Tonårsdottern har tagit "min plats" som fixare-Hur hjälper jag henne ur det här?

9 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Madlin
Tonårsdottern har tagit "min plats" som fixare-Hur hjälper jag henne ur det här?
Madlin
Medberoende tonårsdotter

Tänk att jag inte letade efter det här forumet tidigare, vilken hjälp jag hade fått. Ni kommer med så mycket klokskap och hjälper varandra så fint. Och nu skulle jag behöva ett råd, eller era tankar...
Jag lämnade min alkoholberoende och känslomässigt avstängde man för två år sedan efter ett 20-årigt förhållande.

För mig går det ganska bra för jag var så pass klar efter att ha gjort ett flertal försök innan att ta mig ur "hans grepp". Men jobbigare är det för mina tonåringar. Sonen valde efter ett halvår att bo enbart hos mig men dottern (17 år) har gått in och tagit "min plats" hos pappan. Hon städar och fixar, lagar mat och håller efter honom. Men det värsta är hennes oro över honom, att hon ska hitta honom död på morgonen eller när hon kommer hem på kvällen. Hon säger att hon skulle må bättre av att också bo hos mig men törs inte lämna honom för att hon är orolig för att han inte skulle överleva det, att bli lämnad även av henne.

Vi har pratat om medberoende, vad som är hennes ansvar och inte. Jag har tipsat om sidor som maskrosbarn och liknande. Och hon har till slut gått med på att träffa en psykolog. Hur stöttar jag henne på bästa sätt? Hur får jag henne att inte ta ansvar över honom och hans sätt att leva? Vad kan jag mer göra?
Tack för att ni orkat läsa och sköt om er.
Kram

Skrållan
Hej

Hej, och välkommen hit. Ja detta forumet är guld värt. Jag har en man som är alkoholist, men vi bor för tillfället inte ihop. Det är så skönt att kunna skriva här och få lite perspektiv på sin tillvaro. Och sedan kan man se tillbaka på det man skrivit.
Jobbigt för din dotter. Det är ju inte meningen att hon ska ta ansvar för sin far som är en vuxen man. Att gå till psykolog och få prata av sig, är väl en god idé. Det finns ju även anhörigstödjare genom kommunen. Dom har ju erfarenhet av beroendesjukdomar. Kanske hon även kan läsa på detta forum, och kanske starta en egen tråd. Det är nog väldigt viktigt att hon inser hur mycket detta påverkar henne. Att du finns där för henne, och att hon får prata av sig, är ju väldigt bra tycker jag. Det finns ju även böcker om medberoende. Kanske kan hon läsa och få lite tröst där.

Madlin
Hej Skrållan

Tack för ditt fina välkomnande! Vad bra att du tagit steget från din man för att se vad som händer. Jag höll på och "velade" i många år innan jag tordes ta steget fullt ut att köpa en egen lägenhet. Det kan vara en bra lösning att bo ifrån varandra att tag, känna hur det känns, för att sen bestämma hur man ska gå vidare.

Och tack för dina tips på hur jag kan stötta min dotter. Känns uselt att hon måste gå igenom liknande saker som mig och vill inte att hennes lidande ska bli lika långvarigt som mitt. Så jag vill att hon försöker hitta en väg ut ur sitt medberoende så snart som möjligt.

Lycka till med ditt val. Jag är säker på att du är på rätt väg!

Madlin
Känslorna väller över mig...

Känslorna väller över mig...och jag vill inte att exet ska få påverka mig så här. Trodde att jag kommit längre i min bearbetning...

Dottern kom hem efter sitt andra psykologbesök och sa att hon inte ville träffa sin alkoholiserade och känslomässigt avstängda pappa mer (inte på ett tag iaf). Hon bor växelvis hos oss båda men har sån ångest dagarna innan hon ska till pappan så nu kände hon att hon inte fixade det längre utan vill bo enbart hos mig under några månader.

Jag blev så glad att hon vågade ta beslutet men samtidigt så otroligt ledsen. Varför kan han inte vakna upp och se vad han utsätter sina barn för? Räcker det inte med att vår relation är förstörd?

