Våga ta steget

3 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
No more
Våga ta steget
No more
Hur ska jag våga

Första gången jag skriver o vet knappt var jag ska börja. Alkoholen har funnits där hela tiden. Jag växte upp med föräldrar som drack o tänkte att aldrig vill jag hamna där......och var är jag nu, mitt i eländet. Varit tillsammans med min man sen tonåren, fick barn tidigt, de är utflugna nu. Vi har ett gott liv (ibland), bra ekonomi o bra jobb. Men denna jäv...alkohol. Han smygdricker, jag kommer på honom, förnekelse o ånger o jag är arg o hotar. Detta har varit på repeat i många år. Han hade ett långt uppehåll men trillade dit igen o igen. Ständigt kollar jag efter tecken o lukter, ingen idé att konfronteras. Nu känner jag att nu måste jag orka ta mig ur detta, har styrt mitt hela liv, är bara 51, men hur ska jag orka ta itu med allt. När jag läser många trådar i forumet så har jag svårt att hitta solskenshistorier, finns det verkligen inget hopp? Jag önskar så att han kan klara detta, han säger att han vill, går på samtal varje vecka men ändå går det inte. Jag inser mitt medberoende o har hela tiden haft fasad utåt, inte så många som vet. Bad honom fara o flyga efter denna helg, nu är han full på ett hotellrum. Barnen o jag ska konfrontera honom denna vecka, de har aldrig sagt något till honom innan om det men nu måste det få ett slut. Mycket skrivande i denna tråd men jag behöver få ur mig detta.

Maskros91
En pytteliten solskenshistoria

Hej! först och främst vill jag berätta att jag känner med dig och vet att upphörande av medberoende är som att skrapa av ett hudlager, det är ett ingrott beteende som är svårt att bryta - men det går!
Att du sökt upp detta forum och skriver här och nu är ett första stort steg på vägen. Jag vill påminna dig om ditt värde - Du har rätten att styra ditt eget liv, leva ditt liv som du vill med respekt mot dig själv. Du har bara detta livet, tanken är att du ska spela huvudrollen i det - inte biroll till någon med beroende.

Jag sitter dock på en solskenshistoria. Men vad jag förstår det som så hör den snarare till ovanligheten.
Min mamma och hennes systrar växte upp med en gravt alkoholiserad pappa. Hennes föräldrar skilde sig tillslut och han flyttade ifrån staden där de bodde. De träffades sällan under hennes tonårs-år, och när de väl gjorde det så svek han henne på olika sätt - gång på gång.
När hon i sin tur blev vuxen och fick mig ville hon försöka jobba på relationen till sin pappa. När han en dag satt i soffan hos min moster med min nyfödda kusin i famnen och mig och min syster bredvid så var han så full att han kissade ner sig där han satt. Det var droppen för min mamma och hennes systrar. De sa att de inte ville ha en relation så länge han drack.
Nu, ca 25 år senare är han fortfarande nykter och har inte druckit en droppe sedan 1994. Min mamma och hennes systrar valde att "förlåta" sin pappa och började bygga upp en tillit sinsemellan igen. Mamma har berättat att det tog lång tid innan hon verkligen kunde lita på att han inte skulle falla tillbaka. Men tack vare att han tog sig i kragen så har jag, mina systrar och kusiner, en morfar i livet som vi älskar och har en nära relation med.
Så, det går. Det är svårt och har många vägbulor (ibland stup) längs med vägen... men det går.

Jag vet inte om det hjälpte med en solskenshistoria då jag vet att det inte är något man ska lita på, men jag ville i alla fall berätta att de finns.

Jag önskar dig lycka till på din väg och skickar dig styrka att orka hjälpa eller lämna
Kram <3