Svajigtliv

Sitter just nu i sängen i mitt rum på en lägergård. Ungdomarna som är på lägret har gått och lagt sig, själv har jag talat med min fru för tredje gången ikväll på telefon. Men nu rinner mina tårar återigen efter brutna löften, elaka ord och att min kärlek inte betyder något. Hon är just nu stupfull hemma, barnen blev nattade för att jag sa ifrån i telefonen att de behöver sova. Trodde aldrig att jag skulle behöva säga en sån sak fast innerst inne visste jag nog att det skulle bli så här. Imorgon är det jag som sitter med ångesten medan hon klarar sig för hon inget minns...
Första samtalet handlade om hur hon hade pratat med så många i telefonen ikväll och hur roligt det var. Sen kom det elaka - likgiltigheten inför mig som hon uttryckte det, för hon kanske borde skaffa eget boende (hon vet att det gör så ont när hon säger en sådan sak). Sen tog samtalet slut, för att 20 minuter senare ringa igen och hon har inte ett spår om vad hon sagt för då fanns tydligen känslorna igen.
Min livskamrat och största kärlek verkar ha blivit någon annan efter sin gbp-operation med ett allt kraftigare alkoholintag de senaste åren. En normal kväll numer så är det 12 folköl som gäller, vilket också leder till kraftig panikångest för hennes del och att hon däckar tillslut. Vilket är varje kväll...
I januari så gav jag henne ett ultimatum att välja mellan mig och alkoholen - funkade fyra dagar tror jag. Sen med mitt goda minne så började alkoholen flöda igen för att jag älskar henne. Inser när jag skriver detta att det är ju sjukt... för är det verkligen kärlek?
Kan inte räkna hur många kvällar de senaste månaderna som slutat med att hon berättat hur lite hon värderar mig, att mina känslor för henne är inte betyder nåt, men hon är säker på sin kärlek till mig (förstår verkligen inte logiken), hon har helt slutat göra något hemma. Allt hushållsarbete ligger på mig, ansvaret för barnen, handling, kontakt med skola och dagis - själv ligger hon i soffan och chattar med folk och dricker den förbannade folkölen. Kommer barnen och vill ha en kram skriker hon åt dem att de stör. Vill barnen få hjälp med något eller få en kram är det till mig de kommer - men hon blir sur att de inte visar samma kärlek till henne. Kan inte ens komma ihåg när vi hade sex nyktert senast, det är säkert 4-5 år tillbaks.
Jag går sönder inombords av att inte förstå eller ens begripa vad hon tycker om mig. Vi har levt ihop i 13 år, men sen 1,5 år vet jag inte om det är samma människa. Det som skrämmer mig är att när jag berättar för henne dagen efter vad hon sagt eller gjort så backar hon undan från mig och stänger mig ute. Det förstör tydligen hennes känslor för mig men hur kan man freda sig från sånt här? Det är mer än en natt jag har tagit en nattpromenad sista tiden när hon väl somnat för att rensa tankarna och funderat över om det är värt det. För hur mycket jag än försöker - så får man höra från henne att det funkar inte så. För hon behöver hitta sig själv och lägga sitt pussel.
Men någonstans har tankarna börjat att gro, för jag kommer inte träffa henne och barnen förrän på söndag. Då skall alkoholen ut, hur tråkig och kontrollerande jag än är (på sistone har jag plockat av henne mobilen innan hon däckar för att bespara henne ångesten dagen efter när hon inte kommer ihåg vad hon skrivit på Snapchat därav är jag kontrollerande). Nu får hon välja på riktigt, för vi kan inte leva så här, jag kan inte leva så här. Framförallt kan inte barnen leva så här. Ska bli intressant om hon fixar att köpa gummistövlar till den minsta som jag påminde henne om det sista jag gjorde innan jag åkte på läger.
Inser när jag läser igenom det jag skrivit att jag lever med en alkoholist, att jag har försökt dölja för mig själv genom att tänka att hon har alkoholproblem... men det är värre inser jag nu. Det kommer bli en tuff natt känner jag, hoppas att det går bra där hemma när jag är 40 mil bort. Fasen, tror inte jag har behövt en kram så mycket som nu

Ja du har verkligen problem att ta itu med. Vet inte åldern ni har på barnen men du måste vakna upp nu och agera. Hon kommer inte göra något åt sin alkoholism om inte du sätter ned foten. Barnen måste ha en stabill och fungerande förälder och om du fortsätter med henne kommer du inte orka. Många styrkekramar

DetGårBättre

Du kan nog sätta ner hur många fötter du vill så kommer situationen likt förbannat inte ändras nämnvärt. Möjligen på kort sikt men snart är ni tillbaka till samma ruta.

Om du bortser från all tid utom den senaste. Du stapplar in i huset, träffar på henne i soffan skrikandes åt barnen - skulle det vara den personen du skulle vilja ha till fru?

Släpp sargen, du ska inte vara på isen. Leta upp en annan riktning även om du har en viss trygghet och så. Dina minnen är dock minnen och inget som existerar längre. Teskedsgumman var bra när man var liten och minnet finns kvar men det är skit om du tittar på det idag!

