Cirkus

Hej!
Jag var medlem här för några år sedan och sedan dess har jag läst en del, men inte varit aktiv.
Mitt drickande började när jag var ca 22 år. Det var i alla fall då som jag började ha en komplicerad relation till detta gift. Från att ha varit väldigt måttlig till att bli den som alltid alltid var allra fullast på festen eller krogen.Det eskalerade under en tid och under flera år drack jag så gott som dagligen. När jag var 23 träffade jag min nuvarande man. Vi drack tillsammans stora mängder alkohol under helgerna, men på vardagarna var han bortrest och då fortsatte jag på samma sätt utan hans vetskap. Jag var arbetslös och fyllde mina dagar med alkohol och verklighetsflykt. I min ensamhet drack jag mest 2,8 % öl i stor mängd- 10 liter per dag. Ibland tog jag mig en grogg eller vad som helst utöver det.
Vändningen kom när vi bestämde oss för att skaffa barn. Det gick inte på direkten och jag minns ett tillfälle när jag beklagade mig inför min man att det inte hade tagit sig den här gången heller och han sa, att det var ju en väldig tur, och syftade på helgernas hejdlösa drickande och vad det hade kunnat ge för skador på ett foster. Ett frö såddes hos mig och efter en rejäl fylla fick jag nog och bestämde mig för att sluta dricka. Det lyckades och vi fick vårt barn. Drack inte en droppe på 1,5 år. Men när jag hade slutat amma började jag så smått igen, men långt ifrån i samma mängd. Jag vill nog påstå att jag lyckades hålla det på en normal nivå länge och vi skaffade oss två barn till. Jag har aldrig druckit under mina graviditeter. Det är jag stolt och glad för.
Problemet är att jag trodde att jag trodde att jag hade kontroll nu, att jag kunde dricka som vem som helst och att suget aldrig skulle komma tillbaka på samma sätt. Så fel jag hade. De senaste åren har mitt helgdrickande eskalerat (aldrig inför barnen dock!) och nu har jag nått botten och förstått att jag inte har kontroll längre. Jag tänker ständigt på alkohol och när jag ska få dricka nästa gång. Planerar mitt liv efter drickandet. Bestämmer mig för att hålla det på en rimlig nivå, men lyckas aldrig. Ett ständigt sug efter mer när jag har fått i mig första droppen.
Ironiskt nog är jag i övrigt väldigt hälsosam, springer 3-4 mil i veckan, äter sunt och läser på universitet till ett yrke inom hälsa. Mitt drickande är min hemlighet som inte någon mer än min man vet om. Jag lider också av en hemsk hälsoångest och det har blivit värre och värre med tiden. Efter en fylla mår jag dåligt hela veckan, ända tills jag får dricka igen och glömmer min oro för en stund. Så går det runt i all evighet.
Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde det. Kanske att min oro för vad jag har gjort med min kropp och om jag ska dö nu har blivit större, kanske det att jag är rädd för hur en kommande resa till kompisar som gärna dricker mycket ska bli, kanske är det den stundande semestern, som jag vet innebär alkohol i stort sett varje dag. Jag orkar inte mer. Jag klarar inte att vara måttlig och jag klarar inte av att ha ångest över mitt drickande längre. Så jag har bestämt mig. Berättade för min man igår att jag vill sluta dricka helt och att jag vill ha hans stöd. Berättade om min oro för kompisresa och semester. Det känns skönt, men samtidigt skrämmande. Jag hade nog önskat ett större stöd. Min man dricker också för mycket, men är inte beroende. Han vill inte sluta, men dra ner ordentligt på alkoholintaget nu när jag slutar. Han tycker att det är tråkigt att vi inte längre kan sitta och prata över en (flera) öl och att jag nu funderar på att stanna hemma från kompisresan. Att säga till vännerna att vi inte vill dricka varje dag, eller helt enkelt bara låta bli att dricka är tydligen inget alternativ.
Jag känner mig hoppfull och stark just nu i mitt beslut, men jag är fundersam och orolig inför hur det ska bli längre fram när jag hamnar i miljöer där andra dricker och framför allt när min man sitter på en uteservering med en öl i handen och jag med min cola zero. Jag kan ju inte tvinga honom att börja leva som jag.
Jag får ta en dag i taget. Ni här inne har hjälpt mig mycket med era berättelser och jag kommer att söka kraft och stöd här för att klara det. Sex dagar nykter idag. Första helgen nu på länge utan alkohol. Mitt nya liv börjar här och nu!

Du har verkligen bestämt dig, ett beslut att fira. Du vill inte ha alkoholen i ditt liv och börjat fundera framåt, vilka steg du kommer ta och hur det kommer att bli för dig. Du söker också efter vilket stöd du behöver längs vägen, att du skrivit här var en del i det. Du har berättat för din man och får en del stöd där. Bra gjort.

Att läsa här har varit hjälpsamt för dig och det kommer du fortsätta med. Du kommer också planera för event där alkohol ingår framöver. Jättekloka idéer som låter som att de kommer vara hjälpsamma för dig, genomtänkta.

Kanske har du sett det men det finns ett självhjälpsprogram här du kan använda dig av om du vill som ett extra stöd?
https://alkoholhjalpen.se/

Fortsätt gärna uppdatera och läs här på forumet också såklart!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet