Min son är som troligen alla med missbruksproblem två personer. En frisk person som är aktiv glad social inresserad av sin omgivning, som ser framåt, känner hopp och som har planer för framtiden. En person som städar och har koll på sina saker även om det finns mer att önska. En person man vill vara tillsammans med, som man blir glad av. Sedan finns den andra som är destruktiv, lever i kaos, orkar inte ens packa upp sin dammsugare, inte sköta sin hygien, mår jättedåligt, är paranoid och ser inga möjligheter i framtiden. Han kommer aldrig att få det han önskar i livet och han kommer alltid att må dåligt och han tror på det verkar det som. Att det beror på hans missbruk att inget hopp finns verkar han inte förstå. Dessa två personer är så olika dom kan bli och för mig är den positiva, konstruktiva personern hans "riktiga" jag. Sedan växlar han mellan dessa personer och vad händer då med oss anhöriga. Hur förhåller man sig till två helt olika personer. Inte konstigt att man mår dåligt och inte har någon aning om hur man ska tänka, vara eller bete sig. Upplever det som att jag själv går sönder och blir även jag två personer, en som känner hopp om framtiden, som ser möjligheter och en som bara ser katastrofer och sen undrar man vad är det för fel på mig. Har läst en del vad ni alla skrivit och ni behöver absolut inte tvivla på er själva, er upplevelse. Alla jag läst om lever eller har levt med en anhörig med allvarliga missbruksproblem. Det är inte oss det är fel på, inte vi som upplever problem som inte finns, men risken är stor att vi blir lika sjuka som personen vi lever med. Vad som jag tycker är märkligt och intressant är att de två personer jag pratar om är så olika man kan bli. Varje gång den positiva, glada och konstruktiva personen försvinner i sitt missbruk upplever jag en stor sorg och saknad, nästan som når någon dör och jag vet inte om jag nånsin får träffa personen jag älskar igen. Det är mycket vi ska uthärda som anhöriga.