Hej på er alla fina människor :)
När livet är som svårast känns det himla skönt att få skriva av sig så här kommer en del av min historia..
Har levt med min man i 23 år ,vi har två pojkar som är 17 och 21 år.Vi har haft ett lugnt och bra förhållande med helt vanliga alkoholvanor tills för kanske en sex år eller nåt.Av olika anledningar har min man ökat sitt spritintag till att nu dricka fyra- fem liter ren sprit i veckan ibland mer.Har under lång tid hittat gömmor med dunkar o flaskor,hällt ut o kastat bort sprit, har konfronterat han och sagt åtskilliga gånger att jag inte kommer att leva med en alkoholist ( Min mor var alkoholist vilket tyvärr kostade hennes liv ) .Pojkarna som båda bor hemma har också sagt åtskilliga gånger att nu får det vara nog.I januari samlade jag mod och sa åt honom att jag ville skiljas och för fem veckor sedan flyttade jag och pojkarna in i vårat nya hem.Iom detta så har det ju eskalerat så pass att pojkarna inte vill vara hos honom.Han smsar o ringer i fyllan på kvällarna om hur dåligt han mår och hur illa jag behandlat honom.Han ger mig sådana skuldkänslor att jag håller på att gå under., så har nu läkarna gett han ett ultimatum :om han ej slutar med spriten så kan dom inte garantera att han lever fem år till. För mig är det ett självklart val att sluta dricka ,ta tag i sitt liv och låta pojkarna slippa begrava sin far pga den förbannade spriten men ..Flyttar inte jag tillbaka igen så vill han inte sluta dricka helt enkelt.Det är så sorgligt att ens egna barn inte går före spriten men så är det ju tyvärr med alkoholism.. Skulle behöva lite råd om hur man som medberoende klarar av att ta sig ur det och hur man på något sätt kan hjälpa den beroende, det är så svårt :(
Kram från en sorgsen själ