bored

Detta blir mitt första inlägg här efter att jag i flera månader suttit på denna sidan och läst inlägg efter inlägg. Känns skönt att veta att det finns fler människor som har svårt att sluta med alkoholen. Jag känner mig helt härligt helt fucked up i huvudet, jag är medveten om att jag dricker alldeles för mycket och att jag har problem, jag försöker då intala mig att eftersom jag inser det så är jag inte någon alkolist, eller hur det måste väl stämma?
I min ungdom festade jag väldigt mycket och jag älskade att dricka mycket. Sen träffade jag min man och vi skaffade barn, slutade tvärt med allt som hade med fest och alkohol att göra, skaffade barn nummer två, sen tre och sen nummer fyra. Det var efter förra sommaren som allt började igen, semester=vin varje dag. Under vinter blev det mer och mer och denna vår och sommar har det vart katastrof. Jag dricker lätt 1 liter vin varje kväll och på helgerna gärna mer. Jag vet helt ärligt inte hur mycket alkohol jag egentligen tål längre för efter 1 liter vin är jag bara lite salongsberusad. Jag dricker mig aldrig full, jag däckar aldrig, ställer till med något eller mår dåligt. Men varje morgon när jag vaknar bestämmer jag mig för att nu får det vara nog, men likt förbannat kommer min hjärna på tusentals ursäkter till att ändå dricka vin. Mina barn märker ingenting (vad jag vet) mer än att dom säger att jag är mycket goare och gladare på kvällarna. Min man har kommit på mig några gånger med att smygdricka och jag har även erkänt att jag dricker för mycket, men inte hur mycket. Han är nästan nykterist och hatar att jag dricker och har hotat med att lämna mig om jag inte slutar.
Men hur gör man då när jag inte ens vet varför jag dricker? Det enda problem jag egentligen haft i mitt liv var en utmattningsdepression för några år sedan, men inte ens då drack jag? Jag har en underbar familj, underbara vänner, ett fint hem och ett härligt jobb. Så vad är mitt problem?

Ibland är det svårt att svara på varför man dricker tror jag.
Jag dricker när jag har haft det tungt på jobbet, är glad, är ledsen eller allra helst när jag är uttråkad.
En del tror jag har gjort det till en vana att dricka varje kväll.
Jag trodde inte heller att mina barn märkte av att jag drack tills min ena dotter kallade mig för alkolist rakt i mitt ansikte....det tog fruktansvärt hårt kan jag säga.
Jag tror också att det bara är en själv som kan komma underfund med varför man dricker...det har tagit mig lång tid att komma till insikt om varför jag dricker...så nu har jag inte druckit på 10 dagar och jag tror att det är många år sedan jag mådde så här bra☺

bored

Jag tror också att det är en vana, det känns liksom konstigt om jag inte dricker en kväll, något fattas. Jag vet bara inte hur jag ska kunna bryta vanan. Ibland känns det som att det hade vart bra om någon uppmärksammade det och påpekade det eller gav mig en rejäl tankeställare. Antar att du vaknade upp när din dotter sa så? 10 dagar är jättebra, starkt av dig. Men drack du mycket och ofta?

Bored?

När livet är lite som mellanmjölk, lite lagom trist är det lätt att använda alkohol för att förgylla tillvaron. Det blir lätt en vana och det ger energi för stunden, men den är en falsk vän.

Bra att du börjat att skriva här. Det är en början och du har tagit första steget.
Kram

bored

ja jag är trött på vinet. inte annars! Eller så är jag det i alla fall utan att veta om det. Haft en jättebra dag ändå sitter jag här och har redan hällt i mig en halv liter vin! Jag får väl börja imorgon, men då är det lillördag som är ytterligare en ursäkt:(

Jag har druckit så fort jag har haft en ledig dag till övers...i flera års tid.
Drack alltid tills jag somnade utan minsta tanke på barn eller make.
Till slut var det bara alkoholen som betydde något...resten struntade jag faktiskt i....så nånstans där vaknade jag till och insåg hur galet det var att välja spriten före allt annat....nu kämpar jag med allt jag har för att hålla mig nykter☺

bored

Jag är inte där..än. Jag vill helst inte att någon ska veta att jag dricker, så jag dricker i smyg o inte för mycket så att någon ska märka. Men det känns som en tidsfråga innan jag slutar bryr mig helt. Måste man nå botten innan man bestämmer sig för att sluta?

Man måste inte ha nått sin botten för att sluta dricka. Man måste inte enns ha alkoholproblem för att sluta dricka. Det finns inga krav på att ”kvala in”. Vem som helst kan när som helst bestämma sig för att sluta förgifta sin kropp och knopp med alkohol. För mig blev det lätt att ta beslutet att bli ”en sån som inte dricker alkohol” när jag tänkte så. Länge höll jag på och velade fram och tillbaka gällande huruvida jag hade alkoholproblem eller inte. När jag insåg att det kvittar om jag har problem eller hur stora problemen är blev det så lätt. Varför skulle jag välja att hälla i mig nervgift? Bättre att välja bort skiten innan man har utvecklat ett fysiskt behov och får lida abstinens från helvetet...

Var ganska exakt i ditt läge och tankemönster länge. Sen blev det bara värre o värre och till slut smög jag dygnet runt.
Barn märker sjukt mycket mer än vi vuxna (och framför allt a-problematik-vuxna) tror. Jag försökte sluta för deras skull ett tag men märkte likt de flesta talar om att man måste verkligen vilja det själv för att lyckas.

Hjärnan blir mer o mer kidnappad av skiten. Hoppas du lyckas bryta mönstret. Ett hett tips/förslag är att ta hjälp. Typ antabus 3 mån för att se om tankarna klarnar. Eller knata in på ett AA-möte. Förlorar ju inget på att testa. Spriten och vinet finns kvar.
Det är sinnesjukt svårt att lyckas helt själv.
Brukar även tipsa om boken ”skål ta mig fan” som fick mig att inse att jag verkligen började vara illa ute.

Heja dig!

bored

Jo jag tror att man måste ha viljan, annars går det inte. Jag både har den och inte, det känns som att min hjärna har personlighetsklyvning;) den ena sidan vet att detta är fel och att jag måste sluta med det och den andra tycker inte att det är så farligt och så går dag efter dag. Men jag har beslutat mig för att jag ska sluta på söndag. Vi ska på en stor fest imorgon, vilket kanske är en dålig bortförklaring men jag går väldigt sällan på fester (minns inte ens när det var sist) och det känns bättre att sluta då. Jag måste ge det en chans själv först, jag bor i en liten stad där alla vet vem jag är så känns inte så aktuellt med AA just i dagsläget. Kan man få antabus även om man inte vart beroende så länge? Jag köpte faktiskt den boken häromdagen, var stor igenkänning i mycket där. Inte läst ut den än, väntar fortfarande på ett Wake up call

Verkar som vården är inne på alternativa metoder som minskar sug etc bara för att kunna dricka kontrollerat. Helt sjukt tycker jag men har läkemedelsindustrin plöjt ner miljarder i utveckling måste väl pengarna in igen. Men jag kunde enkelt välja antabus för att få hjälp att bryta mönstret på en beroendemottagning. Det räddade mitt liv. Sjukt jobbiga månader på många sätt men den sjuka delen av hjärnan tystnade mycket efter det så kunde jag se min situation glasklart och även uppleva hur det är att leva nyktert. Finns inga krav på hur mkt man ska ha druckit, men leverprover tas för vissa kan reagera negativt på antabus så det håller dom koll på.
Angående AA - asså du träffar ju nyktra människor där och folk som inte vill dricka. Förstår rädslan men att vilja vara nykter är ju liksom inget att skämmas för tänker jag?
Annars kanske du kan åka till en annan stad eller ringa AA på ngt sätt o se om du kan få en sponsor från annan ort?
Bara förslag. :)

bored

Kanske är det så att de skriver ut antabus lika smidigt som de skriver ut antidepressiva till de som är inne i en depression? Jag är såå emot tabletter, vilket jag vet låter fel eftersom jag häller i mig den andra skiten;( Jag har funderat mycket på AA o kollat upp att det finns i närliggande stad som är lite större, jag ska testa det om jag nu inte klarar det själv. Känns bara så fel alltihop, för jag är väldigt envis som människa, när jag bestämt mig för något så blir det så. Men jag har en känsla av att jag kommer klara några dagar, kanske veckor sen är jag i samma bana igen,. Alkoholen är en vidrig fiende;(

Tror du satte fingret på något jag märkt finns hos 80 procent av alla tillfrisknande nyktra alkisar jag träffar. Det vi verkar ha gemensamt är just ”att klara det själv”, envisa, har bestömt sig. Den egenskapen kan vara bra säkert i många situationer men verkar också vara en rött bra väg in i missbruk. Och en superbra egenskap för att inte komma ur sitt missbruk. Tog ett tag för mig att förstå att egot på olika vis är en stor del av problematiken för oss med problem. Hoppas du får chansen att uppleva det jag skriver om själv via AA/sponsor.
Jag förstår om jag låter nyfrälst men blir glad om fler lyckas blir fria från den hör skiten :)

Sofia

Du reflekterar på djupet kring hur alkoholen har tagit plats i ditt liv på ett sätt som du inte riktigt trivs med, även om du hittills har klarat dig ifrån många av de negativa konsekvenser som kan följa. Du märker att toleransen och mängden har ökat och att det har blivit ett smygande kring alkoholen, du döljer för din man hur det egentligen står till eftersom du är rädd att han väljer att lämna dig annars. Du har här fått lite olika tips på sånt som kan vara hjälpsamt i en förändring av drickandet - AA, medicinering, boktips. Hoppas att det är okej att jag bidrar med ytterligare två vägar att gå, om det känns svårt att ta kontakt i den lilla stad du bor? Här på Alkoholhjälpen finns ett gratis nätbaserat självhjälpsprogram där du kan få stöd av en rådgivare, det är hjälpsamt för många. Ett annat sätt att ta ett första steg kan vara att ringa Alkohollinjen på 020-84 44 48.
Hoppas att du hittar något som passar för dig. Fortsätt gärna skriv här om hur du tänker och vad som blir hjälpsamt!
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet