Stefan39

Beroende hjälpen ringde nyss, satt lätt i tre timmar och bara skakade och mina fingrar kunde inte vara stilla ( brukar vara så dag 2 efter att jag har hållt igång några dagar) Kunde kappt hålla tårarna borta och när det var klart så brast det totalt för mig.

Är nu jättenärvös vad jag kommer att säga på första mötet. Vågar man vara helt ärlig med risk för att man inte ska hamna på sluten behanlingshem och den ena myndigheten efter den andra knackar på dörren. 13 år av onyckterhet hinner man samla på sig en hel del. Men nu så ser även jag att träden på åsen när jag tittar ut blir bara högre och högre. Kroppen gör numera ondare för varje år och glädjen till livet sjunger på sista versen.

Ska samla kraft nu ikväll även om jag redan känner hur fyllot i mig har börjat sin övertalnings kampanj, vilket alltid leder till mina kära 11x 5,2 och youtube dajtar.

Klockan 13:00 tisdag börjar slaget blir det Poltava eller D:dagen för mig? Nu är det min sista chans....