Det är en dryg månad sen jag hällde ut resten av wiskeyn jag gömt under sängen, och med stora bokstäver skrev i min almanacka NYKTER. De sista 20 åren har jag gått från att dricka moderat till att bli smygmissbrukare. Vinet har blivit min bäste hemlige vän. Utåt är jag en otroligt högpresterande handlingskraftig flerbarnsmamma, "underbar och älskad av alla." Jag har inte en enda sjukskrivning pga a, ingen rattfylla. Det är typiskt mig, för ingen ska kunna anklaga mig för något!
Sanningen då? Den är att alkoholen styrt mitt liv, mer och mer. Har haft perioder då jag lyckats begränsa, dra ner, men så åter fallit in i gamla mönster.
Har tyckt att jag haft alla goda skäl i världen att unna mig denna enda tröst, lindring, stresshanterare, sömngivare, smärtstillare, och fr a ångestlindrande medicin.
I Janari började jag föra dricka-dagbok. Lovade mig själv att om jag inte kan dra ner REJÄLT när jag fyller 50 i sommar, då får jag kasta in handsken och avstå helt. Det var ett visst stöd men sanningen blev förfärande; 45 nyktra dagar på 8 månader.
Efter svåra tunga sjukdoms-besked i somras, i familjen, blev jag som slagen till marken. Min vana trogen dövade jag mig med vin "för att orka". Då jag fick ännu fler signaler om att min egen älskade dotter håller på att gå under i drogberoende, sjukdom och elände, blev detta slutet, eller rättare början! Någon i mej sa', "Om du inte kan vara NÅGOT mer för henneän detta, så kan du åtminstone vara nykter."
Att ta upp kampen mot a en gång för alla blev som en livboj att hålla sig vid. Och ja, första tiden har jag delvis flugit på euforins vingar. Min familj tycker jag är fantastiskt duktig, jag har fått massor med pepp. Men ingen, verkligen INGEN vet ju hur mycket jag smugit i mig!! Det är därför alla bara tycker jag är liksom mer cool, jag har lyckats lura dom, allihop! Eller inte? Jag vågar ännu inte ställa frågan rakt ut.
Denna höst är en enda lång kris, livskris, känner mig sjuk och samtidigt då denna lilla friska kärnan inne i mig som är mitt nyktra jag. Jag tar en sån där berömd "time-out" för första gången i mitt liv. Fruktansvärt rastlös, efter det att abstinensen klingat av känner jag en tomhet som skrämmer mej enormt.
Slutligen; att gå in här på forumet, dagligen, har berört mej djupt. Så redan nu vill jag tacka för allt stöd jag fått. För även om jag varit osynlig har jag hållit er i kjolarna och hämtat kraft från alla er som kämpar och delar med er och är så otroligt måna om varandra. Stingo's tråd var den första jag läste. Jag satt vid skrivbordet och tuggade chili tills det brann i halsen.
Från och med nu kan jag känna att jag är en av er, det känns skönt :)