Hatar mitt barn

Profile picture for user gros19

Den bästa födelsedag jag haft så känns det just nu. Min son hörde av sig, ordnade så han fick skjuts till gården vi var på. Han var nykter och drogfri och alla var så glada att träffa honom och tyckte att han var så trevlig. Så här bra har det aldrig varit, han har ju isolerat sig under många år inte ens kunnat handla mat. Imorgon när jag vaknar tror jag nog att allt var en dröm. Just nu finns det inga bekymmer det var så trevligt och alla var så glada.

Profile picture for user Självomhändertagande

Läser och blir glad för din skull. För er skull. Han mår säkert själv väldigt bra att han kunde vara delaktig och att han fick vara med och fira dig med dina vänner.
När jag skrev om mindfulness som ett förhållningssätt tidigare, till känslan att vara arg så kom jag på mig själv i dagar efteråt, att jag har verkligen kunnat se på mitt egna mönster när jag brusat upp tidigare och hur jag har det idag. Det är jag tacksam för, att övandet ger resultat. Alla känslor är tillåtna. Det är hur vi hanterar dem som är intressant. Må gott.

Profile picture for user gros19

Ja det uppskattade han mycket och dom andra som var där också. Skönt att känna tillhörighet för honom att vara en del i ett sammanhang.

Att mindfulness berikar ditt liv och gör det lättare att hantera jobbiga känslor är skönt för dig och kan tänka mig minskar behovet av mediciner. Framför allt att det blir en bestående förändring.
Kram och tack!

Profile picture for user HI

Och grattis till den fina presenten som din son gav er, Vilken grej! <3

Jag känner igen mig i Nordäng67 när hon skriver hur hon svarar sin mamma i telefonen. Så svarade jag min man de senaste månaderna också. Märkte jag att han var påverkad sa jag bara "Jag märker att du har druckit och jag föredrar att prata med X och inte alkoholisten, så du kan ringa mig när X är tillbaka. Ring någon som orkar lyssna på dig eller prata med dig själv. Jag längar efter X och hoppas att han snart är tillbaka!"

Blir glad av att läsa att du fått kontakt med psykiatrin och större förståelse. Och att din son, iaf tillfälligt, verkar må bättre.
Kram!

Profile picture for user gros19

Nykter och drogfri men fortfarande beroende så frustrerande. Min son har inte tagit itu med sitt beroende/beroendepersonen.

Idag missbrukar han bl.a. relationer vilket är minst lika destruktivt för hans psykiska hälsa. Inga vanliga tjejer utan han väljer oftast de med en borderline diagnos. Tjejer som inledningsvis idealiserar honom och sedan nedvärderar, villket han mår förfärligt dåligt av och det triggar igång ett självförakt, skam och ofta även skuld hos honom. Dessa tjejer är experter på att trycka på dessa knappar och han har inte förmågan att ta avstånd. Något inom honom säger att dom kanske har rätt.

Blir som en drog och inledningsvis mår han extremt bra och sedan kommer abstinensen, beroendet, skammen och oförmågan att bryta det hela. En person utan beroendeproblematik hade bett dessa tjejer fara åt ....... men inte han. En sådan relation var orsaken till att han ställde sig på spåret, men tåget han stanna denna gången.

Tror inte han förstår sambandet mellan ett kemiskt beroende av droger och dessa relationer och jag har inte lyckats förmedla det till honom. Jag är mamma och dum i huvudet så klart. Han vet bäst. Det är så frustrerande jag vill banka in det i huvudet på honom, är du dum fattar du ingenting, men jag vet det handlar inte om förnuft utan om känslor. Denna maktlöshet som är så svår att hantera och acceptera. Ska pröva något jag lärt mig och det är att fokusera på mig själv istället. Samtidigt är han en del av mig så det är svårt ingen jag kan ta avstånd ifrån.

Hatar inte min son, men kan inte hantera sorgen jag känner, ibland finns han ju där, men just nu är det inte ofta och jag saknar den friska glada personen med en underbar humor. Blir så arg att det ska behöva vara så här.

Profile picture for user gros19

Hur behandlar jag min son? Vad är psykisk sjukdom och vad är missbruket orsaken till. Vad kan jag göra, hur är "rätt" sätt att hantera situationen.

Min son har ju, som jag tidigare berättat, utsatt sig för förfärliga situationer. Att han överlevt är ett under. Bl.a. hann tåget stanna när han stod på spåret, han var försvunnen 17 dagar och befann sig bland hemlösa i Köpenhamn där djungelns lag gäller och han har varit inlagd för ett flertal överdoser.

Det som gör det väldigt svårt är att han är drogfri undet ett par månader och sedan händer något. Det finns dagar när han är precis som alla andra och gör rätt saker dvs reder upp sin situation. Han är en väldigt positiv människa, med en underbar humor, omtyckt av alla. Hos mig finns hela tiden oron vad händer nu och alla fantasier om förfärliga situationer, vad man kallar katastroftankar. Avstånd från min son är inte möjligt, åtminstone inte för mig.

Min son har haft en lågvarig kontakt med psykiatrin, men det har inte hjälpt honom. Bor för tillfället på ett skyddat boende och personalen säger att när han mår bra har han inga prblem att säga nej till alkohol och droger, men han mår bara bra under kortare perioder. Vet inte varför men han har varit väldigt rädd ända sedan han var mycket liten och jag förstår inte varför. Har nu berättat att han trodde att dom skulle döda honom i skolan, inget han tidigare sagt till mig. Det han sagt är att pappa är otäck och på senare tid att hans pappa fick förfärliga raseriutbrott. Undrar om det är den rädslan han alltid burit på? Han var ensam när detta skedde.

Pappan försvann när jag blev gravid. Han är inte psykiskt frisk har jag förstått senare. När vi levde tillsammans upplevde jag att det var mig det var fel på, men när jag träffade hans förra tjej och hon berättade vad hon upplevt insåg jag att det var inte mig det var fel på. Kan idag se honom som en mycket obehaglig person riktigt psykiskt störd, men det mårks inte på utsidan. Honom har min son varit ensam med och jag inser idag vilken katastrof det varit. Vet inte om detta är orsaken till min sons dåliga mående, men har ingen annan förklaring. Givetvis är jag inte fullkomlig men mina andra barn, som har en annan pappa, har inga psykiska problem

Det blev långt och jag skriver för att reda ut det här för mig själv och medan jag skrivet inser jag att traumabehandling kanske skulle vara rätt för honom. Givetvis behöver han vara drogfri för att detta ska fungera. Gäller att motivera honom och hoppas att det är vad han behöver. Ska också säga att min son har diagnoserna störningar i autismspectrat, tidigare asperges, dock ganska "lindrig" samt ADD. Någon medicin har inte haft önskad effekt.

Slutligen vill jag berätta att det finns något som heter anhörigsamtal på psykiatrin, åtminstone där jag bor. Detta innebär att man har rätt till tre samtal som anhörig och imorgon ska jag dit. Känns jätte, jätteskönt och spännande.

Profile picture for user MalmMia

Att det finns ett djupt själsligt sår i den som blir beroende. Det känns som att du kan ha hittat ett frö till sonens sår. Jag hoppas verkligen att ni kan ta er framåt och hitta något som gör att hans sår kan börja läka.
Skönt med anhörigsamtal. Jag har gått i en anhöriggrupp 1 år och det har räddat mig. Jag fick så mycket stöd och förståelse. Otroligt skönt, jag verkligen längtade dit.

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag minns när du skrev att din son nämnde att det finns något att berätta, men han var inte där än. Nu har han berättat att han var rädd för att bli dödad i skolan. Mitt ex som missbrukade alkohol var rädd för att bli dödad av sina klasskamrater varje dag. Han gömde sig på ett ställe eller så sprang han och blev förföljd av ett gäng barn. Han var vettskrämd och jag har lyssnat så många gånger på samma scenarier och han skulle absolut inte prata med en psykolog om det. Jag har förstått att det var ett fruktansvärt trauma för mitt ex, det var också en anledning till att han inte ville ha barn. Han kände som en vuxen man att barn generellt är äckliga och elaka. Det tog tid innan jag kunde förstå varför han sa det. Jag prövade att sätta mig in i hans situation för att förstå honom. Hur skulle jag må om jag blev så mobbad och var rädd för att dö varje dag? Jag skulle förmodligen må helt åt helvetet och jag skulle säkert fly på något sätt. Jag tänkte på mitt ex som ett stort barn i många år. Någon har skrivit här att en kan stanna i en ålder pga av trauman och jag minns inte exakt, men jag minns att jag tänkte att det kan vara så gällande mitt ex. Jag upplevde aldrig honom som en vuxen.
Bra att han börjat berätta. Det sätter igång en process även hos honom. Det är inte lätt att veta vad som är vad. Han skulle troligtvis ha det bättre av att träffa en stabil tjej som inte triggar igång känslor av skuld, skam och självförakt, men då tänker jag att han själv kan behöva veta att han förtjänar det. Jag minns en tid som jag själv glömde bort att jag fick vara glad och uppleva stunder av välmående. Jag var så van vid problem att problem var mitt liv ett tag. Vad skulle han kunna göra för att se på sig själv som harmonisk, välmående och känna behag. Vad kan vara hjälpsamt för honom? Att spela på sin gitarr? Några tankar som kommer upp just nu.

Profile picture for user gros19

Så värdefullt det du skriver. Det är mycket du upplevt och därmed fått förståelse för och kan dela med dig av. Precis som ditt ex tycker min son att barn är obehagliga, han vill helst inte vara i närheten av barn. En egenskap som inte är så tilltalande, men när jag läser det du skriver så förstår jag att det kan ju vara något sådant som är orsaken.

Jo man stannar känslomässigt i utvecklingen vid ett trauma, kan inte utvecklas vidare förrän man genomlevt sitt trauma tror jag. Kanske kan man bli medveten om det och lära sig hantera det men för att känslomässigt utvecklas tror jag man behöver genomlida det och få tillgång till den energi som finns bunden i traumat (vad fick jag detta ifrån) Ett trauma uppstår, som jag tror, när du som barn är med om en ohanterlig smärta. Ingen finns som kan hjälpa dig hantera dom outhärdliga känslorna. Det har min son upplevt och hans pappa var orsaken till traumat, dock inte av ondska. Han kunde inte bättre.

Min son har börjat betätta och det han berättar tyder på att han är vad man kallar psykiskt sjuk. Inledningsvis frågade han mig vad jag tror händer med en hjärna som hela tiden lever under konstant stress. Sedan började han berätta om att han börjat se tecken som visar vad han ska göra, skrämmande tycker jag. Han berättade också att han trodde han var utvald, hade en speciell uppgift här på jorden. Väldigt obehagligt och självklart tänker jag på historier om personer typ Breivik. Han berättade också att han hört någon skrika som om personen var i svår nöd, samtidigt vet han att det inte så, men jag blir rädd var går gränsen, när tar den andra världen över eller det kanske aldrig kommer att ske. Har ännu inte fått samtalen på psykiatrin pga sjukdom.

Profile picture for user Självomhändertagande

Tack för din återkoppling! Visst är det bra att dela tankar och erfarenheter. Jag tror att det är bra att vara öppen med erfarenheter för att just öka förståelsen för andra. Anonymiteten möjliggör det i större utsträckning.

Om din son skriver du "började berätta om att han börjat se tecken som visar vad han ska göra, skrämmande tycker jag. Han berättade också att han trodde han var utvald, hade en speciell uppgift här på jorden".

Är det så att han berättat för dig vad han ska göra då? Du behöver inte svara. Jag har tänkt på det där i några dagar.

Jag hoppas att du får möjlighet till samtalen inom psykiatrin snart om du inte redan haft det och om det är så att de inte vill träffas på mottagningen så borde du bli erbjuden en tid över telefon, kanske videosamtal med telefonen? Jag vet många inom psykiatrin som ändrar möten, från att träffas fysiskt till att ha möten via telefon.

Jag tänker ofta på vad min uppgift på jorden är och i tidigare sjuka hypomana skov så har jag känt att jag har varit "utvald" och ska rädda världen. Jag säger det bara för att det kanske är vanligare bland "oss" med en psykiatrisk sårbarhet att använda dessa ord, jag vet inte. Jag har varit dramatisk i mina ordval tidigare och det var också något jag gömde mig bakom då jag hade ett stort behov av uppmärksamhet.

Av alla människor som har en psykisk diagnos så är det väldigt få som begår handlingar likt ABB.

Profile picture for user gros19

Tack för dina svar och trösten du förmedlar.
Jo det var skrämmande att höra när han berättade, men samtidigt så säger han att han tänker så ibland, får för sig dessa saker ibland. När jag tidigare frågat honoom hur han tänker när han mår bra så svarar han, att då tänker jag inte på dom här sakerna. Han undrar också om andra människor ser tecken och jag säger att människor tolkar saker olika. Som exempel berättade jag om en vän som hade en fågel utanför fönstret. Detta tolkar hon som att hon har besök av en avliden släkting.

Tänker så här att det viktiga är vad man gör. Hur vi tolkar saker kanske inte spelar så stor roll. Mitt förhållningssätt just nu är att jag betraktar honom som en helt normal person med vissa psykotiska inslag ibland. Jag ifrågasätter inte utan pratar mer om hur han ska hantera det. Själv brukar han försöka meditera när han inte mår bra. Gör det dagligen, men i mindre omfattning när han mår bra. Sedan uppmärksammar jag det som är friskt hos honom. Att jag inte fått anhörigsamtal på psykiatrin beror på sjukdom och jag känner inte att det är akut. Jättetacksam för ditt svar ❤

Profile picture for user Självomhändertagande

Vad roligt att du känner så! Tack för att du säger det.
Det är så bra att ni pratar med varandra.

"Mitt förhållningssätt just nu är att jag betraktar honom som en helt normal person med vissa psykotiska inslag ibland. Jag ifrågasätter inte utan pratar mer om hur han ska hantera det." Det här måste vara det bästa att kommunicera med en anhörig. Du är verkligen en förebild!

Om fler gör som du, så får vi ett bättre samhälle. Vi kan alla lära oss att kommunicera bättre och jag hoppas att andra tar efter dig.

Profile picture for user gros19

Jo han har kommit till rätta. Han var nykter och drogfri, men det har framkommit nu när han är drogfri att han har svåra psykiska problem och han är inlagd på psykiatrin. Bad om det själv. Han har under alla år självmedicinerat och försökt dölja sina problem. Nu får vi göra det bästa av situationen och ta reda på vad det finns för hjälp att få förutom medicinering. Tack för du bryr dig det värmer.❤

Profile picture for user Izzy

Som svar på av gros19

Vilken tur att han har kommit tillrätta! Hoppas han får den hjälp han behöver nu ??
Det är ju ett bra tecken att han själv bad om att bli inlagd.
Det är nog ofta så att de självmedicinerar för att de inte mår bra av nån anledning.
För min bror är det ju så vad jag förstår. Han har haft psykiska problem länge och även värk efter en trafikolycka och blev beroende av morfin efter det bla..
Styrkekramar till dig ♥️

Profile picture for user Ragna

Hej, jag blev så intresserad av det där om att du varit med i en sorggrupp för att bearbeta sorgen över din (levande) sons beroendesjukdom. Har kikat runt lite men de flesta sorggrupper verkar ju vända sig till anhöriga till avlidna. Var det en sådan du var med i, eller hittade du någon specielll, "bredare" för sorg över huvud taget, eller kanske till och med specifikt för anhöriga till beroende? Jättetacksam för tips. Kram och hoppas att det fortfarande går bra för din son.

Profile picture for user gros19

Hej Ragna. Sorgegruppen var fantastisk . Man bär på så mycket sorg, ilska m.m. och det går åt mycket energi att hantera det.

I det sorgebearbetningsprogram jag genomgick sörjde vi båda döda personer, men även de som lever t.ex min son men även andra som finns i mitt liv. Man valde själv vilka personer som var viktiga, men det allra viktigaste och det som kändes mest befriande var att sörja det som inte blev som man önskat t.ex. ett missbrukande barn. Vi vill ju alla att våra barn ska bli självständiga och kunna skapa sig ett liv dom är tillfreds med och att kunna ta vara på sina talanger och resutser. Alla förväntningar som inte infriades bearbetade man i programmet.

Vi skrev långa brev till personerna det gällde och varje brev jobbade man med under ett par veckor. Breven lästse sedan upp i gruppen. Det brev jag skrev till min son var så plågsamt att läsa upp så jag trodde inte jag skulke klara det, men det gick. Efter uppläsningen eldade vi tillsammans upp våra brev och därefter började man med en ny person. Idag minns jag självfaloet allt som hänt under åren, men det är inte längre laddat med känslor, en fantastisk befrielse.

Jag genomgick programmet på Rönneholms slott genom Nämndemansgården. Kanske bor du inte i närheten och då kan kanske dom hänvisa dig till något liknande i dina hemtrakter. Ring och fråga dom är väldigt tillmötesgående. Vi träffades en kväll varannan vecka så det får ju inte vara för långt iväg. Jag kan verkligen rekomendera det.

Förmodar det är ganska lugnt med din dotter just nu. Min son är ju drogfri och kämpar med sina psykiska problem. Var inlagd på psykiatrin ett par dagar, men både han och jag tror att allt blir bra till slut.❤

Profile picture for user gros19

Efter att min son varit drogfri ett halvår har jag äntligen förstått hur han mår och har gjort mer eller mindre hela sitt liv.

Ett outhärdligt lidande just nu. Han är plågad, jagad av månniskor som ska döda honom. Han hör röster och flyr. Har under två helger gömt sig i skogen men sedan kommit hem till mig i ett förfärligt skick. En fruktansvärd oro som gör att han inte kan vara stilla och inte sova. Varit ute i skogen i natt och det var bara fem grader och inga ytterkläder. Han var helt slut och sa att jag orkar inte mer och han menade det. Han orkar inte leva pga av en del händelser han fastnat i.

Tror inte längre att någon hjälp finns att få och jag förstår honom även jag tvivlar. Kunde i alla fall prata med honom och han sa att han varit utsatt för övergrepp som liten. Misstankar har funnits och psykiatrin var inblandad när han var liten. För egen del finns det inte i min värld att man kan utsätta barn för något sådant, men jag hör ju att det förekommer. Jag har tvivlat hela tiden men idag uttalade han klart och tydligt att han blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Varför är han drogfri kan man undra och jag har inget svar, men bakom missbruket kan dölja dig ett outhärdligt lidande och kanske är det just därför man flyr in i drogernas dimma.

Jag är jätte, jätte ledsen då här ska inte någon behöva lida. Så skönt med detta forum jag klarar inte att berätta för någon just nu. Min son befinner sig på PIVA och jag förväntar mig att man tar det här på allvar.

Profile picture for user Dearself

Som svar på av gros19

Åh vad tufft för er! Önskar jag kunde göra något för dig, du som alltid är så klok och kommer med peppende och stöttande inlägg till andra.
Han måste fått nån typ av psykos tänker jag. Min son har också haft det, framför allt när han inte sovit men det har alltid släppt när han väl får sova och får psykosmedicin. Jag vet hur rädd jag varit och då har han ändå inte försvunnit.

Vilken tur att han kom hem till dig! Han vet att han har dig, stödet hos dig och tryggheten. Fruktansvärt med övergreppen men nånstans kanske det ändå är början ut ur det, att han berättar?
Jag vet inte hur lätt det är att få traumabehandling men ligg på om det , det ska han ha rätt till. Jag blir så jäkla arg över att man ska behöva kämpa så för att få rätt hjälp!
Har läst om traumabehandling och tycker även alla som ska ur ett beroende borde få det, med tanke på allt traumatiskt de är med om. Vänner som dör, misshandel, våldtäkter, ambulansfärder mm. Ja du vet vad jag talar om!

Var ledsen, vila i att han blir omhändertagen. Jag tycker de brukar vara rätt bra på sjukhuset så man kan ringa och få lite lugnande besked ändå. Att få höra att han är i trygga händer. Ta hand om dig! Varm kram <3

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag läser dina rader och jag får till mig ett ord och det är frid. Jag tänker att nu vet du vad han har varit med om. Att det fanns misstankar och du kunde inte tro det. Då. För vem ska tro att något så hemsk händer ens barn. Om han upplever en psykos eller inte hoppas jag att vården stöttar honom med. Annat än bara mediciner. En samtalskontakt.

Jag vill säga så mycket mer, om min erfarenhet av att bli fri från ett trauma. Men jag insåg när jag skrev allt att det är inte för allas ögon att läsa. Jag är inte där ännu. Det jag kan säga är att jag bad om hjälp i 12 år och jag har även gått privat till vissa som visade sig att de inte kunde hjälpa mig. De har köpt utbildning på stan och kallar sig psykoterapeuter eller något. Jag behövde en psykolog och jag ville inte betala för det i Sverige. Var istället på väg till USA, till mannen som utvecklade metoden NLP. Gjorde en chansning och ringde en välbärgad kommun med en vårdcentral som jag nu aldrig lämnar. Där finns all hjälp. Jag fick hjälp. Och jag blev fri. Jag arbetade endast med mig själv och med detta trauma under 6 månader. Då kunde jag inte arbeta med annat och stod helt utan inkomst. Ingen hjälp från samhället. Tömde mitt konto och sålde värdsaker. Nu lever jag och kan möta allt igen. 1 12 år så tänkte jag på suicidtankar varje gång jag blev påmind och det var minst en gång i veckan. Idag skulle jag kunna möta de människor som orsakade mitt trauma och jag vill det inte idag. Kanske imorgon eller senare. Jag behöver det inte. Jag har skrivit och i mina texter så har jag hämnats. Men nu vill jag inte hämnas i en text längre. Nu vill jag hjälpa andra kvinnor i framtiden som varit med om liknande som jag. Äntligen fick jag min adhd diagnos och jag behöver stöd i studier. Jag valde bort barn pga traumat och min längtan till barn är borta. Men jag har en vision och jag vet vad jag ska göra. Jag lever i varje ögonblick och jag tar hand om mig på alla sätt. Nu har jag lärt mig säga stopp och jag har en balans i samtal med andra människor.
Jag tar hand om mig varje dag. Jag övar varje dag. Jag gör medvetna val hela tiden och med facit i handen så behövde jag lyfta på locket på den puttrande gryten och smaka på innehållet. Låta den bli klar. Det tog mig 24 år. Jag tror att du är av samma "korn" som jag och då menar jag att du som alla här egentligen. Vill förstå. Vill höra hur andra gör och att berätta själv. Att du vågar lyfta på locket har du redan gjort. Jag tror att din process ligger i acceptans och att släppa taget. Men det är bara vad jag tror. Det är upp till dig att utforska vidare vad du behöver.

Ta hand om dig på alla sätt. Du kan få frid. Det är jag säker på. Du ska aldrig belastas för vad din son var med om. Idag så är din son ansvarig för sig själv. Han är inom vården nu och en kan ju hoppas att vården orkar ge honom det han behöver. Då vården är i färd med att bränna ut sig ordentligt lite här och där. Och vi är alla människor som behöver vara varsamma med oss själva och varandra.

En kan bara hoppas att Corona får människor att tänka mer på varandra och inte bara på sig själva och sitt eget självförverkligande. Där var jag en gång i tiden och jag tror på att samarbeta.

Och välja vilka människor jag omger mig med.

Det finns nämligen parasiter överallt och det gäller att se upp. Det gäller att ställa krav och att begära hjälp när det behövs och du som arbetat inom socialtjänsten med missbruk vet hur det ser ut.

Gör allt du kan, vill och orkar för din son. Risken finns att vården proppar han med mediciner, som den gör i Sverige. Men först! Ta hand om dig själv!

Profile picture for user gros19

Frid var ordet du fick till dig självomhändertagande. När jag vaknade efter ett par timmars sömn och läste vad du skrivit så var ordet du förmedlade till mig hopp.

Så fantastiskt att vakna till det och samtidigt upptäcka att jag är inte ensam. Har under sommaren mist tre nära vänner så det känns ensamt ibland, men när man finns i någons tankar är man ju inte ensam. Så tack till er alla.

Annan hjälp än bara medicin måste min son få och traumabehandling som du föreslår dearself känns rätt. Jag ska strida för det, men det är skrämmande och oförklarligt att det ska behövas

Tror jag läste att nästan 50 % av alla sjukskrivningar idag beror på psykiska problem. Bor sjålv vid ett länssjukhus och det byggs den ena kolossen efter den andra, men psykiatrin huserar i den äldsta byggnaden på hela området, belägen avsides för det är ju skamligt att vara psykiskt sjuk. En korridor och en avdelning för slutenvård samt ett akutintag. Består psykiatrins budget av 1 % av hela budgeten för sjukvården så är jag förvånad, men jag ska strida för att min son ska få den hjälp han behöver och har rätt till.

Kram till er alla och fantastiskt att ni finns.

Profile picture for user Blade Runner

Som svar på av gros19

Jag finner inga ord för att lindra ditt och din sons lidande men jag vill ändå sända varma tankar och kärlek till er. ❤️ Du är oändligt stark och nu när du vet vad som hänt ges du möjligheten att finna frid.

Profile picture for user Azalea

Skickar dig all den värme jag kan och hoppas att ni kan få ro så småningom.
Kanske är det ett litet steg framåt ändå att han har kunnat säga till dig rakt ut att han blivit utnyttjad.
På något sätt finns kanske roten där till det som plågat honom och du kan strida ännu hårdare för rätt hjälp.

Det är ingen lätt värld när man har psykisk ohälsa och det finns inga snabba lösningar eller piller.
Min son lider också av psykisk ohälsa och det har varit väldigt upp och ner under många år med utryckningar mitt i natten till olika akutpsyk.
I hans fall är roten till det förmodligen att han blev hårt mobbad i hela skolgången plus att han har Torettes.
Det är svårt som mamma att vara vid sidan om men aldrig att man slutar kämpa för dom.

Varma kramar och vi finns härnär du behöver oss❤❤Azalea

Profile picture for user gros19

Känns faktiskt lugnt just nu. Det framkom att min son tagit droger två helger och det var då han upplevt sig jagad och hade sovit i skogen. Han var då påverkad av röster, vilket han varit senaste halvåret, men inte alls i den omfattningen utan det var drogutlöst. Han kan dock åtminstone än så länge hantera rösterna och det är meditationen som gör det.

Jag fick följa med honom till pskiatrin och fick veta vilken hjälp som finns att få. Medicin vill han bara använda när det blir för jobbigt. Det här med rösterna skrämde mig, men jag har läst en del och det ger ett lugn när man förstår.

Känner mig hoppfull inför framtiden och så var det inte tidigare. Då rasade hela världen, men det är inte så längre och det är lite ovant men väldigt skönt.

Tack alla för er omsorg det värmer.

Profile picture for user Självomhändertagande

Och makt. Vad fint att du förstår mer. Så bra att du fick en förklaring till vad som utlöst dessa röster. Det är bra att ni pratar om det. Kommunikationen är allt. Jag blir rörd för ditt engagemang i din son och jag tänker att det finns många som du. Och han. Och det är bra att du skriver och berättar om det här. En dag kanske ni vänder er till en patientförening. Och då kan ni upptäcka att det finns många. Många många många. Som upplever det ni upplever. Varken du eller han är ensam om detta. Tyvärr så är det inte så lätt att prata om dessa saker. Men ju mer en pratar, ju mer pratar andra. Och du gör som du vill. Liksom han.

Men det går att få ordning på allt. Genom meditation. Och bra samtal i vården. Så länge en behöver det.

Ta hand om dig!

Profile picture for user gros19

Alltid så intressant vad du skriver självomhändertagande. Du verkar har väldiga insikter vad det gäller psykisk sjukdom. Har faktiskt letat efter patientförening eller något liknande detta på nätet men inte funnit vad jag söker.

Jag har min uppfattning om vad det handlar om. Sant eller inte men det ger mig ro och känns konstruktivt. Givetvis har jag mer att lära. Det allra viktigaste tycker jag är att det handlar inte om vi och dom.

Tänker så här att min son har upplevt traumatiska händelser och då inte haft någon vuxen i sin närhet som kunnat förmedla en känsla av trygghet, mildra det hela. Inte heller haft något språk och därmed ingen möjlighet att förstå. Han har varit väldigt liten och troligen känsligare än det flesta, en sårbarhet alltså.Tror vidare att den skräck man upplevt lever vidare, flyter mer eller mindre omkring i personens inre. För att försöka hantera skräcken skapar man yttre fiender, förföljelsemani och kanske en föjd av detta hör röster. Lättare att hantera en yttre fiende än den skräck man bär inom sig.

Tror meditationen gjort att han fått kontakt med detta och att det sker en läkningsprocess. Vill ociså säga att han har behovsmedicin, men det ska mycket till för att han ska ta den. Han vill bli frisk helt enkelt Blev kanske komplicerat men just nu har jag ingen att diskutera dessa tankar med.

Tack självomhändertagande för att du finns och alla ni andra.❤❤❤

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag processar mitt trauma efter att jag blev fri. Under senaste veckan så har jag öppnat upp mer och mer. Jag blev drogad av ett par farliga män. Jag har inte läst Klubben och orkar inte göra det. Men jag antar att jag mötte lika sjuka män som finns inom Klubben.

Och ingen har velat hjälpa mig inom psykiatrin. Så jag tänkte sälja en värdesak som skulle ta mig till USA och gå i terapi där, men sedan så fick jag hjälp av en sista chansning via en vårdcentral.

Jag var desperat, orkade inte längre leva med en upplevelse där jag endast pratat med mitt ex och han var med detta tillfälle. Det var en privat middag som jag manipulerades att följa med på, även om min mage sa ifrån. Mitt ex råkade också illa ut och han ville inte vara kvar. Men han blev inte drogad och han förstod inte att jag blivit det.

Så jag har sett hur hjälpen inte finns. Jag ser ett Sverige som saknar så mycket. Jag hade stor hjälp av att läsa Katarina Wennstams följetong av Dockorna i somras i DN. Jag förstår att det saknas resurser.

Det är väl bara människor med pengar eller kontakter som får hjälp i Sverige antar jag. Tur att jag hade vett att våga fråga, trots att jag frågat om hjälp i 12 år.

Nu lever jag. Sedan ett år lever jag på riktigt. Förr ville jag bara dö. Jag behöver reda ut med en professionell.

Alla borde få den möjligheten. Därför uppmanar jag till att be om hjälp. Liksom att söka den.

För det är ingen som kommer och serverar den.

Tack gros19. För vår kommunikation här under den tid som varit. Den har stärkt mig.

Profile picture for user gros19

Just nu skriver du, just nu när allt var nattsvart (innan jag läst vad du skrivit).

Har idag på djupet insett att jag klarar inte att vara med min son när han mår dåligt dvs är påverkad av röster vilket han varit från och till under det sista halvåret. Kände idag detsamma som min son uttryckte att jag hatar livet.

Han har kämpat så många år med sitt missbruk och blir drogfri, trivs för första gången på en arbetsplats och så börjar han höra röster som hotar honom och kan inte vara kvar på sin arbetsplats. Inför detta är vi maktlösa så känns det. Försöker motivera honom att ta emot hjälp och jag är beredd att betala, för att han mår bra och har möjlighet att skapa ett liv han är tillfreds med är viktigast av allt.

När du skriver förr ville jag bara dö då undrar jag vad fick dig att ändå välja livet och nu lever du på riktigt. Ibland tänker jag att man kan bara glädja sig åt något man tidigare saknat.

Tack för att du delar med dig självomhändertagande.

Profile picture for user Självomhändertagande

Ja, för att vara tydlig så behövde jag hjälp med mitt trauma. Jag behövde bli kvitt en fruktansvärd erfarenhet. Och jag blev kvitt den. Och så kunde jag leva igen.
Jag har aldrig haft cancer, men jag tänker att jag hade en elakartad knöl som satt fast. I min själ. Och jag behövde bli av med den. Det var en knöl som satte sig där efter att jag råkade ut för två ondskefulla män.
Och nu lever jag igen. Ibland är livet verkligen "på liv och död".

Jag förstår dig. Och jag tycker att du ska lyssna på dig. Vad du behöver just nu. Din son är vuxen och han behöver också ta ansvar och kämpa för att få ett bra liv.

Du kan behöva en paus. Och hur länge du behöver den är upp till dig.

Ta hand om dig! På alla sätt!

Profile picture for user gros19

Tack själomhändertagande ( fel namn men ändå rätt det får stå kvar), du går din egen väg och det skänker hopp och är inspirerande. Jag följer ditt råd om att ta en paus. Försöker hålla lite distans, men hjälper till med praktiska saker. Inte lätt att sätta sig själv i främsta rummet nät det handlar om sjukdom hos en anhörig men jag ska pröva och jag gör det för oss båda. ?

Profile picture for user gros19

Om du läser det här. Känns som ingen i hela världen (finns det säkert) kan bekräfta mina funderingar eller kanske få mina tvivel att försvinna.

Efter att uppnått drogfrhet och mediterat under 5 år dagligen har min son idag börjat höra röster, till 90% stödjande. Han lyssnar och ser det som inre konflikter som yttrar sig på detta sättet. Väcker det obehagliga känslor sätter han sig och mediterar tills känslan avtagit och mår därefter bra.

Mig skrämmer det eftersom det jag hört om, och det är ju genom massmedia, att rösterna kan uppmana personen till att begå handllingar man annars aldrig skulle göra.

Medicin vägrar han ta men gjorde under en kortare period. Mådde då väldigt bra och gjorde allt han annars inte gör, fixade det som behövdes såsom tandläkare, glasögon och var fysiskt aktiv. Allt detta man gärna skjuter upp när man inte mår bra. För mig var det fantastiskt att uppleva honom så.

Detta påpekar jag för honom och då säger han att jag mår hellre dåligt än bra med medicin. Jag kommer i slutändan att må bra utan mediciner och att höra röster är ett sätt att bearbeta konflikterna. Alla dvs personal på psykiatrin m.fl. säger att han måste ta medicin och jag tvivlar.

Läser en del bl.a. av Cullberg som arbetat med psykoser sedan 60 talet och han skriver att även en del "friska" personer hör röster och det innebär inte att man är psykotisk så länge man är medveten om att rösterna kommer från en själv och inte utifrån. Det här blir långt. Han jämför även med religösa sammanhang där det är normalt att höra röster t.ex. guds röst eller månniskor i sorg som kan höra någon avliden tala t.ex.

Till saken, vad tror jag och egentligen tror jag på min son men är orolig att har fel. Ingen annan tror som jag utan möjligtvis du självomhändertagande. Rädd för att diskutera detta med vänner för jag möter rädsla när jag talar om det. Ska också säga att han ska få träffa en terapeut och prata om vad rösterna säger och det ser han framemot. En sak till som är viktig medicinen tar inte bort rösterna utan dämpar dom endast. Han vill vara i känslan för att kunna bearbeta det som dyker upp och bli frisk på riktigt.

Profile picture for user Ullabulla

Lägger jag mig i något som inte alls är mitt bord.
Att gå in i den sjukes dvs din sons sinne och ta ställning till hans rösters "sanningshalt" och inte måste vara väldigt svårt.

Är de farliga/betvingande skadliga?
Eller ledande,uppmuntrande frigörande.

Jag tänker att det kanske går att ställa sig på sidan och låta puckarna glida förbi dig?

Dvs hans röster kanske får vara hans och om du känner för stor oro så kanske orosanmälan är på sin plats.
Jag tänker på hur jag gled in i mitt drickande exs psyke och både kände och förstod att han behövde alkohol.

Stå stark i dig själv och älska din son för den han är,men strunta i rösterna kanske?

Profile picture for user gros19

Tack Ullabulla, men någon orosanmälan kan jag inte göra. Han är drogfri och inte psykotisk. Bor dessutom i ett "halvskyddat" boende, men det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig. Ska dock få träffa en terapeut om två veckor och hon är erfaren och har arbetat mycket med psykoser.

Känns bara så svårt ibland. Han har isolerat sig i många år, aldrig jobbat och nu klarar han att vara med människor och även kunnat jobba, dock skyddat arbete, men trivts jättebra och så händer det här.

Profile picture for user Självomhändertagande

Hej,

Jag förstår att du funderar mycket på din son och huruvida det är med hans röster. Kanske du frågar dig om meditation räcker istället för mediciner. Han tycker det. Jag kan tänka mig att det finns biverkningar som inte är så enkla. Du kanske undrar vad det är för röster. Massmedia rapporterar om otäckheter om röster. Det är inte alla människor som skaffar större kunskap. "Hur många människor hör röster?"
Jag ställde den frågan till Google nu och jag hittade direkt en artikel som handlar om en brittisk studie. Den 11 mars i 2015 skriver Dagens Medicin om den, liksom the Lancet den 2 april 2015 där du kan läsa hela studien.
Experiences of hearing voices: analysis of a novel phenomenological survey.

Jag förstår att du är rädd för att prata om det med vänner och andra i din omgivning som saknar kunskap och även en förmåga att lyssna när massmedia skrämmer om rösthörare.

Det borde inte vara så. Du borde kunna prata med vänner. Men vi är nog inte där idag.

Nu ska din son träffa en terapeut och det är bra.

Har du frågat din son vad rösterna säger? Kan ni prata om rösterna. Du behöver inte svara här.

Jag tänker att det kanske kan lindra din oro genom att veta vad hans röster säger, men jag vet inte. Jag har ingen kunskap om rösthörare.

Men jag tänker att du kan pröva prata med någon kunnig själv, inom vården om du har möjlighet till det.

Att höra röster betyder inte att någon är farlig. Det är viktig att tänka på det.

Hoppas att mitt svar kan vara hjälpsamt på något sätt. Att jag hör dig. Och känner med dig.

Profile picture for user gros19

Tack självomhändertagande för tipsen om att läsa på nätet. Verkar finnas jättemycket och det blir avdramatiserat. Finns också ett nätverk för rösthörare och det heter rösträtt.

Jo han berättar vad rösterna säger och det är inget speciellt intressant som regel. Sist frågade jag min son om han dricker mycket kaffe och då säger en röst " erkänn nu att du dricker mycket kaffe" vilket han faktiskt inte gör. Tyvärr finns det även röster som inte är så snälla, men det är mer sällsynt. 90% upplever han som stödjande. Har läst lite och en teori är att man upplevt något traumatiskt viliet kan leda till att man börjar höra röster. Ska bli skönt att få prata med någon som har erfarenhet av det. Tack än en gång för att du engagerar dig och letar på nätet. Sånt värmer.

Profile picture for user gros19

Idag brast det - kan man bara inte få dricka kaffe enda avkopplingen i livet. Så känns det och jag vet hur dumt det låter men jag tåler det inte längre och allt beror väl troligen på stress och kaffet blir en utlösande faktor.

Det brast idag. När min son ringde, ville ha lite småsaker och undrade hur jag mådde, märkte att allt inte var okej, då sa jag att jag orkar inte med alla problem hela tiden. Aldrig kan det få vara bra. När han äntligen blivit drogfri, börjat jobba då börjar han höra röster. Självklart lider jag med honom, det är väl det som är problemet, men det är detta att alltid behöva tycka synd om någon som har problem. Far åt helvete med alla era djävla problem skulle jag vilja säga idag, men det får man absolut inte säga. Känns självklart inte bra att säga så till min son att jag inte orkar med alla problem, han har det ju svårt, men även jag har det och ingen tar hänsyn till det. Det jag kanske kunnat göra hade varit att uttrycka det i något annat sammanhang, men samtidigt kan man inte ställa krav på att även sjuka människor visar lite hänsyn och intresse för andra?

Fick också ett sms från min dotter som fick syrebrist under förlossningen och som en följd av detta en hjärnskada. Också synd om och nu är jag elak eller? Hon ville hälsa på tillsammans med sin pojkvän och förväntar sig då en läcker måltid och helst att jag även hittar på någon trevlig sysselsättning. Skulle dessutom ha pengar till något, mycket pengar och jag orkade inte diskutera detta just nu.

Att hälsa på min friska "problemfria" dotter och mina "problemfria" barnbarn orkar jag bara inte, men jag ska försöka ta mig samman och göra det.

Så har jag en del vänner som det är synd om på riktigt pga olika anledningar, men som sagt kaffet var den utlösande faktorn och det är uppdruckit nu och som en protest dricker jag kanske en kopp till.

Har gnällt färdigt nu och mår betydligt bättre. Om någon orkar läsa tack!

Profile picture for user Självomhändertagande

Och att du upptäckte ett nätverk som heter rösträtt. Vad intressant!

Jag tillhör dem som är överdrivet optimistisk och jag utmanas ibland av en del som är lagda åt det motsatta. Jag prövar förstå vad som får andra människor att prata om andra människor på ett mindre bra sätt. I vardagen. Om exempelvis grannar. Och så prövar jag förstå varför vissa väljer att tjafsa istället för att bli vänner.

Det klassiska tjafset i tvättstugan. Jag har aldrig varit med om det, tills för ett par år sedan. Det kom in flera nya grannar och en del skulle vara tvättstugepolis om tider och annat.

Jag observerade och valde att låta en del hålla på. Och så tänkte jag vilken tur jag har haft som ofta glömde bort att jag hade tvättstugan förr och hämtade inte min tvätt förrän alltför sent på kvällarna. Det hände att mina torktumlade handdukar och lakan var manglade! Och jag visste inte vem som gjorde det! Detta hände upprepande gånger. Och det var då jag var som mest sjuk i min bipolaritet och verkligen glömde bort att jag hade en tid att passa. Jag brukade promenera när tvättmaskinerna var klara och tvätten upphängd för att torka. Och så glömde jag hämta den torkade tvätten och när jag gjorde det så var den ibland både vikt och manglad.

På riktigt.

Och nu när jag kommer att tänka på detta så förstår jag nog vem det var. Det måste ha varit den äldre damen som levde med en äldre man. Och jag frågade den mannen när hon dog om jag kunde hjälpa honom att handla. Då bad jag honom höra med hans dotter först, så det inte skulle bli konstigt eller några missförstånd. Han var själv uppe i åldern och jag noterade en begynnande glömska. Men dottern handlade åt honom tills han fick hemtjänst.

Det är intressant. Hur det är. Bland generationer. Och kommunikation.

Jag minns att jag blev så rörd av att tvätten var ordnad för mig att hämta och samtidigt så skämdes jag att jag bara hade lämnat den. Men det var i en tid som jag kämpade med balansen och jag glömde bort mycket. Tror att medicinerna hjälpte till. Jag fastnade på vägen, i livet. Nu förstår jag att det är min adhd som fått mig att börja på nya saker när jag inte varit klar med en sak. Och att fastna.

Jag jobbar på det nu. Att fokusera på en sak i taget. Och lära mig planering och struktur.

Och då har jag också tid att komma på det här bortglömda minnet.

Jag tror att andra som läser och som inte förstår kanske lär sig eller blir nyfikna att lära sig nytt. Det är en viktig fråga du har. Och jag hoppas att fler skriver går in och skriver i denna fråga.

De som vet något. Och så hoppas jag att fler är benägna att lära sig om det som det inte vet. Oavsett om vad.

Angående det som dyker upp.

Jag tror att vi människor behöver bli mer varsamma i vår kommunikation. Oavsett vad det gäller. I vardagen.

Vi borde kunna prata om allt som bekymrar oss på ett bra sätt. Alla borde kunna lyssna, mer eller mindre utan att säga något. Att bara finnas där genom att lyssna.

Och tack för att du tackar. Det värmer.

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag läser nu ditt inlägg som du skrev när jag drack mitt kaffe och väntade med att skicka iväg!

Igenkänning och då har jag inga barn. Jag tror att du behöver öva på att ta pauser. Och säga nej. Och du behöver inte förklara dig. Det är en utmaning.

Fast då så kommer du orka! Du beskriver att många runt dig har problem. Alla människor har problem. Det gäller att lära sig att få dem att sluta prata om alla problem med dig. När du inte vill.

Du kan säga något som att "idag har jag inget utrymme för dig om du har problem du vill prata om!"

"Idag vill jag bara prata om positiva saker och ha roligt!"

Det kanske låter extremt och vi känner ju inte varandra. Men jag hoppas att du ser möjligheterna att hitta en balans genom att tänka på hur du släpper in någon med sitt problem.

Prova att inte svara i telefonen, ha på ljudlöst. Välj om du vill svara eller inte.

Kanske är du upptagen med en vän och gör något roligt. Då är du inte tillgänglig för andras spontana idéer som kanske inte passar dig.

Just nu.

Hoppas att du får en härlig söndag! Och tänk ändå vilken gåva att dina barn vill umgås med dig och att ni har bra kontakt. Även om det inte alltid är enkelt.

Det är du som behöver sätta ramarna för hur du vill ha det. Och jag antar att vi alla övar på det där med balansen.

Profile picture for user gros19

Stämmer man måste öva på att säga nej. Även om man vet så blir det med automatik ett ja för min del. Kan jämföra med när jag skulle betala med min dotters bankomatkort. Då rabblar jag koden hela tiden för att inte glömma, men jag slå min egen kod.

Har nog varit mycket så att om inte jag gör allt och lite till för min son så sker en katastrof, vilket det tidigare gjort, men inte pga av mig och det är viktigt att komma ihåg. Tacksam för rådet så lätt att glömma. Egentligen vet jag väl hur jag ska bete mig. Har tid för anhörigsamtal på psykiatrin och det ser jag fram emot.

Har också träffat poliserna du beskriver och dom blir man inte glad av, men tanten i tvättstugan hon blir ett fint minne att bära med sig.

Profile picture for user Ragna

Har läst, tänker på dig och lider med dig. Är själv nere i en djup svacka just nu och orkar inte riktigt skriva. Men vill skicka mina varmaste tankar till dig. Känner igen mycket, även om problemen ter sig lite olika.

Profile picture for user Självomhändertagande

Hej!
Just idag och de senaste dagarna har jag fått en sådan hård smäll. Konsekvensen av mitt medberoende blev en rejäl insikt igen. När jag vågade börja lyssna på Djävulsdansen. Har inte orkat tidigare. Nu är jag mottaglig. Har bara kommit en halvtimma och ca 7 timmars lyssnande återstår.
Jag har träffat en ny man och han ställde frågor som fick mig att välja. Att stänga dörren till mitt ex som inte tillför någonting. Just nu. Ville bara berätta det. Och tacka för all tidigare kommunikation. Du och andra här har varit lite som en livlina i en tid som var svår för mig. Jättebra stöd. Och du har även varit som en ängel, som bekräftar att jag kommit vidare på vissa plan.
Jag vill tro att jag kan få ett hållbart liv på sikt. En kram till dig!

Profile picture for user HI

Och har läst om hur tufft du haft det. Jag hoppas att tystnaden som varit de senaste månaderna beror på att det lugnat sig lite för tillfället och att samtalsstödet du nämnde ger dig ro.

Stor kram!

Profile picture for user gros19

Så fantastiskt att höra att du tänker på mig, va glad jag blir.

Tyvärr är inte anledningen till att jag inte skrivit att det är lugnt utan att jag behöver annan hjälp/stöd. Min son är drogfri och förefaller ganska stabil vad det gäller droger. Bekymret är som jag tidigare skrev att han börjat höra röster, vilket plågar honom väldigt mycket. Har vi upprepade tillfällen varit inlagd på psykiatrin. Att höra röster kan man inte "bota" utan det är något man får lära sig hantera. Han erbjuds medicin som dämpar rösterna, men inte tar bort dom. Inte bara rösterna dämpas utan hela personen och han vägrar ta medicinen.

Själv har jag nog nått gränsen för vad jag orkar. Ibland kommer gråten vid olämpliga tillfällen och jag kan inte kontrollera det. Hoppas på någon förändring orkar jag inte just nu, eller snarare är det väl så att jag inte orkar med fler besvikelse. Kände mig lite hoppfull, glad och tillfreds på nyårsafton, men så kommer ett samtal privat nummer och då vet jag med en gång att något hänt. Känner sån sorg över att han ska plågas så samtidigt som jag saknar den friska personen. Så här är det just nu.

Profile picture for user HI

att du finner ditt stöd. Att vara trött, sorgsen, mörk och håglös tillhör att vara människa. Det är inget som går att bestämma över när det ska komma.
Jag hoppas att du finner någon ro någonstans, i en kopp kaffe, en bra bok, en promenad, ett samtal med en god vän... att det finns någonstans där du kan hämta dig.
Jag förstår att din son har en skörhet som behöver utredas mera för att ni ska kunna få mera kunskap. Jag hoppas att ni på sikt får den hjälp ni behöver.

Var sak har sin tid.

Stor kram!

Profile picture for user gros19

Tack både Azalea oc HI. Jag har upptäckt något som verkligen ger mig ro och detta beror nog egentligen på corona, tillhör en riskgrupp, bor själv och därmed isolerad. Har dessutom mist flera nära vänner pga sjukdom och dödsfall så det har varit mycket ensamhet. Undviker berätta för jag tycker nog det är lite knäppt, men jag har sparat mängder med Lego till barn och barnbarn (eller kanske till mi g själv) under åren. Nu har jag byggt en stor stad med massa hus. Staden växer hela tiden. I den staden finns inget missbruk, inga psykiska besvär. Det värsta som hänt är att en liten legodam har stulit en blå mössa från en upprörd legogubbe och stadens invånare är på jakt efter henne. En önskevärd. helt enkelt. Detta ger mig ro och flykt från en plågsam verklighet.

Profile picture for user HI

Är ju fantastiskt roligt! Så kul att du hittat detta! Och att du leker. Barnasinnet i behåll är en mycket vacker gåva.

Jag skulle gärna komma och göra sig sällskap. ?

Profile picture for user InteMera

Har läst i din tråd och har väl inte så mycket råd att komma med, behövs antagligen inte heller, men jag ville sända dig en kram såhär på håll! Jag har tänkt mycket på din situation och förstår hur jobbigt du måste ha det. Du är inte ensam, vi är många som finns här som stöd om du vill ha oss i ditt liv. Låter härligt med din egen lilla stad och en värld där allt är annorlunda, unna dig den tankevilan!

Profile picture for user EmmaLisa

Hej gros19. Nu har jag läst i din tråd och jag känner djupaste sympatier för din situation. Jag har själv en son och kan inte föreställa mig din sorg. ❤️ Jag är här på forumet för att min sambo är en problemdrickare. Det vet du kanske för att du har tagit dig tid att ge värdefulla råd i min tråd. Men de viktigaste för en än ju ändå ens barn. Så fjuttigt det känns att ha problem med min man i jämförelse. Jag kan inte annat än hoppas att du bibehåller styrkan att ta hand om dig själv, vara snäll mot dig själv och orka leva ditt liv så gott du bara kan. Ta pauser från allt ansvar ibland.

Som ett litet tillägg så har jag en förälder med djup psykisk ohälsa som vi trodde var obotlig, men med rätt medicin är situationen en helt annan idag. Jag vet inte vad som är rätt för din son, medicinering eller ej, och det måste han ju även bestämma själv. Men det kan finnas hopp i att hitta rätt cocktail just för honom om han är villig att testa sig fram. Allt gott åt dig ?

Profile picture for user gros19

Tack, jag ska verkligen bevara det du säger. Det var vad jag behöver höra just nu. Väldigt fint skrivet. Också skönt att höra om din förälder som lidit av djup psykisk ohälsa och som förefaller ha fått betydligt bättre livskvalitet om jag föstår det rätt.

Det är skillnad på missbruk och psykisk ohälsa, men även mycket likheter vad det gäller anhörigas situation. Jag tänker på hoppet som hela tiden fanns innan, även om man blev besviken oehört många gånger vilket var väldigt plågsamt. Ett missbruk kan du upphöra med, men sin psykiska ohälsa kan man inte styra över på samma sätt. Speciellt när man i princip säger att min sons problem finns det inget bot för utan det får man lära sig leva med. Medicin dämpar endast symptomen, men även hela personen och jag älskar ju hela personen. Som du säger finns det kanske möjlighet att hitta något som passar just honom om han nu är villig att pröva.

Ta pauser från allt ansvar är svårt men jag övar på det. Det är ju vad det handlar om att lära sina barn klara sig själv, men det är svårt när jag inte riktigt kan se vilken förmåga min son har. Som förälder vill man ju inte att ens barn ska råka illa ut. . ❤

Profile picture for user gros19

Måste få (ska ha) ett vanligt halvår, när jag och mina anhöriga mår okej, kan sova, äta och jobba dvs när det är lugnt. Ett halvår när jag inte behöver använda strategier, förhållningssätt för att om möjligt överleva dagen. Vet hur ett lugnt liv är, ett liv i harmoni, men det är inga längre perioder jag fått vara där.

Vad som är så svårt tycker jag är att inte se det som ett straff när livet är svårt, ett straff för vad vet jag inte så det går inte att gottgöra. Det är plågsamt att se förändringen som sker i andras liv och känna att mitt har stannat upp. Det blir ingen förändring eller möjligen till det sämre. Nu är jag väldigt depressiv, men behöver få vara det, behöver få stanna i den känslan, behöver ingen tröst.

Går ibland på alanon och alla där är "jättesnälla" men ibland låter man mig inte stanna i min plågsamma känsla när sorgen, ilskan, smärtan tar över. Då vill jag att någon ska finns där och låta mig vara i min känsla. Tillsammans med nära vänner är det så, men tyvärr klarar alla inte det och då förstärks känslan av att det är något fel på mig. Jag borde se saker på ett annat sätt och mina känslor är fel.

Behövde bara skingra tankarna. God morgon alla!

Profile picture for user Blenda

Jag tycker mig känna igen det du skriver gros19. Har levt många år i helvetet med suicidalt barn där varje minut innebar ångest, rädsla och kamp. Jag kände hat mot alla med friska glada barn. De som levde sina vanliga liv men ändå klagade på allt mellan himmel och jord. De som tyckte att jag "måste åka på spa, komma ifrån lite och ta hand om mig själv". Jag hatade dem verkligen. Det var väldigt obehagligt att inse att jag kunde vara en sådan missunnsam människa.
Men genom att tillåta mig alla känslor så gick de lättare över. Att kämpa emot, att försöka se glädje när den inte finns, blev för mig värre.
Jag önskar dig trots detta att ljuset ska komma tillbaka i ditt liv, på det ena eller andra sättet.

Profile picture for user gros19

Nu blev jag glad så befriande att läsa vad du skriver. Att "tvingas" vara glad fast man inte är det blir ytterliggare en belastning. Det är fullt tillräckligt med den rädsla, ångest, sorg m.m. som man redan bär på. Jag vet allt, eller i alla fall en hel del, vad som är bra att göra men det blir ännu ett belastning. Men som du skriver det värsta är att försöka se glädje när den inte finns där och att det förvärra tillståndet. Så skönt att se att någon annan upplever detsamma. Hörde en gång något som verkligen fastnade hos mig och det var att smärtsamma känslor kan man bara bli av med genom att dela dom med någon.

Sä härligt det du skriver om Spa, tror aldrig jag kommer att gå dit även om jag mår bra. En protest helt enkelt. För mig har nog det allra värsta varit när vänner (som inte kan härbärgera min smärta) säger att dom känner på sig att det kommer att ordna sig. En gång var min son försvunnen 17dagar med alla det känslor det innebar, där varje minut var en plåga och det blir många minuter på 17 dagar och nätter då fick jag höra såna kommentarer. Vad vill man med det kan man undra. Att jag inte ska oroa mig eller?

Sedan tänker jag när du skriver att du kände hat och missundsamhet gentemot föräldrar som hade glada friska barn, men så blir det när man inte kan hantera de smärtsamma känslor man tvingas bära. Hatet är ju inget uttryck för ondska utan för smärta anser jag. Tack för ditt inlägg nu år jag så glad så jag tror jag ska dricia Irich coffe kväll.
Tack Blenda. ❤

Profile picture for user Backen123

Åh vilket fint avslut för mig att avsluta min kväll, att du känner dig glad och tar dig en irish coffe. Den hoppas jag smakade himmelskt för det du så värd i din kamp, att ha ett barn som kämpar och lider måste vara outhärdligt många gånger. Och Blendas text berör också, har en nära väninna som miste sin son för 4 år sedan och det gav mig en tankeställare, att föröka hitta dom rätta orden. ?❤

Profile picture for user Självomhändertagande

Hej, skrev massor och tog bort. Min första sömnlösa natt på 6 månader och min ADHD gick igång och började skriva här. Önskar dig ett helt vanligt år. Du har kommit långt. Bra med önskningar högt och tydligt.

Profile picture for user MalmMia

Jag försöker föreställa mig smärtan som du har när det gäller ditt barn, jag kan inte! Så jag ska inte försöka peppa dig men jag ville ändå skriva några rader. Jag vet och har sett hur mycket du kämpar, jag ser också in dina texter att du jobbar mycket med dina känslor och jag är glad för din skull att det emellanåt känns bättre. Jag lyssnade på en podd och där sa hon angående mental hälsa, vänta ut negativa känslor och låt de ebba ut.

Profile picture for user Ullabulla

Jag känner verkligen med dig.
Jag minns när jag nådde min botten och dessutom hade en medberoendeterapeut som jag pratade med 1-2 ggr i månaden.
Jag tänkte,finns det ingen ände på detta.
Då hade jag redan brutit med min beroende sambo men allt som jag tidigare inbillade mig att jag kunde kontrollera var nu helt utom min kontroll.

Jag visste när han drack för det kände jag trots att det var flera mil mellan oss.
Jag visste när han var på väg ner i återfallet osv.

Den smärtan jag bar på var ju verkningslös,men inte hjälpte det mig.
Jag blev såklart irriterad på mig själv och tyckte att det var förspilld möda,vilket det ju var.
Men ibland så tror jag att den smärtan jag kände var min egen.

Att om man lever så lång tid nära någon som inte mår bra så får den andra människan bära skulden för att jag känner smärta i situationen som ju är outhärdlig att vara i.
När man då kommer in i de bra perioderna så upphör smärtan och man kan leva nästan som vanligt igen.
Då skjuter man sitt eget arbete framför sig och förbereder sig inte på den omgång som väntar runt hörnet.
Man vilar,andas och försöker känna frid och återhämtning så gott det går.

Det jag försöker säga är: Kan det vara så att det dåliga mående du har just nu också kan handla om saker som du faktiskt kan göra något åt?
Din egen resa,dina egna val som du kan påverka.
Jag ska inte komma med något klämkäckt om att du ska ta en promenad eller köpa en glass.

Men kanske titta lite extra på smärtan och försöka se vad den grundar sig i utöver det helvete det måste vara att leva i ständig rädsla.

Om du förstår vad jag försöker säga.
Inte på något sätt förringa eller ta bort din upplevelse.

Men kanske separera upp det och bära din egen smärta som handlar om dig och låt hans smärta vara hans.
Kanske bara jidder jadder,men för mig blev det så tydligt att jag levde med en alkoholberoende man.
Men i grunden så var han betydligt friskare än mig.

Hade inga knäppa rädslor och ångest eller hinder för att leva livet fullt ut.
Bara alkoholismen som stökade till det för oss alla.
Men när hans sjukdom försvann så blev min egen så tydlig och också att det var dax att börja gräva i det.
Dvs,vad händer om du släpper taget så långt det är möjligt?
Vad ser du då,vad kan du göra då åt ditt eget liv?
Som du inte redan gör förstås.
Stor kram från mig :-)

Profile picture for user Ullabulla

Jag och en till härinne har kontakt utanför forumet. Vi har haft mycket givande samtal.
Om du är intresserad Gros så bjuder vi gärna in dig så att vi kan prova att prata tre st. Om det nu är möjligt med mobiltelefoner. Hör isåfall av dig till admin så får du våra kontaktuppgifter.

Profile picture for user Nordäng67

Att stanna kvar i känslor tror jag viktigt oavsett om det är "bra/behagliga" känslor eller tvärtom. Har själv fått träna massor på det. Att t.ex. vara kvar i sorg och saknad utan att försöka göra (fel) saker för att döva detta mm Det som dock kan hända är att man känner att ingen förstår en, andra människor säger "fel saker" för att trösta, ingen bryr sig på riktigt mm. I alla fall är det/har varit så för mig. Man övar upp förmågan att vara kvar i känslor och att prata med sig själv och....avskärmar sig/isolerar sig från andra för "dom fattar ändå inte hur det känns". Kanske är det också en fas man måste igenom på vägen mot ett friskare liv. Ett sätt att skaffa sig ett utrymme mellan sig själv och andra, bygga upp sin integritet, bli medveten om sina gränser mm. Men också viktigt att vara medveten om att det är en fas som inte bör vara för evigt. Kanske stämmer detta inte alls för dig. Men känner igen mig i det du skriver om att du undrar vad folk menar när dom säger "att dom känner på sig att allt kommer ordna sig". Den typen av kommentarer har jag också fått och min känsla har då varit "är dom typ psykopater?" Tror dock det handlar om ett (något klumpigt) sätt att försöka trösta och lugna. Många kramar

Profile picture for user gros19

Som svar på av Ullabulla

Tack Ullabulla för att du tagit dig tid att skriva ett långt inlägg. Det värmer när jag kommer hem sent och är frusen och hungrig, vilka bagateller. Förstår vad du skriver och att min son inte blir hjälpt av min smärta, men det är väldigt lätt när det blir för mycket att tänka - om du bara tog din medicin så var alla problem lösta. Min son bär inte skulden för min smärta, men jag tror det är ganska stor skillnad när det gäller ens barn och när det handlar om en partner. Jag tror att man lider när ens barn inte har det bra och det kommer man inte ifrån. Givetvis beror inte all min smärta på hur han mår eller vad han gör, man att se honom plågas berör mig väldigt djupt. Sedan finns det mycket sorg och saknad efter den friska personen. Jag kan påverka mitt mående, men jag behöver känna hopp om att det ska bli bra för min son. Svårt när jag får höra att man inte blir frisk från att höra röster, man kan dämpa med medicin, men man får lära sig leva med det. Det är svårt att känna hopp då, men tror jag förstår vad du menar och gör mitt bästa för att han inte ska känna skuld för mitt dåliga mående. Har givetvis många problem själv och så länge fokus är på min son behöver jag inte titta på dom eller orkar inte. Man lär sig mycket av svårigheter som man går igenom men just nu vill jag inte lära mig mer, bara vara. Tack för erbjudandet Ullabulla.

