Min kärlek har varit alkoholist i säkert 20 år. Dock sköter han sitt jobb oklanderligt och det är bara jag och hans bästa killkompis som vet. Kompisen har dessutom samma problem själv. Dock bor denne i ett annat land, så de träffas bara ett par gånger om året. Min vän har det mycket gott ställt ekonomiskt och sitter hemma och dricker dyrbara whiskysorter både efter jobbet och på helgerna.

Vi bor inte tillsammans och en "normal" relation har aldrig varit möjlig pga hans drickande. Jag har mitt eget liv och för min del hanterar jag situationen ganska bra. Sitter inte och mår dåligt för hans skull och har slutat vara medberoende.

Men jag vet ju hur han har det. Utan att jag vill honom illa, utan för att jag vill honom väl, önskar jag att han någon gång verkligen skulle "falla" och därigenom förhoppningsvis bli tvungen att ta tag i sitt liv. Han erkänner själv att han är alkoholist och att han har problem. Vi pratar ofta om det, mycket öppet. Men jag tror inte han vill sluta dricka, för han är så rädd för ett liv utan "nappen".

Därför söker han inte heller hjälp. Han säger hela tiden att han försöker dra ner på drickandet men det är mest munväder. Han kan inte göra detta själv och det vet både han och jag.

Nu börjar hans hälsa svikta. Diabetesen är inte långt borta, han väger 30 kg för mycket och har ofta ont i magen. Ibland uppsöker han läkare för sitt magonda, men då låter han alltid bli att dricka en längre tid innan dess så att ingen ska upptäcka något alarmerande.

Den enda möjliga utvägen för honom är, som jag ser det, att han måste ramla och få sig en riktig smäll. Hur sparkar jag honom över kanten? Är det möjligt att göra detta med kärlek?

etanoldrift

Jag tror tyvärr inte att det är möjligt, om personen själv inte är motiverad att göra någonting åt sitt problem..
Den sk. "vetskapen" om problemet blir istället till en sorts ursäkt.. Typ: ja, jag är medveten om att jag är alkoholist (så kan ingen skriva hen det på näsan) Och jag ska ta tag i det.. (fast inte just nu, inte idag..) imorgon eller nästa vecka eller "någon diffus dag i framtiden ska jag göra något åt det.... Och vi som sett alkoholisten (både män och kvinnor på nära håll) VET, att de kommer att hitta tusen ursäkter till för att skjuta upp beslutet.. från några timmar till dagar, till år...
det enda du kan göra är att besluta dig för om du vill fortsätta vara vän, på samma premisser som förut eller om du känner att vänskapen kanske har nått till ett stadie, där det inte ger dig något i gengäld..

Din kille/vän måste själv komma till insikt OCH VILJA sluta. Insikt kommer många alkoholister till men nästa steg att släppa livlinan alkohol och börja leva sitt liv. Tyvärr kommer det nog inte att påverka hans inställning till a om han ramlar och slår sig. Tyvärr är sjukdomen så betingad. Gör som Etanoldrift skrev ovan. Fundera på om detta är någon du vill vara med eller stötta eller på annat sätt involvera dig i. Alkoholister bryr sig sällan om andra än sig själv. Ställ dig frågan. Vad får du ut av vänskapen/relationen?

Karin62

Ni har rätt, bägge två. Tyvärr. Och just det där med att vetskapen blir till en ursäkt... det var det jag hade på känn men inte kunnat sätta ord på.
Jag kommer nog att finnas kvar som vän, men allt längre ut i periferin.
Tack för era svar!

Oavsett valet man gör är det alltid svårt att ta det sista steget. Förklara för honom helt enkelt att eftersom du sätter alkoholen före mig sätter du vår bekantskap på spel.