Helt otroligt, fortfarande lite svårt o ta in. Sorgen efter A är så stor o så ofta känns det tomt o ensamt! Att livet va så annorlunda för en månad sen o att jag sitter här nykter på en mysig lunch i Kroatien trodde jag aldrig skulle ske. Men tre veckor har nu gått o det är väl bara att fortsätta kämpa, ta ett steg i taget, dag för dag! ??

Hej uddda,

Jag tänkte bara kort skriva att tre veckor var en vändningspunkt för mig: efter det så började molnen skingras och jag tänkte allt mindre på alkohol. Så kämpa på!

Tack ensammapappan! Bra jobbat, kämpa på! Skönt att det vände sig för dig. Jag hade verkligen önskat så mkt det vände för mig snart, jag mår så dåligt fysiskt o psykiskt så det känns så långt borta. Jag behöver energi o ork.

Det känns verkligen som att förlora en bästa vän, en stor trygghet! Det är ju något som funnits där i vått o torrt, dag som natt, på gott o ont! Vi har skrattat, gråtit, bråkat, älskat. Vi har stunder vi kommer att minnas föralltid men sen även stunder vi aldrig kommer komma ihåg, även stunder vi inte vill komma ihåg. Du är gett mig så mkt o allt känns så grått o meningslöst till o från. Hur ska man lyckas gå vidare i livet utan att förlora sig själv, när man förlorat det närmaste, tryggaste man haft, något som gjort en till den man är. 18 år har vi hållt ihop o idag sitter jag här med stor sorg i själen o vet inte om jag ska skratta eller gråta över hur livet har blivit. Hur kunde allt bli såhär? Varför hamnade jag i en situation där jag idag är tvungen att välja bort A helt o hållet. Så otroligt mkt tankar o känslor! ?

Dagarna går, men inte alltid som man vill. Just nu stannade vi för en kaffe på en vinodling med utsikt, eller ja jag fick dricka kaffe medans dem andra drack vin o pratade om hur gott det va. Att känna doften o höra om alla smaker gjorde att det kliade extra i kroppen. Vet inte hur mkt man kan begära iheller när man reser så här i sällskap. Men hade nog hellre suttit kvar i bilen. Det är så jävla tufft, fysiskt, psykiskt o jag vet verkligen inte hur mkt mer jag orkar kämpa. Jag är ensam i allt detta o det blir tufft o kriga på, när man inte riktigt har en krycka eller någon typ av "hejarklack" Någon gång hade det varit skönt o höra från sina nära att man gör något bra eller få frågan om hur det går typ. Men det är bara o fortsätta kriga på, ensam är stark!!

Dag 22! Idag blir det en ensam kväll på rummet, skönt med lite egentid mitt i allt o det behövs nog också för att man ska orka kämpa på resten av veckan. Men lite kakor, korsord, läsk o papper, penna så ska jag nog kunna klara mig till imorgon också.. ?? Kämpa!

Dag 23, fortfarande nykter. Men när ska det vända? Allt känns så sjukt meningslöst o trist. Glasen som dem beställer in luktar bara godare för varje runda o suget blir större för varje dag. Ett glas vin hade jag velat ha men får nöja med mig att känna doften. Åh så gott det luktar! Tyvärr börjar jag typ känna mig lite smått deprimerad, helt nere o ingen riktig ork eller lust till något. Imorn är det dax för antabus igen, jag får en sån jäkla ångest varje gång o känner mig ofta svag. Att jag inte kan hålla mig nykter utan. Att jag inte kan klara detta själv. Men sen vet vi att hade det varit så enkelt hade vi inte haft dessa problem o motgångar som vi har. Men jag måste fortsätta kämpa, imorgon är en ny dag. Jag ska bara ta mig igenom denna dag först utan att falla ner eller gå i sönder helt. Ge mig styrka, jag börjar bli trött.