Nordäng jag tror också att det är ett klumpigt sätt att försöka trösta, men inte mig utan sig själv. När jag en gång ifrågasatte det fick jag till svar - att så hemskt kan livet inte vara. Jag isolerar mig nu och det stämmer jag är rädd att någon säger "fel" saker. Skör helt enkelt. Det finns personer som jag kan prata med och som kan hantera mina plågsamma känslor och det är väldigt tryggt att veta. Min son bär ju på mycket plågsamma känslor och hans sätt att hantera det har varit att gå in i känslan och att stanna där till den ebbar ut, men just nu är det i alla fall för mycket för honom.

Mycket text försvann Självomhändertagande men det är fullt tillräckligt med ett vanligt år.

Tack Backen och Malm Mia blir så glad att någon läser det jag skriver och bryr sig. Det finns trots allt hopp.

Profile picture for user Dearself

Tillåt dig att isolera dig ett tag. Ibland orkar man bara inte. Då tar det sociala mer än det ger. Jag har också behövt göra det i perioder då allt som normalt är roligt bara ger mig mer ångest. Sedan kan det vara bra att ha några kontakter man är trygg med som man kan prata lite med, ta en kaffe eller en promenad. Eller som för mig, då jag får mycket socialt på jobbet där också de flesta vet om min situation.

Jag såg på Reneés brygga igår där Sven Wolter pratade om sin dotter som levde med svår anorexi och gick bort 30 år gammal. Han var fortfarande så förtvivlad så lång tid efteråt. Såg även "Sorgen och jag " där Claes Elfsberg förlorat sin dotter i cancer. Det var en fantastiskt skildring av sorg. " Hon blev snuvad på livet" säger han, och precis så är det ju.
Tänker att oavsett vad våra barn drabbas av så är det en sån djup smärta som man tvingas hantera och leva med .Jag tror det på många sätt är lika oavsett om det är psykisk ohälsa, missbruk , annan svår livshotande sjukdom eller självskadebeteende.

I vårt fall med psykisk ohälsa och missbruk ska vi även hantera samhällets fördomar. Man kämpar hela tiden. Med sjukvård, myndigheter, våra barn och oss själva. Våra barn lider av en dödlig sjukdom.

Jag förstår att leva som anhörig till en man , förälder eller annan nära också är väldigt svårt och smärtsamt men jag tror det är ytterligare en "nivå" ( missförstå mig inte ) när det är ens fantastiska fina lilla barn. Man ser allt de drömt om som små krossas.

Jag har fått vila lite nu, trots att min son avvikit 2 ggr från sitt LVM. Under tiden där så har även en vän till honom dött i en överdos. Döden är ständigt närvarande i detta. Tänker att den rädslan finns hos dig också .

Nu kommer han hem om en månad och jag hör på honom att han inte tror han kommer klara det och jag tror tyvärr inte heller att han är där ännu. Jag börjar redan på stresspåslag , ångest och svårt att sova. Bara av tanken.

Kram

Profile picture for user Ragna

Åh, Gros 19, Dearself och även andra i liknande situation. Man kan ju inte "gradera" eller jämföra, men jag känner igen mig jättemycket i det här med det speciella när det handlar om ens barn - även om jag mycket väl förstår att andra situationer kan vara supersvåra. Själv har jag nu under hösten nästan brutit ihop, har fått svåra psykiska problem av vår situation och söker hjälp på olika sätt - lite bra, men inget känns ändå som att det hjälper riktigt och så är det väl bara. Man kan inte "må bra" när man ser sitt barn förstöra, och riskera, sitt liv. En mängd akuta och dramatiska situationer har slagit ner mig gång på gång när jag ibland lyckats uppnå lite mer balans. Jag orkar bara inte längre - men vad ska jag göra? Jag har två barn till som behöver mig och tankarna snurrar. Vill mest av allt just nu bara skicka min medkänsla och mina varmaste önskningar till er att det ska komma en tid då det blir bättre för oss alla.

Profile picture for user Dearself

Som svar på av Ragna

Ta hand om dig Ragna. Du får gärna berätta om du vill och orkar hur ni haft det. Och jag menar absolut inte att förringa någons smärta och det hoppas jag alla förstår. Det är så många drabbade kring missbruk, vi lider alla.

Kram <3

Profile picture for user Ragna

Som svar på av Dearself

Ja, ska berätta mer när jag orkar. Och jag menar precis som du, jag vill inte förringa någons smärta. Vill ändå lyfta fram det speciella när det handlar om ens barn. Önskar nästan att det fanns en särskild tråd för det. Mycket är såklart likt, om det hannar om en partner eller förälder. Och det kan säkert vara väl så svårt. Men det här med ens barn... de är ju som en del av en själv. Det har sina speciella komplikationer, sin egen smärta. Tror jag. Som kan skilja sig från annan anhörigsmärta, även om man inte behöver "gradera" den. Många kramar, jag återkommer <3 Det bästa jag kan tänka mig är kontakt med andra i liknande situation, glad att vi kan ha det här.

Profile picture for user gros19

Som svar på av Dearself

Ja Dearself förstår din stress inför hemkomsten, man kan ju ändå inte sluta hoppas så är det bara. Visst döden är hela tiden närvarande så är det ju egentligen, men med ett barn som lever så destruktivt blir det tydligt.

Om dina värsta farhågor besinnas, vilket jag tänker är att din son återgår i missbruk försök att inte se det som ett misslyckande utan ett steg på en väg som inte är spikrak. Vet det jättesvårt och ibland t.o.m omöjligt, men under tiden på LVM hemmet har din son ändå upplevt saker, förmodligen både positivt och negativt. Han har sett konsekvenserna som människor fått som under lång tid levt i missbruk, kanske att dom flesta mist sina tänder vilket brukar vara avskräckande. Din son har förhoppningsvis haft en längre drogfri period och upplevt hur han mår då, bra eller dåligt, men kanske mer medveten om sina problem. Kanske har han haft en del givande samtal med personalen. Vad som är motivationen att försöka leva drogfritt för din son vet vi inte. Allt är inte som förut när han kommer hem, men oron finns ju där. För min del har jag kunnat sova relativt bra trots en kaotisk situation, men någon gång har jag tagit melantonin, ett sömnhormon som fungerat bra för mig.

Till dig Ragna du har nått din gräns och orkar inte mer förefaller det som. Kände också så men att vila i det att verkligen inse att så är det kan vara början till en förändring. Det finns inget att välja på. Man måste på något sätt ta avstånd. Tycker själv det varit svårt att veta var gränsen går, men har tänkt mig att jag ska lyfta en tung sten. Det finns en gräns för vad jag orkar och det är lättare att se det så. När kroppen säger ifrån då har man passerat gränsen.

Du har två barn till att ta hand om och kan tänka mig att du även känner skuld för att du inte kan vara den mamma du vill vara. Försök ge dig tid att skriva här. Det har hjälpt mig mycket trots att omständigheterna jag lever under inte förändrats.❤

Profile picture for user gros19

Bara så ni vet jag har magiska krafter. När jag klickar på era hjärtan för att visa uppskattning så nollställs dom. ?

Profile picture for user gros19

Måste bara berätta. Min son träffade på sin arbetsplats en kamrat som han tyckte väldigt mycket om. Beskrev att det var så roligt på jobbet när han var där, men han hade mycket allvarliga missbruksproblem och var ganska ofta frånvarande. Dom hade också kontakt privat och han besökte min son, sov ibland över när han blivit utslängd av sina föräldrar. Jag har aldrig upplevt att min son tyckt så mycket om någon och på olika sätt försökte min son hjälpa honom att komma ifrån sitt missbruk bl.a. genom att lära honom meditera när suget efter droger kom. Att beskriva någon med så mycket värme och kärlek har jag aldrig hört min son göra, vilket gjorde att jag gärna ville träffa honom. P.ga av corona och en stängd arbetsplats blev det inte möjligt och igår fick vi beskedet att han var död 24 år gammal.. En fin kille med diverse diagnoser och utan förutsättningar att hantera livet är borta för alltid.