag aldrig motbevisa den.

Tack, Sisyfos - jag förstår precis vad du menar... en del av mig vill ju inte att de ska få komma undan med detta men jag inser även att om jag bestrider detta hela vägen så kommer det kosta mig enormt. Jag har tänkt ut mina minimikrav för att kunna gå, de är inte höga, jag inser att jag måste ur den här processen och de kommer att gå oskadade ur detta. Om de däremot verkligen anmäler mig hamnar både jag och de i en annan sits... DÅ kommer det kosta även dem eftersom jag inte har mer att förlora då. Mitt mål är att avsluta detta på fredag helst, med minst mina minimikrav uppfyllda. Sedan får jag med hjälp av min psykolog bearbeta alla känslor som kommer med detta för att inte bli bitter. Bara känslan av att någon så gärna vill bli av med mig är ju hemsk... speciellt som jag jobbat häcken av mig för dem och jag vet att de är jättenöjda med mitt arbete, de klarar dock inte av att ha någon med problem. Det känns hemskt att man inte är värd mer än så här för dem. Det gör ont och det kommer att göra väldigt ont efteråt. Jag betraktade dessa människor som mina vänner.

Observatör, tack för dina ord och att du står vid min sida!

Muränan, tack för dina råd! Efter senaste mötet bestämde jag mig för att inte ha fler möten ensam med min chef, precis som du skrev, juristen på facket sa samma sak. Ett problem är att det är en av delägarna (kvinnlig) som står kvar vid en ev sexuell anmälan (även om jag har ett sms från min manlige chef att hon ser saken var utagerad, det var dock efter att han trott att han knäckt mig och att jag skulle ha sagt upp mig).
Tack för rådet att skriva ner allt, jag har gjort det sakligt dag för dag, utan att lägga in värderingar utan bara en redogörelse. Vad gäller rehabansvaret har det drunknat i den här sörjan, jag funderar dock allvarligt på att göra en motanmälan angående detta om de fortsätter och ställer allt på sin spets. Jag känner mig även enormt kränkt av min chef, som jag har en beroendeställning till, som medvetet grafiskt har anklagat och beskrivit övergrepp som jag VET inte har skett (kvar finns den andra chefen som jag inte vet hur mycket mened hon är beredd att häva ur sig).
Om jag får det nya jobbet är jag beredd att i stort sett säga upp mig, få sekretessavtal och någon sak till (ungefär vad min chef ville förra onsdagen när han ljög om alla övergreppen)... ibland har jag tänkt - jag skulle kanske bara ha tagit det då och sluppit all den här ångesten och allt jag gått igenom nu... men samtidigt vet jag att jag nog behövde få gå vidare... annars hade jag alltid trott att jag skulle ha kunnat lösa det på ett bättre sätt om jag gått hela vägen. Nu vet jag hur jävliga mina chefer är och vad de är kapabla till... då är det på något sätt lättare att i framtiden lägga skulden och skammen där den hör hemma. Jag har inte sagt att jag har gjort rätt, jag VILLE ju ta på mig ansvar och rätta till mina fel, sluta dricka mm. Allt de har gjort har de gjort i nyktert tillstånd... Det värsta är att de har så gott anseende och inte ens jag kan knappt tro att de gör det de gör... ingen kommer ju tro mig.... Det jag kan säga är att jag går ur det här med min integritet intakt, det är väldigt viktigt för mig. Vad de går ur det här med vet jag inte, men inte är det med någon integritet i alla fall.
Tack igen för allt stöd härinne, det betyder allt för mig just nu! Idag är det 15 dagar nykter, inser jag, och det under de mest fruktansvärda omständigheter.
kram till er alla

Du är så bra Nyckelpigan! Med all denna stress håller du dig nykter. Hela den här historien låter totalt bisarr. Känner att jag egentligen skulle vilja veta vad som hände om det faktiskt gick till en polisanmälan. Känner också att jag är lite nyfiken på om motsvarande händelser hade gjorts av en man, hade det uppmärksammats då om han var fruktansvärt full? Hur många män har man inte mött som varit väl gränslösa fulla, men det ska mycket till om man skulle dra det till en anmälan tror jag. Så därför är jag så nyfiken egentligen på vad som hände. Det är kanske en sak att ljuga och hota så här, men en annan sak att ljuga för polis. Då är det lite mer allvar. Skulle de verkligen våga dra det längre?
Jag tycker att din strategi verkar bra dock! Tänk på dig själv. De ska leva med sig själva. Nån gång tror jag ändå att de får "betala". Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig! Andras agerande kan man tyvärr inte styra, men man kan faktiskt bestämma själv hur man vill behandla andra (åtminstone i nyktert tillstånd).

