Naivajag

Hej,
jag träffade en man för lite över 2 år sen, som är intelligent, sköter sitt jobb och som är helt underbar.
Jag är själv uppväxt i en miljö där överdrivet drickande inte uppskattas (har senare lärt mig att min farfar tydligen var alkoholist, men inget som diskuteras i min familj).

Hur som helst, jag kom första gången i kontakt med min nuvarande sambos problem, då vi hade börjat dejta. Han var på sin praktik i en annan stad och jag for dit, de sista dagarna när vi pratade verkade han redlöst full, missade praktikdagar och jag var så pass naiv att jag trodde han var på något vis sjuk. Jag reste dit och insåg att han faktiskt dricker och har stora problem. Han slutade dricka och hade svåra abstinensbesvär, som jag inte förstod då... Han nyktrade till och började må bättre. Vi fortsatte förhållandet och allt var frid och fröjd. 3 månader senare händer samma sak.. han börjar dricka är jäkligt irriterande och jag fattade noll vad som hände. Han drack i ca 1-2 veckor.. lyckades skaffa sjukintyg eftersom han alltid nyktrade till så pass och duschade så han kunde gå till hälsovården... klagade på magbesvär and that is it. Så här har det fortsatt med 3-4 månaders mellanrum i snart två år. Jag har mått skitdåligt när han druckit, främste eftersom jag har börjat inse hur farliga abstinensbesvären är och dessutom då han har från tidigare förhöjt blodtryck. Vi är båda relativt unga, han är endast 35, men äter blodtrycksmedicin (som han då inte tar när han dricker).

Livet är alltså helt bra mellan hans periodande, och vi flyttade ihop (jag vet jag är fruktansvärt naiv) för jag trodde att det skulle bli bättre, men det har bara blivit värre, nu dricker han nästan en gång i månaden i ca 1 vecka. Det är ett helvete, jag mår skit, är skitstressad och känner att jag har ingen att prata med. Pratar endast med en av mina närmaste vänner som konstant säger att jag ska lämna honom, men det känns så jävla svårt eftersom jag älskar ju hans nyktra jag och vi har annars ett väldigt bra förhållande. Det som gör det svårare är att jag inte har så pass bra ekonomi att jag kan flytta och betala garantihyra. Han har en son från ett tidigare förhållande, och de har ett väldigt bra förhållande och när han dricker så har de inte alls kontakt, men när han e nykter så bor sonen hos oss ett par gånger i veckan, vi bor rätt nära hans mamma. Han menar att sonen vet ingenting, men jag tror han underskattar sonen, han är trots allt 14 och det är konstigt att plötsligt inte få svar av sin pappa om man vanligtvis pratar dagligen.

Ett annat problem med hans alkoholism är att hans bror är fullskalig alkoholist, han dricker dagligen och det är väldigt sällan han skulle vara något så när nykter. Lyckligtvis bor hans bror i en annan stad, men de söker alltid stöd hos varandra. Jag avskyr när vi får besök av honom eftersom då blir de helt utslagna båda två. En annan sak som stör mig enormt är att när han dricker blir han (min sambo) så fixerad på sex, det är helt så det äcklar mig. Han är ju inte alls attraktiv när han är full och om vi haft sex någon gång så har det verkligen inte varit värt det. Jag har också sett att när han börjar dricka så börjar han sexta med andra kvinnor.. och det sårar mig enormt. Han påstår både i nykter samt onyktert tillstånd att han aldrig varit otrogen, men han ljuger ju om en massa saker så vet inte om jag kan lita på honom.

Det känns bara som så otroligt svårt nu. Känner jag har försökt allt, jag har försökt visa honom länkar om alkoholberoende, fått honom att inse de skadliga effekterna att det verkligen är allvar (som nykter älskar han hälsosam mat och hälsosamt liv och går på gym nästan dagligen). Jag lyckades ringa en vårdplats och fråga råd, de har en avdelning var de kan hjälpa patienter komma igenom sin abstinensbesvär och få träffa läkare och försöka komma fram till en lösning. De sade att jag tillsammans med honom kan försöka ringa, vi ringde dit och försökte kolla hur läget är och vad som händer om han kommer dit, vi lyckades nästan komma dit men han fegade ur och sa han kan inte fara dit för de tar hans telefon och låser in honom (han har varit i polisens förvar tidigare och hamnade senast han drack in eftersom två alkoholistvänner hjälpte honom hem och kom in i vår lägenhet och jag blev väldigt rädd eftersom den ena mannen betedde sig hotfullt och vi skrek en hel del så grannarna ringde efter polis). Efter det har han varit ännu mer avskräckt att söka hjälp för han vill kunna kontakta mig osv.

När han började jobba mera långvariga vikariat, så skulle han på hälsogranskning, och det var precis efter en period och han var ångerfull osv, vi fyllde i hälsogranskningsblanketterna tillsammans och där tog vi tydligt upp alkoholproblemen och att han dricker allt för mycket och vill ha hjälp... jag blev så fruktansvärt besviken efter hans hälsogranskning, eftersom de sa jaha de e ju lite mycket men ring detta nummer.... det var allt. Jag trodde på riktigt att de skulle tillsammans boka in en tid och ha uppföljning för det påverkar ju hans arbete.. men icke. Han hade själv tyckt att samtalet varit riktigt bra och han var pepp på att få hjälp men klarade aldrig av att ta steget att ringa.

Jag sade åt honom senast att nu får det vara nog, jag orkar inte mer och det för att det påverkar min sömn enormt och jag mår så dåligt när jag oroar mig för honom och dessutom är jag hela tiden på helspänn att någon oinbjuden ska dyka upp. Jag sa att han bör söka hjälp för annars om det händer igen så måste vi avbryta vårt förhållande och han bör då fokusera på sitt liv och söka hjälp eller fortsätta sitt liv som det är men utan mig.

