Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Nyckelpigan

Tack för ditt svar, valeria. Jag hoppas att man kommer till en punkt där livet inte bara handlar om a (oavsett om det är att dricka el ej) samt att jag inte ska förledas att tro att det kommer att gå bra med bara ett glas...
Jag funderar mycket på om jag ska skriva ett sms till min svärmor och svägerska och förklara att jag har tagit hjälp och håller på att hitta min väg men att jag inte är stark nog att ta deras reaktioner i detta läge... Är dock rädd att jag får svar där se ändå ska slå in hur fel jag gjort igen... Jag är inte stark nog för det nu, det bryter ner istället för hjälper... Får fundera vidare.

Nyckelpigan

Min man är hemma hos sin mamma och pratar med henne, känns jätteolustigt att inte ha någon kontroll, att inte veta vad som händer. Jag har skrivit om detta tudigare, att min svärmor och svägerska tror att de måste tala om för mig hur fel jag gör när jag dricker och jag är förbi den punkten. Just nu kan jag inte bli sparkad på, jag måste hitta fast mark under fötterna först och det har jag inte än. Jag måste hindra mig själv från att sparka på mig själv för att inte bli självdestruktiv igen och då kan jag inte stå emot attack utifrån. Ångesten river i mig, klump i magen/bröstet... Irritation och rastlöshet samtidigt som jag packat för resan. På ett sätt vill jag (control freak) vara med och föra min egen talan... Men en del av mig känner att det inte blir bra i nuläget. Kaos inombords... Vet varken ut eller in... Vill bara fortsätta bygga upp mig själv, jag vet alla fel jag gjort, jag kan inte ändra det som varit, bara hur det blir framöver.... Jag vill inte ramla nerför ångestravinen och känna mig som världens värsta människa... Jag känner dock att jag glider över kanten... Försöker kramla mig kvar...

Platina

Käraste, åh vad jag känner igen paniken när man har tappat känslan av kontroll. Fy!
Kan du sysselsätta dig med något? En film, en promenad, hänga en tvätt, torka ur köksskåpen.... Vad vet jag, bara göra något.

För övrigt tycker jag att det är bra att du inte själv pratar med svägerskor och svärmödrar nu. Det här är din resa och din kamp, tillsammans med din man. Du ska inte behöva försvara eller förklara det för någon annan, det är tillräckligt som det är!

Känn stolthet för den du är och det du åstadkommer, och låt din man sköta sin familj. Rikta energin mot dig själv och var lite egoistisk! Det är DU som är viktigast nu!

Utsätt dig inte för risken att bli tillrättavisad eller klankad på. Du är värd mycket mycket bättre!

Jag hejar på dig och du är superbra!!!!

Soff

det känns jättejobbigt, att inte veta vad som säjs. Hoppas att det blir på det viset att han liksom sopar banan åt dej så att de förstår att de inte behöver "tala sans" med dej nu, att du redan är där alldeles själv.
Stor kram!

myrkotten

men ibland vill man bara skrika sköt ert så sköter jag mitt. Vad för slags stöd skulle du vilja ha av din man? Hans släkt? Tufft i alla fall för dig när du verkar vilja att de ska ge dig utrymme. Det sägs att alkoholister blir egoistiska, borde man då inte få ta sig rätten att fokusera på sig själv när man omdanas till nykterist! Vet inget bra anti-glidmedel, hänsyftar till din kommentar om att du håller på att glida över kanten. (Raderade nyss flera utflippade rader om pro-glidmedel för gam-tackor som jag). Tar din situation på allvar, håll ut det måste bli bättre runt hörnet, eller hur. Kramisar

är din mans släkt och de är i första hand lojala med honom och inte med dig. Efter #43 när du skrev att du skulle sms:a till dem skrev jag ett svar som inte gick fram pga dålig internettäckning men som gick ut på ett nejnejnej till detta. Nu när jag läser att han varit hos dem känner jag ännu starkare att du ska låta dem vara. Du har problem men är f-nimig inte skyldig dem ett f-bannade dugg! Nu rätar du på ryggen och inser hur bra du faktiskt är sommar tag i dina problem. Låt dem inte trampa på dig! Kram!

Nyckelpigan

Tack platina, sof, valeria och myrkotten!!! Era ord hjäpte mig verkligen! Det var en mycket jobbig kväll, efteråt var det ändå skönt att min man åkte hem till sin mamma, även om all min ångest spillde över på honom när han kom hem, vi pratade dock igenom det.
Nu är jag i Danmark i stuga med två andra barnfamiljer, vi har det kättemysigt och de andra dricker inte alls mycket, jag har ändå en ångestklump i bröstet/magen som jag inte riktigt kan tyda. Flera har precis fyllt 40 och vi ska skålani champagne... (Även igår). Det känns så konstigt att inte få ta det lilla glaset... Hur kan det få mig att känna mig så utanför. Jag vet att jag skulle klara av det men då suddat man ut gränserna och det är lätt att fortsätta med det. Dessutom skulle min man aldrig säga att det är ok nu... Vet inte om det är förhandlingarna inombords som ger mig ångest... Fattar ni? Om det bara handlar om ett glas ska man ju inte känna sig så utanför för att man avstår.... Det är ju sjukt... De andra har inte gjort något fel, jag sa till en familj att jag avstår a nu pga att det triggar min migrän (vilket iofs ät sant), men ändå... Vill ju njuta fullt ut av familjesemestern...

Nyckelpigan

Det var 2,5 v sedan jag slutade dricka, sedan i lördags befinner jag mig på stugsemester i Danmark med två andra familjer. De dricker måttligt (väldigt lite), men ändå känner jag mig så utanför... Stugsemester och grillning innebär för mig att kunna sitta ute med ett glas rosé, känns som om jag bara hade fått sitta där med ETT glas så hade det varit så stor skillnad... Men antar att det är a som åter försöker nästla sig in. Jag har lovat min man och barn att inte dricka och det har jag inte gjort... Men ska det vara så här alltid? Försvinner den där klumpen i magen sen, var det bara för tidigt att utsätta sug för en sådan trigger så tidigt i nykterheten? Hur har ni upplevt det?

Nyckelpigan

Det var 2,5 v sedan jag slutade dricka, sedan i lördags befinner jag mig på stugsemester i Danmark med två andra familjer. De dricker måttligt (väldigt lite), men ändå känner jag mig så utanför... Stugsemester och grillning innebär för mig att kunna sitta ute med ett glas rosé, känns som om jag bara hade fått sitta där med ETT glas så hade det varit så stor skillnad... Men antar att det är a som åter försöker nästla sig in. Jag har lovat min man och barn att inte dricka och det har jag inte gjort... Men ska det vara så här alltid? Försvinner den där klumpen i magen sen, var det bara för tidigt att utsätta sug för en sådan trigger så tidigt i nykterheten? Hur har ni upplevt det?

Platina

Hej fina,

Du avslutar #49 med "vill ju njuta fullt ut av familjesemestern".

Läs det igen. Jag tror nämligen att någonstans där gömmer sig ditt magonda.

Om jag får utmana dig lite (detta skriver jag med MYCKET kärlek!):

- varför kan du inte njuta utan alkohol?

- vad hindrar dig från att fortsätta köra migränspåret och fylla ditt glas med något som inte innehåller alkohol?

- har du tänkt på hur stor del A har i ditt liv om du ens för ett ögonblick kan tänka dig att bryta ditt löfte till din man och dina barn bara för att få ett glas rosé i handen?

Jag hoppas du inte tar illa upp, men din avslutande mening i #49 fick mig att reagera.

Puss och kram och fundera och reflektera och jag VET att du fixar det här!

Heja dig, fina nyckelpiga!

Stingo

Alldeles fruktansvärt kort. Hur många år har du druckit? jämför 2.5 veckor med det.

Ge dig tid. Det sker ännu stora förändringar. Väldigt många här har skrivit om stora förändringar efter 2-3 månader, men också betydligt senare än så förändras tankarna och förhållandet till alkoholen.

Nyckelpigan

Tack platina! Jag tar inte illa upp - tvärtom!!! Jag behöver höra just sådana saker och det hjälper otroligt. Det känns dock hemskt att känna att jag inte kan njuta fullt ut när det är utan a... Jag hoppas kunna sluta känna så... Di har ju helt rätt... Jag måste ge det tid, hoppas på en förändring - jag vill ju vara närvarande i nuet. Jag har fortsatt med migränspåret, har bara druckit a-fritt, då det är en seger i sig. Kanske infinner sig stoltheten över detta när jag kommer hem, just nu är det dock fortfarande lite tungt (och det är som du skriver, det är där mitt magonda kommer ifrån, att jag känner att jag inte kan njuta fullt utan a).
Stingo, tack för dina ord! Ja, det är ju en extremt lång tid jämfört med hur många åt jag ägnat åt att förknippa allt roligt med a.. Jag måste lära mig tålamod... Det tar tid att "lära om", det är bara jobbigt att stanna i det... Man vill ju att allt ska vara bra NU!
Tack för er stöttning, det betyder enormt mycket!!! Utmana mig gärna mer, jag behöver det för att ta mig framåt! Stor kram

