Att hantera ansvarskänslorna

4 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Maskros91
Att hantera ansvarskänslorna
Maskros91
Återfall och grov rattfylla, vuxen dotter till alkoholist

Hej! Jag behövde skriva av mig lite och se om det finns någon där ute att bolla med.

En kortare bakgrundsbeskrivning av situationen:
Min far har alltid varit glad i alkohol. Efter mina föräldrars skilsmässa eskalerade drickandet i kombination med att min mor inte längre dolde undan det för mig och mina två yngre syskon. År 2006 blev han ertappad på jobbet där han gömt alkohol och efter det fick/sökte han hjälp. Då var jag 15. Efter det tror jag att han var nykter ett bra tag. Han har haft två ytterst tillfälliga återfall - vad jag vet om.
De senaste fyra åren har vi haft kontakt mer sällan då jag studerat på annan ort och behövt fokusera på studierna. Anledningen till att jag inte kan göra båda samtidigt är för att jag inte varit i ett stadium i livet att hantera oros/ansvars/ångest-känslorna som kommer i samband kontakt.

Nuläge:
Min far ringde upp mig och berättade att han blivit tagen för rattfylla och blivit av med både jobb och körkort - ... FÖR ETT HALVÅR SEDAN!! Han har alltså väntat så länge med att berätta det här. Han förklarade att han gjort samhällstjänst och att han går i samtalsterapi. Han har hamnat i bråk med sin yngre broder vilket har skapat ett familjebråk då farmor och farfar finns där för och stöttar pappa.
Jag googlade och hittade en artikel från rätt ort och månad att "en xx år gammal man togs för grov rattfylleri, 1.5 promille i utandningsluft", samt en uppföljningsartikel om domen han fick 3 månader senare. Han riskerade fängelse men fick istället 50 h samhällstjänst.

Dessa hjärtskärande ansvarskänslorna som dyker upp:
Varenda gång jag tänker på hur han reagerat efter att polisen tagit honom... hur han lunkat hem till sin lilla etta där han bor helt ensam.. och bara.. varit där ensam i detta.. Det är ju som att en kniv trycks in i hjärtat, som att en elefant sätter sig på bröstet och jag får problem att andas.
Jag känner så stort medlidande med honom, tycker så synd om honom att jag har svårt att hantera det. Sen kommer ansvarskänslorna - "tänk om jag hade varit bättre på att höra av mig", "han kanske inte hade börjat dricka igen om jag hade ansvarat för att vi sågs och pratade oftare"... osv. Jag är dessutom nästan säker på att han dricker i nuläget och att han isolerar sig från de få han har i sin närhet.

Hur ska man hantera det här? Hur hanterar jag det dåliga samvetet? Finns det någon där ute som har några knep?
Min resonabla sida vet ju om att jag inte har något ansvar i det hela. Att han, precis som jag, är en vuxen människa med ett eget ansvar över sitt egna liv.
Jag kan inte hjälpa att vara så otroligt orolig över hans framtid, hur ska han kunna få ett nytt jobb? Hur ska han ens kunna ta steget till det då han är väldigt antisocial? Vad händer om han hamnar i ekonomisk knipa nu när han inte har något arbete?

Som ni förstår så är jag lite "all over the place" i känsloväg. Jag har svårt att sortera och behöver lite verktyg för att hantera alla tankarna. Hoppas att mitt inlägg inte blev allt för rörigt, och även om det blev det så har jag i alla fall fått skriva av mig.

Tack!

Spindeln i nätet
Hej!

Hej!
Jag ville bara säga att jag känner igen de känslor du beskriver. Min sambo har alkoholproblem, och varje gång jag inte låter honom komma hem efter ett fyllerace på krogen blir jag också medlidande och känner mig ansvarig över hans situation. Jag har ingen aning om hur man hanterar dessa känslor av besvikelse samt att man känner sig så jävla korkad när man litar på sin anhöriga och denne gör en besviken. Och så det förbannade samvetet och oron över hur det ska gå för dem. Jag brukar dock tänka att det inte är jag som gjort någonting dumt, utan det som min sambo har orsakat får han ta konsekvenserna för. Det får mig att känna mig något bättre trots att skammen sköljer över mig. Har du sökt hjälp hos någon typ av anhörigstöd? Det låter verkligen som att du har mycket på dina axlar med både din pappa och ett familjebråk att stå i. Hoppas verkligen att du kan känna att det inte är ditt ansvar trots allt runt dig!

Maskros91
Öppen för anhörigstöd

Tack för din input "spindeln i nätet"! Det är den tanken, att det är den alkoholiserade som faktiskt ska ta konsekvenserna, som får mig att kunna backa lite ifrån situationen. Jag känner igen det du beskriver!

Detta forum var det första typen av "anhörigstöd" jag hittade. Vi fick prata med familjeterapeut när pappas alkoholism avslöjades, dvs. 2006. Sedan dess har inget samtalsstöd erbjudits. Jag hittade Al-anons hemsida, men inte var eller när mötena hålls i staden jag bor, det står att deras sida för att se mötestillfällen ligger nere. Men det är absolut något jag skulle vara öppen för - samtal med människor i liknande situation.

Tack för ditt svar <3