Hej!

Är helt ny här och önskar råd.. Insett att min pappa på snart 70 år är eller är påväg att bli alkoholist. Han smygdricker hemma , har kännt att han luktar sprit efter att ha " hämtat nåt i källaren" eller " jag hämtar det i Boden ute" . Pågått ett bra tag..,
Men senast nu när mina föräldrar besökte mig och min familj såg jag han i fönstret gå ut till bilen. Han kastade in vad han skulle och öppnar sen sidofacket i bakluckan och korkar upp en liten flaska snabbt och tar en klunk. Blev helt iskall, hans barnbarn lekte ute på tomten. Hatade honom i detta ögonblick. Har inte förmått mig att säga nåt till min mamma eller sambo,.. Detta hände igen förra veckan vid nytt besök hos oss. Jag gick ut till det fönster jag sett honom i och han gjorde samma sak vid bilen. Denna gång så filmade jag faktiskt detta i telefonen.. Som bevis.
Hur i h...e tar jag upp detta med honom, och inte minst min fina mamma?! Hon anar säkert nåt, men vet inte hur mkt hon är " på" honom hemma... Nu är det alltså upp till mig att dra igång hela denna karusell.. Jag är ensambarn också och står mina föräldrar nära.
Hur ska jag konfrontera honom .... Hur ska jag nånsin kunna lämna mina små till honom och veta att han kontroll på dem hela tiden. Eller rent av kör bil med sprit i kroppen!

Tack snälla för svar!

Jag detta är delikat. Gömmer man sprit är man enligt min syn en klar missbruksperson annars skulle man inte behöva gömma. Man gömmer för att inte själv visa att man får dåligt samvete när man dricker. Jag tycker att du ska prata med din mamma först om hur ni ska göra. Det viktigaste är inte att skuldbelägga missbruket utan lägga fram det som en ren omtanke. Typ: "Pappa jag älskar dig så mycket du har givit mig en bra start på livet men jag märker att du inte längre är dig själv. Jag har märkt att du luktar sprit och sett dig smygdricka. Mamma och jag är jätteoroliga för dig och din hälsa. När man smygdricker så gör man det för att dölja att man dricker och det är inte så bra. Vi vill hjälpa dig pappa så att du kan leva ett bra liv länge. Usch nästan så jag blev tårögd själv.

Dotter1979

Tack.. Det var åt det hållet jag antog vi måste göra. Nu måste jag bara berätta nåt för mms som jag antar att hon " vet" nånstans...:-(
Om han blir arg och skyller ifrån sig mm då? Vad säger man då? Ska man säga att han inte får träffa barnbarnen då?... Jag har ju faktiskt bevis på film...

Han kommer säkert känna detta som en påhopp kanske det gör väl dom flesta, jag inräknad. Anser han inte att han har problem så kan ni inte hjälpa honom. Som förälder skulle jag då säga att om han dricker någon form av alkohol kommer han inte få träffa sina barnbarn. Detta är ju inte ett straff utan handlar om att vara ett gott föredöme och ta ett vuxenansvar.

Hej, vad bra att du vänder dig utåt för att söka stöd och berätta om din upplevelse.

Du blev verkligen skakad av att se din pappa dricka alkohol i smyg och funderar på hur du kan ta upp det. Jag ser att du fått kloka svar på hur du kan göra för att ta upp det med din pappa. Att beskriva hur du känner och upplever det som du fått som tips här ovan är det många som gör och det kan underlätta att ta upp svåra saker att utgå från ett "jag-perspektiv". Ibland kanske man ändå inte får en respons man tänkt sig men det är ett steg på vägen att förmedla det du sett och hur du påverkats av det, med kärlek. Det kan vara en god ide att låta personen få lite tid att tänka och sen följa upp samtalet, men allt beror på hur man själv känner och alla situationer är olika.

När det gäller gränser och krav kan det vara hjälpsamt att tänka på att inte sätta en gräns eller ställa ett krav som man kanske inte kan stå för direkt, utan fundera på vad kommer jag hålla fast vid och vara konsekvent med. Oftast är det mer hjälpsamt att ta något "litet" som man kan stå fast vid om man bestämmer sig för att sätta en gräns eller ställa ett krav.

Fortsätt gärna läsa och skriva på forumet. Hoppas något av detta blev hjälpsamt för dig.
Ta hand om dig!

Vänligen Rosette/Alkoholhjälpen

Dotter1979

Åh alla ord hjälper. Det " värsta" är att vi är en tight och välmående familj och så ska detta hända. har alltid sett upp och beundrat min pappa och nu är det nästan jag som ska vara den vuxne och ansvariga..? Det är det som gör mig så förbannad! Plus min mamma komme ju få ta så mkt eftersom hon bor med honom.
Men jag kan inte gå omkring och hålladetta inom mot längre, då det äter upp mig.
Jag är också så otroligt rädd för hur min mamma ska må om hon får se vad jag såg.. Kanske ska jag hålla den biten för mig själv, men berätta för pappa att jag sett...
Tack snälla ni!

Ebba

Jag vill gärna berätta vad jag tänker när jag läser om situationen du befinner dig i.
Jag är alkoholist.
Jag har druckit i smyg.