När jag berättade för honom varför hon inte törs vara hos honom, att hon är orolig över att hitta honom död, så var hans reaktion ilska...precis som vanligt. Han har väl inga problem! Vad är det för fel på henne, de har det ju bra! Han lever i total förnekelse och har inga problem, det är bara vi andra som är ett problem, och framförallt jag då.

Det var som att hälla vatten på en kvarn, "Nu är jag väl nöjd", när jag fått även dottern att ta avstånd... NU har han problem och mår pissdåligt, över mig. Inga frågor om hur hon har det, hur hon mår, vad som kan förändras...

Och det är inte så här jag vill ha det. Jag vill att mina barn ska ha en kärleksfull relation med sin pappa, att de ska bry sig om varandra. Jag vill att de ska bo även med honom fast inte som omständigheterna är just nu. Att han dricker, struntar i att köpa hem eller laga mat och den tid han är i hemmet sover han mest bort sitt rus och sin ångest. Eller så är han inte ens hemma...

Känner mig så frustrerad. Är så less på att han påverkar mig/oss negativt fortfarande när vi bara vill försöka må bra😊

Sofia
Välkommen till forumet, Madlin!

Vad fint att du har hittat hit och använder forumet här för att få idéer om vad med du kan göra för att stötta din 17-åriga dotter som har bott hos sin pappa, där hon har gått in i en roll som du hade tidigare med ett stort både praktiskt och känslomässigt ansvarstagande. Det låter som att du gör mycket kloka saker för att stötta henne redan. Du pratar med henne om vad som är hennes ansvar och inte, tipsar om bra stödorganisationer hon kan ha hjälp av och stöttar henne att prata med psykolog. Nu har hon bestämt sig för att bo hos dig en period och ditt ex vänder det mot dig. Tufft för er att hantera hans förnekelse, där det slutar med att det är fel på er andra och inte på honom. Förståeligt att du känner dig frustrerad och ledsen! Går det att lägga mer av er energi den närmaste tiden på just att du och dina barn ska må bra, det som ni helst vill. Vad skulle ni kunna göra för att må bättre (oavsett hur han agerar/reagerar)?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Fundersam dotter
Fortsätt stötta din dotter

Från en annan medberoende dotter så vill jag bara säga att jag tycker du stöttat din dotter jättebra. Min egen erfarenhet är att det var helt nödvändigt för mig att bryta kontakten med min pappa, tyvärr orkade min mamma aldrig stötta mig utan hjälpte mer till att dölja och mörka. Det är en sorg att alkoholens makt är så oerhört stark. För mig har det varit till stor nytta att läsa här på forumet, kanske mest på "beroendesidorna". Det har fått mig att förstå bättre hur enormt kraftfullt alkoholberoendet är, och att jag som anhörig inte har någon makt över det, bara över mitt eget liv..

Madlin
Tack Sofia

För ditt stöd, det värmer och behövs. Just nu är det jobbigt för både mig och dottern och det är mycket ångest runt oss. Jag själv kastas tillbaka flera år i tiden till mycket som jag kämpat mig ifrån och känslor jag trott var färdighanterade. Men så är det förstås inte. Vissa delar kommer nog alltid att finnas där, lite latent.

Men vi försöker lägga energi på sånt som gör oss gott. Umgås och myser, ser en film, äter gott och tränar eller bara är. Just nu orkar vi inte ha så mycket folk omkring oss, men det kommer tänker jag.

Madlin
Åhh tack för snälla ord fundersam dotter

Ja jag försöker stötta min dotter så mycket jag kan men det är svårt att se henne lida för hur hennes pappa beter sig. Försöker ösa kärlek till henne så hon ska förstå hur viktig hon är även fast han inte visar det. Hoppas det kompenserar en bit på vägen i alla fall.

Tack för att du delar med dig av hur du haft det, känner med dig💕 Och tyvärr är det ju bäst ibland att bryta en relation, åtminstone för ett tag.