Vad mer kan jag göra?

12 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Handlingsförlamad
Vad mer kan jag göra?
Rosette
Hej och välkommen till forumet "Handlingsförlamad"!

Du har hittat hit och startat en tråd, bra gjort! Ett steg mot att förändra något du inte är nöjd med. Berätta gärna lite mer vad det handlar om så blir det enklare för oss här på forumet att stötta dig, om du vill såklart. Det är ju olika vad man är hjälpt av och att läsa runt är också något många tycker är hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Handlingsförlamad
Tack

Tack för att ni finns. För oss som har en närstående som dricker är det otroligt värdefullt att ta del av andras historier med liknande situation.
Själv har jag kommit till en gräns där ord måste bli handling. Jag måste flytta. Vara tydlig och hård. Har försökt med det mesta tänkbara vad gäller att hjälpa min sambo ur sitt beroende. Under våra 7 år tillsammans har alkoholintaget sakta smygit sig på men eskalerat totalt de senaste åren. även om han stunder gjort sina tappra försök att slut, så blir begäret för stort inom sinom tid och vi är tillbaka i ekorrhjulet. Det är nog över 2 år sedan som han haft längre än en månads nykterhet..Det intas alkohol alla dagar i veckan. Jag är så otroligt lättlurad o tänkt varje gång , när han visar motivation att sluta dricka, att NU blir det förändring. NU kan vi LEVA. Men NU står jag här. Med en son på snart 1 år, som sett sin far mer med alkohol i blodet än utan. Besvikelsen är total. Hur satte jag mig, och framförallt min son i denna situation? Han förtjänar en trygg uppväxt utan alkohol. Senaste tiden har jag bara blivit bemött med aggressivitet när jag tar upp ämnet.
Tror tyvärr att det enda som kanske kan leda till förändring är att jag flyttar. Med hopp om att han ska komma till insikt, och vara mottaglig för professionell hjälp. Välja ett nyktert liv. Vara en god förebild för sin son.
Jag känner att jag håller på att slitas i stycke. Mitt psyke pallar inte mer. När man ifrågasätter sin existens då förstår man att det är för destruktivt för att leva kvar som det är...

Exhale
Så var det för mig med...

existentiell ångest av den typen är inte ett bra tecken. Lätt att normalisera i karusellen av dåligt mående. Men gör inte det. Ta det på allvar. Även om han blir nykter. Och oavsett hur länge. Hur ser dina chanser att tillfriskna ut? Tid du lägger på att oroa dig över din partner är tid du skulle kunna lägga på att vara förälder till din son. För det gnager. Oavsett hur man kämpar.

Nu smackar jag på med väldigt tuffa ord för dig som är i början av processen.

Jag tänkte precis såhär. Jag tror inte drickandet och beteendet i sig är det skadligaste för barnen. Även om det såklart är hemskt obehagligt att bevittna. Men den största "faran" är normaliseringen. Skyddandet av beteendet. Eftersom då växer man upp i känslan av att detta är normalitet. Något man inte ska ta avstånd ifrån.

Så kan du visa vägen till ett adekvat bemötande av alkholen i relationen. Fortsätt arbeta på det. Om inte. Hur plågsamt det än är att separeras från sin förälder. Är det viktigare att se sunda reaktioner på destruktivitet.

Handlingsförlamad
Kloka ord

Du har så rätt. Man vet så väl vad man måste göra men ändå så tar det emot. Man känner att man sviker den man (en gång) älskat. Man vill ju att allt ska sluta lyckligt. Man är rädd för vad han väljer att göra när jag tar steget..
Om jag förstår det rätt så Har Du tagit steget att flytta/separera? Hur blev det efter att du tagit steget? Tog du hjälp av din omgivning?
Är det känsliga frågor så har jag förståelse för det.
Tack på förhand!

Exhale
Jag tog inte hjälp...

famlade runt i ett förtvivlat mörker. Blev självdestruktiv och sjönk ner i depression. Fann ingen att älta mitt beslut med. För jag vågade inte belasta. Försökte vara stark. Tog på mig för mycket ansvar.

Så. Det var svårt. Väldigt jävla svårt. Och det tog tid. Nu är jag ett par år in i leva själv livet. Börjar simma på ytan.

Det blir bättre. Man får tid till att börja se om sig själv. Den resan kan man även göra i tvåsamheten. Om man varit varsam om sig själv.

Men jag behövde ensamhet. Jag behövde tro på att jag kan stå på egna ben. Nu har jag lämnat över barnen i ett par veckor. Och jag famlar rakt ut i intet.

Men fy fan vad jag mådde dåligt i min relation. Vill aldrig mer tillbaka i något sånt.

Jag älskar honom. Slutade inte älska. Var rädd för vad han skulle göra. Men visade sig att han klarade sig utmärkt. Han mådde bättre än mig. Precis som det var under relationen. För jag var den som led av konsekvenserna. Han var den som hade kontrollen.

