Olyckligpingla

Känner så igen mig i din situation. Jag valde att lämna för en vecka sedan. Han har försökt att skaffa hjälp tidigare, han vill skaffa hjälp, och har varit bra i perioder, precis som din man, men det slutar alltid på samma sätt. Och det sveket går inte att beskriva. Man blir som du säger så arg på sig själv att man gav honom ännu en chans‭.
Bra att du bokat KBT! Tror det kan vara mycket till hjälp och kommer hjälpa dig ännu ett steg framåt. Jag ska också göra det. tror det kan vara bra bland annat för att hjälpa att stå emot hans böner.
Känner också igen det där med humöret som går upp å ner som du berättar om. Åh jävla idioter. Att dom har mage att utsätta oss för allt detta. Och nej, du överreagerar absolut inte! Det där är så typiskt för oss medberoende att tänka att vi gör fel. Jag har också fått höra att jag är egoistisk för att jag vill lämna men den andra stunden gråter han och ber om ursäkt för allt ont han sagt osv. Nu gäller det bara att vara stark och inte falla för deras manipulationer. Vi måste tänka på oss själva. Stor kram <3

Myh

Det är så skönt att få lite bekräftelse av andra här inne på att man inte är helt galen ;)
Tack för dina ord ?

Har idag blivit bombaderad av fina poetiska kärleksförklaringar ( sms ) från sambon.
Jag har svarat på ett par. Försöker skriva så fint jag kan men ändå inte ge honom hopp.
Han vill ha lite tid bara till sem.
Tyvärr är det ju bara att förlänga lidandet. Och chansen att jag ger upp eller vad man ska säga.

Myh

Jaa som sagt står fortfarande på mig.. men det blir svårare o svårare :(
Igår var det massa fina sms, idag med...
Men ikväll var det åter igen att det är mitt fel, det är jag som väljer att förstöra allt, tom att jag planerat detta för att få ut pengar på huset ?
Mitt fel mitt fel mitt fel !!!
Jag som orsakat att vi är i den här sitsen. Jag är ju en jäkla egoist som bara tänker på mig själv. Enligt honom.
Samtidigt är jag allt för honom osv osv

Ja han har hållt upp i så mkt som 8 mån ibland och försökt mkt ändå. Det älskar jag honom för. Han är mkt väl medveten om sitt problem. Men tänker ändå att han har ju ett val när han väl börjar igen. Han VET vilket kaos som väntar... men i hans hjärna finns ett hopp att det ska funka att ta ngr öl igen.
Sen drar det igång med flera dagars fylla i perioder och allt som hör till. Läs ?

Läser här inne om vissa vars män dricker varje helg eller tom varje dag o känner att mina problem kanske inte är tillräckliga.
Eller ja tillräckliga....Ahhh jag vet inte
Är så trött på allt så jag spyr....

Nu är han som nykär o bla bla och får mig att börja känna att jag kanske överdriver.

Jag måste stå emot och tänka på att jag har varit här minst 20 ggr förr o att det blir samma visa igen....

Hjälp....

Tror det kommer vara svårt att stå emot även när man flyttat, allra helst om man har barn ihop, kommer att få nycklarna till min lägenhet nästa vecka, är en skön känsla få något eget där jag bestämmer där jag kan leva mitt liv som jag vill, men samtidigt skrämmande att lämna allt, vi grälar inte så mycket, utan kan prata rätt bra med varandra trots att vi sitter på var sida om vägen så säga. Han vill fortsätta och jag hoppar av för jag har ingen ork och kraft längre.

Han som nu varit utan alkohol i snart 4 månader ser en framtid för oss, och hur bra vi kan ha det ihop, jag som själv dragit lasset i 6 år med hans alkohol varje helg och ibland i veckorna och fixat allt med våra 5 barn där 3 har funktionshinder i form av adhd och ett barn som varit sjuk i reumatism sedan hon var 4 år.
Jag ser mer hur jag skall orka och överleva plus att mina känslor för min man ändrats mycket pga hans alkohol vilket gör att jag inte älskar honom på samma sätt längre.
Helt plötsligt kan jag i allt kaos känna ett inre lugn, känner tom emellan åt att det här känns rätt. Trots att det i nästa sekund gör fruktansvärt ont.
Men tänker då att det hade ju varit konstigt om allt kändes bra att lämna efter 25 år ihop, klart det måste kännas.
Tror någonstans att allt kommer ordna sig till slut.

Lycka till du fixar det här!