Det är en sann inspiration att läsa dina ord.. hur du kämpar.. och dessutom lyckas du var nykter.. jag beundrar dig.. jag hoppas också att detta tar slut snart.. för min egen del är situationen fruktansvärd just nu. Jag går snart in i 7 månaden i min process.. mina chefer vill bli av med mig.. men vägrar säga upp mig.. dom vill att jag går självmant.. men det vägrar jag.. mina närmsta kollegor har alla slutat för de mådde så dåligt av arbetsplatsen.. jag har gett allt för mitt jobb men det räckte inte.. så nu sitter jag här.. slits mellan facket.. f.kassan.. och mina chefer.. dagarna flyter ihop och jag har stundtals gått ner mig oerhört av ångest.. idag är en sådan dag.. jag stirrar ut i tomma intet och fattar inte hur man kan behandla någon såhär.. ( enda trösten mitt i allt är väl att jag är långt ifrån den första som lämnat denna arbetsplats.. ) jag vill så gärna bli stark igen.. gå upp på morgonen.. träna.. finna glädje.. men ju längre tiden går desto mer ledsen blir jag tyvärr.. men när jag läser om din kamp.. så tänds en gnista av hopp inom mig.. för kan du var såhär GALET STARK.. så kanske jag kan vara det också.. jag tittar på allt det fina jag har runt mig.. min älskade man som är ett mirakel i sig... ljuvliga vänner .. en något splittrad men fin familj.. tak över huvudet och 30 kollegor som alla tycker att mina chefer e galna mot mig.. jag måste se det positiva.. jag måste våga tro att allt kommer lösa sig.. jag vet att jag inte är värd detta.. När det kommer till A.. så går det upp och ner.. ibland blir det en snuttefilt.. ett sätt att döva all ångest och inre oro över min situation .. A finns i mitt liv.. men jag klappar mig själv på axeln varje gång jag hoppar över " mötet" med snuttefilten.. jag har inga problem att begränsa mitt intag när jag mår bra.. det är i sånna här situationer som spärren släpper.. att läsa här om din och andras resor ger massor med stöd.. och jag hoppas kunna vara stöd för andra också.. Jag hoppas innerligt att du får det andra jobbet så att din resa mot ljuset kan börja.. du är redan på god väg och du är så otroligt stark.. låt dom inte knäcka dig... DU har inte gjort nått fel glöm aldrig det.... förhoppningsvis är denna hemska resa över för oss båda snart och vi kan börja leva på riktigt igen.. starkare och en tung erfarenhet rikare. Varmaste kramen till dig och ni andra fina själar där ute.

Nyckelpigan

Jag skriver bara ett kort inlägg, är mitt i värsta krisen och måste fatta beslut som påverkar hela mitt liv. Svar imorgon. Min arbetsgivare har sjunkit till nya djup... han har ljugit ihop en helt annan historia än innan (om sexuella angrepp) och även slängt in ett par vittnen. Det är en härva av lögner men om kag inte accepterar och de går vidare blir allt offentligt. Jag är så arg att jag i vissa stunder tänker gå it med allt själv OCH anmäla honom för förtal och sexuella trakasserier. Visa världen vilken skit han är... han som är så hyllad. Jag är cynisk i vanliga fall men detta övergår mitt förstånd... nykter i alla fall, alldeles för arg för att låta honom driva mig till att dricka! Stor kram från en något omtumlad nyckelpiga

Så ledsen för din skull. Men vittnen? Fattar inte att folk är beredda att ljuga. Fantastiskt att du håller dig nykter. Kramar!