Jag funderar mycket på vad som i ett beteende är en effekt av beroendet och vad som beror på personligheten. Har ni några tankar att dela?

Är vuxen dotter till en far med alkoholberoende och jag känner mig ofta ledsen över hans beteende mot mig. Försöker hjälpa honom och erbjuda mig att fixa olika saker, handla mm och det tas ofta emot med sån otacksamhet.

Han har inte så stor respekt gentemot mig, kan t.ex. ringa mig under min arbetstid och inleda ett samtal med att svära högt och klaga över något som är fel, ex. om något gått sönder eller något gått honom emot på något sätt. Han bryr sig inte fastän jag säger att jag arbetar och inte kan prata om det just då.

Upplever att han använder mig för att få ur sig sin ilska och frustration. Han har ingen tanke på hur jag mår efter ett sådant samtal.

Han klagar över hur han mår, ensamhet, krämpor mm men vill inte lyssna när jag försöker komma med råd eller förslag på lösningar.
Om han har ont vill han t.ex. klaga över det men vill inte ha min hjälp att kontakta vården. Vill inte göra något åt saker utan bara klaga.

Han bryr sig inte om att hålla reda på sina barns eller barnbarns födelsedagar. Om jag någon gång i ett samtal nämner att nn fyllt år så reflekterar han mest över att han själv är gammal.

Jag saknar att ha en omtänksam pappa som ibland skulle höra av sig bara för att höra hur jag och min familj mår. Att han ibland skulle bry dig om oss istället för att ringa och berätta hur djävligt allt är och vilket helvete han nu råkat ut för.
När han ringer sätter min hjärna genast igång att tänka vad är det nu som hänt, vad är det nu jag ska fixa....

Han har varit beroende hela mitt liv så jag vet inte om hans beteende beror på hans personlighet eller drickandet. Kanske både och?

det är sjukdomen, som gör detta med dom. Egot, inte kunna lyfta blicken. Sen hade jag iofs en pappa som också var lite sådär, utan att vara alkoholist. Så en kombination kanske. Har du varit i kontakt med al-anon, många är vuxna barn där och kan vara rätt skönt att träffa andra, få prata och känna igen.

mig i det du beskriver. Har liknande föräldrar. Ett hundra fokus på sig själva. Har gråtit många tårar över att dom inte bryr sig och engagerar sig i barn och barnbarn. Mest ledsen för mina barns skull att inte ha en mormor och morfar som bryr sig. Det har alltid varit mycket drama runt min mamma och pappa. Typ allt har kretsat runt dom oavsett om jag har varit gravid, haft småbarn mm. En sak som har hjälpt mig mycket är att sluta förvänta mig att det skall vara på något annat sätt än som det är. Mycket tid har jag slösat på att hoppas och längta. Det gör jag inte längre. Min mamma ringer också och förväntar sig att man ska lyssna på bla bla me me samtal. Sedan ett år tillbaka drar jag ner på ljudlöst och fortsätter med det jag höll på med. Svarar bara om jag har tid OCH lust. Man måste faktiskt inte vara papperskorg. Du kanske kan låta bli att svara när du inte har tid egentligen? Vet att det är svårt att sluta vara tillags men det går. Kram

Tack för svar Backen123!
Al-anon är säkert hjälpsamt, har funderat på det. Men det är inte rätt tid i livet att ta tag i det. Känns bra att kunna skriva i detta forum.

Tack för svar Nordäng67!
Ledsen att höra att du känner igen dig och har liknande föräldrar.Jag önskar för din skull att de kan ändra på sig, men förstår att man kanske inte ska hoppas alltför mycket på förändring. Tack för att du delar med dig!

Mina barn är inte så stora än och vet inte riktigt hur det är ställt, vill skona dem samtidigt som de ibland undrar varför de inte träffar honom så ofta ( som andra barn gör med sina mor/farföräldrar.) Det är sorgligt att jämföra och se vilken kontakt andra barn har med sin morfar/farfar.

Jag har svårt att sätta gränser om jag inte svarar när telefonen ringer, får så lätt dåligt samvete. Behöver jobba på det. Men känner mig just som en papperskorg.

jag känner igen mig, både min pappa och mamma är alkolister och mamma beter sig som din pappa ungefär. jag mår också fruktansvärt dåligt över detta och ibland känns det som att man inte känner sin egen förälder.
jag tror att dem mår så pass dåligt själva , med all ångest och alkoholproblematik att det går ut över andra.
jag lider med dig :(

H.S.K

Min pappa har absolut inte drogproblem men var deprimerad i min tonår och sen en del i mitt vuxna liv. Känner ändå igen en hel del, just det där fokuset på sig själv. Det känner jag igen från missbrukare i min familj också. Jag tycker rådet att dra ner förväntningar hjälpt mig mycket, då orsakar inte det sorg och besvikelse hos mig. Vår relation har även blivit bättre efter att jag stoppade kontakten helt ett halvår. Det var jag som återupptog den, jag önskade väl att han skulle göra det, men jag insåg att jag hellre tar en kontakt med pappa i längden. Men utan att bli tagen för given. Upplever att han förstått saker nu, han är mkt bättre. Ibland måste man både sätta gränser mot andra men också sig själv, sitt ”dåliga samvete” (du verkar inte vara förtjänt av ett sådant, du verkar snarare väldigt lojal) och nivån av skit man tillåter sig ta emot. Hejar på dig ❤️

Känner igen mig på mitt ex. Ju mer han blev beroende desto mer förstärktes detta beteende. Han klagade på allt, hade ont överallt och ville ha full uppmärksamhet från mig, att jag lyssnade. Till slut blev det så jobbigt så jag kom på mig själv att jag stängde av.
När jag pratar med honom i dag, vi är ju skilda, så pratar han bara om sig själv, vad han har gjort och var han har ont. Han kan också ringa när jag jobbar och frågar då inte om jag kan prata utan bara pratar på.