Nu har han börjat dricka.. det värsta är att det är meningen att han skall vara i karantän pga corona eftersom han blivit exponerad.. det är omöjligt att hålla honom hemma :( men jag jobbar också hemifrån och har undervisning och möten och det blir ohållbart för han stör mig hela tiden, så ska åka till mina föräldrar ikväll.
De vet inte hur läget är, och jag vill inte oroa dem för de har oroat sig för mig under hela mitt liv (en annan historia).

När jag läser på om alkoholism och hur det fungerar så förstår jag ju att hans alkoholdemon är för stark, men jag vet inte vad jag kan göra... vill ju inte ge upp honom. Men samtidigt vill jag inte slösa bort mitt liv, jag har alltid drömt om familj och barn men det kommer aldrig att hända som läget är nu. Sen känns det så enormt svårt att ta steget att flytta ut, dels för att jag bryr mig lite för mycket vad andra ska tänka...och dels för att bara tanken av att packa och flytta gör mig alldeles matt. Mitt inre är i uppror den ena delen av mig säger sluta vara med honom, fokusera på ditt liv. Den andra delen säger: ge inte upp om honom, fortsätt att försöka stöda honom.

Det känns uppriktigt sagt för jävligt och som att alla känslor jag har är fel.
Jag blir sjukt frustrerad när han är full för han säger ingenting begripligt och han fattar noll och upprepar samma sak en miljon gånger.

Har ni några råd eller tankar... är jag helt korkad som inte gett upp hoppet om honom? Att han kanske skulle förändras och faktiskt söka hjälp?

SandyVK

Ditt liv är upp och ner och denne man är en stor anledning till det. Om han någonsin tillfrisknar kommer du hunnit att bli ett vrak. Han respekterar inte dig, han lyssnar inte på dig, han struntar i vad du tycker, han är troligtvis otrogen, han kontaktar andra kvinnor när han är full, han ljuger, han tar inte ansvar som förälder....need I go on.
Jag VET att det är svårt men det finns INGET en man kan göra för att väga upp dessa saker. Han kan vara Mr Perfect för övrigt men det hjälper inte. Jag råder dig till att lägga benen på ryggen och flytta hem till dina föräldrar, vänner eller liknande. Du har troligtvis redan hunnit bli så avtrubbad att du inte förstår vilken sjuk sits du är i. Och DET är den farliga delen - när hans beteende normaliseras. Och för guds skull - bli inte gravid med honom, snälla. Det förändrar ingen alkoholist till det bättre -låt dig inte luras.
Nä, snälla fina du - gör upp en plan och lämna honom, Skit i vad alla tycker. De lever inte ditt liv och har ingen rätt att tycka. Du ska omge dig med människor som är 100% på din sida och månar om dig och ditt mående. Alla andra kan du ignorera.
Lycka till <3

Naivajag

Tack uppskattar din kommentar, det blir väl nog att flytta bort, fast det är så svårt att fatta. Tack <3

SandyVK

Ja, du kommer att se tillbaka på denna tiden och inte riktigt förstå att du övervägde att stanna.
Det finns ett betydligt finare liv att leva, vännen <3

Jag vill stötta dig utifrån min egen långa smärtsamma väg att bli fri från en alkoholist. Det är nu drygt 3 år sedan som jag blev tvungen att fly från mitt hem mitt i natten!!! Jag hade väntat alldeles för länge!!! Jag var helt nedbruten men jag hade återfått lite tro på min egen förmåga genom många samtal med en fantastisk diakon i Evangeliska Frikyrkan och en anhöriggrupp i kommunen där jag träffade helt underbara kvinnor och vi stöttade varandra.
Det är mycket viktigt att söka stöd och kunskap om vad detta handlar om.
Om inte alkoholisten verkligen PÅ ALLVAR själv söker hjälp och gör ALLT för att ändra på sig, så är mitt råd att lämna medan du kan, medan du har fysisk kraft kvar. Det blir annars en total utmattning av åratal med en sådan person. "Du försvinner."
Jag känner igen mig själv alltför väl i ditt resonemang. Bry dig INTE om vad folk ska säga!!! Det är DITT LIV!!! Låt det inte gå så långt som jag gjorde.
Var väldigt bestämd och vik dig inte för något. Men var VÄL FÖRBEREDD.
Tänk noga i detalj igenom vilka saker du ska ta med dig i flytten. Planera. Skriv ned exakt vilka saker du ska ha med dig och var de finns, du kommer behöva det! Andra kanske ska hjälpa dig att packa. (Så var det för mig)
Skaffa lådor och kartonger i god tid. Tala om för några närstående du verkligen litar på vad du ska göra.
BE OM HJÄLP!! Invänta rätt tillfälle. ( För mig var det när han oväntat åkte bort en helg för ca 3 år sedan. Jag vågade inte göra det när han var hemma.)
Rädda ditt eget liv!!!
Du kan inte rädda hans liv. Det kan han bara göra själv.
Min före detta man fortsatte som han börjat efter att jag lämnat, med MYCKET svåra konsekvenser! ! !
Häromdagen dog han, fick jag veta. Han hade kört på tills levern och hela kroppen var slut. Det är mycket skrämmande och omskakande, men jag är mellan tårarna idag ändå glad att jag lyssnade på dem som sa åt mig att fly. Jag vågar inte tänka på hur det hade varit med mig idag om jag inte tagit det svåra beslutet för ca 3 år sedan.
Ta väl hand om Dig!! Du är dyrbar. KRAM