Myh

Tack ?
Känner igen känslorna så väl. Ena sekunden är jag stark o tänker att det här är rätt beslut.
Nästa sekund är tvivlen tillbaks
Får se om terapeuten kan hjälpa mig att få rätt på mina tankar.
Kommer iallafall en mäklare o värderar huset nästa vecka. Ett steg i rätt riktning..
Lycka till med flytten o allt
Kram

Myh

Är fortfarande bestämd i frågan när han tar upp det, vilket är väldigt ofta. Inom mig är det kaos däremot.
Han har gått till AA nu, det har han inte gjort förrut men han har fått annan hjälp förr. De gångerna har det gått en tid men sen till slut blivit samma sak.
Kanske att han menar det på allvar denna gången och det är lätt att falla in på det han säger. Om att ge detta en chans till.
Men nä jag orkar inte med den resan igen, så känner jag. Är såååå trött i kropp o själ.
Fan vad jobbigt det här är !!!!!!
Imon ska jag på kbt terapin, kanske att hon hjälper mig att reda ut mina tankar ??

Ja visst är det såå jobbigt att lämna. Min man kör ingen övertalning. Han är bara sur mot mig så fort vi ska prata om något viktigt, och han verkar vilja lämna vårt liv tillsammans fort. Vet inte om han vill vara ifred med sitt drickande eller om han träffat någon ny.
Förstår kaoset inom dig. Måste vara bestämd, men inom dig skriker hjärtat. Jag och mannen har bott ifrån varandra 1 månad nu. Har vaknat på morgonen flera gånger och känt att något är så konstigt, sim att någon dött. För mig finns det ingen återvändo. Jag kan inte leva med min man och vänta på att han ska bli nykter.

Ledsen att säga det, men jag blir jätteupprörd och jättearg, inte på din man utan på dig som inte skyddar dina barn från detta. Klara inte att läsa allt. Du har ett ansvar för dina barn och att ha skuldkänslor hjälper inte dom. Låter kanske hårt och förmodligen har du väl vant dig vid situation och har kanske inte kraften som behövs, men sök då hjälp. Det som är bra för barnen är alltid det rätta. Så ser jag det.

Myh

Jo kan förstå att du blir upprörd, det hade jag också blivit om jag inte själv hade upplevt samma sak. Inte detsamma när man är mitt i det. Mannen varit bra i långa perioder för han fått hjälp och då varit en bra pappa. Men tyvärr faller han dit igen...
När man tänker tillbaks så önskar jag såklart att jag skulle gått tidigare men tyvärr har hoppet kommit i vägen.... ja jag vet inte
Vet bara att jag varit barnens trygghet o stark för dom i de flesta situationer....
Hade du förstått eller upplevt det själv så hade du nog inte skrivit som du gjort...

Myh

Gick till jobbet i morse... var där en kvart tills jag bröt ihop i tårar. Ååå jobbigt vill inte att alla ska veta hur man mår. Det här med separationen, min stora dotter som mår fruktansvärt dåligt ( inte pga av detta ) och nu annat med den andra dottern...
Allt bara faller över än... orkar inte mer. Men det måste man ?
Och min sambo som fortfarande bönar ber och tycker jag är egoistiskt o elak nu när han varit trevlig och nykter i 5 veckor, plus gått till AA 3 ggr.
Han får mig att tvivla på allt :(
Det är jag som tagit det här besluter säger han, att riva upp allt, hus osv
Jaha och varför blev det såhär då säger jag.
Han fattar det men ändå inte , tror att jag döljer massa saker, för det kan ju inte ” bara ” bero på år av fyllor i kaos...?
Och när jag är kall o inte ger han hopp om nåt så ska han stänga av allt o bara skita i allt, otrevligt ska det bli tills det här är över o bla bla bla
Ush ta mig härifrån...

Förstår dig precis, samma här hos mig. Nu har min man varit nykter i 4 månader tror jag. Han säger lika till mig, att de jag som tar beslutet och att han känner de beror på något annat.
Han lägger allt på mig samtidigt som hans äger att han skäms för att han har druckit under de senaste 6 åren. Men tycker jag skall ha överseende för han har inte gjort det med vilja.

Han bönar och ber dagligen med fina sms och han får mig att tvivla. Håller på att inreda min lägenhet, men inte helt lätt att lämna allt älskar mitt hus och mitt liv här men vill tyvärr inte dela det med alkohol, är arg att jag skall behöva lämna och han sitta kvar med hus och allt fast de är han som ställt till det.

Var i Stockholm förra helgen ensam behövde komma bort har inte varit iväg någonstans själv sedan oktober förra året.
Hann inte mer än ditt ringde vår 17 åriga dotter om att hon tyckte pappa var konstig och att hon trodde han druckit, hon bad mig att inte säga något för hon ville inte få skit för att hon sagt något. Vill inte tro att det är så men ändå när barnen får en känsla så känns det inte rätt.
Dubbelkollade med vår 13 åriga dotter när jag kom hem och hon sa lika dant att hon trodde han druckit, min mamma sa oxå att han lätt påverkad när hon pratade med honom i telefon. Men vill så gärna tro att han är nykter.

Konfronterade honom i kväll då jag tyckte han betedde sig konstigt tyckte oxå att han luktade alkohol men han blir bara sur och säger att jag får ge mig och att jag beskyller honom för att dricka fast han inte har. Vet verken ut eller in vad som är vad men orkar inte med att känna efter och höra att barnen är otrygga så fort jag inte är hemma.
Fy vilken ångest jag har.

Myh

Ja Ush , förstår verkligen din ångest :(
Man får ta en dag i taget, men det är så fruktansvärt jobbigt.
Tydligen är jag för vek, folk har haft det värre ?
Ja...jo det är sant. Det har varit bra imellanåt också såklart men tyvärr är det inte det man minns mest...

Jag förstår era känslor. Man känner sig så hemskt när man ställer ultimatum, men det är ju nödvändigt. Varför ska våra liv, som väntar på att en man som dricker ska bli nykter, bara sättas på paus? Vi som står bredvid har ju också bara ett liv. Varför ska inte vi få leva det fullt ut och vara lyckliga? Om den som dricker vill ha oss tillbaka så kan ju mannen bli nykter utan oss. Sedan får man ju se vad som händer. Och det klart att livet med den som dricker, inte bara varit svart. Det finns ju fina stunder också. Men just nu är det inte bra. Just nu måste vi sätta ner foten och leva våra liv.
Jag sa till min man, efter att han sagt att vi nog kommer kunna vara tillsammans efter att vi bott isär ett tag, att just nu kan vi inte vara tillsammans. Mina krav står fast. Nykter och behandling. Accepterar han inte det , ja då kan vi inte leva ihop. Jag tänker inte vänta mer nu. Mitt liv är nu. Inte sen.
Många jobbiga dagar, både nu och framöver naturligtvis. Men just i kväll, står jag stark och försöker peppa både er och mig själv.

Myh

Tack för dom orden...
Man behöver höra dom mååånga ggr
Pepp till dig med och bra att du känner dig stark imellanåt ?
Mina starka stunder blir färre.....

Känns som jag börjar bli knäpp, håller på att flytta, min man har typ inte druckit på 4 månader, men börjar tveka på det, har nu den senaste 14 dagarna konfronterat honom vid 3 tillfällen då han luktat alkohol och barnen och jag har tyckt att han betet sig underligt, sludrar, stirrande blick, och upprepar saker och kommer inte ihåg saker.

Han nekar givetvis, i kväll blev jag uppringd av vår dotter 17 år som tyckte att han var onykter jag hade själv fått den känslan en timma tidigare då jag pratade med honom i telefon. Kom hem och tyckte han var påverkad, vår 13 åriga dotter sa lika dant . Vill inget hellre än att han skall vara nykter men vet inte var jag skall tro, har ju inga bevis på att han druckit.
Han blir arg när jag frågar honom, han gick ut och gick efter det, när han kom hem så var han inte alls så påverkad som innan han gick. Hänger inte med, gör ont att våra barn skall behöva ha känslan att han är påverkad, fast jag vet, så får jag ändå känslan att vi kanske har fel. Känns som jag blir galen.

Myh

Ja det förstår jag men kan ju säga att era instinkter stämmer nog tyvärr. Inte för att jag känner honom men vet ju själv. Räcker att han tar 2 öl så ser jag det direkt. Man har ju blivit specialist på att tyda minsta lilla tecken.
Ja.... jobbigt för hela familjen ?
Och att man ens ska behöva gå och oroa sig och undra , misstänka hela tiden tar ju också knäcken på än..

InteMera

Så gör också min man, nekar till att ha druckit men både jag och barnen känner ju igen utseendet och beteendet redan efter bara en öl eller två. Men visst känner man sig galen för att man hela tiden misstänker han druckit även när han nekar. Jag väljer bara att hellre tro min egen magkänsla än hans lögner. Åtminstone min man blir såpass förändrad redan efter lite alkohol så det är egentligen bara löjligt han nekar. Han kan i och för sig neka också när han är stupfull och vinglar och sluddrar och är högljudd men ändå anklagar han mig för att vara galen och inbilla mig saker fastän det är helt uppenbart för vem som helst han är packad. Det är sjukt tröttande och hemskt för familjen.