Nyckelpigan

Tack platina! Jag tar inte illa upp - tvärtom!!! Jag behöver höra just sådana saker och det hjälper otroligt. Det känns dock hemskt att känna att jag inte kan njuta fullt ut när det är utan a... Jag hoppas kunna sluta känna så... Di har ju helt rätt... Jag måste ge det tid, hoppas på en förändring - jag vill ju vara närvarande i nuet. Jag har fortsatt med migränspåret, har bara druckit a-fritt, då det är en seger i sig. Kanske infinner sig stoltheten över detta när jag kommer hem, just nu är det dock fortfarande lite tungt (och det är som du skriver, det är där mitt magonda kommer ifrån, att jag känner att jag inte kan njuta fullt utan a).
Stingo, tack för dina ord! Ja, det är ju en extremt lång tid jämfört med hur många åt jag ägnat åt att förknippa allt roligt med a.. Jag måste lära mig tålamod... Det tar tid att "lära om", det är bara jobbigt att stanna i det... Man vill ju att allt ska vara bra NU!
Tack för er stöttning, det betyder enormt mycket!!! Utmana mig gärna mer, jag behöver det för att ta mig framåt! Stor kram

Platina

Du fortsätter "ha migrän" (det låter ju som värsta kärringen som inte vill vara i närheten av sin make ha ha ha) och jag kan fortsätta att utmana dig lite försiktigt.

Kanske ska du skriva ner en pro-and-conlista? Vad är bra med alkohol? Vad är dåligt med alkohol? Vad är bra med att sluta dricka? Vad är dåligt med att sluta dricka?

Jag har återigen läst ditt inlägg #49, och du skriver att du känner dig utanför när du inte dricker. Värt att fundera ett extra varv kring. Varför känns det så?

Även om du inte känner stolthet just nu så tycker jag att det du åstadkommer är fantastiskt! Du är så stark och det är otroligt att du väljer att inte dricka trots att du får ont i magen och känner dig utanför. Visst är det skönt att vakna nykter och utvilad och inte bli irriterad ens det sjuhundraelfte gången barnen ropar "maammmaaaaaa"!?!?!? Någonstans vet du ju att det du gör är rätt och nödvändigt. Försök hitta de bra sakerna och tänk på dem!

Sov gott, raring!

Nyckelpigan

Tack platina och vändningen! Det är så skönt att känna att man inte är ensam i detta, att man kan få respons på det man skriver. Jag har funderat på hur jag känner och vad det står för. Jag drack inte så ofta men när jag gjorde det spårade det allt oftare ur och detta mer och mer. Innan den här resan kunde jag känna en eufori över beslutet men på resan har jag ofta haft en klump i magen. Jag har beskrivit att jag känt mig utanför och en önskan om att kunna njuta fullt ut. Jag tror det ligger väldigt mycket bakom den här känslan, ångest för allt jag ställt till med genom min "relation" med a. Alla jag sårat, allt jag utsatt mig själv och min familj för. Det är som att skrapa lite på ytan av denna ångestböld som jag försökt kapsla in. Jag har behövt göra det för att lyfta upp mig själv så mycket att jag skulle känna att det fanns något värt att rädda. Längre fram måste jag göra små hål i den där bölden men det är för tidigt än så länge, jag måste hitta fotfäste först. Min känsla av utanförskap har dock varit just det - en känsla. Jag har inte varit utanför, ingen har ifrågasatt att jag valt a-fritt, ingen har trugat, jag har pratat minst lika mycket som alla andra (jag måste inte dricka för att vara social), varit med i gemenskapen. Därför är det ännu mer frustrerande att den hör känslan finns här... Men, som sagt, jag tror den bottnar i så mycket mer, att det tangerar kärnan av mitt missbruk. Många tankar som far runt.
Jag har använt a som en förstärkare av bra känslor, som en krycka att kunna vara närvarande u nuet. Tyvärr vill jag ju bara vara ännu mer "närvarande" och då spårar det ur. Jag är inte den som suttit hemma och tagit till flaskan när jag varit ensam och ångestfylld. Istället har jag först stoppat undan allt som varit jobbigt, mått lite bra och då velat förstärka det... Och sen blev allt fel. Mycket av ångesten är nog kopplat till a, även om jag har massor som hänt och som är jobbigt. Innan behövde jag a för att fly allt hemskt som hände (och som jag höll inom mig). Nu har jag bearbetat mycket av det som hänt tidigare u livet, även om det är en process som aldrig kommer att vara färdig. Nu lever jag ett bra liv, jag har egentligen allt jag någonsin velat ha, då stjälper bara det son tidigare varit min "räddning"... Jag måste hitta andra sätt att vara närvarande i nuet. Samtidigt är det en lömsk fiende som hela tiden vill nästla in sig i livet igen... Helt galet.

