av Fröken Svår 2.0

Fröken Svår 2.0
sön, 2019-05-19 - 18:17

Tänkte bara titta in och förmedla en liten historia med ett lyckligt slut. Ett lyckligt slut som gäller bara i dag, men det räcker för stunden.
Jag och kära P sprang ihop med varann på en lokal bar för två år sedan (ja, men var annars liksom). Vi hade inte setts eller haft kontakt på 10 år efter den sommaren vi dejtade ytligt några gånger och han försvann utomlands när hösten kom. Nu hade kära P kommit hem igen. Det visade sig att det enda han hade, utöver några ägodelar i en väska, var ett kraftigt missbruk och ett nyfunnet deltidsjobb. Missbruket såg jag först inte vidden av - jag fixade andrahandsboende som han fick flytta i från och ett till andrahandsboende som han bodde i över sommaren, men samtidigt som han fick sparken blev vräkt även därifrån. Jag gjorde orosanmälan men insåg snart att det inte fanns någon hjälp att få från samhället eftersom han saknade alla idhandlingar och hans familj, som hade kunnat intyga vem han var, vänt honom ryggen. Kvar fanns bara Fröken Svår - och utöver att fröken Svår har en beroendepersonlighet har hon också en medberoendepersonlighet. Det blev lixom en match made in heaven - fast precis tvärt om. I stort sett varje vaken sekund av mina dagar kom att fokusera på att jag skulle rädda kära P från fröken A. Jag gav honom tak över huvudet i utbyte av löfte om nykterhet, han fick epanfall av abstinensen men skrev ut sig från sjukhuset efter ett par dagar, med ett mess till mig "Fröken Svår - jag är ute - har du nåt vin hemma"? Det påbörjades en helt hysterisk jävulsdans och jag är fortfarande rentutav imponerad av kraften i hur fröken A lyckades förföra honom honom gång på gång, trots mitt krav på absolutism. Jag låste honom ute och ringde till polisen när jag förstod att han druckit, jag släppte in honom när han några dagar senare gett mig nya löften och många tårar för att nån vecka senare få ett packat sms att han tagit in på hotell för att han behövde en paus - jag ordnade ytterligare ett andrahandsboende till honom när jag förstod ohållbarheten i att han bodde hos mig, jag lyckades på nån vänster gå i god för att han var han trots att jag var vem som helst, så att han till slut fick ett ID och socialtjänsten kunde ta in honom i sina rullor och börja ge honom stöd, ett stöd som han bara i bland ville ha, men oftast var han så full när han hade mötestid där kl 9 på morgonen att han blev portad. hela tiden var jag den enda vanliga människan som fanns i hans liv och vad skulle jag göra, låta honom gå under? Jag gick på medberoendesamtal på beroendekliniken bara för att förmedla den råa sanningen om hans missbruk för jag visste att han undanhöll dem den verkliga bilden. Han blev vräkt igen och placerad i ett boende socialtjänsten ordnade där de samlade missbrukare. Kära P nöjde sig inte med vin dygnet runt utan började också stoppa i sig piller, ibland utan att veta vilka, som hans nya grannar frikostigt sålde på honom. Mellan varven ville han att jag skulle rädda honom därifrån. Mellan varven försökte jag. Jag tog hem honom på avgiftning men han försvann tillbaks igen efter ett par dagar. Han stal pengar av mig och jag svarade med att ge honom några dagars jobb i ett projekt jag höll på med för att han skulle kunna betala tillbaks det han "lånat". Varje gång han nämnde namn på sina grannar som försåg honom med droger "golade" jag hos både polis och socialtjänst. Jag skrev mejl till hans olika handläggare på kommunen för att löpande ge dem information om hans skick. Jag tog honom till psykakuten när jag var rädd att han skulle ta livet av sig, jag ringde ambulans vid ett par tillfällen och någon gång när jag trodde att han var död klättrade jag in till honom via balkongen. Jag gav honom ytterliagre ett jobberbjudande (mot nykterhet och att lönen skulle gå till hans hyresskulder så att han skulle ha chans till någon annan stans att bo) Det gick så klart inte så många dagar. Han stal igen, ljög igen, var full igen, knarkade igen.
Jag fick plötsligt en dag tvärt nog, jag hade nått min personliga botten som medberoende och gjorde tydligt att "this is it" - jag har nog aldrig känt mig så grym i hela mitt liv. Blandat med det förakt jag kände vid det laget fanns också känslor av sorg och en stor, stor tomhet. Att försöka rädda honom hade liksom blivit min drog, men jag kände att jag var tvungen att kapitulera för att överleva själv. De närmaste veckorna efter det var förfärliga - sms.n som kom alla tider på dygnet tydde på, i de fall de överhuvudtaget gick att tyda - på allt mer tilltagande desperation och ibland psykos. Jag svarade inte men formulerade ett mejl till hans handläggare(som gått på sommarsemester) och återgav hur jag upplevde hans tillstånd. I slutet av förra sommaren fick så äntligen kära P ett val : LVM eller behandlingshem. Kära P valde motvilligt behandlingshem. Efter en tid där gav så P plötsligt det en chans, Nån gång tidigt i våras kom ett MMS med bild på medaljen för genomgångna tolv steg. Vi har pratat några gånger under våren och precis allt det jag så önskade att kära P skulle ha förstått under de två åren jag kämpade i min ensamhet med att han skulle förstå, just allt det berättar han nu för mig. Vi har så svagt börjat återuppta lite kontakt. Han jobbar på behandlingshem och ska vidareutbilda sig till drogterapeut. Varje gång jag lyssnar på honom fylls jag av ett lyckorus, samtidigt som jag är medveten om att det är mitt medberoendesystem som kickar igång. Går det bra för kära P och han fördömer fröken A, gör det Fröken Svår lycklig. Och vis av erfarenhet kan allt bli precis tvärtom igen i morgon. Men bara för idag är det fantastiskt!