ångest och dåligt samvete

4 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
5barnsmamman
ångest och dåligt samvete
5barnsmamman
måste bara få skriva av mig

måste bara få skriva av mig lite, lätta på min enorma ångest och rädsla för att ta fel beslut och döva mitt dåliga samvete.
Har levt ihop med min man i snart 25 år, vi har varit gifta i 10 och har fem fina barn tillsammans.
Min man har alltid sedan vi träffades när jag var 17 år och han 20 år haft en annorlunda alkoholkonsumtion än vad jag tycker är normalt. För ca 6 år sedan började min man må dåligt efter att ha förlorat sin mamma alldeles för tidigt, vilket resulterade i att drickandet ökade för att han skulle kunna sova bla, han drack inte så mycket i veckorna men varje helg fredag- söndag och oftast mycket. Han började gömma och dricka i smyg, och våra diskutioner har varit långa och många kring hans drickande.
Varje fam semester vi haft har det alltid varit alkohol inblandad vilket både jag och barnen tyckt varit tråkigt då det aldrig stannar vid en öl.
För ett år sedan var han så full på vår dotters 9 årsdag att han knappt kunde gå.
Jag satt ultimatum att lämna om han inte ändrade sig, blev lite lugnare men fortsatte drickandet, han tog kontakt med alkoholrådgivningen men avslutade samtalen efter 3 ggr. Han gick till vårdcentralen för hjälp med sin ångest och sömnsvårigheter, men tog aldrig medicinerna som han skulle och när han fick ut ett brev från läkaren som reklomenderade en längre vit period då hans levervärden var för höga gick han aldrig tillbaka. Drickandet har fortsatt fast inte riktigt lika ofta och mycket, trodde själv att det kanske skulle lugna sig och hade hopp om att vi skulle hitta tillbaka till varandra. Han är väldens finaste man och pappa när han är nyckter. Jag har under de här åren sagt till honom att mina känslor för honom håller på att förändras när han hela tiden ljuger, gömmer och dricker fast jag ber honom att sluta.
Så åkte vi återigen på en familje semester över jul och nyår med resultatet att han drack i mina ögon väldigt stora mängder trots att han viste vad jag och barnen tycker och trots att han vet att vi tjafsat och grälat om det sedan mer än ett halvår tillbaka. Under 6 dagar drack han totalt 3,5 liter wiskey och minst 25 stark öl och då räknade och såg jag inte allt han drack. Under de här åren som han mått då dåligt har jag tagit på mig i stort sätt allt som skall göras i ett hem och allt som har med barnen att göra i förhoppningen om att han snart skulle må bättre.
I januari i år förlorade jag min systerdotter vilket gjorde att jag bara inte orkade mer och när jag behövde honom som mest valde han att åka bort på resa till Stockholm med en vän och gå på kasino och dricka öl, där stod jag med fem ledsna och förtvivlade barn och min egen sorg.
Där och då bestämde jag mig att jag måste bort måste få vara själv, kunde helt plötsligt inte känna vilka känslor jag har för honom längre, ser på honom och tycker han är jätte fin och underbar pappa, blir jätte rädd när jag inte kan känna känslorna som jag alltid haft för honom, älskar honom men inte som tidigare.
Han har nu inte druckit på två månader och vi har levt tillsammans men jag har ff inte de känslor som jag borde ha för honom, han är givetvis förtvivlad och jätte ledsen och vill inte att vi skall gå skilda vägar. Jag har nu fått en lägenhet som jag skall skriva kontrakt på om en vecka.
Jag har sådan ångest över att jag kanske väljer fel och att jag skall sakna honom.
Han säger om jag går ut genom dörren är jag borta för alltid. Men någonstans känner jag att jag måste bort för att kunna hitta mig själv igen och kunna känna vad jag känner, har så dåligt samvete för att jag utsätter honom för det här för han älskar mig över allt.

bara.jag
Vill bara skicka en stor kram

Vill bara skicka en stor kram inför ett så stort beslut. Man måste vara ärlig mot sig själv och lyssna på magkänslan. Du har rätt att må bra! 🧡

Spinoza
Är i samma fas som du

Hej!

Jag har en likartad situation som du, där jag också står i färd med att bryta upp mitt äktenskap med en man jag levt 28 år med.
Min man har också slutat dricka sen en månad tillbaka och är själv helt övertygad om att han är fri från alkoholen nu. Men jag känner som du, mina känslor har förändrats och jag ser inte att jag kan bygga upp en ny tillit med en så tung historia som vi har. Jag har också ångest över att jag utsätter honom för det här, men så tänker jag att det är konsekvenser av hans beteenden och då känns det lite lättare att stå fast vid beslutet.
Det här med att din man hotar med att det är för alltid om du går är ju ett sätt att skrämmas för att du inte ska våga - rätt manipulativt tycker jag.
Älskar han dig och är beredd att jobba med sig själv så borde han kunna ge dig tiden för att du ska hitta dig själv, men han är väl rädd för att du inte ska sakna honom och därför vill han inte släppa dig.

Fokusera på dig själv och ditt mående i första hand, barnen i andra hand och låt honom ta hand om sig själv!

Kram från en medsyster!