Vad bra du är! Kämpa på! Det blir bättre med tiden för typ alla jag pratar med.
Känner igen den där ensamheten. Normala folk fattar ju inte vilken jäkla kamp man går igenom. Och tror det är omöjligt att få dom att förstå. Därför tror jag nyckeln är att hitta hejaklacken i tex det hör forumet eller hos andra problemdriclare (tex AA).
Heja dig!

Sofia

Vad tufft att känna sig så ensam, mitt i ett sällskap på semesterutflykten. Jag tänker som Tackohej, himla bra att du skriver här så att du kan få lite pepp från andra som faktiskt förstår vad du går igenom. För det är verkligen en omprogrammering av hjärnan som pågår, som inte alls är särskilt behaglig - men övergående! Det kan vara bra att påminna sig själv om, din kropp och din hjärna behöver tid för anpassning till det nya nyktra livet. Det är ingen svaghet att behöva Antabus, det är styrka, självinsikt och målmedvetenhet som krävs av dig för att ta den hjälpen, för att komma ur ett beroende som gör det svårt att hålla sig nykter även om man har bestämt sig för det.
Lycka till och ha en fortsatt skön semester!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Fibblan

Håller fullständigt med Sofia!
Skulle egentligen sova nu, men scrollade runt lite mera och känner nu att jag bara måste få detta sagt till dig!
Jag tycker det är så starkt gjort det du gör! Och om du bara visste hur stark och modig jag och säkert många andra här, uppfattar dig som??!
Jag fick antabus utskrivet när jag sökte hjälp för att bryta med mitt begynnande beroende..Har ännu inte tagit en enda tablett..Livrädd. vågar inte.
Nu är jag på dag 11, denna omgången. Och so far so good. Alltså det är ingen picknick. Men jag vågar påstå att jag förmodligen inte har det hälften så slitsamt som du. Och inte undra på. Snacka om utmaning att vara i och ständigt ha glas och dofter strax under näsan hela tiden..och så i början med, som man ändå får säga att det är. Även om tre veckor och t.o.m mer än det nu?, är riktigt bra jobbat?!
Och det är du som är klok och modig som vågar ta den hjälpen som antabus ger. Det är du som omöjlighör för a-?, genom att skicka in hans kryptonit i ditt system..??.
Kämpa på!
Kram
/Fibblan ?

Så skrämmande att ett leende kan dölja så mkt. Att dem runt om en tror det är så enkelt att kriga sig igenom ett nyktert liv. Det är en sjukt tuff o påfrestande kamp dagligen o det kommer nog alltid att vara så. Ibland känns det så mkt enklare att bara le, hålla känslor o tankar för sig själv, även om man vet att det bara är en tidsfråga innan det lär bubbla över. Men vissa stunder så känns det lättare, att slippa behöva förklara något dem inte förstår eller riktigt verkar vilja förstå. Ofta får jag frågan när jag är tyst, ledsen, nere. Varför mår du dåligt, varför är det jobbigt? Vad har du nu ångest över? Men då känner jag bara att, ska jag verkligen behöva förklara detta en gång till? Det är tufft, det är en jävla kamp, jag känner mig ofta väldigt liten, svag o rädd. Det kommer vara såhär ett tag o jag kan inte heller säga när det kommer bli bättre. Men när det sen är folk i ens närhet som ställer dessa frågor så känner man mer att det är lika bra att bara le o hantera allt inombords, för sig själv. För jag känner mig bara mer o mer svag för varje gång jag måste förklara eller försvara mitt mående o då låter jag hellre bli många gånger. Då jag känner jag mer behöver orken o energin jag har kvar till att fortsätta kämpa på att hålla mig nykter o inte lägga det på att förklara saker som för mig är så självklara o tydliga.

Femina

Vad du kämpar! Det ska du inte behöva göra. Då är det bara en tidsfråga innan du inte orkar mer. Ta hjälp. Besök AA. Ge det en chans. Gå på minst 5 möten och utvärdera sedan ifall du vill fortsätta. Vad har du att förlora? ?

28 dagar Nykter, snart kommer min första riktiga stora milstolpe, EN HEL MÅNAD NYKTER, det är något jag aldrig trodde. Tänk så annorlunda livet va för bara en månad sen! Men snart är jag där, på torsdag. Fy fan! Men jäklar som jag har kämpat o krigat på så att tårarna runnit, med sjuka abstinens från helvetet, sömnlösa nätter, stunder jag trott att jag inte skulle överleva pga panik, ångest, abstinens, så har jag ju gjort det. Så sjukt!! Men sen ändå kan jag inte riktigt ta åt mig eller klappa mig själv på axeln riktgt eller hjälpa att känna mig lite värdelös o att jag kanske ej gör tillräckligt. Men vet inte riktigt. Kanske det beror på att jag inte har det stödet från vissa i min närhet som jag kanske mer hade önskat, eller har jag för höga krav på mig själv? Men känner att få en bekräftelse då o då, höra att man gör något bra kan ju ibland vara behövande o ge en den där lilla extra styrkan man behöver för att fortsätta kämpa. Men kanske inget man kan kräva från någon? Även om det är från någon nära. Men ja, frågorna är tyvärr många. Jag har iallafall en medalj som väntar på mig. 1månad nykter! Kanske kan va bra att ha en liten påminnelse i fickan om jag vad jag faktiskt kämpar för när ingen annan gör det. Men vad vet jag? Hur går det för er? Belönar ni er själva när ni nått era mål eller milstolpar? KÄMPA PÅ ?

Sträck på dig och håll huvudet högt! Du har gått en sjuhelsikes rond mot A-djävulen, och du har segrat. Det är stort och du har all rätt att vara stolt. Trist att dina nära inte är med i matchen. Man får nog tänka att de uppför sig som de har förstånd till. De fattar inte, helt enkelt. Du gör alldeles tillräckligt när du en dag i taget bestämmer dig för att vara nykter. Mer behövs inte, så varför krångla till det, tänker jag. Klapp på axeln och redig ryggdunk från mig ?

Wow, helt otroligt! Att allt va så annorlunda för bara en månad sen. Efter att gått en jäkla månad med miljoner tankar o känslor om allt, så är det som skrämmer mig just nu att jag är så otroligt tom? På allt, känslor, tankar, på ork o energi! Varför? Jag trodde jag skulle känna något efter allt jag gått igenom. Att jag lyckats med något jag trodde va omöjligt, att jag gjort något bra, lite glädje eller känna mig stolt kanske? Men det är bara tomt så jävla tomt. Det kanske känns lite annorlunda imorgon men vad vet jag.

Hmmm... Det låter ju litet depressivt... Kanske är det hjärnans signalsubstanser som jobbar på att återställa den kemiska balansen i hjärnan? Om det håller i sig borde du nog kontakta din husläkare och utreda om du kan ha hamnat i en depression ?

Wow! 1 hel månad utan en droppe A, ush det har absolut varit en av dem tuffaste, värsta månaden i mitt liv, med sjuka abstinens från helvetet som jag ofta trodde skulle döda, tårar, skrik på hjälp, ensamhet, ångest, panik, nykter semester, så otroligt många sömnlösa nätter o frestelser som jagat mig långt o länge. Men att jag klarat detta o ändå fortsatt kriga på med något som jag trodde skulle vara omöjligt är helt jäkla otroligt. Kan ej riktigt förstå det än även om jag önska jag kunde känna mig lite stolt o nöjd o att jag faktiskt gjort något bra! Men det är tufft o frustrerande, kanske jag är för hård mot mig själv eller så har jag inte riktgt förstått var jag är o vad jag faktiskt gjort! Fick en röd fin nykterhets medalj idag, tror jag kommer att ha den i fickan som en liten påminnelse om vad jag går igenom o vad jag har lyckats med, kanske ta upp den när det blir lite extra jobbigt o tufft!