Nyckelpigan

Jag har ansträngt mig för att inte försöka bli "bäst" på att vara nykter. Om allt hade varit lätt och självklart hade detta inte varit något problem, därför anstränger jag mig för att låta de känslor som jag tidigare klassat som förbjudna finnas här öppet. Jag kan intellektualisera en massa men det hjälper mig inte nu. Jag tycker det är en sorg att avstå a i festlig sammanhang, det påverkade mig väldigt när vi var på semester. Jag hade tillgång till a hela tiden (öppen BiB, öppen vinflaska mm), men drack a-fritt. Detta betyder inte att det var en dans på rosor. Jag kände ångest nästan hela tiden, en otäck sådan som jag inte kunde sätta ord på. Jag trodde det skulle bli bättre när de andra familjerna hade åkt (vi skulle vara kvar lite längre), men det blev det inte. Min man ville åka hem en dag tidigare och istället göra extra utflykter på vägen hem. Jag var först helt emot detta men sen kände jag att jag måste hem. Var bara lättirriterad och mådde dåligt. Jag hällde själv ut överblivet vin från flaska och karaff samt tömde en mer än halvfull BiB i vasken.
Var rädd att den här ångesten skulle följa med mig fr o m nu... Men det räckte att komma hem, då släppte den helg, vilket var och är en obeskrivlig känsla. Jag tror det var för tidigt att utsätta mig för min värsta trigger så tidigt, jag har inte varit nykter så länge. Jag klarade det men mådde inte bra. Jag har läst om andra här som känner av de positiva effekterna av att vara nyktra direkt, de som druckit varje dag blir pigga mm, sparar pengar som innan gick till alkohol och även intar betydligt färre kalorier än innan. Jag har inte dessa positiva upplevelser på det sättet eftersom jag inte drack mer än vid "festliga" tillfällen, detta särskilt eftersom min man var på mig. Jag har känt mig "jagad" under en längre tid och även om jag bara blev salongsberusad räckte det för att min man skulle må dåligt (och även jag). Det blev till en sjuk ond spiral där jag drack mycket och snabbt vid de tillfällen jag hade för att han inte skulle kunna stoppa mig.
Jag tänker en dag i taget, men samtidigt vet jag att min man inte kommer att gå med på något annat än "för alltid" och det stressar mig att jag inte själv kan ta det beslutet (som många andra här skriver, de ska vara nyktra i 90 dagar mm). Samtidigt vet jag ju vem det är som står dör bakom dörren och viskar. Den där förföriske, falske typen som ställt till så mycket i mitt liv redan...
Jag har beställt AA:s bok och ska se vad den ger mig, fortsätta skriva här och läsa andras trådar. En dag i taget, idag är det en utan ångest!

Nyckelpigan

Ville bara tillägga att det dom fick mig att definitivt vilja åka hem var att min telefon checkade ut och jag hade inte längre tillgång till internet - vilket innebar att jag inte kunde läsa här.... Och det vågade jag inte släppa.
Vill även tillägga att när de andra åkt drack inte min man heller någon a (drack inte mycket innan heller), men det ändrade inte hur jag kände, fick inte ångesten att släppa.

Vändningen

Vad starkt gjort ändå att hälla ut vinet där och stå emot så bra som du gjorde.
Jag tycker du skriver och resonerar riktigt klokt och framför allt ärligt. Jag kände lite som dig där, när jag läste i andras trådar här om hur fantastiskt allt var och hur lätt det gick osv. Jag rycktes med där första 10-14 dagarna och ställde mig i samma hyllande kör, men sedan fick jag en ny insikt och det var att jag faktiskt ifrågasatte mig själv om hur ärlig jag var mot mig själv. Svaret kom obönhörligen direkt. Inte tusan var det så lätt som jag själv också gav sken av, nog tusan fanns A där i tankarna och jag hade ju inte alls någon lust att vara nykter. Ingen eufori alls där.

Det är nog väldigt individuellt om hur man tar sig framåt i sin resa. För vissa kan det gå som en löpeld och hela vägen ut, utan återfall eller svårigheter. För andra är det mer en ständig kamp och ständiga återfall. Huvudsaken är nog att man tar det på allvar och det är toppen att du är så ärlig med vad du känner. Å kanske är det som du själv skrev, att du blev utsatt för något, lite för tidigt. Samtidigt läser jag i trådar här hos de som varit nykterister i ett par år och som skriver att de fortfarande kan sakna A. Jag trodde ju lite naivt att man kanske skulle tappa det helt. Det kanske också är individuellt, vet inte..