Svewild

”JAG ”är din fru... men jag drack inte på fel sätt när mina barn var små( har mina 4 barn med två olika föder. )
SOM du älskar din fru, såå fint!!!
MEN ... du gör varken henne... dig.. era barn .. någon tjänst genom att vara ”snäll” mot henne!
Jag läser hur Du mår, vilka tokigheter hon utsätter er, dig o barnen, för
Hon verkar inte ta något som helst ansvar för vad hon ställer till med,
Hon värkar inte vilja vara med i era liv( om hon skriker åt barnen ?)
Min man ställde ultimatum ... han eller alkoholen...
min man kom på mitt smygdrickade...
Jag gick in på det här forumet dagen efter ... tjöt som en gris..., min dotters födelsedag.....
19/2-2019 ......
Ja, jag har inte varit helt nykter... fuskar med typ 2-3 öl..,inget maken vet .. när maken varit hemma .. när han har jobbat så typ ... 1 flaska vin o en el två öl.i...sen den 19:2 så har jag haft typ 4 tillfällen jag varit berusad på
Men ... jag Vill bli nykter . Hitta ett normalt ett normalt sätt att förhålla sig till alkhololen... Jag hoppas sååå att Du finner din/ eran väg Varma kramar ❤️?❤️L

Svajigtliv

Tack för svaren. Det kommer bli en tuff kväll imorgon när jag landar hemma. Pratade med henne i telefon förut och givetvis var hon full även ikväll då hon är hos ett par kompisar som inget vet hur illa det är. Första kommentaren från hennes sida var vad jag tyckte om att inte få vara med på festligheterna, som var så bra. Köksfest på ett golv med musik var det häftiga blev jag upplyst om. Sen kom det vanliga nertryckande. Blir så trött, men den här gången bet jag ifrån och sa att vi har en del att prata om imorgon kväll. Och att jag inte kommer fortsätta samtalet förrän hon nyktrat till.
Jag kommer vara den som kommer hem först misstänker jag så kommer rensa hemmet. Och se till att barnen kommer i säng sen får jag se var samtalet tar vägen. Jag har mejlat kommunen för att få någon att prata med, jag har så mycket som bubblar i mig som måste ut. Så ha mig och mina barn gärna i tankarna på söndag kväll. Tack för att ni läser om mitt elände som är just nu

Anthraxia

Du "vill" - men väljer att smygsupa?
Lögnare.
Om du verkligen ville så skulle du göra det, med Antabus, Sinclair-metoden, eller vad som än krävdes.

Svajigtliv

Idag har varit en enormt omtumlande dag. Sitter och funderar över vad som hände... just nu befinner sig min andra hälft på psykiatriska akuten och är inlåst minst 24 timmar på grund av risk för självmord. Orosanmälan har gått till soc eftersom vi har barn under 18 år samt en anmälan om missbruk på min partner.
Jag konfronterade som sagt och hon pratade inte med mig den kvällen direkt, men alkoholen skulle bort var hon med på. Det gick tre dagar sen spårade det ur på riktigt. Från onsdag kväll till idag så har hon supit och ringt runt till folk och berättat hur elak jag är och att hon ska skiljas. Igår berättade hon det genom att kalla det för att bli särbos och jag undrade hur hon tänkte, men det blev inte mer än så.
Idag på eftermiddagen så var jag ute med barnen och åt mat på stan och när jag kom hem satt hon dyngrak. Skickade snabbt in barnen på sitt rum och då kom det att hon ville skiljas och bo själv eftersom hon inte ville skada mig och familjen för att hon mådde dåligt. Det var helt surrealistiskt det som sen utspelade sig med hennes gullighet i ena stunden för att i andra vara känslokall. När jag då sa att jag kan tänka mig att fortsätta om hon på riktigt söker hjälp för sitt missbruk försökte hon slå huvudet genom fönsterrutan för hon ville inte leva längre.
Då ringde jag hit några vänner som fick köra in henne till psykakuten. Väl där hade hon blåst 2,7 i promille och blev intagen.
Läkaren misstänker borderline. Hon har nu tackat ja till missbruksvård och hjälp från psykiatrin. Dock är oklart hur länge hon blir kvar.
En viktigt lärdom av idag är hur viktigt det är att vi som är närmaste anhöriga pratar med varandra när vi misstänker saker - för efter ett antal samtal insåg vi alla att vi blivit lurade på olika sätt och manipulerade. För i praktiken har hon använt alkoholen som själmedicinering - men det legitimerar inte det som har hänt och gjorts.
Just nu ligger fokus på barnen och att de ska må bra i detta.

Jag vill bara säga att jag följt dina inlägg här och vill bara skicka mod och styrka till dig!
Tyvärr har jag inga goda råd att ge dig, annat än att jag hoppas att du kommer tänka på dig själv i din situation, att du kan va tillräckligt stark att göra det.

??/Dee

Vilken soppa. Allt måste kännas overkligt men det positiva i hela historien är att hon i alla fall får en chans tili vård och att hon får hjälp. Men du måste se till att du får prata med någon om du ska orka. Du kommer nu vara rädd att hon ska ta sitt liv och det kanske blir svårt för dig att stå fast vid dina krav. Men du har inget val för du måste kämpa för barnens bästa. Jag håller tummarna för er alla.stor kram

Sofia

Vilken omtumlande helg du har varit med om. Din fru har blivit omhändertagen på psykakuten för självmordsrisk. Glädjande att höra att hon har tackat ja till att ta emot hjälp när det gäller både alkoholproblemen och sitt psykiska mående, det låter ju klokt att arbeta med båda bitarna samtidigt. Hoppas att hon får tider för uppföljning snabbt och att hon får förtroende för sina vårdkontakter. Fint att du nu lägger fokus på att barnen ska må bra, i denna turbulenta tid. Hur mår du själv i allt det här? Orkar du finnas där och vara stark för barnen? Det vore ju inte konstigt om du börjar bli trött efter de senaste 1,5 åren, där du har fått vara med om avvisanden, känslomässig kyla, att du har fått ta allt ansvar för hushållssysslor, barnen och kontakter med skola/förskola, du tar ansvar för att hon inte ska göra så tokiga saker på fyllan genom att ta undan hennes telefon m.m... Vad behöver du för att fylla på med energi, för att orka?
Skriv gärna mer här om hur du mår och hur det går!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet