L17m

Jag sitter här med tårar i ögonen igen. Min sambo dricker ännu en helg och vi har precis bråkat om att han borde ta det lugnt. Han har varit ute på krogen flera helger i rad nu och vi har pratat om att han måste lugna sig, men icke. Snart blir vi föräldrar och ni kan gissa att jag har panik för hur föräldralivet kommer bli om det fortsätter så här. Vad ska jag göra?

det är inte enkelt. Långt ifrån. Men vet du vad jag önskar för mig själv nu. Många många år senare. Att jag redan där och då satte gränser. Lägg inte kraften på att hjälpa honom. Han är kanske inte där än. Men ta stöd för att sätta gränser. Finns det någon annan än du. Som vet. Som han har förtroende för. Som kan visa honom. Att det inte står rätt till.

Det du kan göra. Redan här och nu. Det är att söka medberoendestöd. Det finns massor av det här. För det är också en progressiv sjukdom. Alkoholisten mår oftast ändå hyfsat på ett sätt. För det är han som sitter på makten. Och dessutom har tillgång till flykt från sina känslor.

Dina känslor måste du däremot möta i nykterhet. Du kommer känna dig ensam. Men vet du vad. Det är egentligen rimligt att han borde förbereda sig för föräldraskapet och vara nykter med dig. Det förtjänar du och ert barn. Jag resonerade så att dricka och träffa vänner var något han behövde för att orka. Men det var ju det som drog ner honom. Och drog honom bort från mig. Suget. Flykten.

Jag önskar att jag vetat att jag var sjuk. Och att det faktiskt fanns saker jag kunde göra för mig. Krav jag kunde ställa.

Kanske en medberoendegrupp som stöd redan nu. Det finns en massa fina böcker. Om du inte redan är det vara öppen med en vän som kan hjälpa dig bedömma rimlighet. Jag vet att det är svårt. För man vill inte snacka skit och utelämna den man älskar. Men du måste älska dig mest. För att kunna vara den förälder du vill bli. Det här kan gå hur bra som helst om du tar rygg med någon som ger sig trygghet.

Li-Lo

Så naket du beskriver din situation i några rader. Jag kan bara gissa mig till den oro du känner samtidigt vill jag gärna förmedla hur klok du är som tar dig själv och ditt kommande barn på allvar. Att bilda familj är ett vackert steg och det kan vara både underbart och svårt att hitta en egen "kultur". Det låter som att du tänker dig en trygg miljö för ditt barn där alkohol inte ingår på det sätt det gör nu. Av ditt inlägg att tolkar jag det som att det är såväl alkoholen som dess konsekvenser som du känner obehag inför. hur din partner blir samt att han inte är hemma? Du är inte ensam och jag hoppas att du får många svar här samt att du finner andra trådar som kanske kan bli hjälpsamma för dig nu.

Fortsätt gärna att berätta om du vill, det kan ta lite tid innan en tråd får fart. Vi är glada att ha dig här.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det gör ont i hjärtat, ja i hela mig, att läsa ditt inlägg. Så bra att du sätter ord på din oro och söker stöd! Jag kan tipsa dig om att gå på Alanonmöte, du behöver inte säga nåt, det är helt okej att bara lyssna. Där finns mänskor som vet... från insidan. Fortsätt också att läsa och skriva här, det är bra också för din alldeles egen skull, att kunna gå tillbaka och se hur det har varit och hur du tänkt.
Släpp inte taget om hur du vill ha livet som familj och kom ihåg att du äger makten i ditt liv. Om du känner dig maktlös så ta tillbaka den, om du känner att du kan bestämma om dig själv så håll taget! Kram, kram och allt det bästa. Kom ihåg att du är inte ensam! / mt