Mitt öde?

5 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
LA78
Mitt öde?
LA78
Från början..

Livet börjar med att jag har en mamma som är alkoholist och en pappa som inte orkar vara hemma och är på jobbet 7 dgr i veckan 10 timmar per dygn. Jag är äldst av 4 syskon och måste självklart axla ansvaret för dom yngre.. Jag lagar mat, badar, byter blöjor (snibbblöjor) lämnar och hämtar på dagis och skola när jag själv inte ens har gått ut grundskolan.
Min mamma super och låser in sig i sitt sovrum och min pappa på jobbet men mina syskon har väl klarat sig med tanke på omständigheterna bra. Mitt yngsta syskon har haft både drog och alkoholproblem men bor nu utomlands och sköter väl sig någorlunda. Mina älskade systrar som är gifta med trevliga män, fina hem och fina barn. Liv utan skulder och problem. Jag är stolt över dom och önskar dom all lycka.<3

LA78
Min början..

Jag själv, tidigt i tonåren träffar mitt livs kärlek. Han och hans familj är svaret på vad jag önskar mig men som bara existerar i mina drömmar.
Vi klarar tonåren och skolåren ganska bra, han är väl ganska dominant men med tanke på vad jag kommer ifrån så vill jag ha någon som "tar hand om", "bryr sig".
Efter gymnasiet får vi vårt första barn. Det funkar bra men ekonomin är ganska ansträngd. 1 år senare kommer vårt andra barn. Oanmäld men älskad och vi får vårt första kontrakt på en lägenhet. Wow 21 år 2 barn lägenhet och jobb. Livet går framåt men vårt förhållande känns ansträngt och i riskzonen. Vi kämpar ändå vidare och tror oss vara "vi mot världen".
Min sambo/far till mina barn börjar "försova" sig oftare, komma hem senare efter jobbet. Attityden blir otrevligare och hans vänner viktigare. Jag tror att det beror på att vi är fortfarande ganska unga så jag är "förstående " och låter honom vara. Han är ju fortfarande mitt livs kärlek och jag vill inte förlora honom.
Efter några år så föds vårt tredje barn och vi byter vår lägenhet till en större. Nu har vi 2 skolbarn och 1 bebis. Livet känns trevligt och tryggt. Jag älskar min man och mitt liv. När vår bebis är ca 8 månader händer det en tråkig sak och min sambo får fängelse i 2 1/2 år. Jag kämpar på med barnen och med livet för att han aldrig ska känna att jag övergett honom. Vi hälsar på i fängelset och när han kommer ut så är lyckan total, tror jag.
Vårt fjärde barn föds.
Han blir mer och mer otillgänglig och vännerna är hans liv.
Han inleder ett förhållande med en bekant till mig bakom min rygg och närmaste året blir ett rent helvete av lögner och svek.
Han är fortfarande mitt livs kärlek och jag älskar honom med allt jag är... Han avslutar sitt "snedsteg" och jag förlåter..
Han låser oftare in sig och jag är oftare själv med barnen. Han är otrevlig och på dåligt humör för jämnan och dricker 3/7 dagar i veckan. En tråkig incident gör att min sambo blir tagen av polis och jag blir häktad i 2 veckor pga att jag kan störa i utredningen.
Mitt liv rasar. Jag vet att mina systrar tar hand om mina barn. Jag vill dö. Jag vill ha mina barn. Jag lever inte utan dom.
När jag blir släppt försöker jag komma på fötter men min depression och ptsd är överväldigande. Jag måste kämpa för barnens skull.
Min sambo får 1 år. Jag fortsätter att stötta honom och älskar honom med hela mitt hjärta. Det var ju ändå han som "räddade" mig från min alkoholiserade mamma och jävliga uppväxt.
Han kommer ut. Men nu är missbruket en vardag.
Han låser in sig 4-5 dagar per vecka och jag känner mig mer och mer hjälplös. Jag vet vad jag borde göra men jag älskar honom och vårt liv tillsammans har inte varit lätt men vi har kämpat så hårt. Vi har snart 30 års liv tillsammans det är mer än halva livet. 4 barn....
Jag har ställt ultimatum, jag har stöttat och varit förstående.

Kan inte sluta att undra om det här med att vara anhörig till en missbrukare är mitt ÖDE och att jag bara måste finna mig i det och göra det jag alltid gör, lägga mig själv på paus...
Hur länge orkar man?

LA78
Vad händer nu?

Jag har under alla dessa år tagit mer hand om alla andra så jag själv har inte riktigt funnits.
Vidareutbildade mig aldrig så välbetalt arbete kan jag glömma. Har haft fast tjänst men den förlorade jag för att jag gav allt till familjen istället. Nu har jag inte ett fast jobb utan hoppar in lite här o där. Jag måste ju stanna hemma om barnen behöver mig, deras pappa är ju inte att lita på. Han kan inte behålla jobb så vi lever på inget. Vi kan inte söka bidrag då han är för "stolt för att låta staten ta hand om honom och nu är vi på håret att förlora vårt boende. Jag är livrädd då det är något jag verkligen försökt att sköta, taket över våra huvud, vår trygghet. Med skulder hos kronan och utan inkomst så är livet över om jag förlorar vårt tak för att hans skulder och liv ska gå först.
Vad gör jag? Varför gör jag så här? Varför kan jag inte lämna? Vad är jag rädd för? VEM ÄR JAG?
Vad händer nu?

Sofia
Varmt välkommen till Alkoholhjälpen och Anhörigstödet, LA78!

Vad modigt och ärligt du beskriver ditt liv, från din egen uppväxt med en mamma med svårt alkoholberoende och en frånvarande far, som gjorde att du fick ta ett tungt ansvar för dina yngre syskon, till ditt eget vuxenliv där du har levt i 30 år med en man som du älskar djupt, men som också har ett påtagligt alkoholproblem och som även har svikit dig på andra sätt, bl.a. genom att ha en relation bakom din rygg. Det låter som att du till en början fick uppleva en trygghet med honom och hans familj, som du själv hade saknat under din barndom, men att den gradvis har ersatts med att du står ensam med ansvaret för barnen, hushållet och försörjningen. Du funderar över om det är ditt öde att finna dig i den här situationen och lägga dig själv på paus. Samtidigt låter det som att du inte vill fortsätta på det här sättet. Du har tagit hand om andra så att du själv inte riktigt har funnits. Nu ställer du dig själv väldigt viktiga frågor. Det låter som att du är trött på att hans liv och skulder ska gå före dig och barnens behov och önskemål. Går det att "köra över" hans stolthet? Det låter ju som en väldigt tokig och oansvarig inställning att vara för stolt för att ta emot hjälp om ni som familj står på randen till hemlöshet. Går det att resonera med honom kring detta? Kanske lyfta fram barnens behov av trygghet?
Hoppas att du vill fortsätta att utforska dina tankar och känslor här. Ibland kan det ta ett tag innan en ny tråd tar fart, man kan behöva skriva flera gånger. Hoppas att det kan bli hjälpsamt för dig att läsa och skriva här och att du fortsätter att lyssna på vad du själv vill.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet