Vad vill ni ha av alkoholisten när de tagit sista glaset

11 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Tofu
Vad vill ni ha av alkoholisten när de tagit sista glaset
Tofu
Tips till oss som slutat - anhöringsperspektiv

För mig är det 18 dagar sedan jag drack. Man får rådet att fokusera på sig själv för att läka. Vill dock ha råd. Jag menar plötsligt blir ju jag en del av familjen och roller borde justeras? Borde man tänka på något där?

Min bakgrund och vad jag ser:

Min man är helt tilltäppt och kan inte prata (kbt terapi startar på mån). Min äldsta son är arg på mig (tips hur hantera)? Alla verkar tro att jag valt alkohol för det är skoj... Frågan är om vi alla kliver på tå?

Själv kliver jag nu undan lite och hoppas terapi ska lösa upp. Har en sponsor från AA och hänger här för att lära mig mer.

Har sagt till min man att jag inte kan gissa hur han känner och att det är ok att vara arg men jag vill fatta varför. Hände inget med det...

Ni som har erfarenhet får gärna beskriva hur det känns när någon klipper med alkoholen utifrån annhöringsperspektiv. Gärna tips så man kan undvika de största fallgroparna ❤. Kan tänka mig att det finns vissa mönster som är vanliga och därmed kanske bra att tänka till på. Hur skulle ni vilja att alkoholisten bemöter er första tiden efter sista glaset?

Självomhändertagande
18 dagar

Bra jobbat! Vilken svår fråga du ställer tycker jag. Och det är en mycket bra fråga.

Jag kan bara svara utifrån mitt sätt att se på din fråga. Mitt ex var beroende av alkohol sedan han drack första gången i sitt liv. Det har vi pratat om åtskilliga gånger, även varför han dricker osv. Vi levde ihop i 12 år och jag önskade träffa en man att bilda familj med. Jag hade själv varit sjuk i en bipolaritet i ett par år, sedan jag tog SSRI och det kickade igång en hypomnai. Mitt liv hade varit lite tokigt innan jag träffade denna man, men jag hade gått i terapi och jag hade även viss insikt om att jag inte borde dricka alkohol själv då alkohol triggar maniska skov.

Så jag drack inte på några år, tills jag träffade mitt ex på en fest där jag tog ett par glas och gick hem när alla skulle festa vidare på stan. Jag hade lärt känna mig själv och vad jag klarade av.

När jag och mitt ex flyttade ihop och jag naivt trodde att vi skulle bilda familj tog det tid för mig att förstå hans drickande, då jag hade varit med om ett trauma som också fick mig att medicinera med alkohol. Nåväl. Vi levde i ett kaos och jag ville aldrig vara i det, så jag tog mig ur det på egen hand. Jag fick förstås hjälp av psykiatrin genom samtal, mediciner osv.

Så kämpade jag med mitt liv, mina drömmar och att bli medicinfri, vilket jag blev för flera år sedan. Jag blev frisk och håller mig frisk med en känslighet som kräver en viss livsstil.

Mitt ex dricker fortfarande och vi separerade för ett par år sedan. Jag är den kvinnan som han verkligen har älskat, säger han i alla fall. Han har frågat om vi kan pröva igen.

För mig finns det ingenting som kan få mig att vilja leva med honom igen.

Men det beror inte på honom. Det beror på mig. Jag valde honom, för kemin mellan oss, men för att jag önskade så innerligt att bli en mamma och idag är min längtan borta.

Han har inget ansvar i det. Jag bär allt ansvar hur jag har levt mitt liv. Jag har ansvar över att jag blev medberoende och jag är fri idag. Jag tog hjälp eftersom jag inte visste hur jag skulle bli fri.

Min kamp att bli frisk från bipolaritet och att bli frisk från medberoende och sedan ett par år även reflektera över det i meditationer har gett mig nya perspektiv, nya insikter om livet på jorden och om relationer, möten med människor och vad jag vill.

Jag är inte egoist. Men min uppgift är inte att vara någons försörjare, någon sjuksköterska, någon som passar upp hela tiden och minimerar sig själv för att jag inte visste hur jag skulle leva mitt liv.

Min uppgift är att leva mitt liv. I friska och sunda relationer.

Jag vill att mitt ex ska skriva mig ett brev och berätta om de insikter han säger att han har fått och jag har sagt det i våras, men inget brev har kommit.

Jag tror inte att han har fått så stora insikter. Han är fortfarande en slav av alkoholen och jag gjorde precis allt jag kunde. Förmodligen för mycket.

När jag gjorde för mycket så dog även den kärleken att vilja ta i honom. Och kanske det också var så att min kärlek till mig själv dog ett ögonblick. Och det var ett ögonblick som varade i några år.

Nu älskar jag mig själv. Varje dag. Och jag tar hand om mig själv. Så att jag får leva precis det liv jag alltid velat leva.

Jag skulle vilja att mitt ex tar det sista glaset innan han dör, men jag är rädd för att han aldrig kommer att göra det.

Inser nu att mitt svar kanske borde raderas. Din fråga satte igång så många tankar och jag brukar bara skriva och jag låter det stå så kvar.

Jag är glad för din skull, att du tagit sista glaset. Jag tror att du bara ska landa lite och lyssna på dig själv, vad behöver du. Vad vill du. Det är ok med tystnad. Det kan ta lite tid det här, att bli frisk från ett missbruk.

Jag vet hur det var att bli frisk från bipolariteten, att sluta med mediciner och att ta dem vid behov (vilket jag gör). Att förändra hela livsstilen och få ett nyktert liv igen.

Det är det störta som kan hända en människa som varit sjuk.

Jag gratulerar dig. Fortsätt så. Ta hjälp av en mindfulness. Det var min räddning och nu jobbar jag som instruktör.

Jag tror att om vi lär oss att lyssna på oss själva och möta oss själva i det som är, då kan vi också möta varandra.

Det är en process. Låt det ta den tid det tar. Om ni båda vill att det ska fungera, i det nya sunda och friska då kan ni det och det är förstås inte konstigt om det är en omställning. En svår sådan.

Mitt ex var aldrig nykter med mig när vi var intima. Fick jag veta efteråt. Jag har sagt till honom att han behöver prata om det där med en professionell. Det kommer han aldrig att göra. Han har aldrig någonsin varit nykter vid intimitet med en kvinna. Återigen, behoven.

Vi människor har i stort sett samma behov, men vi fungerar olika. Jag vill reda ut och skaffa hjälp och utvecklas. Han vill döva smärta med alkohol och nu har han tvingats att ta medicin. Mediciner som jag har ätit tidigare och som är vidriga att ta. Enligt mig.

Så allt handlar om ens egna behov tänker jag.

Ta hand om dina behov, så får din man ta ansvar för sina behov.

Och om du inte vet dina behov, så börja med mindfulness eller yoga och lyssna inåt.

Det är där du får dina svar. När du stillar dig och följer din andning. Och bara upptäcker det som kommer. Allt kan komma upp och det är bra med en professionell kontakt som stöttar dig i din process, om du får behov för det.

Någon att prata med.

Jag minns alla mina yogapass och mina kurser, när tårarna har runnit och jag knappt har kunnat prata, men jag har valt att prata då det var läkande och det har varit många år av läkande.

Nu har min process att dela med mig och ge till andra också pågått länge. Tårar kommer än idag och jag välkomnar dem! Det är tårar av tacksamhet.

Tofu
Två perspektiv ska mötas

Vet inte om fler känt så här men för oss så ser vi saker från två håll. Jag försöker förstå vad medberoende är. Först trodde jag det betydde att man dricker ihop men där hade jag ju väldigt fel...

Det verkar inte ovanligt, om jag fattar det rätt, att man har trängt bort sina behov och nästan helt tappat bort sig som medberoende. Alkoholisten, om man menar allvar, kommer kunna få massor av hjälp och indirekt tycker alla det är självklart. För den medberoende däremot är det inte lika självklart i samhället ännu. Så alkoholisten får massa hjälp och ska fokusera på sig själv. De medberoende ska bara vänta och hoppas på att det inte blir återfall. Även de är påverkade men det är framförallt alkisen som får hjälp. Medberoende känner massor av känslor med men förväntas hålla dem inne med resultat av kall och kontrollerad framtoning. Alkisen, vars kanske största problem är att kontrollera och hantera egna känslor möts då dagligen av en person som ska bevara struktur/kontroll medans alkisen tillfrisknar. Den medberoende har känslor med men förväntas nu snarare inte visa dem. Alkisen har troligtvis svårt att hantera känslor och tystnad. Plötsligt när alkoholen går ut kan man inte fly sina känslor längre och allt kommer på en gång. Det blir då svårt att tänka på sig själv eftersom varje dag hemma består av en stämning man kan skära i. Den medberoende får kanske inte mycket info om vad alkoholism är och alkisen fattar inte vad medberoende är. Däremellan skapas en zon/distans som i nästa led betyder skilsmässa. En svår period för båda sidor som faktiskt är skadade båda två. Är det då inte bättre att få lite mer förståelse för de olika perspektiven så man undviker den där tysta stämningen där båda sidor brottas med känslor? Kan säga jag vill bara fly... Hatar att vara i ett hus där man kan skära i stämningen. Det gör inte att det blir lättare att hålla mig nykter. Jag måste få prata om känslor och en alkis är nog ofta empatisk och ok med att ta in vad andra sidan känner bara man inte öser ur sig för tufft i början. Bättre med små steg då. Annars vore nog det bästa att man flyttade ifrån varandra tills man läkt lite mer.

Vad tycker ni. Håller mitt resonemang?

Banankaka
Ja...! Två perspektiv som ska

Ja...! Två perspektiv som ska mötas. Så är det ju såklart.

Hinner inte skriva mer för jag måste dra till jobbet. Kan skriva mer sen.

Men tack att du skriver från din sida. Fortsätt gärna göra det!

Tofu
Första tiden

Ok, jag ska försöka beskriva utifrån mitt perspektiv. Notera mitt perspektiv och inte allmängiltigt. Finns säkert de som känner igen sig och de som inte gör det.

Första dagarna försökte jag fatta vad som hänt. Jag sov nästan inget och vältrade mig i ångest kring vad jag orsakat. Skammen är så stor att man nästan inte kunde andas. Utåt gör man allt för att försvara sig. Förneka hur illa det varit och hur länge. Allt för att släta över och visa att man är nog lite normal trotts allt...

Det går sådär för de flesta är redo att tala en tillrätta. Jag är grym på att läsa vad folk gör inte vad de säger, det tror jag iaf. Under denna period läser jag in allt och massa mer. Mina historier i huvudet går på högvarv. Så klart inget jag pratar om man vill ju visa att man har kontroll... Inga problem med mig.
Ur detta ser jag ju att mina nära och kära reagerar olika. Vissa med lättnad (hon har äntligen fattat), andra anklagar sig själva och försvarar sitt eget agerande till varför inget gjorts och några med avsky (ta tag i ditt jävla liv så vi får lugn och ro). Detta läser jag in i varje dialog och det sätter huvudet i spinn. Jag vill egentligen visa att mitt missbruk är någon annans fel så dialogen hemma går åt fanders.

Min partner gör detsamma och lägger över all skuld och skad personlighet på mig. Övriga i familjen har inga problem det är bara jag... Att man byggt en relation med barnen och låtit alkisen hållas är inga konstigheter. Man ser inte alls att man är som en tickande bomb som går på tå i avvaktan på snedsteg. Man ser inte heller att diskussionerna som länge pågått med barnen om en själv gjort att det är svårt att komma in i familjen igen. Det finns en naturlig vägg emellan och nu har plötsligt alkisen en storm av känslor som absolut inte får dövas. Man inser att man är skit och känner blickar efter sig (kanske inte är så men stämningen går att ta på). Då blir minsta ord som är nedlåtande/kan tolkas som det till en inre explosion. Om man inte kan prata om det så får man gå undan och hantera allt på något sätt med konsekvensen att man konstant biter ihop. Det blir ett påslag att hantera ovanpå att faktiskt sluta dricka. Man känner att ingen tror på en och man kämpar för att höja sig själv över vattenytan. Man inser att det är ett måste för att klara hålla sig nykter.

En nedlåtande kommentar gällande alkoholismen (vanor/tilltro) får konsekvensen att man drar sig undan med alla taggar utåt. Egentligen vore det skönast att bara ta ett glas så känslorna försvinner igen. Varför bry sig alla är ändå bara så nedlåtande så vad har livet att ge?

Hade man kunnat sätta ord på detta tror jag man inser att man egentligen sitter i samma båt. Liknande känslor, från olika perspektiv, men de måste mötas. Det ligger mycket skam och förnekelse på båda sidor men från olika perspektiv. Om man pratar om detta tror jag det blir så mycket lättare att bli frisk och kommer gå snabbare. Man behöver förstå att även andra sidan kämpar och hitta ett sätt att göra det tillsammans.

Det är ingen tävling om vad som är vad och vem som har skuld. Bort med skyttegravskriget, skam och in med empati och förståelse. Man ska ju vinna tillsammans för att lyckas.

En alkis är väl alkis för de inte kan hantera känslor. Då gäller det att avdramatisera fara med känslor och istället hitta nya sätt att hantera dem. Där behövs massa råd och kanske påminnelser som sägs med empati (nedlåtande kommentarer ger bara taggar utåt åtminstone i början) för att man ska hitta nya sätt att hantera sina känslor.

Självomhändertagande
Bra perspektiv

Läser inlägget "Två perspektiv ska mötas"!

Tusen tack! Känns bra att läsa och reflektera över idag. Kommer följa din tråd!

Tack för att du skriver!

Ha en bra dag!

Tofu
Tips www.childrensprogram.se

Åh, såg idag på TV4 där de pratade om det jag eftersöker. De hade ett inslag om Childrensprogram som hjälper barn att sätta ord på de känslor de haft och även förstå att de inte är ensamma. Sedan jobbar man på ett program där alkoholisten och barnen tillsammans får verktyg. Detta blir ju förebyggande för att barnet inte ska stänga in sina känslor och lättar även trycket för alkisen. Man får verktyg att skapa en fin relation framåt. Kolla in denna video:
https://youtu.be/08ED1TWePFk

Skam/skuld kan dra åt helvete! De känslorna har nog de flesta i familjen. Bort med det och in med förståelse.

Sisyfos
Så samt

Skam och skuld kan dra åt helvete. In med förståelse både för sig själv och för andra.
Skrev ett långt inlägg i din andra tråd Tofu och jag känner även nu att du är väldigt snabb. Lyssna in barnen istället för att tvinga in dem i nåt program om de inte vill. Ge dem möjlighet att prata med dig och med andra och om de pratar med dig ta ett steg tillbaka. Att ta ansvar för att man inte varit perfekt är att visa förståelse för sig själv. Du kan förklara utan att anklaga andra för deras del. Du kan inte förändra det som varit men du kan äga det och resa dig. Även om barnen säger att det varit fördärvligt så behöver du inte bli tillintetgjord. Du är där du är nu, inte där du var igår och jäklar vad du hunnit med och redan tagit ansvar. Helt fantastiskt tycker jag.

Självomhändertagande
Du har en oerhörd insikt och förmåga att berätta

Och konst att beskriva så jag får ditt perspektiv! Tack! Jag har förmodligen adhd och det är väldigt svårt för mig att sätta mig in i andras situationer, om det inte är så att jag själv är nyfiken och prövar förstå. Mitt ex bad mig ofta att sätta mig in i andras perspektiv. Jag kunde vara dömande, väldigt dömande och jag var också på väg att bli bitter, eller jag var faktiskt bitter ett tag, i några månader tror jag. Jag hade en väldig sorg över att inte bli en mamma, jag hade en sorg över att jag inte sa ifrån och spenderade pengar i vår tidigare relation som blev kostsam då jag inte fick han att ta ett arbete. Han skulle väl inte ta ett vanligt arbete, han var ju entreprenör och kunde varit ekonomiskt oberoende om det inte var för hans alkoholintag. Att se det han lovade mig aldrig ske och jag fick betala ett stort pris.

Jag tror att jag upprepar mig och det är inte meningen. Det är också en slags bearbetning ännu märker jag av när orden kommer.

Jag har jättestor del i detta och jag har tagit hand om min del. Jag ville inte vara bitter och jag ville inte gå runt med en smärta och sorg för att jag inte fick barn.

Jag har pratat med psykologer, psykiater och ett par riktigt bra vänner. Inte ältat. Pratat. Och så har jag mediterat. Och jag fortsätter meditera. Dagligen.

Nåväl. Dina ord "Hade man kunnat sätta ord på detta tror jag man inser att man egentligen sitter i samma båt. Liknande känslor, från olika perspektiv, men de måste mötas. Det ligger mycket skam och förnekelse på båda sidor men från olika perspektiv. Om man pratar om detta tror jag det blir så mycket lättare att bli frisk och kommer gå snabbare. Man behöver förstå att även andra sidan kämpar och hitta ett sätt att göra det tillsammans.
"

Har du hört dokumentären om Norrmalmstorgsdramat? Jag får plötsligt till mig Olof Palmes röst som ställer frågan "varför gör du inte bara det" eller något liknande. Varpå Kristin tror jag hon heter som säger att "nä men det förstår du väl, det går inte" i den stilen.

Visa din familj vad du skrivit här, om du tror att de klarar av att läsa det.

Eller skriv ett brev med dina kloka. Och insiktsfulla ord. Lämna över dina ord. Till din familj. Landa. Låt de landa.

Ta hjälp av någon utifrån om ni behöver det. En präst. En kurator. En psykolog.

Prata. Låt alla prata klart. Och lyssna. Det är en övning som en lär sig under utbildning till mindfulnessinstruktör och det är en jättefin övning.

Det är en övning som alla kan göra, i alla relationer. Om du väljer att göra det, så funkar det såhär. Sitt två och två.

Sitt med ryggarna mot varandra eller sitt bredvid varandra och prata intill den andras öra.

Ställ en äggklocka, låt ena prata i ca 3 min. Byt sida.

Det handlar om att låta en prata utan att den andra säger något. Helst inget hummande, eller ja eller nej, eller jag förstår. Bara lyssna. Det är en övning på att lyssna och det som händer för den som pratar är att den kan prata till punkt. Det kommer ord som kanske inte annars får utrymme. Och så är det ofta i relationer och samtal. Det är sällan någon får prata till punkt.

Jag har endast gjort denna övning i sammanhang med mindfulnessgrupper.

Däremot så har jag valt att medvetet öva själv när andra pratar och låta dem prata till punkt. Det händer att de frågar om jag är kvar (i telefonsamtal) eller om vi ses, så kan de titta på mig och jag säger "jag lyssnar och låter dig prata klart". Nu har jag förstått via en adhd utredning att jag varit en usel lyssnare för vissa, men andra lyssnar jag bättre på.

Jag lyssnar bäst när jag får vara som jag är, när jag får associera som jag hela tiden gör, när ingen anklagar mig för något. Och när ingen ifrågasätter något. Jag har en vän som säger en del mindre kloka saker till mig. Och vi har varit bästa vänner i ungdomen. Nu har vi en annan vänskap som jag värdesätter högt, men hon är rädd att säga en del till mig för att hon är rädd att jag ska bli arg.

Jag har reagerat med arghet mycket förr. Då jag inte mådde bra. Därför utbildade jag mig till mindfulnessinstruktör. Jag ville må bra. Och det var ju så jag upptäckte och började förstå mitt medberoende.

I alla fall.

Du uttrycker dig väldigt bra och tydligt. Jag skulle kunna tänka mig att många anhöriga och de som väljer nykterhet skulle ha stor glädje av att läsa dina ord.

Det gäller att våga, förlåta och försonas. Skratta tillsammans och älska varandra på nytt.

Ta vara på dig! Du gör dina steg i din takt. Det gäller att landa i varje litet steg. Stanna där en stund. Jag kan tänka mig att du processar mycket genom att bara skriva. Det har jag gjort under alla år jag skrivit för min egen skull.

Det är en process. Och det är skönt att öva på att stanna upp i det som är och bara vara en stund. Om så den stunden är minuter eller år. Och allt däremellan.

Tofu
Mindfulness

Tack för den insikten. Det är nog där min sko klämmer. Får testa mindfulness ❣