JAG tycker att du ska prata med din pappa först.
Din mamma känner förmodligen redan till att han dricker.
Med sörsta sannolikhet känner hon iaf att NÅGOT är fel.
Hon kanske bara inte kan sätta fingret på vad?
Det kan handla om omedveten förnekelse därför att sanningen känns för hotfull och svår...

Jag hade behövt att någon sade till mig: jag VET att du dricker, jag vill inte att du ska göra det, det har spårat ur om man dricker som du gör och i smyg.

Kanske kan du tänka såhär:

Din pappa har ett sår som blöder.
Du ser hans sår.
Du säger först inget.
Din pappa känner att han har ett sår.
Du vill få stopp på blödningen.
Du är rädd om din pappa.
Du säger: pappa jag ser att du blöder (dricker), det finns plåster, ditt sår behöver tas om hand så att det inte blir värre.

Situationen du/ni befinner er i nu är inte lätt eller rolig.
Det är tufft, svårt och sorgligt.
När det kommer till alkoholproblem blir det så jäkla känsligt och det är fruktansvärt synd för skammen blir så stark att kloka människor ofta inte vågar eller klarar att handla klokt.
Det borde inte vara så och jag önskar dig så mycket styrka och mod att klara att sätta ner foten mot alkoholen.
Du gör det inte mot din pappa, du gör det mot felaktigt alkoholanvänndande och det är aldrig aldrig fel.
Om än svårt.

Kram och lycka till <3

Dotter1979

Hej!

Igår var jag hos dem med mina barn. Han kom hem efter att ha handlat, efter en stund gick han ut i bilen igen och skulle hämta nåt, sen gick han in i garaget. Såg en påse under jackan och det bara brast hos mig... Blev så ledsen och dj...à förbsnnad. Lämnade barnen inne hos min mamma och tänkte att ny fick det bära eller brista, jag kan inte hålla detta inom mig längre.
När jag kom in i garaget såg han nervös ut o började babbla om allt möjligt. Jag frågade vad det var i påsen o då blev han irriterad och började förklara att de skulle få gäster mm. Varför Då lägga det i garaget sa jag?! Då började han bortförklara det. Jag avbröt honom och sa " pappa, jag vet.., vet att du dricker och jag vill att du slutar". Hårdaste hag nånsin sagt. Han såg uppgiven ut. Sen sa jag att jag älskade honom och berättade om vissa situationer jag sett detta. Han säger att han inser att detta är slut nu och han har vart dum i huvudet och vad håller han på mee bla Bla..,

Det värsta är att det var en situation vi inte hann prata mer i. Barnen var inne i huset, min mamma vet fortfarande inget.
Men han kommer Ju inte kunna sluta bara sådär?! Detta måste väl fram och han får hjälp? Nu vet han att jag vet, men räcker det? Hur ska jag veta att han inte gömmer sprit imorn igen?!...ligger fortfarande sömnlös och tänker på hur jag ska få min Papua tillbaka.
Är det så att min mamma måste få veta detta? Kan jag kräva av honom att vi tillsammans berättar detta för henne?

etanoldrift

Jag jag gissar att hon innerst inne redan vet..
Som medberoende så blundar man ju för väldigt mycket (man vill inte att det ska bli tjafs och man skäms å alkoholistens vägnar)
Man bortförklarar och hoppas, när de "fina" stunderna kommer.. Och man låter dagarna flyta på..
Till slut så vågar man liksom inte, för den som dricker säger ju bara: men så här har vi ju alltid haft det, Varför har du inte sagt något förut?
Jag kom till en gräns, där jag sa, Ja, det har pågått länge, men nu orkar jag inte med det längre..
Tyvärr så förnekar min man fortfarande att han är alkoholist.. Det var ständiga löften om att "minska ner" (men ALDRIG någonsin ett ord om att sluta helt)
Försök få din mamma att förstå att det inte är hennes fel, och att du inte anklagar henne för att hon inte sagt något. För sanningen är den, att den enda som kan göra något åt saken är din pappa!
Passa på att "smida medan järnet är varmt", ta upp det medan han fortfarande "skäms" över att ha blivit påkommen.. Motivationen att söka någon form av hjälp brukar vara större då..
Min man, höll t.ex. upp i hela 3 månader, när han åkte dit för grov rattfylla.. Mycket för att han fick sig en rejäl chock. Att han sedan började igen och fortfarande förnekar att han har problem, är en annan sak!
Man ska aldrig ge upp hoppet om att det kan fungera!
kram!

linker

Bra Dotter 1979, det var starkt och modigt av dig att säga till din pappa! Man vill i det längsta upprätthålla bilden av en fungerande och kärleksfull familj och intalar sig själv att det är nog bara jag som inbillar mig, snart blir det bra igen.
Säkert har din mamma lagt märke till hans smygande och för henne känns det skönt tror jag att hon inte måste hålla masken för dig längre.
Vi är också, eller var, en tajt familj med mycket närhet och gemenskap. Det dröjde länge innan döttrarna och jag kunde prata om vad vi såg. Jag ville inte ge dem extra problem, de har fullt upp med jobb och barn. Men de märkte ju att deras föräldrar inte var sams. Det kändes som en liten framgång att deras far faktiskt för ett par år sen själv sa till dem att han har alkoholproblem. Och periodvis funkar det hyfsat åtminstone på dagarna. Dock inte nu, läget är eländigt för tillfället.
Du gjorde rätt som sa till honom! Att mörka och förtränga det man ser gör det bara värre.