Handlingsförlamad
Tack för att du delar med dig

Tack för att du delar med dig. På det du skriver känner jag så väl igen mig. Varningsklockorna börjar bli tydliga..
Du har verkligen kämpat, det hörs. Det skrämmer mig att det snart är jag som ska påbörja den påfrestning det faktiskt innebär att ”bryta upp” . Samtidigt som den önskan att slippa ha alkoholen som ett faktum i alla sammanhang känns som en utopi just nu.
Men jag är så arg på mig själv att jag inte bara gör det.
Eftersom jag försökt ha det här snacket med min sambo innan, så vet jag också att han både kan bli aggressiv och nästintill våldsam. Han blir en helt annan. Jag vägrar låta vår son uppleva detta en gång till. Så jag måste göra det på rätt sätt.
Funderar på att lämna ett brev, där jag förklarar alla mina känslor. Att jag kommer bo på annan adress med vår son tills (ja vad ska man skriva där..?)..att han får hälsa på när han nykter?
Vet verkligen inte hur jag praktiskt ska gå tillväga..

Exhale
Ja...

Ett brev kan vara skönt för det är lättare än samtal. Och du kan referera till det sen. För att kunna minska verbal kommunikation. Se till att ha överenskommelser i skrift. För då kan han inte säga. Det har jag inte hört osv. Det tar tid att lära sig. Men nu kör jag allt via sms.

Det kommer bli smutsigt, för det blir det. Men kräv nykterhet redan från början. Det är lättare så tror jag. Behövde inte försäkra mig om det då min man har sitt under kontroll som det ser ut nu. Men ändras det. Tror jag iofs inte. Men om det gör. Ja då måste jag kliva in. Min man har en bra stöttande omgivning.

Se till att du har det. Samla all kraft du kan. Sen kör du. Om omständigheter ändras. Han satsar på nykterhet och håller det länge. Då kan man hitta tillbaka till varandra.

Att säga orden. Kommer ge dig skönaste utandningen någonsin. Den lättnadens suck. Det är vad jag lever på. Hade inte andats på flera år.

Sofia
Hej Handlingsförlamad! Det

Hej Handlingsförlamad! Det låter som att du är i en viktig process just nu. Du förbereder dig för att sätta tydligare gränser och bryta upp, för din och er sons skull. Så klok du är som tänker igenom noga på vilket sätt du bäst får fram ditt budskap, utan att äventyra er säkerhet. Det är ju jätteviktigt! Har du något stöd att ta till, någon som du kan prata med om det här, utöver att du skriver här i forumet?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Handlingsförlamad
Ja det måste ske förändring.

Ja det måste ske förändring. Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro drickandet skulle bli värre när vi blev föräldrar (han lovade ju något helt annat). Förmodligen blev väl pressen för stor..Hela min värld rasade när han valde att stanna på systemet påväg hem från BB. Han visste så väl att det skulle såra mig enormt, men suget var för stort. Därefter har jag gång på gång förvånats och blivit så himla ledsen över hans prioriteringar..

Har egentligen många runt om mig som jag skulle kunna vända mig till, om inte det där j*vla medberoende funnits där. Ingen i min familj vet om hans beroende, kanske misstänker de något, men inget vi diskuterat. Rädd för att de ska döma ut honom direkt.

Hans mamma har försökt prata med honom för ett tag sedan, men det gick inte alls.. Hon skulle låta han sköta sig själv.. men hon är i alla fall den person jag ventilerar med mest.

I julas fick jag nog o började gå på stödsamtal, tanken var att få med sambon så småningom men inte lyckats än..
Och nu är jag här och skriver. Det ger faktiskt mer kraft än jag kunde tro!

Sofia
Viktigt med stöd

Vilken besvikelse för dig att finna att hans löften om att dra ner efter att ni fått barn bara visade sig vara tomma ord. Ett mycket tyngre ansvar som då vilar på dig, med huvudansvar för en liten bebis. Det är så tydligt i vissa lägen hur alkoholen verkligen kidnappar hjärnan... Du är inte ensam om att försöka hålla allt det jobbiga för dig själv, för att skydda den närstående med problem. Samtidigt tänker jag att du ju måste få kunna prata om hur du mår och påverkas av situationen du lever i med någon som står dig nära, om du vill. Fint att du kan prata med hans mamma, att du har börjat gå i samtal och att du tycker att det känns hjälpsamt att skriva här. Du tar emot stöd från flera olika håll och blir starkare i dig själv, för att kunna göra det som blir bäst för dig och din son. Så klokt!
Med hopp och värme,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Handlingsförlamad
Vill så gärna spola tillbaka

Vill så gärna spola tillbaka tiden, tänka klart och agera i tid. Nu är jag så rädd att allt är förlorat. Sviken för många gånger. Behöver fly fältet. Finns ingen energi kvar till att vänta o se om han rycker upp sig och tar tag i sitt beroende..
Så otroligt svårt när man har en så liten individ att ta hänsyn till också. Det är lättare sagt än gjort att bara ställa ultimatum och flytta. Vill som sagt inte orsaka något tumult framför vår lille son. Han har redan sett tillräckligt, när jag försökt förklara det ohållbara och sambon brusat upp fullständigt..
Känner mig helt maktlös och undrar hur jag ska ta mig ur det här helskinnat..
men en bra början är kanske trots allt att berätta för min familj? Börjar förstå att min sambo ändå inte kommer ta sig ur detta utan rejäl påtryckning från omgivning..