Smygdrickande och lögner

8 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
ANARv
Smygdrickande och lögner
ANARv
Skriva av mig, ensamhet.

Jag har läst så många andra inlägg och detta inlägg kunde lika gärna ha passat in under flera andra trådar. I snart 8 år har jag med säkerhet vetat om min sambos problem, så många ggr jag har skällt, bönat, ställt krav och bett att han ska sluta dricka, sluta dricka i smyg och sluta ljuga för mig om det. Lika många gånger har han lovat att sluta och massor med gånger har jag trott honom. Brutna löften, lögnerna och skuldkänslorna jag fått känna för att jag ”förstör” genom att fråga har förstört vår relation fullständigt. Han dricker oftast inga jättemängder men han dricker i smyg. Jag vet såklart inte hur mycket det handlar om alls egentligen, det skulle han aldrig berätta och i ärlighetens namn så skulle jag inte tro honom heller längre, lögnerna har varit för många. Jag är dock ganska säker på att han inte dricker varje dag och troligen inte ens varannan. Det har också såklart varierat under åren, uppehåll på veckor har förekommit återkommande. Han försöker sluta, har tagit kontakt med rådgivare (igen). Jättebra. Jag är dock bara arg och ledsen och kan inte längre vara stöttande, det har jag försökt vara i så många år. Frustration över att jag lagt så många år på att vara ledsen och må dåligt för hans skull, och blivit äldre än min ålder på köpet. Det tar så mycket ork och energi. För två veckor sedan satte jag mig ned med hans föräldrar och berättade, mycket, en lättnad men samtidigt en frustration när de tror de kan fixa något som jag kämpat med i så många år bara genom att prata med honom. Men till mig ber han inte längre om ursäkt och ignorerar mig när jag gråter, dels tänkte jag att han kanske ändå skäms tillräcklig gentemot dem för att förändra dels ville jag nog straffa honom/låta honom känna av konsekvenser av sitt handlande. Jag mår dåligt, behöver egentligen stöd såklart men är samtidigt inte villig till det för att det inte är rättvist att jag ska behöva ta hjälp. Han äger grundproblemet. Extremt osunt att tänka så här, jag vet.

Under åren har jag hittat gömda flaskor kontinuerligt, i förrådet, i hans jobbväska, bland kläder etc. Givetvis är det alltid gamla flaskor som legat där länge (ja ironi). Jag har blivit extremt könslig för minsta tecken, analyserat röstläge och uttal, kroppshållning, rörelse. För det mesta dricker han dock efter barnen och jag sover, då slipper han ju bli påkommen (för det mesta).

Jag hade lämnat honom om det inte vore för att vi har barn ihop och de är för små för att behöva ta på sig den rollen jag tar nu, vilket min stora tjej definitivt skulle göra (hon är 9). Hans problem är inte så pass stora att det utåt syns några sociala konsekvenserna och varannan vecka skulle jag inte veta och inte kunna täcka upp för hans tillkortakommanden. Det kan jag inte utsätta dem för så jag stannar, för nu. Har barnen insett att det finns problem, inte vad jag vet så troligen ja. En lysande lösning att stanna i detta? Nej såklart inte, det vet vet jag redan men steget är för stort.

Jag känner mig otroligt ensam.

ANARv
Skriva av mig, ensamhet.

Jag har läst så många andra inlägg och detta inlägg kunde lika gärna ha passat in under flera andra trådar. I snart 8 år har jag med säkerhet vetat om min sambos problem, så många ggr jag har skällt, bönat, ställt krav och bett att han ska sluta dricka, sluta dricka i smyg och sluta ljuga för mig om det. Lika många gånger har han lovat att sluta och massor med gånger har jag trott honom. Brutna löften, lögnerna och skuldkänslorna jag fått känna för att jag ”förstör” genom att fråga har förstört vår relation fullständigt. Han dricker oftast inga jättemängder men han dricker i smyg. Jag vet såklart inte hur mycket det handlar om alls egentligen, det skulle han aldrig berätta och i ärlighetens namn så skulle jag inte tro honom heller längre, lögnerna har varit för många. Jag är dock ganska säker på att han inte dricker varje dag och troligen inte ens varannan. Det har också såklart varierat under åren, uppehåll på veckor har förekommit återkommande. Han försöker sluta, har tagit kontakt med rådgivare (igen). Jättebra. Jag är dock bara arg och ledsen och kan inte längre vara stöttande, det har jag försökt vara i så många år. Frustration över att jag lagt så många år på att vara ledsen och må dåligt för hans skull, och blivit äldre än min ålder på köpet. Det tar så mycket ork och energi. För två veckor sedan satte jag mig ned med hans föräldrar och berättade, mycket, en lättnad men samtidigt en frustration när de tror de kan fixa något som jag kämpat med i så många år bara genom att prata med honom. Men till mig ber han inte längre om ursäkt och ignorerar mig när jag gråter, dels tänkte jag att han kanske ändå skäms tillräcklig gentemot dem för att förändra dels ville jag nog straffa honom/låta honom känna av konsekvenser av sitt handlande. Jag mår dåligt, behöver egentligen stöd såklart men är samtidigt inte villig till det för att det inte är rättvist att jag ska behöva ta hjälp. Han äger grundproblemet. Extremt osunt att tänka så här, jag vet.

Under åren har jag hittat gömda flaskor kontinuerligt, i förrådet, i hans jobbväska, bland kläder etc. Givetvis är det alltid gamla flaskor som legat där länge (ja ironi). Jag har blivit extremt könslig för minsta tecken, analyserat röstläge och uttal, kroppshållning, rörelse. För det mesta dricker han dock efter barnen och jag sover, då slipper han ju bli påkommen (för det mesta).

Jag hade lämnat honom om det inte vore för att vi har barn ihop och de är för små för att behöva ta på sig den rollen jag tar nu, vilket min stora tjej definitivt skulle göra (hon är 9). Hans problem är inte så pass stora att det utåt syns några sociala konsekvenserna och varannan vecka skulle jag inte veta och inte kunna täcka upp för hans tillkortakommanden. Det kan jag inte utsätta dem för så jag stannar, för nu. Har barnen insett att det finns problem, inte vad jag vet så troligen ja. En lysande lösning att stanna i detta? Nej såklart inte, det vet vet jag redan men steget är för stort.

Jag känner mig otroligt ensam.

Skrållan
Så likt

Så likt mitt tidigare liv. Mitt ex drack mest helger, ibland på veckorna. Skillnaden var att vi hade inga små barn ihop.
Började skriva här för många år sedan. Gjorde sen ett uppehåll. Tror inte jag var mogen för att lämna, då jag förstod att det var enda lösningen.
När jag började skriva här igen, stod det klart, enda var att lämna, för att rädda mig själv. Drickandet eskalerade. Det var till slut bara det som det handlade om. Hur mycket han skulle få i sig.
Bra att du börjar skriva här. Det är som att tankarna reder upp sig när man ser det i skrivande text. Då kan man också gå tillbaka och se hur det var tidigare. Du kan även få mångas goda råd av alla hör som är och varit i samma situation som du.
För det är ju så, du kan inget påverka, mer än dig själv.
Välkommen hit.

AngelicaJo
Igenkänning

Åh vad jag känner igen mig!! Har varit medlem i detta forum i ca tre minuter, och ditt inlägg är det första jag läser. Och jag känner igen mig i exakt ALLT. Det är alltid "gamla" flaskor.. "Nej jag har inte druckit, jag sluddrar för att jag är trött" eller "nej det måste vara mitt snus som luktar"... Att veta en nanosekund efter man kliver in genom dörren hemma om det ska bli en sån kväll eller inte... Att tro på nya löften och bli sviken varje gång.. Våra barn är 5 och 13, och jag kan inte överlåta dem till min sambo varannan vecka, därför stannar jag. Och ber till alla eventuella gudar att de inte tar för mycket skada av alla bråka och all tumult hemma.
Du är INTE ensam!

mulletant
Har levt i det där

Dock var barnen stora då det blev uppenbart. Också jag gjorde ”allt”, bönade och bad, sökte och föreslog lösningar, förklarade, hotade, grät och skrek. Kontrollerade, t.ex vägde vinboxar, och konfronterade. Inget av detta ledde till förändring.
Sen gick jag, praktiskt taget rakt ut i vintern.... helt övertygad om att aldrig komma tillbaka. Då trillade polletten ner hos honom. Jag gick tillbaka och efter en tid ’på vita knogar’ med små återfall - som jag konfronterade rakt på - och en slutlig ordentlig fylla, valde han ’sin egen’ nykterhet. Han har nu varit helt nykter mer än sju år. Jag har gjort en minst lika stor förändring, ’tagit makten i mitt eget liv’ och gör mina egna val.
Mycket av detta, nykterheten och friheten, relaterar jag för hans del till AA och för min del Alanon och detta forum. Jag var under många år oerhört hjälpt av att skriva och läsa här. Här har jag också genom att läsa på ’den andra sidan’ förstått beroendets makt och kampen att göra sig fri.
Minst lika svårt att frigöra sig ifrån är medberoendet. Många, både missbrukare och medberoende anhöriga har en grund från barndomen, s.k ’vuxna barn’.
Det viktigaste jag vill säga är ändå att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv och leva i frihet!

Fortsätt läsa och skriva här, det har hjälpt många! Allt gott / mt

Takpanna
Även jag...

...lever med detta elände.
Min sambo smygsuper dock så ”snyggt” att jag inte ens hittar flaskorna.

Och jag tänker som du, lämnar jag honom måste jag även lämna mina barn (5 och 7) till honom varannan vecka vilket jag inte klarar.

Hejsan123
Samma här...

Jag är också ny på forumet och känner igen så mycket av vad ni skriver. Ffa känslan av misstro- att man blivit så bitter av all besvikelse, och skammen över att va arg på någon som är sjuk.
Känslan innan man öppnar dörren när man kommer hem- är han nykter idag? Och oron över att han en dag antingen själv gör sig illa eller råkar ut för något för att han är för full för att hantera omgivningen.
Men jag finner hopp i de inlägg som vittnar om förändring. Dock verkar alla säga samma sak, man måste ta tag i sitt eget liv som medberoende och låta den med missbruket ta hand om sitt. Vilket är oerhört svårt när personen i fråga hela tiden pratar om att han så gärna vill bli bra, vill fungera utan alkohol och tänker ta tag i det...men aldrig lyckas. Jag tycker så synd om honom. Men också om mig själv- vilket såklart är både ohälsosamt och bidrar till den ständigt negativa spiralen.